Andreas dagbok
Mellan hopp och förtvivlan.

Tisdag 22 maj
Huddinge sjukhus
Idag har det varit en emotionellt stökig dag. Jag kan inte säga att jag i förväg hade tänkt så mycket på besöket som Louise och jag skulle göra på Huddinge sjukhus. Jag börjar vänja mig vid alla dessa läkarbesök m m. ändå blev det en tuff dag.

När jag steg upp i morse kände jag att något var på gång. Louise och jag var mer irriterade än vanligt. Vi är båda morgontrötta. Även resan till Huddinge sjukhus var lite spänd. Louise var väldigt känslig och jag tog som vanligt på mig rollen som den starka, tröstande mannen. Mina känslor fick vänta. Det var inte så svårt att hålla tillbaka dem. Det brukar det inte vara.

När vi väl kom fram till mottagningen blev vi ombedda att sätta oss ner och vänta vid receptionen. Det tog lång tid. Louise läste en tidning och jag tittade på folk. Efter vad som kändes som en evighet blev vi hänvisade till en korridor inne på själva fertilitetskliniken. Louise tyckte att allt var så jobbigt och förnedrande.

Jag hade ju redan varit här två gånger tidigare och lämnat spermaprov så för mig var det nog lättare. Jag kände mig dock lite nervös. Louise övergick från att vara ledsen till att bli arg för att vi fick vänta så länge. Efter ett tag uppmärksammade en läkare oss och meddelade att vi skulle vänta i rum 1. Märkligt nog så lättade stämningen lite då.

Vi blev inkallade till vår läkare. Hon bad oss sitta ner och vi började prata om våra problem. Hon vände sig först till Louise som har PCOS och gick igenom allt som hade med henne att göra. Det var första gången Louise fick diskutera igenom sin sjukdom ordentligt med en läkare. Hon såg märkbart lättad ut.

PCO betyder att äggstocken är mångblåsig. PCOS -polycystiskt ovariesyndrom kan bland annat leda till oregelbunden mens och svårigheter att bli gravid. Sedan talade läkaren med mig. Det var inte alls lika kul. De besked vi fått från Rosenlunds Sjukhus (efter remiss till Huddinge och spermaprov) om kvaliteten på mina spermier var överdrivet positiva. Då hette det att jag hade få men bra spermier.

Nu sa läkaren att jag hade få och inte särskilt bra spermier. Det kändes åter som om världen höll på att kollapsa precis som vid första beskedet om att mina spermier inte var OK. Dags för undersökning. Louise först. Läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud på henne. På skärmen kunde läkaren se en massa men själv såg jag inte ett dyft. Allt såg bara grått ut.

Sedan pekade hon på de vätskefyllda blåsorna. Dem kunde till och med jag se. Louise fick klä på sig och det blev min tur. Suck. Jag hade i flera veckors tid diskuterat med mig själv om jag ville ha en manlig eller kvinnlig läkare som skulle undersöka mig. Efter en massa om och men kom jag fram till att jag helst ville ha en kvinnlig och så blev det. Hon bad mig helt sonika att dra ner byxorna.

Undersökningen gick väldigt snabbt och läkaren berättade hela tiden vad hon kollade efter. Allt såg bra ut. Jag var mest generad tror jag men det var faktiskt ingenting att oroa sig för. De besked vi fått hittills hade inte varit så lovande. Nu vände det lite. Vår läkare berättade nämligen om en ny typ av behandling som heter IVM. Denna metod innebär att Louise bara behöver ta medicin i ungefär fem dagar och sedan plockar man ut ägg som får mogna på labbet.

Metoden passar ofta dem som har PCOS och är dessutom mycket lindrigare än vanlig IVF. Det bästa är att detta är ett försöksprojekt och därför räknas inte dessa behandlingar in i våra landstingsfinansierade IVF-försök. En annan fördel är att vi förhoppningsvis kan börja redan efter sommaren då kötiden till denna behandling är kortare än till IVF.

Det kändes mycket bra. Efter vårt första riktiga möte med en läkare kändes livet lite hoppfullare. Vi hade äntligen fått det gemensamma samtal, som vi så länge längtat efter, med en läkare. På vägen hem grälade Louise och jag eftersom vi var så spända. Efter ett tag slöt vi fred när vi insåg anledningen. Vi började att prata om situationen igen. Hur jobbigt det var. Vi borde kanske dokumentera hela processen med vår nya videokamera?

Jag sa något i stil med att vi kan inleda videon med: Hoppas att du kommer snart. Då brast allt. På T-centralen stod vi och höll om varandra och bara grät. äntligen kom mina känslor fram.

Söndag 3 juni
På besök hos några goda vänner
I söndags var vi bjudna till ett par goda vänner på middag. Detta är ett par som vi på ett tidigt stadium berättat för att vi höll på att skaffa barn. Enligt dem så blev vi inspirationen till deras beslut att också försöka. De lyckades väldigt snabbt.

Det brukar gå bra att träffa dem. Det var svårt i början, när de precis hade berättat att de väntade barn, men det har blivit mycket bättre, främst på grund av deras enorma förståelse för hur vi känner det. Denna kväll var liksom alla andra hemma hos dem mycket trevlig. Vi både åt och drack gott samtidigt som vi hade en massa intressanta samtal.

Senare på kvällen fick jag känna på tjejens mage. Jag kunde känna hur barnet rörde sig där inne. Det var första gången i mitt liv som jag kände något sådant och det var helt otroligt. Plötsligt skar det till i mitt bröst. Jag önskade så himla mycket att det var Louise mage jag kände på. Jag blev inte nedstämd men jag kände en stark längtan att vi en dag kanske skulle få uppleva samma sak. Tyvärr så vet vi inte om det kommer att bli så. Vi kan bara hoppas.

Juni 2001
Semester i USA
I år bestämde vi oss för att åka till USA på semester. Det fanns flera anledningar till detta, bl a att jag bott där en längre tid och därför ville komma tillbaka och träffa mina gamla vänner. Vi passade på att besöka några större städer på vägen vilket bidrog till att det blev en väldigt aktiv resa och att vi lade alla problem åt sidan för ett tag.

När vi slutligen anlände till mina vänner så dök en del av problemen upp igen, fast den här gången på ett positivt sätt. Vännerna har också svårigheter att bli med barn men de har nu fått en liten pojke genom IVF. De hade en så otroligt positiv inställning och var helt övertygade om att de en dag skulle ha fyra barn. Det smittade av sig på något sätt. Tyvärr var detta en känsla som mattades av så fort vi kom hem till Sverige.

Måndag 9 juli
Nu börjar de få barn
Idag ringde jag en kompis. Då meddelade han att hans flickvän hade börjat få värkar. Min första reaktion var att jag blev väldigt exalterad. Jag hoppades att barnet skulle komma samma kväll så att vi kunde komma över och titta på det. Sedan lade vi på. Det tog inte alltför lång tid innan mina känslor ändrade kurs 180 grader. Från att ha varit glad fick jag känslor som jag inte riktigt kan definiera. Det blev en enda blandning av ledsamhet, längtan efter egna barn, förtvivlan, otålighet och ensamhet.

Jag har egentligen bara min flickvän i det här och hon upplever det på samma sätt som jag. Det kändes som om jag hade tårar som inte kom fram trots att jag ville det. Saken blir inte bättre av att det sista paret i vår vänkrets som ännu inte blivit med barn meddelade oss i helgen att de nu också väntar barn. Vi som alltså var först med att vilja ha barn bland våra närmaste vänner i vår stad är nu de enda som inte kommit någon vart på det området känns det som. Att allt måste ta en sådan tid!

Måndag 30 juli
Tre veckor av sorg
Under hela denna kris som det inneburit att vilja ha barn utan att det blivit något har mina känslor varit ganska stabila. Vid ett par tillfällen har jag gråtit. Ibland har jag känt mig nere, men aldrig under en längre period.

Jag har som jag tidigare skrivit för det mesta tagit den starka,tröstande rollen. Den senaste tiden har det varit slut på det. Förra helgen var den första på tre veckor som jag kände mig glad. Jag har haft mycket svårt att komma tillbaka efter det jag skrev om senast. Jag har faktiskt mer eller mindre varit konstant nere.

Jag har också för första gången under hela denna tid vi velat få barn tillåtit mig att släppa fram mina känslor. Jag har inte försökt döva dem med filmer och dataspel. Det har varit tufft men samtidigt bra. Dels för att jag har fått mer insikt i hur jag känner och dels för att min flickvän nu vet att jag faktiskt känner något och det tror jag har stärkt oss i vår situation.

Nu ska jag ha semester i två veckor och sedan ska vi till Huddinge sjukhus för en uppföljning av våra senaste prover. Om allt faller väl ut kommer vi att ingå i en testgrupp för IVM (jag har skrivit tidigare i dagboken vad IVM innebär) som i så fall kommer att starta i höst, hoppas vi. Annars får vi vänta och det kan dröja minst ett år.

Torsdag 23 augusti
Huddinge Sjukhus, överraskande snabbt
Idag var det lite pirrigt. Vi skulle på besök till Huddinge Sjukhus. Det kändes hela morgonen att detta var en dag när det kunde gå lite hur som helst. Vi var båda mycket försiktiga med att inte göra den andra upprörd. På Huddinge Sjukhus kändes allt faktisk ganska bra. Det gick väldigt fort att komma in denna gång.

Vår läkare förklarade att det inte var några fel på mina kromosomer. Han sa att de inte heller kunde hitta någon annan orsak till mitt problem vilket han beklagade. Han konstaterade att det var provrörsbefruktning som nu gällde för vår del. Då påpekade vi att vår förra läkare talat om att IVM (förklaras tidigare i dagboken) kunde vara en bra lösning för oss. Under samtalets gång kom vi fram till att vi skulle få testa denna metod. Men läkaren ville att vi skulle förstå att detta är en ny metod och chansen att det ska resultera i en graviditet är mycket mindre än vid en vanlig IVF. Det var möjligt för oss att börja den här behandlingen på en gång vilket vi blev glada över.

Överlag var detta en bra dag. Resultatet av mina tester var bra. Att jag inte vet orsaken till mitt problem stör mig inte utan snarare tvärtom. Visste jag anledningen och den hade varit påverkbar skulle jag troligtvis förbanna den under en lång tid. Det tror jag inte skulle bidra till något positivt för mig. Att få komma igång med IVM, trots de extremt små möjligheterna till ett bra resultat, känns bra. Man kan ju alltid hoppas.

Lördag 1 september
IVM- sprutor
Under flera dagar har Louise tagit sprutor. Till en början var det mycket jobbig för mig. Än en gång knäcks min manlighet. Hon får lida för ett fel som ligger hos mig och allt jag kan göra är att titta på. Det är mycket jobbigt att inte kunna lösa detta problem. Eftersom hon är så duktig så känns det nu lite lättare. Jag älskar henne så mycket.

Torsdag 6 september
Att ta ut äggen
Denna dag var både Louise och jag nervösa när vi vaknade på morgonen. Vi visste båda att detta var en mycket viktig dag. Vi hade fått många indikationer på att det hade gått bra med Louise behandling för det såg ut att finnas många ägg. Nu skulle vi få reda på hur det verkligen förhöll sig. Jag visste inte hur tufft detta skulle bli och tur var det.

När vi kom till Huddinge var alla mycket trevliga. Vi behövde inte vänta särskilt länge men det kändes ändå som ganska lång tid. Sedan gick vi in i rummet där det hela skulle ske. Alla presenterade sig och sedan fick Louise klä av sig och hoppa upp i gynekologstolen.

De förklarade vad de skulle göra. Plötsligt öppnades en lucka i väggen och en labbspecialist tittade ut. Sedan började behandlingen. Louise fick lugnande sprutor och jag skulle sitta vid huvudänden och hålla handen. Till en början så kändes allt OK, men efter ett tag så började Louise få ont. Hon kramade min hand hårt. De gav Louise en hel del droger men det var tydligt att det ändå var ganska plågsamt för henne. Det kom en tår ur hennes öga. Det gjorde enormt ont i mig att se detta men jag höll god min.

Felet låg hos mig men hon fick lida för det. Efter vad som kändes som en evighet var det över. De hade plockat ut 20 ägg. Vi var ganska stolta faktiskt. När vi kom ut så fick Louise ligga ner. Jag satt bredvid henne. Då bröt jag ihop. Jag kände mig så maktlös. Jag tyckte inte att jag hade gjort något alls för Louise. Hon kramade om mig och försäkrade mig att jag visst gjort en massa bara genom att vara där. Det är svårt att sätta ord på de känslor jag hade då. Det kändes konstigt och lite fel att Louise skulle trösta mig men det gjorde hon. Efter några timmar fick vi åka hem. Det kändes bra.

Måndag 10 september
Att sätta in äggen
I dag satte vi in äggen. Fem ägg hade blivit befruktade och de hade valt ut två stycken som de ville sätta in. Inget av de övriga äggen gick att frysa. Själva processen att sätta in äggen gick snabbt och enkelt. Det var helt otroligt att se dessa två ägg med hjälp av ultraljud. Det var det närmaste en graviditet vi hade varit. Vi spenderade resten av dagen att tala om detta stora som hänt oss. Jag mådde mycket bra.

Tisdag 25 september
Två veckors väntan
Dessa två veckor har varit både bra och jobbiga. Vi har båda varit mycket omtänksamma mot varandra. Den första veckan gick ganska lätt för vi visste att risken att mensen skulle komma då var liten. När mensen kommer är loppet kört. Den andra veckan däremot var jobbigare. För varje dag som vi kom närmare den 25 september så blev det mer och mer nervöst. Dagarna gick och mensen kom inte. Vi började göra det som vi blivit varnade för. Hoppas. Om vi inte var med barn borde mensen ha kommit före den 25:e och vi kunde bara inte låta bil att hoppas.

Onsdag 25 september
Negativt besked
Igår kväll var vi väldigt nervösa. Vi trodde aldrig att vi skulle kunna somna. Vi övervägde att göra testet i förtid men stod emot frestelsen. Vi gick och lade oss. Tidigt på morgonen vaknade vi och bestämde oss för att göra testet då. Louise ville vara själv när hon gjorde det. Jag stannade kvar i sovrummet. Medan hon var borta blev jag väldigt orolig. Det senaste året har handlat om detta ögonblick. Jag hoppades men var samtidigt osäker. Jag antar att för andra män som har normala spermier så är saker och ting inte så uppskruvade. Allt är inte så svart eller vitt utan naturen får ha sin normala gång. Jag har ju själv varit i den situationen innan vi kände till vårt problem och vi gjorde ett test lite då och då. Att vänta på svaret från ett sådant här test när allt känns så stort var en het annan sak.

Fungerade det skulle jag förhoppningsvis bli pappa (risken för missfall finns ju kvar). Fungerade det inte så skulle vi få göra om allt från början. Efter vad som kändes som en evighet kom Louise tillbaka. Svaret var negativt. Inget barn. Just i denna stund var vi fortfarande så trötta att vi inte blev särskilt upprörda av det negativa resultatet. Vi somnade faktiskt om efter ett kort samtal. När morgonen kom åkte jag till jobbet. Det blev en halv arbetsdag för mig. Under dagen kom allt det jobbiga. Jag var ledsen och besviken. Visste inte vad jag skulle göra nu. Ville bara göra om testet i hopp om att det hade visat fel resultat. Men jag visste innerst inne att så inte var fallet.

Tisdag 9 april
Avslutning på dagboken
Jag vet att det är ett tag sedan jag skrev senast. Jag har nog behövt lite tid att reflektera över vad som har hänt och vad vi gått igenom. Nu vill jag i alla fall försöka avsluta detta på något sätt. Att försöka få barn är på många vis en av de mest omtumlande saker jag gjort i mitt liv. Man har verkligen bollats mellan hopp och förtvivlan.

Men jag kan säga att jag är definitivt inte rädd för att försöka med provrörsbefruktning igen. Far vill jag bli och kan jag inte bli en biologisk sådan så finns det flera andra bra alternativ som jag absolut kan tänka mig. Jag tror inte alltid att blod är tjockare än vatten. Jag tror att det viktigaste är att man får barn, inte hur man får barn.

Andreas