Vårt andra provrörsförsök
Vid det första försöket kom mensen exakt två veckor efter äggplockningen. Den här gången sattes enligt läkaren ett helt perfekt ägg in ­ "och det är inget jag säger till alla".

Tillbaka på en onsdag. Jag har bestämt mig för att testa på tisdagen två veckor senare. Martin, den eventuellt blivande pappan har jobbat natt och ska komma hem precis innan jag går till jobbet.

Skulle det inte vara ett underbart tillfälle att jublande hoppa ut ur badrummet med ett positivt gravtest? På måndagskvällen har jag svårt att sova, helt omöjligt att sluta tänka på det förestående testet. Tittar på den lilla plastburken där vårt lilla embryo som vi kallar för fjärilen har blivit till. Undrar om fjärilen har det bra i min mage. Har du överlevt? frågar jag min mage.

Tisdag morgon
Jag vaknar långt innan klockan ringer, det händer nästan aldrig annars. Tvingar mig att ligga kvar ett tag till i alla fall. Känner mig högtidlig när jag går in i badrummet och tar fram testet. Klämmer lite på brösten ­jodå, fortfarande ömma.

Försöker pricka teststickan med urinstrålen och undrar om det bara är jag som tycker att det inte är så enkelt att hålla stickan i urinstrålen i fem sekunder? Nåväl, fem sekunder får jag väl till på något sätt. Lägger testet framför mig och sitter kvar. Ser de båda fälten på testet mörkna av den uppsugna vätskan. Inget streck nånstans än så länge.

Räknar sakta, sakta ­ efter en minut ska man kunna avläsa resultatet. Tänker på hur glad Martin ska bli när han kommer hem, undrar hur han kommer att reagera? 30 sekunder! Fast, tänk om inte? 40 sekunder! Nu är där ju ETT blått streck! 50 sekunder! Borde det inte vara två nu? 60 sekunder.

Jag kanske räknade för fort? Jag väntar lite till. Reser mig och spolar på toaletten och tvättar händerna. Lyfter upp testet och tittar nära på det. Det är bara ett streck. Tittar en gång till, det kanske finns en skugga av ett streck som kan tyda på att jag testat lite tidigt och hormonnivåerna fortfarande är låga?

Nej, det finns inte skuggan av ett streck ens. Fan också. Fan, fan, fan. Jag är inte gravid. Då hör jag nyckeln i dörren och Martin kommer hem. Jag går till jobbet. PMS-huvudvärken dyker upp. Jag gråter på toa. Tisdag, onsdag, torsdag. Jag gråter på kvällarna, jag gråter på morgnarna. Så här ledsen blev jag inte förra gången.

Varför kommer inte mensen ­ den har aldrig lurats förut? Försöker tvinga mig själv att inte hoppas. PMS-huvudvärken finns ju där. På lördagen är det testdag enligt kliniken. Ingen av oss vågar säga det men jag vet att vi båda har börjat hoppas igen. Men testet är lika blankt på lördagen. Gråt igen. Men ännu ingen mens. Fokuserar på parmiddagen samma kväll. Gråten verkar ha tagit slut.

På söndagen kommer smärtan
Både den fysiska mensvärken och den mycket värre psykiska smärtan. Vi går en riktigt lång promenad och jag försöker övertala Martin att lämna mig och träffa någon som han kan få barn med.

Jag tycker att hans gener är för fina för att slösas bort. Jag vill att det ska gå omkring en människa på jorden som är en del av honom som rentav ser ut lite som han. Gråter mera.

Ytterligare ett IVF-försök är uteslutet, det känner vi båda. Kunde man veta att det skulle lyckas så är det inga problem med alla hormoner jag proppas full med. Det kan vi stå ut med. Men ytterligare ett misslyckat försök ­ vi vågar inte ens tänka på den smärtan. Sätter oss på en parkbänk och jag säger: Men om du väljer någon annan tjej, då kan du få ett liv med barn.

Martin vill inte höra mer sånt, han säger att han hellre har ett liv med mig än ett med någon annan och ett barn. I Sundbybergs centrum – vi har promenerat i över två timmar nu – möter vi en mycket ung tjej med barnvagn. Hon röker och pratar i mobiltelefon. Barnet skriker. Vi ser på varandra och behöver inte säga det rakt ut: Vad är det som gör att hon har mer rätt att vara förälder än vad vi har?

Martin nämner ordet adoption. Jag skakar på huvudet. Jag vill inte! Jag vill så gärna ha ett barn som liknar min älskling, jag vill vara gravid, jag vill ha förmånen att känna mitt barn från dess första levnadsstund. Varför vill jag så gärna ha barn? Varför kan jag inte njuta av livet som det är? Varför är inte jag själv och mannen och vår kärlek tillräckligt för mig?

Vi kan köpa hus och greja med trädgård ändå. Men jag kan inte föreställa mig hur ett liv ser ut för ett barnlöst par i 40-årsåldern, i 50-årsåldern eller i 80-årsåldern. Ett lyckligt barnlöst par?

Söndag kväll
Syndafloden. Vilken stor synd har jag begått och som jag straffas för genom denna månatliga syndaflod? Klandrar mina föräldrar som uppfostrat mig att tro att det normala livet är ett liv med barn. Finns det egentligen någon mening med livet?

På måndagsmorgonen önskar jag att jag inte hade vaknat överhuvudtaget. Av vilken anledning skulle jag gå upp i dag? Vad tjänar det till att jag lever överhuvudtaget? Jag har ingen lust att leva!

Martin föreslår att jag ska stanna hemma och ta det lugnt. På något sätt kommer jag till jobbet i alla fall och upptäcker att det får dagen att gå. Dagen efter är mensvärken över men jag förstår inte varför jag ska gå upp. Varför ska jag gå till jobbet? Men jag går dit och kanske, kanske gör jag lite nytta.

På onsdagmorgonen gör jag mig motvilligt i ordning för att gå till jobbet men precis när jag är klar ändrar jag mig och går tillbaka till sängen. Martin och jag tillbringar en dag tillsammans som är lite bättre än de tidigare. Vi har i alla fall varandra! Beställer tid hos en akupunktör som säger sig ha hjälpt hundratals barnlösa par.

Vi ringer IVF-kliniken och får höra att vi antagligen får ytterligare ett gratisförsök. Men först efter sommaren. Ja, kanske att vi ska våga i alla fall. Inom mig börjar det växa fram en känsla av att jag inte kommer att ge upp än. Jag vill bli förälder. Jag kommer att överleva åtminstone ytterligare ett IVF-försök. Kanske orkar jag med fler.

Det finns något i mig som säger att min vilja att bli förälder är så stor att jag kommer att fortsätta att kämpa. En dag kanske vi står där med ett litet barn som ser ut precis som jag eller kanske inte alls ser ut som någon av oss. Ett barn som har fötts av mig eller av en för mig okänd kvinna i ett land långt borta.

Oavsett hur barnet har kommit till så vet jag att jag kommer jag att tänka att det var det här barnet vi väntade på.

Pirr, pirr känns det i magen
Det är dags för ett nytt IVF-försök. Efter vårt misslyckande vid försök nummer två i våras trodde jag aldrig att jag skulle känna någon livslust igen och ett tag trodde jag att jag aldrig skulle våga försöka igen - jag skulle bara inte orka med ytterligare ett misslyckande.

Vi gick till en kurator och jag frågade henne om hon hade träffat barnlösa par som var lyckliga.

-Jo, det finns sådana par, svarade kuratorn. Det är en sorg man alltid lever med men lycklig kan man vara ändå. Ofta gör sig sorgen påmind när ens vänner får barn eller senare i livet när vännerna får barnbarn.

Det sista hon sa har fått mig att fundera över hur oerhört centrerat våra liv i Sverige i dag är kring familjen. Jag tänker på hur jag och Martin ska fira jul om trettio-fyrtio år - hur gör man det om man inte har barn? Det är svårt att föreställa sig ett liv som pensionär utan barn och barnbarn. Inte konstigt att det här med att ha svårt att få barn är en så svår situation när hela ens tänkta framtid bygger på att man ska kunna reproducera sig.

Efter det misslyckade försöket i våras blev vi kallade till läkaren på IVF-kliniken igen. Vi gick dit i tron att vi skulle bli erbjudna ytterligare ett försök och hade långsamt insett att vi skulle våga tacka ja. Men det läkaren sa var något annat - mina ägg har vid IVF-försöken haft så dålig kvalitet att det inte är troligt att det kan bli barn av dem. Han visade bilder på hur mina ägg sett ut och hur de "ska" se ut och vi kunde själva se att mina ägg inte såg ut som riktiga ägg.

En liten, liten chans fanns att jag har överreagerat på nedregleringen och att det är därför äggen har varit så dåliga, inte att mina äggstockar är dåliga. Ett så kallat clomifentest skulle visa om mina äggstockar är kapabla att producera bra ägg. Så i stället för att komma hem med tid för nytt IVF-försök gick vi därifrån med orden: "Det är nog dags att ni börjar fundera på andra alternativ" surrandes i våra huvuden och recept på nya hormoner inför clomifentestet. Ännu ett bakslag men kanske också en förklaring till varför vi inte blir med barn.

Två månader senare fick vi beskedet att mina värden från clomifentestet var precis på gränsen men tillräckligt bra för att få göra ytterligare ett IVF-försök. Men detta, tredje försök blir lite annorlunda. I stället för den vanliga nedregleringen ska jag börja direkt med stimuleringen under menscykelns andra eller tredje dag. Ytterligare några dagar senare sätts Cetrotide in som ska förhindra att kroppen själv ägglossar. Vitsen är att man inte ska riskera att jag genom att överreagera på nedregleringen producerar dåliga ägg. Som en bonus blir hela proceduren mycket kortare och äggplockningen kommer förhoppningsvis att äga rum bara drygt två veckor efter mensens första dag.

Det blir alltså äggplock om bara ca tre veckor.

Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka så mycket på det vi har framför oss nu eftersom jag tror att fallet blir värre om man har tänkt och hoppats en massa.

Det känns skönt att vi har haft en sommar som har varit befriad från det mesta av det "tänk" som vi kommer att vara helt uppe i den närmaste månaden. Den första sommaren i våra liv som Martin och jag har njutit av varandra utan att tänka när vi två blir tre. Vi firar treårsjubileum med att försöka skaffa barn nu och jag börjar förstå att det går att leva och i alla fall periodvis vara lycklig även som ofrivilligt barnlös.

Saras dagbok
Det har hänt mycket sedan jag skrev senast. När jag läser min dagbok känner jag knappt igen mina egna känslor. Det tredje IVF-försöket var oerhört mycket bekvämare än de två tidigare. Jag vet att resultaten för ”Cetrotide-metoden” inte är lika bra som den vanliga metoden med nedreglering innan stimuleringen börjar, men oj vad mycket enklare det var!

Det är inte samma fysiska påfrestning eftersom allt händer på två veckor? från första sprutan till äggplock. Men framförallt är det mycket mindre psykisk påfrestning, just för att det går så fort. Man hinner inte fundera så mycket.

Äggplock och återförande
Anledningen till att använda Cetrotide var att försöka få ut lite fler ägg än vid förra försöket (fem ägg). Och precis som vi hoppats fick vi ut fler ägg, närmare bestämt nio stycken.

Det är klart att vi inte kunde låta bli att hoppas lite extra då, Martin och jag!
Men när vi kom tillbaka för att få tillbaka äggen sjönk vårt hopp drastiskt. Äggen hade inte delat sig i förväntad takt. De borde ha varit 6-8-celliga, men det fanns bara två stycken 5-celliga och resten var helt odugliga.

Vi blev jättebesvikna och kände att det redan var kört. Martin försökte peppa och sa att större mirakel än så här har skett. Han kallade de två i min mage för minisarna och sa att han inte skulle glömma att kalla dem det när de en dag tar studenten. Gulligt sagt, men jag grät.

Jag var ledig från jobbet äggplockardagen och fyra dagar till. Efter hand började hoppet växa inom mig igen. När jag kom tillbaka till jobbet hade jag jättemycket att göra så jag hann inte tänka på minisarna så mycket, tur det.

Testdagen var på en måndag, men jag har insett redan vid de tidigare försöken att eftersom min mens normalt kommer exakt på dag 14 efter ägglossningen, så bör det vara möjligt att testa 14 dagar efter äggplock. För säkerhets skull la jag på en dag och fick det till lördag.

På måndagen före test drabbades jag av en hemsk huvudvärk. Det har varit samma vid de båda tidigare försöken, men då kommit senare. Så huvudvärken fick mig trots allt inte att tappa hoppet. I alla fall inte första och andra dagen. Men på onsdagen när huvudvärken suttit i i tre dagar, då brast det.

Jag satt i ett möte på jobbet och plötsligt vällde tårarna fram och jag blev tvungen att ursäkta mig och gå därifrån. Låste in mig på toa en bra stund och bara satt där och grät. Just då funderade jag inte över vad de andra på mötet trodde och konstigt nog har ingen frågat heller. Från den dagen var det svårt att hålla hoppet uppe. Jag gick hem tidigt från jobbet och grät halva kvällen.

Torsdag före test
På torsdagen hade jag ett möte på jobbet där jag fick veta att ett beslut fattats precis som jag hade önskat. Det hade jag inte trott, jag blev jätteglad och tänkte definitivt inte på minisarna.

På eftermiddagen ringde min chef och erbjöd mig att åka på en spännande kurs i sydeuropa som jag så gärna velat gå! Jag jublade hela vägen hem och tänkte på allt det bra som hade hänt under dagen, äntligen blåste positiva vindar i min värld.
Kanske det också kunde betyda att? Ja, ni förstår vad det var jag tänkte.

Fredag före test
På fredagsmorgonen gjorde jag ett test. Men testet fungerade inte! Det blev inte något streck i någon ruta. På lunchen rusade jag till apoteket och köpte ett nytt test som jag gjorde på kvällen. Det var negativt. Ärligt talat så var det skönt att få det bekräftat. Jag hade känt det i kroppen hela veckan.

Jag har så svårt att tro att man kan ha den kraftiga före-mens-huvudvärken och ändå vara gravid. Den här gången blev jag inte alls lika ledsen som förra gången. Delvis hade jag nog redan hunnit sörja under veckan, men så hade jag också resan och vårt bröllop och en bröllopsresa att se fram emot. Det var skönt att slippa vara så ledsen.

Läkarbesök
Några veckor senare blev vi kallade till ett besök hos vår läkare. Efter två landstingsbetalda försök med dåliga ägg var vi inte så säkra på att bli erbjudna ytterligare ett. Men jag hade bestämt mig redan innan för att ta det om jag fick.
Martin funderar och ältar inte detta lika mycket som jag och ibland tror jag att han skulle stå ut med hur många försök som helst, bara inte jag mådde för dåligt av det. Nåja. Vi blev erbjudna ytterligare ett försök och tackade ja.

Vi frågade också en del om äggdonation. Han trodde inte att köerna nödvändigtvis skulle bli så långa. Äggdonation börjar plötsligt att låta som ett alternativ att hoppas på. Men först ett fjärde försök.

Ständiga funderingar
En enkel men väldigt mysig borgerlig ceremoni har gjort oss till man och hustru. Det gör att vi nu har rätt att bli prövade som adoptivföräldrar. Men än kan jag inte ta till mig de tankarna riktigt.

Jag känner mig egoistisk och korkad som inte väljer att adoptera redan nu. Det är mycket möjligt att vi är lyckliga adoptivföräldrar om ett par tre år i alla fall. Men jag VILL så gärna bära ett barn i min mage och jag VILL att mitt barn ska likna min man! Därför klarar jag inte att sluta med IVF-försöken riktigt än. Men jag undrar fortfarande var man drar gränsen. När är det dags att säga stopp?

När jag läser det jag skrivit tidigare är det ändå något jag känner igen? känslan av att trots allt vara lycklig. Under de första två åren vi försökte tänkte jag på barnlösheten ständigt och jämt. Den tyngde mig och jag kände mig konstant olycklig. Det är oerhört befriande att inte behöva känna så längre.

Visst blir jag ledsen då och då. När våra vänner berättar att de väntar sitt andra barn så är det klart att det gör ont och jag känner mig bitter, avundsjuk och missunnsam. Men jag börjar lära mig att även det går över, jag kan glädjas med dem efter att ha fått smälta det lite grann.

Om någon månad är det dags för försök nummer fyra. Vågar jag hoppas på ett positivt test i julklapp!

Sara