Ellens brev
När två inte blir tre
mars 2007

När två inte blir tre
Det finns mycket att säga om barnlöshet. Skuldbelagt, ja, det är det. 
Det pratas om att "skaffa" barn, som om man beställde dem någonstans... Riktigt så enkelt är det inte. Jag kan känna att jag tillhör den "lurade" generationen. Hela våra liv har vi blivit itutade att vi ska använda preventivmedel - men ingen har egentligen talat om att det kanske kan vara svårt att få barn när man vill det. 

Jag är 38 år och träffade min man för fyra år sedan. Jag har många gånger önskat att vi hade träffats mycket tidigare av många anledningar, men jag hade otur i kärlek. Jag reste, tränade, pluggade och jobbade. Jag gjorde allting rätt, men träffade inte rätt partner. 
Så till slut, när jag var 34 år gammal så dök han äntligen upp (vi lärde känna varandra via internet - också en skuldbelagd grej då, nu har det nog blivit bättre!). Efter 1 1/2 års bekantskap och giftermål så skippade jag p-pillren. Månaderna gick. Ingenting hände. Vi sökte hjälp. Utredning. Inget fel hittades. Remiss till IVF-klinik. Första försöket misslyckades. Nya tag och ny medicinering, men de två frysta embryon vi sparat från försök nummer ett klarade inte upptiningen så det blev inget "FET" (frozen embryo transfer som det heter i IVF-världen). Vi har två landstingsfinansierade försök kvar. Jag har nu börjat medicinera för försök nummer två. Hur det slutar har vi ingen 
aning om. Vi vågar nästan inte hoppas.

Att få barn är ingen mänsklig rättighet, men det är fruktansvärt när man så gärna vill, men det inte fungerar. Att bilda familj är en förutsättning för artens fortlevnad, så djupt rotat i oss att vi inte ens kan förklara. Det är den där definitiva känslan för liv och död som aktiveras när naturen trilskas. Känslan av vanmakt. Och jag tror att det är därför vissa ofrivilligt barnlösa kan bli så bittra och aggressiva. Man vill skylla sin barnlöshet på någon för att orka 
hantera den.

Vi lever i en tid av kontroll. Många tror att livet bara handlar om vad man vill, att det är ett smörgåsbord fullt av fria val. Att sedan upptäcka att naturen gör precis som den vill kan då vara en mycket smärtsam insikt som den civiliserade människan inte är rustad att hantera. Världen är orättvis. Tunga missbrukare föder barn, harmoniska välartade par blir utan. Varför? Det finns inga svar.

Det är de här sanningarna som många barnlösa inte orkar höra, de blir så till den milda grad provocerade, just för att det inte är rättvist. Mitt i min sorg över barnet som vi inte fått än, men hoppas få, så efterlyser jag ödmjukhet. Det är smärtsamt, men jag kan inte "kräva" att samhället, världen, ska stå på tå för att lösa detta åt oss. Jag är tacksam för att vi får våra tre landstingsfinansierade IVF-försök. Om de inte lyckas så får vi se hur vi går vidare. Vi har diskuterat adoption och är beredda att gå in i den processen också sedan, om vi nu blir godkända som adoptivföräldrar.

Ofrivillig barnlöshet är en oerhörd smärta. Det är ett sorgearbete som jag tror är svårt att förstå för den som inte varit med om det. Det är som att förlora en nära anhörig, en nära anhörig som aldrig fick födas. Hur förklarar man sådant?

Ellen

Ellens brev fortsättningen
När två blir tre
juni 2007

Senast jag skrev hade jag påbörjat medicineringen inför IVF-försök nummer två. Jag vågade nästan inte hoppas. Varför skulle det fungera den här gången?

Jag blev uppsvälld av behandlingen och kände av den mer än den första. Vi fick tillbaka två ägg, men det vara bara det ena som hade riktigt bra kvalitet. Det andra hade troligen inte klarat en nedfrysning så läkaren valde att sätta in även det embryot.

Sedan började den långa väntan som alla som genomgått fertilitetsbehandlingar så väl känner till. Hur mycket ska man våga hoppas? Ska man redan från början ställa in sig på ett misslyckande så att fallet inte blir lika hårt när provstickan visar det negativa beskedet?Jag kände att jag nästan höll andan. Och så fick jag en blödning. Världen rasade samman och det mesta av hoppet försvann.  På långfredagen var det dags att göra graviditetstestet. Jag vaknade före min man och gick in i badrummet. Jag hade inga förhoppningar alls, men stickan visade två tydliga streck. 

Äntligen hade det fungerat! Blödningen jag fick var antagligen det ena embryot som inte klarade sig, men det andra fanns alltså kvar. Jag väckte min man och han kunde nästan inte ta in beskedet. Denna berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje.

Jag tror att många av oss som genomlidit ofrivillig barnlöshet och till slut blivit gravida känner en ännu större oro under graviditeten än andra gravida. Vi vet att det inte är ”bara att försöka igen” om det blir ett missfall.

Vecka 7 besökte vi kvinnokliniken för ett första ultraljud. Och jo, där fanns det ett litet pyre på skärmen. Någon som hade börjat växa där inne. En viss lättnad kände jag ändå efter att jag passerat vecka 12. Missfallsrisken har ju minskat betydligt i och med det.

Om en månad ska vi göra det ultraljud som alla gravida erbjuds göra. Jag tror att det är först då jag kommer att våga tro att det är alldeles på riktigt. Jag har gått upp några kilo i vikt och var väldigt trött i början, men annars märker jag inte av graviditeten och då blir den ännu overkligare! Jag har svårt att tro att det verkligen är någon där inne när det inte känns!

Jag är 38 år så vi erbjöds därför fostervattenprov, men kommer inte att göra det. Vi känner båda att vi inte kan tänka oss att avbryta graviditeten eller riskera ett missfall. Vi skulle aldrig förlåta oss själva efter allt det här. Får vi ett funktionshindrat barn så får vi veta det ändå sedan.  Man kan aldrig få några friskhetsgarantier. Det enda man kan göra är att hoppas att man får ett friskt och välskapt barn. Skulle vi inte få det så bor vi i alla fall i rätt del av världen där den bästa hjälpen finns att få.

Om allt går som det ska så är vi tre i familjen till jul. Förlossningen är beräknad till den 10 december.

Förutom att vi äntligen väntar vårt första barn så har jag dessutom fått jobb efter en längre tids arbetslöshet! Ett jättebra jobb dessutom. Arbetsgivaren vet att jag är gravid och säger att barn är en naturlig del av livet och att de ser mer långsiktigt på den här rekryteringen. Verkligen ljuv musik att höra i den här situationen.

Det känns som att pausknappen var intryckt i flera år. Nu är den inte det längre. Vi har båda fått ny kraft att gå vidare, riktningen är tydligare. Vardagen är inte bekymmersfri, men det är bekymmer som går att lösa.

Vår son eller dotter är ett oerhört efterlängtat barn. Jag tror inte att varken jag eller min man kommer att klaga särskilt mycket över livet som småbarnsföräldrar. Vi vet vilket alternativet hade kunnat vara.