Efter diagnosen PCO-S har Angela gjort fem stimuleringar med hormoner och tre IVF-försök utan att lyckas men hon ser trots allt ljust på framtiden.
– Angela är 25 år och bor i ett litet samhälle på den skånska slätten tillsammans med en jämnårig sambo och tre katter. Strax innan de träffades för cirka sex år sedan hade Angela slutat med p-piller, en medicinering hon blivit ordinerad på grund av smärtor, rikliga blödningar och oregelbunden mens.
När började du ana att det kunde vara problem att bli gravid?
– Jag hade slutat med p-piller strax innan vi träffades och vi skyddade oss inte. Redan då anade jag att allt inte stod rätt till. Jag läste på nätet och sökte på mina symptom, tyckte då att PCO-S* stämde in på mig. Framförallt var det min oregelbundna mens, smärtor och övervikt som stämde in. Kraftig hårväxt och akne var däremot inget jag led av så det var svårt att veta säkert.
Hur gjorde ni för att söka hjälp?
– Jag kontaktade ungdomsmottagningen men det tog jättelång tid. Jag hade lämnat blodprov och efter sex månader hade vi varken fått svar på provet eller kommit till ett läkarbesök. Samtidigt hade jag ställt oss i kö till Curakliniken i Malmö och då vi väl var framme i kön fick vi hjälp direkt.
– Här blev vi verkligen väl bemötta. Trevlig personal, en underbar läkare. Min kille lämnade spermaprov vilket visade sig vara helt okay och vid ett ultraljud konstaterades det snabbt att jag led av PCO-S, precis som jag själv trott.
Vad resulterade diagnosen i?
– Vi började med att jag fick ta Pergotime-tabletter för att få igång ägglossningen men ingenting hände. Ganska snart gick vi över till injektioner, Gonal-F. Jag fick själv ta sprutorna varje dag genom att sticka mig i magen. Efter ungefär en vecka gjordes ultraljud för att kontrollera om jag hade äggblåseutveckling. När det visat sig att en äggblåsa var mogen fick jag en ägglossningsspruta vilket gjorde att jag fick ägglossning cirka två dagar senare. Vi skulle ha samlag samma kväll som sprutan gavs och även nästa kväll. Sen var det bara att vänta.
– Jag trodde verkligen att allt skulle ordna sig nu. Jag var övertygad om att jag skulle bli gravid, men fem hormonstimuleringar senare hade ingenting hänt. Jag var förtvivlad. Varje gång mensen kom kändes det som ett missfall. Med all respekt för dom som drabbas av missfall, men jag upplevde det så, jag var fruktansvärt ledsen. Jag hade hoppats och trott så mycket på behandlingen och IVF kändes bara skrämmande.
Vad hände sedan?
– Vi blev uppsatta i landstingskö för IVF. Men så plötsligt blev min kille tveksam, han ville inte göra IVF. Jag visste att han egentligen också ville ha barn men han hade inte riktigt insett att vi var ofrivilligt barnlösa. Jag har hela tiden varit fullständigt säker på att jag vill ha barn. Det är jag som driver det här projektet. Ibland kan jag känna att det är "mitt fel", han kan ju faktiskt få barn med någon annan.
Hur tacklar ni alla känslor och er oro?
– Jag skulle gärna gå och prata med en psykolog, men det vill inte min kille. Och hur som helst, när vi väl var framme i landstingskön för IVF var min sambo med på noterna. Jag får för mig att det är rätt vanligt att kvinnan och mannen kan vara i helt olika faser.
Berätta om IVF-behandlingen
– Vi skulle få tre IVF-försök på Curakliniken. Det kändes bra och jag fick behålla min läkare som jag var så nöjd med. De två första behandlingarna gjorde vi i rak följd. Vid det första försöket fick vi ut 20 ägg men endast ett blev befruktat. Andra försöket gjordes i kombination med microinjektion. Åter igen fick vi ut över 20 ägg, ett toppägg sattes tillbaka, men utan resultat.
– Sen gjorde vi en paus på ungefär ett år. Nu hade vår läkare bytt klinik för att arbeta på Reproduktionsmedicinskt Centrum, RMC på Malmö Allmänna Sjukhus. Därför flyttade vi med henne dit. RMC var fint med nya fräscha lokaler och trevlig personal. Det enda negativa var att man tvingades gå igenom BB avdelningen och att man delade väntrum med specialmödravården, det är inte bra.
– Vid tredje försöket bytte vi hormonpreparat från Gonal-F till Menopur vilket skulle ge bättre äggkvalitét men färre ägg. Vi fick ut åtta ägg vilket jag förstår är bättre än att få ut väldigt många.
– Jag blev inte gravid nu heller. Konstigt nog blev jag inte fullt lika förtvivlad vid det sista IVF-försöket. Det var värre då vi gjorde hormonstimuleringarna och efter de första IVF-behandlingarna var jag helt knäckt. Vid vårt sista landstingsfinansierade försök hade jag i mina tankar redan ställt in mig på att köpa tre omgångar privata behandlingar.
Hur finansierar ni detta?
– Vi kommer att ta lån. Min kille och jag har lite olika inställningar till detta. Ett så kallat 3-pack-försök kostar 50 000 kronor. Min kille tycker att detta är en enorm summa pengar, jag tycker att det är en överkomlig summa. Samtidigt är det lite tokigt då jag är arbetslös och min sambo är den som jobbar heltid.
Tänker ni på alternativ om det inte skulle lyckas med IVF?
– Jodå, vi har pratat om adoption. Det kostar ännu mer pengar, men vi skulle kunna tänka oss det. Jag älskar barn och vet att jag skulle älska ett adoptivbarn precis lika mycket som ett biologiskt, det är helt klart ett alternativ.
Hur ser framtidsplanerna ut?
– Vi ska göra en paus på ungefär ett år innan vi sätter igång med privatbehandlingarna. Det kommer att bli på Curakliniken, vår läkare har nämligen återvänt till sin gamla klinik och vi följer självklart med.
– Trots allt känns det bra just nu. Vi ska vila oss från behandlingar. Jag ska gå på en speciell PCO-S-mottagning på Malmö Allmänna Sjukhus. Kanske ska vi tänka vidare på det här med adoption, börja ta reda på vad det innebär och vad som krävs för att göra en utredning och att bli godkända som adoptivföräldrar.
– Förhoppningsvis hittar jag ett bra jobb. Och förhoppningsvis blir jag med barn. Jag är trots allt ganska ung och vår läkare säger att vi har goda chanser.
* Läs fakta om PCO-S på villhabarn.com
Patientförening för PCO och PCO-S http://www.pco-s.com/ |
Tillbaka
Lång oviss