Ett heders-
uppdrag
Brev från en blivande äggdonator
januari 2003

Det är den 1 januari 2003. Genom en lagändring blir äggdonation tillåtet i Sverige. Klinikerna har hängt på låset, färdiga pressmeddelande skickats ut, hoppfulla barnlösa står redan i kö. Redan när jag hör den första meningen av nyhetsinslaget vet jag, detta vill jag göra.

Den 4 januari ringer jag till en telefonsvarare på Huddinge sjukhus, numret dit hittar jag på deras hemsida. Jag talar in mitt namn, mitt telefonnummer och att jag är intresserad av att donera ägg. Några dagar går. Jag läser allt jag kommer över i ämnet, i tidningar, böcker och på nätet. Eftersom det är en modern företeelse så finns det mesta på nätet. Några riktigt krassa amerikanska fertilitetskliniker köper ägg, är man snygg, smart eller tillhör en viss folkgrupp kan man få mer betalt. När jag läser deras information gläds jag åt lilla trygga sveriges lagstiftning, där donation ska ske utan vinstintresse och utan att de blivande föräldrarna väljer ut mig från ett foto.

Huddinge sjukhus ringer. De ber att få lite personuppgifter som ålder, hälsa, vikt och dylikt. Det märks att det är en ny verksamhet, det finns inget av den blaserade ton eller de inövade informationsfraser man annars kan märka av i vården. Jag blir inbokad för en undersökning och ett samtal med kurator. Kallelsen kommer, båda besöken är lagda på samma dag, så jag slipper åka till sjukhuset fler gånger än nödvändigt.

Februari. Åker till Huddinge sjukhus, hittar rätt avdelning, anmäler mig och väntar. En manlig läkare tar emot. Han börjar med att berätta om hur donation går till, hur man förbereder kroppen och vilka komplikationer som kan uppstå. Jag frågar lite, mest om hur man mår under tiden och om det finns några risker för min egen framtida fertilitet.

Vi pratar om min hälsa och om sjukdomar i släkten. Jag berättar att min mamma dog av bröstcancer vid 49 års ålder men att alla andra, mina tre mostrar, mina morföräldrar, morföräldrars syskon, min far, tre farbröder, mina farföräldrar och farföräldrars syskon har hälsan eller har blivit mycket gamla. Min syster har ett barn och väntar ett till, själv har jag aldrig varit gravid.

Det sistnämnda trodde jag skulle vara ett problem, jag var rädd att det skulle diskvalificera mig helt. Tidigare har det alltid stått att donatorer ska ha fött barn men det har aldrig stått varför. Nu verkar det inte längre vara ett krav. Jag ska fylla 31 år och det godkänns också. 

Efter allt prat är det dags för ett vaginalt ultraljud för att se på mina äggstockar. Äggstockarna syns på skärmen som gryniga fläckar bland i övrigt släta områden, och det är tydligen så det ska se ut,  jag får godkänt även på den punkten. Blodprov tas, jag är gammal garvad blodgivare så det gör mig inget. Blodprovet tas för att testa att jag inte har några sjukdomar. Ännu ett nytt prov ska tas senare för att se att allt fortfarande är som det ska.

Äter lunch på Huddinge sjukhus med en vän som jobbar där, och som vill höra allt om hur det gick till. Verksamheten är nystartad på sjukhuset, med en erfaren professor från Finland som chef. Det känns betryggande att en person som arbetat med äggdonation i många år håller i verksamheten.

Möte med kuratorn, som ska bedöma min … ja, min mognad, beslutsamhet och att jag verkligen tänkt igenom det hela. Vi pratar i cirka fyrtio minuter, diskuterar en hel del, inte bara så att hon frågar och jag svarar. Ett trevligt samtal, där jag får sätta ord på tankar jag inte riktigt kunnat formulera förut.

Hon frågar lite om min familjesituation? Jag har en stadig pojkvän, ej sambo, han tycker donation är en bra idé. Hon frågar om min egen vilja att få barn. Jag har tänkt mig att skaffa barn, hoppas det går bra. Hon undrar hur jag ställer mig till att jag inte är anonym. Tack och lov kan barnet få veta vem jag är. Eftersom jag själv är en nyfiken person skulle jag tycka att en lucka i den personliga historien vore frustrerande om jag vore donatorbarn. Hon undrar om jag tänkt berätta för mina eventuella framtida barn. Det hade jag inte alls tänkt på, men det skulle jag nog göra, jo det måste jag göra. De har rätt att få veta att de har genetiska halvsyskon någonstans. 

Och så till sist en fråga som jag hade väntat mig: Varför vill jag donera mina ägg? När jag var liten lärde mina föräldrar mig att man alltid ska dela med sig till de som inte har. Frågan har fler svar, men jag tror att det är det grundläggande. Sådana lärdomar sitter i hela livet, och visar sig i handling i många sammanhang. Inte till den grad att jag skänker bort allt vad jag äger och har men i alla fall om jag har mycket mer än jag själv kan använda.

I minst tio år har jag velat donera ägg, så jag har hunnit tänka igenom det ordentligt. På den tiden talades det om denna nya metod som om den när som helst skulle tas i bruk. När det dröjde med metodförfining och lagstiftning och tiden gick, så trodde jag att jag skulle hinna bli för gammal. När jag hann fylla trettio och inte hade varit gravid någon gång trodde jag att det också skulle vara ett hinder. Så jag befarade att jag nog aldrig skulle få någon chans till att bli donator. Jag hade fel, och är glad för det. Om jag själv senare inte kan få barn har jag i alla fall sett till att någon annan fått det. Visst skulle jag bli förtvivlad om jag blev ofrivilligt barnlös, men jag skulle snarare känna mig bättre av att veta att jag har donerat ägg än att känna mig sämre.

Efter två veckor får jag ett telefonsamtal, där en dam berättar att mina prover var bra och att jag har godkänts som donator både ur gynekologisk och psykologisk synvinkel. Nu kommer det att dröja till efter sommaren innan det händer något, dels för att de ska ta nya blodprover efter sex månader men också för att de ska ordna finansieringen för behandlingarna och förbereda mottagarna.

Jag väntar tålmodigt, stolt som en tupp, eller borde jag säga höna över att ha blivit accepterad, det känns som om jag fått ett hedersuppdrag. Jag ska få hjälpa några att göra barn. Det är ett hedersuppdrag.