Hannahs dagbok

Jag är 27 år och min sambo Roger är 42 år. Detta är historien om vår väg fram till att vi förhoppningsvis ska lyckas med att bli föräldrar.

För vår del började det på sensommaren/hösten 2000, mensen strulade mer än vanligt. Min mens har alltid varit oregelbunden, men nu kom den inte alls emellanåt.

Den kunde hoppa över två till tre månader och när den väl kom så blödde jag upp till en månad. Otroligt jobbigt. Mest jobbigt var det att jag hade svåra smärtor i magen hela tiden. Det kändes precis som mensvärkar fast tio gånger värre. (Så här i efterhand har jag fått veta att smärta inte är något som vanligtvis förknippas med PCOS, men när det som i mitt fall gått så långt gör det ont eftersom äggstockarna förstoras av alla äggblåsorna och ligger och trycker mot tarmar.)

Ibland var det så illa att jag inte orkade vara vaken. Sova var bästa medicinen. Att vistas bland människor och vara social och trevlig var inte att tänka på. Jag minns att vi var i Göteborg på bröllop på Valborgsmässoafton 2001 och vi fick bryta upp tidigt då mina smärtor blev outhärdliga. Vi gick tillbaka till hotellet och jag sov, sov och sov.

Efter den helgen ringde jag en gynekolog, jag fick komma akut. Det konstaterades snabbt att jag led av PCOS. Jag var som ett levande frågetecken. Hade aldrig hört talas om PCOS förut. Samtidigt var det som ett slag i ansiktet att få höra att man kanske inte kommer att kunna bli gravid på normalt sätt.

Läkaren såg att det hela var främmande och skrämmande för mig så jag fick klä på mig och sen gick vi in på hans kontor där han på ett mycket bra sätt, nästan inga medicinska termer alls, förklarade för mig vad PCOS är och hur det påverkar kroppen och möjligheten att bli gravid på normal väg. Vi blev tillfrågade om vi ville ställa oss i kö för IVF/ICSI. Jag fick recept på lite starkare värktabletter samt p-piller då det är ett sätt att behandla PCOS. När jag kom hem så brast allt för mig.Jag grät, grät och grät.

Nu blev det dags med en undersökning för Rogers del. Då Roger var liten hade hans testiklar ”fastnat” i magen på honom istället för att ”ramla ner” som de skulle. Sex operationer gjordes på honom som barn innan de var ”på plats”. Frågan var om det blivit missbildningar på dem? Hade han några spermier överhuvudtaget? Remiss till Varbergs Sjukhus, så att Roger kunde lämna spermaprov dit m.m., samt till Fertilitetscentrum i Göteborg.

Mina äggledare undersöktes. Det gjordes genom att föra upp en liten kateter i livmodern och sen spruta in vätska och kolla med ultraljud så att vätskan kunde ta sig fram i mina äggledare. Det spände lite när de sprutade in vätskan, men inte värre än att jag stod ut med det. Vätskan rann fint genom äggledare så det var inget fel på dem. SKÖNT!

Vi ville så klart ställa oss på kö för IVF/ICSI Väntetiden beräknades till två till tre år, det vill säga runt maj 2003. Beskedet om väntetiden kändes som ett slag i ansiktet. När vi kom hem sa vi inte mycket till varandra. Vi var jättetrötta rent psykiskt. Vi behövde tänka igenom allt sen kunde vi prata om det, och pratat det har vi gjort under den här tiden som gått.

Tiden gick, Roger lämnade spermaprov till labbet på sjukhuset i stan. Det konstaterades att det inte fanns några spermier i sädesvätskan. PANIK!!! Sjukhuset skrev en remiss till Fertilitetscentrum. De skulle operera Roger för att se om det fanns några spermier överhuvudtaget.

På grund av sommar och semester fick vi inte tid förrän i slutet av augusti.
Till vår stora glädje så hittade de spermier. Då var det bara att fortsätta vänta tills det var vår tur att få göra våra tre ICSI-försök . Det vill säga om ett till två år. Jag förstår inte att vi överlevde sommaren och hösten då tre av våra kompisar samt min bror och svägerska fick barn inom loppet av fyra månader. Det var tufft, mest för mig tror jag, men det gick.

Fredagen 7 februari 2003
Planering inför ICSI-behandlingen på Fertilitetscentrum
Vi har varit på Fertilitetscentrum i dag för planering av vår ICSI-behandling. SPÄNNANDE! Vi fick träffa samma läkare som opererade Roger i augusti. Hon var mycket trevlig. Vi gick igenom allt som hon behövde veta inför behandlingen, bl a att jag har PCOS och Roger svårt att ”få fram” sina simmare, och hon berättade kortfattat om hur behandlingen kommer att gå till.

Under tiden som läkaren skrev ut alla recept fick vi träffa en barnmorska. Hon gick igenom behandlingen mer ingående och gav oss en massa papper med instruktioner och broschyrer som vi skulle läsa och följa.

Jag ser fram emot alltihop. Jag har aldrig längtat efter mensen så mycket som jag gör nu. Tre veckor känns som en evighet. Jag vill komma i gång med behandlingen nu.

Söndagen den 2 mars 2003
Första dagen för sprayning
Vaknade klockan sju i morse och kunde inte somna om. Mensen hade inte kommit och jag som skulle börja spraya idag. Typiskt! Men det molade lite i magen som om den var på väg. Runt åtta tog jag på mig ytterkläderna, pussade Roger hej då (Han låg fortfarande och sov.) och gick sen ut. Jag tog en promenad i rask takt. Allt för att få igång mensen. Kom hem och det molade för fullt, men ingenting hände.

Roger och jag gjorde oss klara för att gå hem till min mamma på middag. Det var skönt att komma hem till mamma och få tänka på lite annat. Vi åt gott, satt och pratade. Klockan fem kom mensen. Vi var kvar hos mamma en stund till sen gick vi hem. Jag kollade mina mail och jag hade fått mail av Jennie, en tjej som jag lärt känna på villhabarn (Hon gör också sin ICSI-behandling på Fertilitetscentrum), och hon gav mig rådet att börja spraya i dag i alla fall fastän mensen kommit så sent, så det gjorde jag. Inte svårt, bara spännande.

Nu är vi äntligen på väg, det känns underbart. Sprayen rann ner i halsen och jag fick lite i munnen och det smakade illa.

Det är så skönt att ÄNTLIGEN kommit igång med behandlingen. Nu kommer jag att sova gott i natt.

Söndagen den 9 mars 2003
Spraydag 8
Nu är jag inne på den 8:de dagen av sprayning. Jag mår finfint! Inga biverkningar alls, inte vad jag känner av i alla fall. Blev i och för sig jätteförkyld i Måndags (är på tillbakagång nu), men det tror jag inte har något med sprayningen att göra. Lite huvudvärk och sömnsvårigheter har jag också, vaknar jättetidigt på morgnarna och kan bara inte somna om, men det tror jag beror på förkylningen.

Om detta är biverkningar så kan jag leva med dem, dels för att jag vet att det inte är för evigt (kanske en månad till) och dels för att jag trott att det skulle bli mycket värre. Både jag, Roger och min mamma hade mer eller mindre målat upp ett skräckscenario att jag skulle bli värsta hormonmonstret, vi hade hört och läst så mycket om det, men så har det inte blivit. Om jag ska vara ärlig så mår jag bättre än på länge, rent psykiskt. Jag är mycket gladare och mer harmonisk med mig själv och allt och alla runt omkring mig. Det är underbart! Jag kanske borde spraya hormoner varje dag. :o))

Måndagen den 17 mars 2003
Spraydag 16
I dag har jag varit på gynmottagningen här i stan och tagit nedregleringsprov. Jag hoppas bara nu att jag svarat bra på nässprayen, d.v.s. att jag är nedreglerad, så att vi kan få gå vidare till steg två i behandlingen. Fertilitetscentrum borde höra av sig på onsdag eller torsdag tror jag.

Sen är det dags för ultraljud, kolla hur allt ser ut samt att jag ska lära mig att ta sprutorna själv. HJÄLP! Jag tycker inte om det, men det är värt det sen när Roger och jag väl sitter där med vår efterlängtade knodd.

Jag oroar mig för att jag inte svarat som man ”ska” på behandlingen då jag inte verkar få de symtom/biverkningarna som sprayen kan ge. Det känns inte som att jag har kommit i klimakteriet, inga svallningar, och mitt humör har inte blivit så mycket sämre. Jag trodde som sagt att jag skulle bli ett hormonmonster.

Både Roger och mamma har nog dragit en lättnadens suck över detta. Jag också om jag ska vara ärlig. Jag har sånt hett temperament, kort stubin i vanliga fall så jag är glad för både min omgivning och min egen skull att jag inte fått några såna biverkningar. Det är inte alls roligt när man blir som en furie för minsta lilla. Man säger och gör saker som man ångrar djup efteråt. Men de gångerna som Roger märker att jag är på väg att reagera starkare än vanligt så går han undan eller låter bli att diskutera vidare.

Ja, ja, det är bara att vänta och se vad vi får för svar. Håller tummarna och ber allt vad jag kan för att detta ska gå bra.

Onsdagen den 19 mars 2003
Spraydag 18
De ringer från Fertilitetscentrum och meddelar att jag inte svarat bra på hormonbehandlingen. Jag är alltså inte nedreglerad. Varför? Kan det bero på PCOS? Troligtvis. Jag har läst att det är vanligt att man får spraya längre än de två veckorna som de säger från början, men jag är ändå lite orolig. De vill att jag kommer kontroll och ultraljud på fredag klockan elva.

Usch, nu känns det inte alls roligt. Jag kände på mig att allt inte stod rätt till. Jag är både ledsen, besviken och rädd. Tänk om de avbryter behandlingen? Hemska tanke. Det får bara inte hända.

Roger är så lugn och härlig att ha och göra med. Han hjälper mig att varva ner när jag stressar upp mig. Han är bra för mig! Jag älskar honom. När jag blir negativ så får han mig på bättre tankar. Utan hans stöd tror jag inte att jag hade orkat med allt det här. Behandlingen i sig är inte särskilt jobbig, men det är ”motgångarna” och det oväntade som händer som är jobbigt att tackla. Men att ha Roger vid min sida hjälper mig att klara av det. Vi går igenom det här tillsammans.

Lördagen den 22 mars 2003
Spraydag 21
Roger och jag var på Fertilitetscentrum i går Ultraljudet såg bra ut, det visade att jag var nedreglerad. Slemhinnan i livmodern var tunn och fin och jag hade inga cystor, bara många små äggblåsor. Skönt. Men för att vara på den säkra sidan så tog dom ett blodprov på mig som de skulle akutkolla så att vi kunde få besked samma dag. Sen visade de mig hur sprutpennan (Pergopen) fungerar och hur jag ska ta sprutorna. HJÄÄÄLP!!! De ville att jag skulle vara förberedd så att jag kan börja ta sprutorna om det visar sig att jag är nedreglerad.

Sen var det bara för Roger och mig att gå ut på stan och försöka fördriva tiden fram till klockan två då det var dags för oss att gå och hälsa på våra vänner. Vid tre-fyra tiden skulle Fertilitetscentrum återkomma med svaret på nedregleringsprovet. Jag kände mig glad och positiv då ultraljudet varit så bra och jag var nästan säker på att vi kunde börja med sprutorna på kvällen.

Vi pratade igenom allt och Roger försökte, som han alltid får göra hålla nere min entusiasm över att få börja med sprutorna till kvällen. Roger gör det av ren välmening då han inte vill att jag ska bli för besviken och ledsen. Vi strosade runt på stan, köpte kläder och present till lilla Molly .

Det var bara Pia och lilla bebisen som var hemma. Molly var bara så söt. Och väldigt glad. Hon skrattade och log nästan hela tiden, förutom när hon åt och sov. Oh, vad jag längtar till den dagen då Roger och jag har en egen lite knodd. Roger höll i Molly och det var så gulligt att se. Jag känner på mig att Roger kommer att bli en jättebra pappa.
Vi fikade och pratade om allt möjligt. Roger och Pia pratade många gamla minnen. Då passade jag på att gosa och prata med Molly.

Pia berättade om sin kompis Maria. Hennes pappa dog för några månader sen och det tog hårt på hela deras familj, vilket man kan förstå. Marias lillasyster hade reagerat väldigt starkt. Hon var gravid och häromdagen, när det bara var två veckor kvar till förlossningen, så märkte hon att barnet inte rörde på sig. Hon gick till doktorn och de upptäckte att barnet var dött. Kanske av chocken efter pappans död. Så när vi satt där hemma hos Pia och lilla Molly låg Marias syster på förlossningsbordet och födde fram sitt döda barn.

Jag blev alldeles kall inombords när Pia berättade detta. Tårarna var inte långt borta kan jag säga. Jag kan bara försöka tänka mig in i den situationen. Tänk att behöva genom gå en förlossning och veta att när barnet väl kommer ut så är det ändå dött. Du får inte ta ditt älskade barn och gå hem. Fy, så orättvist livet är ibland.

När Pia berättat det så tänkte jag tyst för mig själv att jag inte ska klaga en enda gång under dessa tre försöken. Jag har ändå chansen att få Rogers och mitt efterlängtade barn, det är inte kört för oss. Inte än i alla fall. Jag vet att man inte ska jämföra sorg och känslor, men jag känner att jag inte har något att klaga över. Inte än i alla fall.

Kanske när vi sitter här Roger och jag och våra tre försök inte har fungerat, men inte nu. Inte ens om försöket inte fungerat och testet visar negativt har jag rätt att klaga. Här har Marias syster burit på sitt barn i nästan nio månader och det är två veckor kvar till förlossning och så dör barnet. FRUKTANSVÄRT!

Nog om detta. Maria och hennes syster finns i mina tankar, men livet måste gå vidare. Det enda man kan göra är att ta lärdom av allt som händer runt omkring en. Detta har lärt mig att ta vara på det jag har här och nu. Inte sluta leva bara för att jag längtar efter ett barn. Då kommer jag att gå miste om livet som jag lever nu.

Jag vill fortsätta ha roligt med Roger, mamma, Rasmus (hunden) och alla mina nära och kära. Får inte Roger och jag ett barn så är inte livet över för det. Visst kommer vi att känna en stor sorg och saknad, men livet måste gå vidare.

Klockan tre ringer dom från Fertilitetscentrum och meddelade att jag fortfarande inte är nedreglerad. De ber mig att fortsätta spraya och sen komma upp till Fertilitetscentrum på onsdag morgon för ett nytt nedregleringsprov. Det känns tungt. Både Roger och jag blir besvikna och oroliga. Vad i hela friden är det som är fel? De sa att detta är vanligt, men det känns ändå inte bra.

Onsdagen den 26 mars 2003
Spraydag 25
Nytt blodprov. Det var nervöst och lite småjobbigt när vi åkte hem. Vi bestämde att vi skulle åka och handla lite krukor och blomjord så att jag kunde plantera om våra växter under tiden som jag väntade på att de skulle ringa från Fertilitetscentrum någon gång under eftermiddagen. Jag kände att jag var tvungen att sysselsätta mig med någonting. Roger skulle till jobbet och Rasmus var hemma hos mamma så jag kunde inte gå ut med honom. Det ville jag inte heller för den delen, jag ville vara hemma, nära telefonen.

Roger släppte av mig hemma, sen smet han iväg till jobbet. Jag ringde till mamma när jag kom in och vi pratade en liten stund. Hon tycker att jag är tapper. Hon är go min lilla mamma. Hon är ett enormt stöd för mig. Utan henne och Roger skulle jag inte vara lycklig. När vi hade pratat klart så satte jag igång med att plantera om alla våra växter, roligt. Jag älskar att hålla på med växter och blommor, jag kanske skulle bli florist?

Solen skiner och det är varmt och skönt. Hoppas att våren är här för att stanna.
Timmarna gick och sen var det dags att göra lunch. Pasta och köttfärssås. Hela tiden så virvlade tankarna i huvudet på mig. Vad ska vi få för besked? Jag har mer eller mindre känt på mig att nässprayen inte har tagit eftersom jag inte fått några som helst biverkningar. Lite huvudvärk emellanåt och att mitt humör förändrats lite tror jag mera beror på att jag är nervös och lite spänd. Det tar otroligt på krafterna. Det är väldigt, väldigt jobbigt.

Klockan tre, fortfarande inget samtal från Fertilitetscentrum. Jag lyfte på luren på vår hemtelefon och kollade mobilen. Jo då, båda fungerade som de skulle. Känner mig lite knäpp emellanåt. Ringde till mamma igen, stackars henne jag telefonterroriserar henne vissa dagar. Slötittade på TV. Kunde inte koncentrera mig men det var i alla fall ett sätt att få tiden att gå lite snabbare. Annars hade jag bara suttit och stirrat på klockan, vilket jag gjorde i alla fall. Hela tiden pirrade det i magen på mig och jag tänkte: Men snälla, ring då!

Klockan fem ringde telefonen, ÄNTLIGEN! De meddelade mig att jag tyvärr inte är nedreglerad än. Jag blev så besviken, även om jag hade känt det på mig. Dom förstod att det var jobbigt för oss så de bokade oss för besök i morgon klockan nio.

Ringde Roger (som fick kolla med sin arbetskamrat om hon kunde ställa upp och öppna butiken i morgon och sen ringa sina föräldrar och fråga om vi kunde låna deras bil, igen. Vi har ingen egen bil...). La mig i soffan igen och tittade på TV. Luften hade gått ur mig totalt. Kände mig så misslyckad. Vad är det för fel på mig? Varför blir jag inte nedreglerad? Det är superjobbigt.

Torsdagen den 27 mars 2003
Sista dagen med nässpray och första dagen med injektioner
Ultraljudet visade att slemhinnan i livmodern fortfarande är tunn och fin och det fanns inga cystor i äggstockarna. Däremot många och små äggblåsor. Precis som det ska vara. Det är ovanligt att det är så här svårt att bli nedreglerad. Ultraljudet visade fortfarande att jag är nedreglerad, trots att blodprovet visar motsatsen. Mysko!

Efter undersökningen berättar läkaren att det är nödvändigt att vi väljer en annan behandlingsmetod. Han frågade om jag föredrar att få en ny slags nässpray och spraya fyra gånger om dagen istället för två eller om jag istället vill injicera med Suprefact två gånger om dagen.

De är tvungna att ändra behandlingen för min del då jag verkar producera östrogen trots att jag sprayar med Synarela. Även om jag är väldigt spruträdd så bestämde jag att jag vill injicera. Roger stödde mig i mitt beslut.

Läkaren berättade att de planerar att operera Roger en gång till för att ta fram nya spermier då det är stor risk att de som de tog ut i augusti 2001 inte har överlevt nedfrysningen. Det blir inte aktuellt förrän de ska plocka mig på ägg. Stackars Roger som ska behöva gå igenom den pärsen igen.

Jag fick en spruta som ska stimulera en blödning, det kan vara så att en blödning behövs för att bryta östrogenproduktionen. Jag blev även instruerad hur jag ska ta Suprefactsprutorna. Sen tog de ytterligare ett nedregleringsprov. Är helt sönderstucken på vänster arm så många gånger har de stuckit mig. Det är en hel vetenskap det här. Helt otroligt att man kan göra ett litet barn på det här sättet.

Dom är väldigt goa allihopa på Fertilitetscentrum. Det känns mycket bra. Man blir väl omhändertagen och vänligt bemött. Det betyder otroligt mycket när man går igen en så påfrestande grej som vi gör.

När jag såg sprutorna så var jag nära att resa mig upp och gå. Roger tittade oroligt på mig och tog min hand.

Jag fick prova att sticka mig själv i magen med en tom Suprefactspruta. Det var en pärs kan jag säga. Jag fick andas djupt flera gånger, blunda och försöka samla mig. Roger höll sin hand på min axel. Det fick ta den tid det ville sa de. Jag nöp mig i fettet på magen en bit nedanför naveln på höger sida så att det gjorde lite ont.

Carina, barnmorskan sa åt mig att göra det då hjärnan bara kan registrera ett intryck i taget. Om jag nöp så att det gjorde lite ont så skulle jag inte känna sticket. Mycket bra tips! Och döm om min förvåning, det kändes knappast alls. Jag var mycket förvånad efteråt. Förstår inte att jag gjort det helt själv. Roger kramade om mig och berömde mig. Carina berömde mig också. Kände mig nästan som ett barn som satt på pottan och gjort sina behov för första gången.

Omtumlad och pirrigt förväntansfull gick jag ut från Fertilitetscentrum med Rogervid min sida. Det riktigt spratt i kroppen på mig. Vi skrattade när vi kom ut och Roger kramade mig hårt och sa att han tycker att jag är modig. Jag kände mig som en nåldyna, så här många gånger har jag aldrig blivit stucken på en och samma dag. Men som sagt, i slutändan är det förhoppningsvis värt det.

Det var ett underbart vårväder, Roger och jag njöt för fullt. På hemvägen åt jag min första glass för året.

Klockan tre på eftermiddags fick jag klartecken att börja injicera Suprefact. JÄTTEGLAD!

Satte mig i soffan på kvällen och förberedde den första sprutan. Sen var det då dags att sticka sig. Lite nervös var jag, Roger inte var hemma, han inventerade på jobbet. Det sved lite av injektionsvätskan, men det gick snabbt över. Jag var mycket stolt över mig själv när jag var klar och jag ringde både till Roger och mamma och berättade att jag klarat det. Barnsligt? Kanske?

Hoppas, hoppas, hoppas bara nu att Suprefact fungerar bättre än Synarela.

Fredagen den 4 april 2003
Sprutdag 8 + första dagen för Puregon
I onsdags morse så var jag på gynmottagning och tog ett nytt nedregleringsprov, för att se hur jag har svarat på Suprefacten. Jag hade då sprutat i sex dagar. Det har gått kanonbra. Senare på dagen lade jag provet på postlådan för att Fertilitetscentrum skulle få det dagen därpå. Alltså borde jag fått besked i går eftermiddag.

Mamma var här igår och höll mig sällskap (Roger jobbade.) och vi höll båda på att bli tokiga ju längre tiden gick utan att telefonen ringde. Vi kunde inte koncentrera oss på någonting. När klockan var tio minuter i fem slog det mig att de kanske inte hade fått provet. Posten kanske hade tagit en extra dag på sig, vilket inte är helt ovanligt. Ringde Fertilitetscentrum, men det var ingen kvar där, så klart, de stänger halv fem. Jag talade in ett meddelande på deras telefonsvarare och jag bad dem att ringa mig så fort som möjligt kommande dag.

Fertilitetscentrum ringde mig halv nio i morse och meddelade att de inte hade fått provet. Jävla posten! De brukar få posten vid elvatiden så hon bad mig återkomma då.
Provet kom inte heller denna morgon!

Barnmorskan, Charlotta sa att om vi hann komma upp innan halv ett så skulle de hinna ta ett nytt prov och kolla det under dagen. Klockan var nu tio minuter i elva. Det var bara att slänga sig på telefonen och ringa Rogers föräldrar och fråga om vi fick låna bilen igen, samt ringa min mamma och be henne komma och passa Rasmus.

Halv tolv körde vi från Rogers föräldrar mot Göteborg tio minuter över tolv rusade vi in på Fertilitetscentrum. Det var Charlotta som tog hand om mig, hon är väldigt rar. Hon är säker på att resten av vår behandling kommer att gå jättebra nu när det börjat så struligt. Ja, det kan man ju alltid hoppas på.

Mamma var fortfarande här när Roger och jag kom hem och vi värmde lite fransk löksoppa som Roger gjorde häromdagen. Gott. Efter maten fikade vi pratade om behandlingen och om hur provet hade gått så klart. Så ringer telefonen. Det var Fertilitetscentrum som meddelade att provet var bra och att jag kunde börja med Puregon. Vi blev så glada, alla tre. En sån lättnad.

Klockan sju på kvällen tog jag den vanliga Suprefactsprutan plus den allra första Puregonsprutan. Det gick jättebra! Jag är stolt över mig själv

Onsdagen den 9 april 2003
Sprutdag 14 och 6
Ultraljud i morse. Allt såg bra ut men äggen behöver växa till sig ytterligare lite så vi ska på ännu ett ultraljud på måndag nästa vecka för att fastställa datum för äggplock. Spännande!

Äggplock tidigast på Onsdag den 16/4 och senast Torsdag den 17/4, helt beroende på vad ultraljudet visar på måndag. Samma dag som det plockar ut ägg på mig så ska de ta spermier från Roger så då får vi ha Rogers mamma med oss så att hon kan köra oss hem sen. Eftersom vi blir ”drogade” båda två.

Oh, det är så spännande nu. Jag tror att det är först nu som Roger och jag verkligen förstår att vi verkligen är på G. Emellanåt far det en känsla av otrolig lycka genom kroppen på mig. Och mest av allt känner jag ett stort lugn och det är skönt eftersom det inte finns något vi kan göra åt situationen.

Det är bara att låta Fertilitetscentrum göra det de ska, vänta, hoppas, be och sen se vad som händer. Fungerar det inte den här gången så fungerar det säkert nästa eller på tredje och sista försöket. Det tror jag stenhårt på.

Jag mår fortfarande bra av behandlingen. Lite ont i ryggen och bröstet när jag andas, känns som träningsvärk ungefär, plus att det ömmar i magen, men det är ju bara ett tecken på att äggen växer. Jag hoppas bara att jag ska slippa att bli överstimulerad. Verkar inte alltför roligt. Visst är jag lite sur och tvär och har ovanligt lätt att börja gråta, men jag tror att det mest beror på den stress och spänning som vi lever under just nu Roger och jag.

Nu är det bara att vänta och se vad vi får för besked på måndag...

Måndagen den 14 april 2003
Sista dagen med Puregon och näst sista dagen med Suprefact
Äggblåsorna hade vuxit till sig rejält så inte undra på att jag har så pass ont i magen som jag har plus andningssvårigheter vid minsta ansträngning. Men som läkaren sa så är det positivt att jag har dessa symtom, hur jobbigt och obehagligt det än är, för då vet vi att behandlingen tagit.

På torsdag är det dags för äggplock och spermieuttag. Det krävs en hel del förberedelser inför detta, både för Roger och mig. Roger har fått en speciell tvättsvamp och rakhyvel för han ska raka pungen inför operationen. Stackarn! Inte för att han ska raka pungen utan för att jag vet hur ont han hade vid förra operationen. Han minns inget själv, men jag tycker det var jobbigt, men denna gången kan jag inte hålla honom i handen för då ligger jag själv på operationsbordet.

Jag ska ta en ägglossningsspruta i morgon kväll 20:30 +/- 15 minuter. I kväll har jag tagit den sista injektionen av Puregon och i morgon bitti är det dags för sista injektionen av Suprefact.

Snacka om att det är bra tajming med äggplock och äggåterförande så här i påsktider. Lite roligt! Jag tror nog att det kommer att gå bra. Jag kommer ju att få lugnande och smärtstillande så förhoppningsvis lär jag inte känna allt för mycket.

Nu är vi så nära, så nära att bli med barn Roger och jag. Jag kan knappt fatta det.

Lördagen den 19 april 2003
2 dagar efter den stora äggplockardagen!
Vi var på Fertilitetscentrum i torsdags för äggplock och uttagande av spermier. Varken Roger eller jag hade fått mycket sömn på natten. Kvart över fem ringde klockan och då var det bara att gå upp, ställa sig i duschen och göra sig i ordning. Då både Roger och jag skulle komma till Fertilitetscentrum på fastande mage så blev det ingen frukost. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag hade fått i mig något, om jag nu hade fått äta, så nervös var jag.

Rogers mamma kom och hämtade oss kvart över sex. När vi kom steg in i väntrummet klockan halv åtta fick vi en mindre chock. Paret som satt där inne var bekanta hemifrån stan. Jag tror att vi alla fyra var överens om att Fertilitetscentrum inte är ett ställe man vill träffa folk man känner. Det här med infertilitet och ofrivillig barnlöshet är ju trots allt lite personligt och inget som jag vill skylta med. Kanske när vi väl sitter där med barn kan jag kanske berätta öppet om det, men inte nu.

Det var dags för oss att göra oss i ordning inför operationen. Vi blev visade en våning upp till operation och uppvak. Ett litet rum med två sängar där vi skulle ligga. Vi fick byta om till den mycket ”snygga” operationsskjortan och de underbart fina strumporna som går upp till låren. Gissa om jag kände mig sexig? Roger blev lika fin han! Vi skrattade lite åt varandra.

Vi fick varsin tablett som skulle hjälpa oss att slappna av. Först kändes det som att tabletten inte hjälpte men efter ett tag blev jag härligt avslappnad i hela kroppen. En väldigt skön känsla faktiskt. Vi lade oss på sängarna och väntade på vår tur. Sen fick vi båda två varsin kanyl i armvecket som vi skulle få smärtstillande igenom under operationen, då var jag rejält dåsig.

Roger hämtades först. Under tiden somnade jag skönt och var väldigt groggy när de kom och sa att det var min tur. Med sig hade de min drogade sambo. Roger kom hasande och la sig i sin säng.

– Lycka till älskling, sa han, vilket han inte har en aning om så här efteråt.
Innan jag skulle in i operationssalen ville de att jag skulle gå på toaletten och kissa. Det var inte det lättaste kan jag säga jag höll på att somna på toalettstolen.

Jag fick stiga upp i gynstolen och de började med att tvätta mig i slidan, mindre kul. Man känner sig så utelämnad liggandes där med benen i vädret. Jag fick lite smärtstillande i kanylen och sen gav de mig lokalbedövning i slidan. Sen började de med äggplocket. Jag kände ingenting. Jag kunde hela tiden följa allt som gjordes på en TV-skärm. Det var roligt att se. Personalen småpratade med mig hela tiden och frågade om jag hade ont m.m. Jag var så groggy att jag fick koncentrera mig för att kunna svara.

Operationen var snabbt över och jag fick gå tillbaka till sängen. Roger låg och snarkade gott. Jag pussade honom, sen kröp jag ihop i sängen och försökte sova jag också, men det värkte i magen så det gick inte. Jag blödde lite också, men det var som det skulle. Fick ett stolpiller som jag tog i baken och efter ett tag kunde jag sova en liten stund.

Efteråt fick vi information om tiden mellan ägguttag och äggåterförande. De hade fått ut åtta ägg. På fredag skulle jag börja ta Progesteronet. Det är vagitorier som jag ska ta två gånger om dagen. Graviditetstestet ska jag ta på tisdag den tredje maj.
Vi blev bjudna på macka, kaka, saft och kaffe. Jag har aldrig ätit en så god macka i hela mitt liv. Sen klädde vi på oss och gick ner till svärmor som satt och väntade på oss. I bilen ringde jag till mamma och berättade hur det hade gått. Hon lät så glad, min lilla mamma. Hon och Rogers föräldrar har varit så snälla och stöttat oss under hela tiden. Dom är guld värda.

När vi kom hem la vi oss i soffan och slötittade på TV. Det var det enda vi orkade göra eftersom vi båda hade ont efter operationen. Jag somnade och sov i nästan två timmar. Hade jätteont när jag vaknade så jag blev kvar i soffan. Kunde knappt ta mig till toaletten. Roger hade inte lika ont så han fick ordna med maten och passa upp. Han är så snäll min älskling.

Det värker fortfarande ganska rejält fastän det gått två dagar så det är knappt att jag klarar av att sitta och skriva detta. Bäst är att ligga ner.

Fertilitetscentrum ringde för en stund sen och meddelade att av de åtta ägg som de fick ut i torsdag har fem blivit befruktade och två av dem ser riktigt bra ut. Så i morgon är det bara att åka upp till dem och få tillbaka ett litet ägg. Jag kan knappt fatta det. Nu är vi snart framme vid målet. Det känns helt underbart.

Söndagen den 20 april 2003
Äggåterförandedagen
I dag ska jag få tillbaka ett ägg! Tyvärr har vi inget ägg kvar som kunde frysas då det andra ägget inte delat på sig som det skulle under natten. Tråkigt, men förhoppningsvis så behöver vi inga fler ägg. Vi får be, hoppas och hålla tummarna att det ägget som vi får tillbaka i dag vill sätta sig fast och stanna kvar i cirka tvåhundrasjuttio dagar.

Vi hade tid klockan elva. Vi satte oss i väntrummet, det satt ett par till där och kvinnan var gravid, vilken lycka.

Nu var det vår tur. Vi gick upp på andra våningen och jag fick byta om. Roger valde att sitta kvar och dricka kaffe och vänta eftersom själva äggåterförandet inte skulle ta så lång tid. Innan jag skulle gå in i operationssalen informerades vi om att utifall det blir aktuellt med ytterligare ett försök så kommer de att först tina upp och kolla de spermierna som ligger i frysen för att de ska slippa operera Roger i onödan. Men visar det sig att spermierna inte överlevt nedfrysningen eller inte ser bra ut så får de operera.

Det kändes ingenting när de förde in ägget i mig. Vi småpratade under tiden och plötsligt sa doktorn.

– Ser Du den lilla solen, den lilla ljusa pricken där? och så pekade han på skärmen. Jag tittade och visst såg jag den lilla ljusa pricken. Jag nickade.

– Nu sitter ägget där det ska, nu får vi bara hoppas på att det vill stanna kvar där också.
Jag var förvånad över att han redan var klar, det hade knappt gått fem minuter sen jag klättrat upp och lagt mig till rätta i gynstolen. Det var bara att hoppa ner och gå ut till Roger. Han blev lika förvånad han över att vi var klara så snabbt.

De är så underbara på Fertilitetscentrum. Även om det är lite jobbigt att åka fram och tillbaka Varberg-Göteborg och tvärtom så är det värt det i längden eftersom de är så goa. Man känner sig speciell och mycket väl omhändertagen. De är verkligen duktiga på det de gör.

Roger och jag sa inte så mycket till varandra på hemvägen utan vi satt mest tysta, och höll varandra i handen. Emellanåt tittade vi på varandra och log. Jag vet inte varför Roger satt tyst, men för min del så sprudlade det av lycka, förväntan och glädje inom mig och jag ”pratade” med det lilla ägget och sa åt det att Roger och jag blir jätteglada om det väljer att stanna kvar hos oss. Jag antar att Roger också satt och tänkte på mer eller mindre samma saker som jag gjorde.

Jaha, nu är det bara att vänta till den tredje maj då det är dags att göra graviditetstest. Känns som en evighet. Jag längtar så och jag ber, hoppas och tror att det här ska gå vägen. Snälla, det måste fungera.

Lördagen den 26 april 2003
Ruvardag 6
Dagarna har faktiskt gått rätt fort. Jag har alla symtom på graviditet. Illamående, brösten är inte sig lika plus att det kommer vätska ur dem när jag trycker på dem och så har jag dille på morötter. Bra eller dåligt, inbillning eller verklig graviditet vet jag inte.

Jag har pratat med Margareta på Fertilitetscentrum och tjejerna på villhabarn.com om det. Svaret de alla ger mig är det att det är Progesteronet i vaggisarna som ska hjälpa livmoderslemhinnan att ta emot det befruktade ägget som gör det. Jag misstänker att de har rätt, tyvärr, men innerst inne så hoppas, hoppas, hoppas jag att de har fel.

I dag är det precis en vecka kvar tills vi ska göra graviditetstest. Hur ska jag klara en hel vecka? Vill göra det nu. Det är tur att jag har Roger som håller reda på mig. Mamma också för den delen. De lyssnar båda tålmodigt på mig när jag berättar om alla mina symtom, men de tar varsamt, men bestämt, ner mig på jorden om jag svävar ut för mycket.

Lördagen den 3 maj 2003
Den stora TESTDAGEN!
Tog graviditetstest i morse och det var negativt. Även om jag misstänkte det, smygtestade i onsdagskväll plus att jag började blöda samma kväll. Otroligt jobbigt! Jag är så ledsen och besviken. Tankarna och frågorna snurrar runt i huvudet på mig och jag har nära till tårarna hela tiden.

Stackars Roger han har inte heller det lätt. Han pratar inte så mycket, men jag ser att han tycker att det är jättejobbigt. Han är så go och snäll När han kom hem från jobbet så hade han handlat en massa gott till i kväll. Räkor, paté, ostar, kex och melon. Jag älskar honom så mycket. Jag vet att vi klarar oss i genom det här tillsammans.

Har pratat med både mamma och Åsa (min bästa kompis som tyvärr bor i Stockholm). Det känns skönt. Jag grät när jag pratade med Åsa. Jag behövde det. Jag måste släppa loss mina känslor och tillåta mig själv att vara ledsen annars så kommer jag att explodera vid fel tillfälle, och det vill jag inte riskera. Jag grät när Roger kom hem också och vi stod länge och bara höll om varandra. Jag vet inte vad jag skulle göra utan Roger, mamma och Åsa.

De ska ringa från Fertilitetscentrum halv nio på måndag morgon, får se vad de säger då. Jag har ingen aning om när det är dags för nästa försök. Troligtvis blir det i höst när kliniken har haft semesterstängt. Jag tror att det kan vara bra för både Roger och mig att vi får några månader på oss att bearbeta detta. Jag känner att jag behöver det i alla fall.

Tjejerna på villhabarn.com är så rara. Jag hade många fina meddelande som väntade på mig på sidan när jag surfade in där i morse. Kunde inte låta bli att spara dem.

Onsdagen den 21 maj 2003
Samtal och planering på Fertilitetscentrum
Samtal inför vårt nästa ICSI-försök. Det vill säga vilken behandling vi ska användas oss av och framförallt när vi ska får komma i gång. Helst av allt så skulle jag vilja köra i gång redan i dag, allra helst i går, men jag måste ge mig till tåls.

Jag måste bara säga det igen att jag är otroligt glad att Roger och jag får möjligheten att göra våra försök på Fertilitetscentrum. Vad man än frågar om och hur många gånger man än ställer samma fråga så svarar de tålmodigt och tar verkligen sig tid för en. Vi har haft sån tur. Det är nästan så att jag känner att jag kommer att sakna dem lite nu över sommaren och den dagen Roger och jag är med barn och inte behöver deras hjälp längre.

Läkaren berättade om en annan behandlingsmetod som innebär att jag slipper den långa nedregleringstiden vilket jag tycker låter helt underbart. Det var så segt och jobbigt att bli nedreglerad tycker jag. Det tog väldigt på mitt humör och mina krafter.

Han gav Roger och mig fria händer att själva välja vilket vi tycker känns bästa för oss. Antingen så kan vi köra på samma behandling som vid förra försöket eller prova på den här andra som de kommit fram till kanske skulle vara bättre för mig då jag var så svår att nedreglera. Bara det, att Roger och jag får vara med att bestämma, gör att jag gillar dem på Fertilitetscentrum och deras sätt att arbeta.

Efter samtalet fick vi recept på allt som vi kommer att behöva inför nästa behandling. Vi pratade också lite om hur det känns så här efter det misslyckade försöket och hur man ska tackla, hantera och bearbeta de dumma kommentarer man kan få av människor som undrar om Roger och jag inte tänker skaffa barn snart. Det händer allt som ofta att man får höra sånt. Det gör ont och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera och bemöta det.

Det är så skönt att ha lite mer framförhållning till vad som kommer att ske till hösten. Nu ska jag, för Rogers och min egen skull, försöka slappna av och njuta av sommaren. Jag behöver ladda batterierna. Jag inser att det bästa för oss är att vi får pausa och hämta andan lite. Vi ska njuta av sommaren på alla sätt vi kan. Kanske åka i väg över en helg nu när vi köpt bil. Grilla, dricka vin och umgås med nära och kära.

Jag har lättare för att slappna av nu när vi vet vad som kommer att hända och när.
Ja nu är det bara att njuta av sommaren och se framåt…

Hannahs andra dagbok

Då var det dags att skriva dagbok igen. Det är både roligt och tråkigt på samma gång. Hade verkligen hoppats på att det skulle lyckas förra gången. Men vi får innerligt hoppas att det är tredje gången gillt för vår del.

Lördagen den 27 december - 2003
Första dagen med p-piller
Jag började med p-piller i morse. Så nu är vi på G igen Roger och jag med vårt tredje försök. Men det är väl först den 15:de januari då jag börjar med Puregon som vi kommer att känna att vi är på gång igen. Det känns spännande men samtidigt VÄLDIGT nervöst.

Jag vill inget hellre än att göra ett nytt försök, men jag är livrädd för att misslyckas. Livrädd för att bli besviken ännu en gång.

Drömmen och önskan om ett barn är så stor
Jag vill inget annat än att få bära Roger's och mitt lilla barn. Få gå stolt på stan och visa upp en växande mage. Vilken lycka det måste vara. Att få möjlighet att planera barnrummet, köpa babykläder, barnvagn och allt annat nödvändigt. Att skicka in beställningskupong till blöjföretagens startpaket, att beställa babykläder på postorder.

Jag vill att våra vänner och bekanta ska se min växande mage och gratulera oss. Jag vill att de ska glädjas med oss över att vi också ska få ett litet barn. Jag vill gå långa promenader med barnvagnen tillsammans med Roger. Så stolta vi skulle vara...

Jag vill amma. Jag vill bada den lilla i badbalja. Jag vill se de nyfikna ögonen följa mig vart jag går. Se det första leendet, höra första skrattet. Jag vill höra vårt barn säga mamma och pappa..

Jag vill äntligen få tala om för Roger att denna gången har vi lyckats, älskling! Vi har klarat av att göra ett liv som växer i min mage. Att få se glädjen i Roger's ögon när han inte längre behöver vara rädd för besvikelsen. Allt detta vill jag mest av allt.

Jag vill inte vänta längre på denna känslan, jag håller på att falla i bitar. Så känner jag rädslan att det kanske aldrig blir så som jag önskar. Jag kanske aldrig får chansen att älska ett barn?

Vad vore livet då värt att leva för?
I mina drömmar är vi en familj, mamma, pappa, barn.
Snälla låt mej få sova och leva kvar i min dröm.

Torsdagen den 1 januari - 2004
Tankar, känslor och funderingar i ett enda virrvarr...
Roger och jag var hos vänner (d.v.s. Jenny, Magnus, Lucas och Jonathan) igår för att vänta in det nya året. Det var jättetrevligt. Vi åt och drack gott och så spelade vi spel fram tills att det var dags att gå ut och titta på fyrverkerierna. Lucas var vaken så vi klädde på honom en massa varma kläder (det var 8 minusgrader ute). Roger och jag skålade med varandra och önskade tyst tillsammans att 2004 ska bli det år som vi blir med barn. Hoppas, hoppas, hoppas...

När vi kom in igen så vaknade lille Jonathan och ville ha mat. Jag fick äran att ge honom nappflaskan. Vilken känsla det var att sitta där i soffan med honom i famnen. Vi hade ögonkontakt under hela tiden. Jag blev alldeles varm i kroppen och hur konstigt det än må låta så kände jag på mig att jag kommer att få uppleva detta en vacker dag. Det fanns inget som helst tvivel inom mig. Jag är alldeles säker på det. Annars är livet allt bra orättvist.

Nu så här dagen efter kan jag känna ett sting av oro i hjärtat. Tänk om jag verkligen aldrig kommer att få sitta så med vårt lilla barn? Tänk om Roger och jag kommer att förbli ofrivilligt barnlösa? Men jag ska försöka att tänka positivt. Tankarna, frågorna och oron river i mig för fullt, men jag vägrar låta dem ta överhand. Jag måste tro på att det ska lyckas. Även om vi inte blir med barn den här gången så är jag till 100% säker på att vi en dag kommer att bli mamma och pappa. En dag är det vår tur...

Lördagen den 10 januari - 2004
Sista dagen med p-piller
Jag tog det sista p-pillret i morse så nu är det bara att vänta på mensen. Jag hoppas att den behagar att komma snart.

Då jag slutar jag med p-piller så måste mensen komma inom 5 dagar för att allt ska stämma. Sen när jag fått klartecken att börja spruta med Puregon så undrar man om äggen mognar som de ska, producerar jag tillräckligt med ägg? Väntan och oro.
Så är det dags för äggplock och 2-3 dagars väntan på om något av äggen befruktats och delar sig fint Väntan. Och efter det att man fått tillbaka ett ägg så är det att vänta i två veckor. Har det lyckats, är jag gravid? Man kan sammanfatta provrörsbehandling i ett enda ord. VÄNTAN!

Det känns lite bättre den här gången då både min väninna Eva och min mailvän i Södertälje gör försök ungefär samtidigt. Det ska bli skönt att ha dem att prata med under tiden. Skönt att få stöd under tiden samtidigt som jag får chansen att stötta.. Kan vara bra att få lite annat att tänka på än bara sig själv under behandlingen.
Snälla mensen, kom snart...

Onsdagen den 14 januari - 2004
Mensen har kommit!
Mensen kom i tid. Vilken lättnad. Jag var så rädd att den inte skulle komma i tid. Så nu är det bara att hoppas på att allt ser bra ut i morgon så att jag får börja spruta Puregon.

Oj, oj, oj vad spännande och nervöst det är nu. Jag längtar efter att få komma i gång, men jag är samtidigt rädd. Ovissheten över hur det ska gå är otroligt påfrestande. Om drygt ett dygn så är Roger och jag på gång med vårt tredje och förhoppningsvis sista försök. Jag känner mig väldigt hoppfull. Jag ska göra allt jag kan för att hålla kvar denna positiva känsla.

Eva och jag tog en sväng till ”Babyhuset” och tittade på barnvagnar, sängar, skötbord, bärselar och allt annat som man behöver den dagen man får en bebis. Jag hittade en jättefin vagn för 6200 kr och en helt underbar barnsäng Det var med blandade känslor jag gick där inne och tittade på alla sakerna. Det pirrade i magen av förväntan och längtan efter att få gå där inne och shoppa loss. Men någonstans i bakhuvudet så fanns hela tiden. Tänk om vi aldrig får uppleva det här Roger och jag?

Mer än att vänta kan vi inte göra. Jag lämnar vår längtan efter barn i Guds händer. Jag önskar bara att min längtan efter barn kunde försvinna om det inte är meningen att vi ska få ett barn. Då kan jag kanske en dag acceptera det?

Jag pratade med Sara, en annan väninna i morse och hon berättade att de varit på Socialförvaltningen i går. De var där med anledning av att de vill adoptera. Det hade varit många och jobbiga frågor. Jobbigt. Sara var lite låg i dag, rädd och förvirrad och jag förstår henne mer än väl, stackarn.

Men förhoppningsvis så sjunker allt in och mognar så en vacker dag vet de hur de vill göra. De ska först och främst göra sitt tredje och sista IVF-försök innan de bestämmer sig helt. Det måste de göra för annars får de inte adoptera. Man får inte under några omständigheter försöka att bli gravid på naturlig väg om man ställt sig i kö för adoption. Hur sjutton de nu ska kolla upp det? Jisses, det här med att vara ofrivilligt barnlös tar mer på krafterna än vad man tror.

Torsdagen den 15 januari - 2004
Ultraljud och start med Puregon
Roger och jag var på Fertilitetscentrum i dag för ultraljudskontroll. Allt såg bra ut för både Roger och mig. Jag fick klartecken att börja med Puregon, 175 IU, på kvällen. TJOHO! Så för en liten stund sen så tog jag den första Puregonsprutan.

Måndagen den 19 januari - 2004
Sprutdag 5 och liten blödning
Var precis på toaletten och märkte att jag blöder lite. Klockan är lite över två på eftermiddagen. Blodet är färskt, slemhinna med färskt blod. Det har molat för fullt i magen under morgonen och förmiddagen, men jag har inte tänkt så mycket på det utan trott att det varit äggblåsorna som växer sig stora och fina. Men nu visar det sig att jag blöder och jag har riktig mensvärk. Är detta normalt? Jag har kollat dagboken från förra behandlingen, då blödde jag på sprutdag 9. Och då var allt som det skulle visade det sig vid ultrajuden som gjordes. Men jag kan ändå inte låta bli att bli orolig och rädd. Tänk om vi måste avbryta behandlingen?

Jag sitter i telefonkö till Fertilitetscentrum under tiden som jag skriver. Får se om de kan säga något för att lugna mig... Nu kom jag fram!

De säger att det inte låter så bra att jag har börjat blöda. Det är ovanligt att man börjar blöda när man sprutar tydligen. Dom är så bra att prata med på kliniken. Kan det kanske vara mensen som inte är riktigt slut än? Ibland, oftast rättare sagt, blöder jag i 3-5 dagar, sen blir det en dags uppehåll och sen blöder jag igen. Det här kanske är en sådan efterblödning.

Då är det bara att fortsätta vänta. Hoppas jag kan sova i natt...

Tisdagen den 20 januari - 2004
Sprutdag 6, ultraljud och start med Orgalutran
Roger och jag var uppe på Fertilitetscentrum på nytt ultraljud i morse. Allt
såg bra ut och de trodde att det är en efterblödning. Jag hoppas verkligen
att det är så. Jag blöder fortfarande lite nu i kväll. Äggblåsorna hade
vuxit till sig riktigt bra, tycker jag. Jag kommer i och för sig inte
riktigt ihåg hur det var förra gången. Äggblåsorna var allt mellan 9-11 mm.
De ska vara 20 mm ungefär för att vara lagom. Jag ska fortsätta med samma
dos Puregon, d.v.s. 175 IU, och på torsdag morgon så ska jag börja med
Orgalutran. Så enligt min tideräkning borde det bli äggplock torsdag eller
fredag nästa vecka. Spännande. Nu sak jag sätta mig i soffan hos min
älskling och mysa...

Fredagen den 23 januari - 2004
Sprutdag 9, nytt ultraljud och 2:a dagen med Orgalutran
Roger och jag var på nytt ultraljud i dag.
Äggblåsorna hade vuxit till sig bra. Jag har 9 stycken äggblåsor i högra
äggstocken och 6 stycken i vänstra, och de är alla mellan 14-16 mm. Det
börjar kännas så smått i magen nu. Det är, hur konstigt det än må låta, en
härlig känsla! Vi är inbokade för äggplock och PESA/TESA (vad det nu är de
gör på Roger, lär mig det aldrig...) på tisdag, den 27. redan kl. 7:45.
Jag har tydligen svarat bra på hormonerna. Det är spännande att kommit så
här långt...

I morgon kväll, lördag, tar jag den sista Puregonsprutan och på söndag
morgon tar jag sista dosen Orgalutran. På Söndag kväll kl. 20:30 så är det
dags för mig att ta ägglossningssprutan. Den ska tas 36 timmar före
äggplocket. Sen på tisdag är det den stora äggplockardagen. Spännande,
spännande, spännande! Det pirrar i hela kroppen.

Jag ber till Gud och hoppas på att detta är Roger's och min tur den här
gången...

Tisdagen den 27/1-2004
Den stora ÄGGPLOCKARDAGEN!
Roger och jag var på äggplock i dag. Svärmor var gullig och körde oss den här gången också. Det är en himla tur att Rogers föräldrar ställer upp för oss när det gäller det här. Det gör min mamma också, men hon har ju vare sig körkort eller bil, så köra oss kan hon inte.

Halv åtta i morse steg vi in på kliniken. Trötta och väldigt nervösa. Jag trodde jag skulle bli tokig så nervös var jag. Inte för själv ingreppet, för det kan jag ju vid det här laget, utan för om något eller några ägg kommer att bli befruktade och dela sig fint. Men framför allt för om det kommer att bli en liten bebis den här gången.

Vi blev förberedda inför operationen. Det är så tryggt och skönt att bli omhändertagen av personalen som man trivs med och känner så bra vid det här laget. De började med att operera Roger och under tiden så blev jag dåsig och avslappnad av tabletten barnmorskan gav mig. Det är en väldigt skön känsla.

Efter en stund var det min tur
En sak som var ny den här gången var den att jag under tiden kunde följa själva plocket på en TV-skärm. De andra gångerna har jag fått titta på skärmen för ultraljudet och på det sättet sett nålen och hur äggen sugits ut, men i dag var det ”live-bilder”. Man såg hur läkaren tog ut äggen och sen hur killen i labbet ”letade” upp dem och tog hand om dem. Häftigt! Det var mycket roligt att se. Allt som allt blev det 10 ägg. Helt okej tycker jag.

Sen lullade jag tillbaka till vårt lilla krypin och la mig. Jag var så trött! Roger snusade gott. Efter en stund kom dom in och berättade den glada nyheten att Roger och jag på torsdag kan få tillbaka 2 ägg om vi vill. Med förutsättning att fler än ett ägg blir befruktat och delar sig fint. Behöver jag säga att jag blev glad när han sa det? Roger var för trött och snurrig för att orka reagera, men jag blev desto gladare.

Jag är så glad! Jag vill verkligen få tillbaka två ägg, om det är möjligt. Jag ber till Gud att våra ägg och spermier förenas bra, och att några ägg blir befruktade och delar sig fint. Jag vet att risken finns att det kan bli tvillingar, men jag tror ändå inte att risken är så stor. Däremot tror jag att chansen för oss att lyckas den här gången ökar om vi får tillbaka två ägg.

Ja, ja vi får se hur det ser ut på torsdag när det är dags att få tillbaka ägg. Eller rättare sagt så vet jag mer i morgon, onsdag, för de ska ringa från Fertilitetscentrum mellan 10-12:30. Det är NERVÖST kan jag säga, men jag hoppas att utdelningen blir någorlunda bra.

Nu är jag jättetrött och ska ta och lägga mig i soffan hos Roger och mysa lite, sen ska jag sova. Vi är hundfri i kväll vilket är ganska skönt. Slippa kvällsrundan. Men usch, det är också tomt utan lillgubben.
God Natt & Sov så Gott!

Onsdagen den 28/1-2004
Behov av att skriva av mig
De ringde från Fertilitetscentrum i morse och lämnade lägesrapport”. Av de 10 äggen som plockades ut i går kunde de använda 9. Helt okej tycker jag. Av de 9 ägg som blev befruktade är det ”endast” 2 stycken som ser okej ut i dag. Inte så bra, tycker jag. Hon som ringde sa i och för sig att det kan hända att det är fler som delar sig fint till i morgon, men det tvivlar jag på, för tillfället...

Jag undrar vad det är som gör att det är så få ägg som det blir något av? Beror det på mina ägg, Roger’s spermier eller är det något annat som är fel? Jag hoppas att kan svara på det. Jag vill gärna veta. Jag är faktiskt lite besviken över att det blev så få ägg befruktade och det gör att jag blir så arg och ledsen på mig själv. Istället för att vara tacksam så blir jag besviken och vill att utdelningen skulle vara bättre. Jag skäms över mig själv att jag reagerar så här.

Det är många känslor i omlopp just nu.
Men nu ska jag sluta tänka positivt (huvudsaken är ju att få får tillbaka ett ägg...) och vänta och se vad som händer i morgon.

Torsdagen den 29/1-2004
Den stora äggåterförandedagen
Det har skett ett under över natten. Helt otroligt! Det gäller våra små ägg.

Hela kvällen i går var vi hur nervösa som helst, för att inte tala om när vi åkte upp till Fertilitetscentrum. Vi trodde verkligen att det skulle vara kört för vår del. Att inget av de två äggen överlevt.

Men när vi kom upp till Fertilitetscentrum så visade de upp oss till vårt lilla krypin på operationsavdelningen.
-Det måste ha gått bra annars hade de nog inte tagit med oss upp hit, sa Roger. Jag hoppades verkligen att han hade rätt.

Jag fick byta om, sen efter en stund kom läkaren och berättade för oss att vi i dag skulle få ett ägg tillbaka och att de fryst ner 3 stycken ägg. Vi trodde att vi hörde fel. Av 10 ägg så gick 9 att använda. 5 av dem befruktades och i dag så var det 4 som såg bra ut. Det ägg som vi skulle få tillbaka var ett riktigt guldägg. Det hade delat sig i 4 delar och var utan fragment.

Vi bara stirrade på varandra och läkaren sa att hon förstod att vi var förvånade och ställde oss frågande till det här. Hon bad också om ursäkt att vi fått besked i går om att endast två ägg såg bra ut. De hade ringt oss för tidigt, det var först på eftermiddagen som de andra tre äggen hade delat sig. Helt otroligt! Snacka om GLAD överraskning!

Eftersom de kunde frysa 3 ägg så fick vi endast tillbaka ett ägg. Jag hade egentligen velat ha tillbaka två då jag inbillar mig att chansen att lyckas höjs då, men det får gå med ett ägg också. Jag är hur tacksam och glad som helst att det blev så här. Det här är den bästa utdelningen hittills och förhoppningsvis behöver vi inte göra fler försök nu. Hoppas, hoppas, hoppas.

Sen var det dags att föra tillbaka ägget och Roger följde med. Vi fick titta på det lilla ägget på en TV-skärm innan det fördes in i livmodern. Det kändes fantastiskt att ligga där och titta på det. Det var så fint vårt lilla guldägg. Fyra små celler fulla med liv tittade tillbaka till oss. Vad jag hoppas att ägget vill fortsätta att dela sig och bli till en liten bebis.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer...

Måndagen den 2 februari 2004
Ruvardag 5
Känns som en evighet till testdag. Inte för att jag har så mycket att berätta. Jag mår bra, inga graviditetssymtom, inte än i alla fall. Jag tror inte att det jag känner är symtom på att jag skulle vara gravid. Brösten är i och för sig lite ömma och svullna och det lever för fullt i äggstockarna, (det känns som mensvärk) och så sticker det till emellanåt. Jag hickar i tid och otid, mest efter det att jag precis har ätit. Plus att jag nu i kväll fick stickningar i mellangärdet. Kallsvettades och fick lägga mig på soffan. Tog ett glas Samarin, så släppte det efter en stund.

Men jag antar att dessa krämpor är biverkningar av progesteronet, i alla fall de ömma och svullna brösten. Mensvärken och stickningarna i äggstockarna är nog svullnaden som går ner efter äggplocket, plus att progesteronet säkert gör sitt också. Stickningarna i mellangärde är säkert bara nervositet. Jag är troligtvis mer nervös än vad jag vill erkänna och det sätter sig i magen.

Jag önskar bara att tiden kunde gå lite snabbare och att jag kunde låta bli att analysera allt jag känner i min kropp. Mitt förnuft säger åt mig att slappna av och bara njuta av tiden, men det är lättare sagt än gjort. Allt jag känner analyserar jag.

Långt inom mig finns hoppet att ägget har fastnat och att livmodern gör sig redo för att ta hand om den lilla bebisen. Men jag vågar inte tänka så. Jag är så rädd att det inte blir så om jag tänker dessa tankar. Urdumt, jag vet. Men i den här situationen så går det inte att tänka klart.

Emellanåt vill jag bara lägga mig ner och sova fram till testdagen den 12:e februari. Det är nio dagar kvar till testdag. Jag fattar inte hur jag ska klara av att vänta. Till och med mamma, som annars är lugnet själv är otålig. Vi är alla nervösa och spända. Roger blir så tyst när han blir nervös. Jag kan hantera den här situationen själv hur det än kommer att gå, det vet jag, men jag är orolig för hur Roger ska ta det.
Ta en dag i taget, Hannah!

Lördagen den 7 februari 2004
Ruvardag 10
Alla symtom är som bortblåsta, jag känner mig helt tom. En hemsk känsla. Fram till ruvardag 5 eller 6 så hade jag alla möjliga graviditetssymtom. Symtomen berodde säkert på allt Progesteron som jag proppar i mig, men nu undrar jag så klart hur de bara kan försvinna så här? Är det kört den här gången också? Har vi misslyckats ännu en gång?

Usch, jag vågar inte känns efter, vågar inte tänka vare sig att det har funkat eller misslyckats, jag vågar inte hoppas. Jag är så rädd för att bli besviken igen.

Jag ber till Gud så ofta jag hinner och berättar för honom om hur jag känner och hur mycket jag längtar och hur mycket jag vill ha ett barn. Bara Gud vet när det är rätt tid för oss att bli föräldrar.

Jag vill inget annat än att testa så jag får veta hur det ligger till, men samtidigt är jag livrädd. Vill inte veta, vill fortsätta leva med hoppet ett tag till. Jag vet inte om jag klarar av att testa negativt en gång till? Hur ska jag hantera det? Hur kommer Roger att reagera? Än har jag ju inte börjat blöda så chansen att vi har lyckats den här gången finns ju.

Jag är så rädd, så rädd för att bli besviken ännu en gång...

Tisdagen den 10 februari 2004
Ruvardag 13
Jag har fortfarande inte börjat blöda. Men det har barnmorskan sagt att jag kanske inte kommer att göra, även om jag inte blivit gravid, med tanke på att jag tar 3 vaggisar om dagen. Jag har mensvärk till och från så den är kanske på gång. Vill tro och hoppas att det är ett gott tecken att jag inte har börjat blöda än? Kanske jag är gravid? Så länge mensen håller sig borta så finns det ju hopp...

Det är bara i morgon kvar, sen på torsdagsmorgon är det dags att testa. Jag vill inte bli besviken igen. VILL INTE!

Jag vet inte varför jag utgår från att vi inte ska lyckas men jag tror att det är en försvarsmekanism. Det känns säkrare att tänka att det inte funkat den här gången och sen bli glatt överraskad om testet visar positivt.

FOTSPÅR
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter. Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. " Herre, du sa den gången jag bestämde mig att följa dig att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig som mest." Herren svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tiden av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."

Torsdagen den 12 februari 2004
Testdagen!
JAG ÄR GRAVID! JAG ÄR GRAVID! JAG ÄR GRAVID! Roger och jag har ÄNTLIGEN lyckats. Jag finner inga ord som beskriver hur lycklig jag är just nu. Det känns helt overkligt. Efter ett år av nässpray, sprutor, ultraljud, äggplock, äggåterförande, två misslyckanden och denna eviga väntan så är jag faktiskt med barn. Nu är vi ytterligare ett steg närmare målet...

Jag gick upp kvart i fem i morse och gjorde graviditetstestet. Med en gång såg jag att det kom upp två streck i det lilla fönstret på teststickan. Vågade inte titta mer så jag gick ut i vardagsrummet och kelade med Rasmus (vår hund).

Efter en stund vågade jag mig ut i badrummet igen och tog upp gravtestet. Två starka röda streck lyste mot mig. Hjärtat börja slå fortare i bröstet på mig och jag tassade in i sängkammaren till Roger, med Rasmus i släptåg. Jag petade lite försiktigt på Roger och viskade.
-Jag är med barn!
Roger lyfte yrvaket på huvudet och han hade världens bredaste leende på läpparna. Han drog ner mig till sig och så låg vi länge, länge och bara höll om varandra.

Efter en stund smög jag mig upp och satte mig vid datorn och lämnade lägesrapport till alla goa tjejerna på villhabarn-sidan. Roger kom upp en stund senare. Vi ringde till min mamma, Roger’s föräldrar och syster. Sen ringde och sms:ade jag till mina kompisar och berättade den glada nyheten.

Det känns lika overkligt varje gång som jag säger orden, -Jag är med barn. Jag kan inte fatta det. Kanske dröjer det tills vi har varit på ultraljudet den 4:de Mars innan vi riktig kan förstå det både Roger och jag. Enligt beräkningarna som vi har gjort, och om allt går som det ska så borde barnets födas runt den 21:a Oktober. Helt otroligt!

Det är en fantastisk känsla det här. Jag tackar Gud för att han har hjälpt oss. Har vi tur nu så går allt bra och i höst sitter vi här med vårt lilla barn.

Ska gå och lägga mig nu och sova en stund. Har varit vaken sen kvart i fem. Jag är trött, men LYCKLIG!

Torsdagen den 12 februari 2004
Jag känner mig helt lugn. Allt kommer att gå bra. Jag ska ta en dag i taget. Roger är mer nervös och vågar inte riktigt tro på det än. Han kommer nog att kunna slappna av och njuta först efter ultraljudet den 4:de mars.

Oj vad jag längtar tills det börjar synas på magen. Vilken underbar känsla det måste vara?

Söndagen den 15 februari 2004
Jag mår väldigt bra. Illamåendet kommer och går. Det har avtagit lite, vilket oroar mig en aning, men det är säkert ingen fara. Jag måste försöka att koppla av. Mamma har sagt att illamåendet kan variera från dag till dag. Är bara så rädd att det ska försvinna helt. Illamåendet är min trygghet. Så länge jag mår illa så vet jag att allt står rätt till. Jag har ju testat positivt. Varför kan jag inte lita på det?

Onsdagen den 18 februari 2004
Vecka 6 (4+6)
Ja ha, då var man snart i vecka 6. Närmare bestämt i morgon. Jag har gått 5 fulla veckor. Helt otroligt. Tiden bara rusar fram. Jag är så otroligt tacksam att jag får vara med om detta underverket.

I dag är en sån dag som jag har mått illa precis hela dagen. I förrgår mådde jag inte illa alls och blev då lite rädd att det var något som var fel. Men i dag mår jag illa kan jag lova. Det hjälper inte vad jag än gör. Det sägs att det ska underlätta om man undviker att magen blir tom. Men det spelar ingen roll om jag tuggar på något hela tiden. Men som sagt jag är glad att jag mår illa för då vet jag att allt står rätt till.

Jag tog ett nytt gravtest i går morse och det visade också starkt positivt. Var bara tvungen att göra det. Jag är kanske dum men jag tror inte att vi kommer att förstå det här fullt ut förrän vi är på ultraljudskontrollen och får se det lilla livet.

Söndagen den 29 februari 2004
Vecka 7 (6+3)
I morse kräktes jag för första gången av mig själv. Låter kanske konstigt, men de andra gångerna som jag har kräkts så har det berott på att jag mått så illa att jag varit tvungen att stoppa fingrarna i halsen. Men i morse så mådde jag så illa att jag kräktes av mig själv. Jag blev så lycklig. Helt sjukt, jag vet, men det här med illamåendet tar jag bara som något positivt. Ett tecken på att allt är som det ska. Känns tryggt.

Torsdagen den 4 februari 2004
Ultraljud på Fertilitetscentrum
Vi hade tid klockan halv tre. Nu var det dags för den stora stunden. Jag la mig till rätta i gynstolen, Roger satte sig bredvid och vi höll varandra i handen. Vaginalt ultraljud. Plötsligt så såg vi vår lille grodd på skärmen. Roger tryckte hårt min hand. Jag kände mig så lycklig. Den lille var nästan 12 mm och det lilla hjärtat slog för fullt. Helt otroligt.

Läkaren räknade ut preliminärt datum för förlossningen och det blir troligtvis onsdagen den 20:de November i år. Jag ska bli mamma. Roger ska bli pappa. Vi ska bli föräldrar i höst. Roger och jag ska bli föräldrar. Det är inte klokt!

Vi satte oss i väntrummet och tittade på bilden som vi fått utprintad. Vi bara toklog mot varandra. Första bilden. Det här är nog det största man kan vara med om under sitt liv, tror jag. Det är en stor gåva att få äran att bära att litet liv inom sig. Jag är så lycklig och tacksam.

Oh lille vän, vad jag längtar efter dig. Jag vet att vi kommer att ses snart och under tiden ska jag klappa dig genom magen och ge dig så mycket kärlek. Du kommer hinna tröttna, jag lovar. TACK för att Du valde att stanna kvar hos oss. Vi älskar dig.

Hannah