av Kerstin Fredholm

– Jag var egentligen ganska risig när jag träffade Marianne Wikman. Då hade jag ett barn men hade också haft sex missfall. Efter samtalsterapi och sjukgymnastik födde jag två barn till, berättar Anna.

När Anna var liten och växte upp sa hon att hon aldrig skulle ha barn eftersom hon tyckte att de var besvärliga. Men den uppfattningen ändrades så småningom när Anna träffade sin blivande man och gifte sig. De försökte under fyra års tid att bli föräldrar utan framgång. När så äntligen graviditeten var ett faktum slutade den med missfall.

Anna blev gravid igen och hon födde sitt första barn. Graviditeten var jobbig med blödningar under drygt 20 veckor och barnet föddes för tidigt.

När det första barnet bara var tre-fyra månader blev Anna gravid för tredje gången men det blev återigen missfall. Den här gången handlade det om ett sent missfall i vecka 21. Anna födde fram ett dödfött barn. Det blev på många sätt en traumatisk upplevelse.

– Jag fick inte se barnet. Läkaren sa att han avrådde mig på det bestämdaste eftersom barnet redan legat dött några dygn i livmodern och förruttnelseprocessen börjat. Jag ville absolut se barnet men när det nu inte gick försökte jag att vara stark. Av flera andra skäl blev det svårt för mig att få tillfälle att sörja. Det var nu den riktigt jobbiga perioden i mitt liv började.

Många svåra händelser inträffade i Annas liv under en kort period. Förutom det sena missfallet gick några av hennes allra närmaste bort.

Anna blev sedan gravid ytterligare fem gånger och varje graviditet slutade med missfall. Det fanns inga synliga fel på fostren.

– Alla dessa missfall var fruktansvärt jobbiga. Jag tror att det är det värsta man kan vara med om och det ledde för min del till en stor livskris. Det enda som existerade för mig var barn, säger Anna.

En ond cirkel
Så här i efterhand anser Anna att hon borde ha blivit avrådd från att bli gravid igen alltför snabbt efter missfallen så att kroppen hunnit läka och vila. Men något sådant råd fick hon aldrig.

– Jag hamnade i en ond cirkel av sjukdomar, fixa idéer och missfall. Jag fick olika kroppsliga symtom och vände mig till vårdcentralen. Jag hade svårt för att gå på grund av foglossning och det tog två timmar för mig att ta mig ur sängen.

Läkaren på vårdcentralen var insiktsfull och sa till Anna: Du har så mycket som du bär på. Han remitterade henne till Marianne Wikman.

– Då hade jag varit djupt nere under ett par år och jobbat som en robot. Jag var jättekänslig inför andra kvinnors graviditeter. Vid ett av mina missfall fick jag ligga på samma avdelning som abortpatienter. Då hade jag lust att strypa medpatienterna.

Det som Anna uppskattade hos Marianne Wikman var att hon var jordnära och förstående och försökte ta ett helhetsgrepp på kropp och själ. Hon kunde se människan bakom den patient som farit illa.

Förutom samtalen hos Marianne Wikman som pågick i mellan ett och ett halvt år fick Anna gå till en sjukgymnast som jobbade med kroppskännedom. Anna hade ett snedställt bäcken och fick lära sig att gå på nytt och göra bäckenövningar.

– Jag hade gått upp mycket i vikt när jag mådde som sämst men började nu må bättre och bättre och gick ner 23 kg. Marianne Wikman sa till mig att jag skulle satsa på mig själv.

Under den här perioden var jag delvis sjukskriven för att kunna gå på behandlingarna men jag började nu också att göra kul grejer för min egen del. Jag gick på kurser och åkte iväg själv, säger Anna.

Vad pratade ni om under terapisamtalen?
– Marianne Wikman pratade runt omkring graviditeterna och olika behandlingsformer. Hon var inte fördömande eller ifrågasättande. Jag började tänka själv och jobbade fram en distans till mina problem.

– Marianne Wikman frågade om jag skulle kunna tänka mig adoption. Jag och min man var faktiskt på väg att adoptera när jag blev gravid med barn nummer två.

Det hade gått sex år sedan det dödfödda barnet. Nu födde Anna två barn på raken. Graviditeterna var visserligen inte lätta och Anna var tvungen att ligga mycket. Hon blev väldigt illamående av ett gulkroppshormon som hon fick eftersom man trodde att hon saknade detta ämne.

– Jag kunde inte lyfta huvudet från kudden från fjärde-femte graviditetsveckan utan att må illa. Jag var i och för sig tvungen att ligga mycket ändå på grund av livmoderskramper. Om jag bara rörde mig lite fick jag kramper och förvärkar, berättar Anna.

– Nu i efterhand förstår jag att jag borde ha fått hjälp tidigare av en förstående läkare som tog sig tid och inte bara tittade på det rent fysiologiska. Jag tycker att jag fått bekräftat sambandet mellan kropp och själ.

– Nu kan jag också fråga mig: Varför dessa förväntningar? Man borde ju vara tacksam för de barn man får.

Behövde hjälp
Trots svårigheterna att bli gravid och missfallen gav du inte upp tanken på att bli gravid.

– Nej, vi hade ju ett barn och skulle egentligen vara nöjda med det men man blir så fixerad. Jag hade behövt få hjälp med den starka fixeringen vid barn och se lite sunt på problemet. Min man var nöjd med det första barnet.

Anna hade planer på en stor familj och det stack i hjärtat när det inte blev fler barn. Hon bar sin sorg inombords för sig själv och det var inte många utanför familjen som visste hur det stod till. Anna skötte allt – hus, hem och jobb – perfekt som vanligt.

– Men min kropp har tagit stryk. Man ska nog inte satsa så hårt på att få barn som jag gjorde. Idag är jag halvt invalid och kommer förmodligen att hamna i rullstol i framtiden. Än så länge kan jag gå men det är inte tal om några långa promenader. Sportaktiviteter har jag helt slutat med. Jag värker sönder. Det är effekter av täta graviditeter.

Anna poängterar att hon är nöjd med tillvaron och känner sig otroligt positiv till livet. Men det är ändå ett högt pris hon betalat. Även om hon fött tre efterlängtade barn bär hon på en slags livssorg.

– Benen kan inte slås undan hur många gånger som helst. Nästan tio år av mitt liv är borta, alla dessa år med ständiga försök att bli gravid och så missfallen. Min första pojkes uppväxt har passerat spårlöst. Om det är så svårt att bli gravid som det var för mig ska man kanske satsa på adoption istället. Och om inte det heller skulle vara möjligt och man tvingas leva utan barn tror jag idag att det ändå är möjligt att finna guldkorn i tillvaron.

– För andra önskar jag att det inte ska ta lika lång tid att få rätt hjälp som det gjorde för min del. Det ska inte behöva ta flera år. Man borde tas på allvar innan man krossats helt och få möjlighet att bearbeta sina erfarenheter. Förhoppningsvis kommer alltfler läkare att intressera sig för sambandet mellan kropp och själ.

I verkligheten heter Anna något annat. Hon vill vara anonym men tycker att det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter.