Hur gick det sen?
januari 2010

Då vi lämnade Angela efter förra intervjun för två år sedan, hade de bestämt sig för att göra ett uppehåll. Efter fem misslyckade hormonbehandlingar och tre IVF-försök var de ganska trötta. De ville ta en paus, samla kraft, fundera på hur de skulle gå vidare. Fler IVF-behandlingar eller kanske adoption? Men just då var det inte aktuellt med varken IVF eller adoption. De hade helt enkelt inte råd. Angela som var arbetslös, hade planer på att studera vidare till förskollärare. Att få ihop pengar till privata behandlingar kändes svårt då de bara hade en lön.

Ville inte ge upp
Men vi mådde förhållandevis ganska bra, säger Angela. Hon tyckte att 
det var skönt att inte hela tiden fokusera på att bli med barn. 
Liksom tidigare var Angelas sambo lugn och stabil. Och Angela kände 
sig trygg i att han tydligt visat att att han verkligen ville ha 
barn, det kändes skönt. Dom ville absolut inte ge upp, men trots allt 
var de förhållandevis unga och hade tid på sig att ta en paus. Angela 
hade tid uppsatt på PCO-S mottagningen på Malmö Allmänna sjukhuset. 
Hon skulle genomgå ett viktminskningsprogram, i syftet att få igång 
ägglossningen på ett normalt sätt.

Gå ner i vikt
I april 2009 fick Angela så tid för att påbörja viktminskningsprogrammet. Hon gick i grupp tillsammans med andra kvinnor som av olika anledning behövde gå ner i vikt.  Behandlingen bestod av pulverdiet under tolv veckor. Varannan vecka träffade de en dietist och hade genomgång tillsammans med de andra i gruppen. Dessutom utbildning och rådgivning om hur de skulle äta i framtiden då de slutade med pulverdieten. Angela gick stadigt ner. Sammanlagt tolv kilo. Redan efter 7 - 8 kilo började mensen bli någorlunda regelbunden.

Efter sju års strävan
I slutet av augusti gjorde så Angela ett graviditetstest. Det visade positivt. Först blev hon nästan chockad. Tyckte att det var jobbigt, mycket jobbigt. Glädjen kunde inte komma så där direkt, jag var ju inställd på helt annat, säger Angela. Det kändes väldigt märkligt att bli gravid efter sju års strävan och sen inte bli glad.

Men nu då Angela är i vecka 25 är allting bra. Vi är oerhört glada och tacksamma, säger hon. I början av maj väntas bebisen komma och  den som nu verkligen njuter och visar verklig glädje är blivande pappa. Han visade inte sin oro och längtan tidigare, kanske för att skydda både mig och sig själv avslutar Angela.