 Dianas donatordagbok
Del 1 Hej 4 januari 2003. Jag ringer till en telefonsvarare på Huddinge sjukhus, de hade angivit numret på sin hemsida. På den talar jag in mitt namn, mitt nummer och att jag är intresserad av att donera ägg. Några dagar går. Jag läser allt jag kommer över i ämnet, i tidningar, böcker och på nätet. Eftersom det är en modern företeelse så finns det mesta på nätet. Några riktigt krassa amerikanska fertilitetskliniker köper ägg, är man snygg, smart eller tillhör en viss folkgrupp kan man få mer betalt. När jag läser deras information gläds jag åt lilla trygga Sveriges lagstiftning, där donation ska ske utan vinstintresse och utan att de blivande föräldrarna väljer mig på foto. IVF-kliniken på Huddinge sjukhus ringer. De ber att få lite personuppgifter som ålder, hälsa, vikt och dylikt. Det märks att det är en ny verksamhet, det finns inget av den blaserade ton eller de inövade informationsfraser man annars kan märka i vården. Jag blir inbokad för en undersökning och ett samtal med kurator. Februari 2003. Åker till Huddinge Sjukhus, hittar rätt avdelning, anmäler mig och väntar. En manlig läkare tar emot. Han börjar med att berätta om hur donation går till, hur man förbereder kroppen och vilka komplikationer som kan uppstå. Jag frågar lite, mest om hur man mår under tiden och om det finns några risker för min framtida fertilitet. Vi pratar om min hälsa och om sjukdomar i släkten. Jag berättar att min mamma dog av bröstcancer vid 49 års ålder men att alla andra (mina tre mostrar, mina morföräldrar, morföräldrars syskon, min far, tre farbröder, mina farföräldrar och farföräldrars syskon) har hälsan eller har blivit mycket gamla. Min syster har ett barn och väntar ett till, själv har jag aldrig varit gravid. Det sistnämnda trodde jag skulle vara ett problem, jag var rädd att det skulle diskvalificera mig helt. Tidigare har det alltid stått att donatorer ska ha fött barn men det har aldrig stått varför. Nu verkar det inte längre vara ett krav. Jag ska fylla 31 år och det godkänns också. Efter allt prat är det dags för ett vaginalt ultraljud för att se på mina äggstockar. Äggstockarna syns på skärmen som gryniga fläckar bland i övrigt släta områden, och det är tydligen så det ska se ut för jag får godkänt även på den punkten. Blodprov tas, jag är gammal garvad blodgivare så det gör mig inget. Blodprovet tas för att testa att jag inte har några sjukdomar. Ännu ett nytt prov ska tas senare för att se att allt fortfarande är som det ska. Äter lunch på Huddinge sjukhus med en vän som jobbar där, och som vill höra allt om hur det gick till. Verksamheten är nystartad på sjukhuset, med en erfaren professor från Finland som chef. Det känns betryggande att en person som arbetat med äggdonation i många år håller i verksamheten. Möte med kuratorn, som ska bedöma min … ja, min mognad, beslutsamhet och att jag verkligen tänkt igenom det hela. Vi pratar i cirka fyrtio minuter, diskuterar en hel del, inte bara så att hon frågar och jag svarar. Ett trevligt samtal. Där jag får sätta ord på tankar jag inte riktigt kunnat formulera förut. Hon frågar lite om min familjesituation? Jag har en stadig pojkvän, ej sambo, han tycker donation är en bra idé. Hon frågar om min egen vilja att få barn? Jag har tänkt mig att skaffa barn, hoppas det går bra. Hon undrar hur jag ställer mig till att jag inte är anonym? Tack och lov kan barnet få veta vem jag är. Eftersom jag själv är en nyfiken person skulle jag tycka att en lucka i den personliga historien vore frustrerande om jag vore donatorbarn. Hon undrar om jag tänkt berätta för mina eventuella framtida barn? Det hade jag inte alls tänkt på! Men det skulle jag nog göra, jo det måste jag göra. De har rätt att få veta att de har genetiska halvsyskon någonstans. Och så till sist en fråga som jag hade väntat mig: Varför vill jag donera mina ägg? När jag var liten lärde mina föräldrar mig att man alltid ska dela med sig till de som inte har. Frågan har fler svar, men jag tror att det är det grundläggande. Sådana lärdomar sitter i hela livet, och visar sig i handling i många sammanhang. Inte till den grad att jag skänker bort allt vad jag äger och har men i alla fall om jag har mycket mer än jag själv kan använda. I minst tio år har jag velat donera ägg, så jag har hunnit tänka igenom det ordentligt. På den tiden talades det om denna nya metod som om den när som helst skulle tas i bruk. När det dröjde med metodförfining och lagstiftning och tiden gick, så trodde jag att jag skulle hinna bli för gammal. När jag hann fylla trettio och inte hade varit gravid någon gång trodde jag att det också skulle vara ett hinder. Så jag befarade att detta skulle jag nog aldrig få chans till. Jag hade fel, och är glad för det. Om jag själv senare inte kan få barn har jag i alla fall sett till att någon annan fått det. Visst skulle jag bli förtvivlad om jag blev ofrivilligt barnlös, men jag skulle snarare känna mig bättre av att veta att jag har donerat ägg än att känna mig sämre. Efter två veckor får jag ett telefonsamtal, där en dam berättar att mina prover var bra och att jag har godkänts som donator både ur gynekologisk och psykologisk synvinkel. Nu kommer det att dröja till efter sommaren innan det händer något, dels för att de ska ta nya blodprover efter sex månader men också för att de ska ordna finansieringen för behandlingarna och förbereda mottagarna. Jag väntar tålmodigt, stolt som en tupp (eller borde jag säga höna?) över att ha blivit accepterad, det känns som om jag fått ett hedersuppdrag. Jag ska få hjälpa några att göra barn! Det ÄR ett hedersuppdrag.
Det har varit en lång och varm sommar i år, så man hann knappt märka att det blev höst. Fertilitetsenheten hade sagt att de skulle höra av sig till hösten, och det gjorde de. Först frågade de om det fortfarande var aktuellt för mig att donera ägg, och jag hoppade högt i stolen och svarade ja. Då bokades en tid för sprutövning och provtagning. Tidigt på morgonen 30 september kom jag till Huddinge sjukhus och fick träffa en barnmorska. Hon frågade om allt kändes bra, och om det passade i tiden att starta behandlingen vid nästa cykel. Puregon-pennan demonstrerades, och jag fick pröva att sticka den i magen själv. Det var inte alls svårt. Lite självövervinnelse bara, som att våga hoppa från en hög trampolin. (Man vet egentligen att det inte är farligt, det ser bara farligt ut.) Hon förklarade medicineringsschemat som var ordentligt komplicerat, och gav mig recept på alltsammans (Puregon, Cetrotide, Pregnyl) och två A4-papper och en och broschyr. Det fanns ingen färdig broschyr just för äggdonatorer, men en om IVF som var bra. Det andra blodprovet togs, för att se att jag inte dragit på mig några sjukdomar under det halvår som gått. Dessutom fick jag kolla att uppgifterna i min journal stämde, och skriva på att jag godkänner att mina ägg används för att göra en annan kvinna gravid (fast annorlunda skrivet) och lite andra juridiska detaljer. Nedre delen av detta pappret utgjordes av en del som handlade om att man kunde ångra sitt beslut. Jag tittade lite extra på den delen, för det hade faktiskt uppstått en konflikt … När jag anmälde mig i januari hade jag min pojkväns fulla stöd. Han var nyfiken på alla detaljer, ville veta precis vad som hänt på undersökningen och var glad. Först nu hade han tagit till sig att det faktiskt skulle bli av, på ett personligt plan. Inte så konstigt kanske. När jag berättade att jag var inbokad på sputövning blev han alldeles tyst. Mycket försiktigt sade han sedan, När det gäller stora frågor kan det vara klokt att bråka mycket försiktigt. Vi höjde aldrig ens rösterna men pratade länge. Det tog mer än en dag. Jag tänker inte skriva vad vi sade, eller vilka argument som användes. Det är för personligt och det är inte viktigt för andra att veta. Men min konflikt blev att om jag gör vad jag tycker är rätt och donerar ägg, så riskerar jag att allvarligt såra den jag älskar på ett sätt som aldrig kan bli ogjort. Men om jag avstår, kommer jag då inte att gräma mig för att det inte blev av, och skylla det på honom? Vi blev inte överens i sak, men han håller med om att jag måste göra vad som är viktigt och rätt som jag ser det. Nästa dag gick jag till apoteket och bad dem beställa hem hormonerna. Jag ser fortfarande fram mot att få donera, men inte längre med en uppsluppen glädje utan med en känsla av stort allvar.
Med alla medicinlådorna staplade hemma väntade jag på mensen. Den kom på den beräknade dagen (hade jag inte trott) som var en fredag. På lördag kväll var det dags att ta de första 150 enheterna Puregon. Händerna darrade och jag fick göra allting långsamt. Ladda sprutan gick bra, sätta fast nålen gick bra, ställa in dosen gick bra, till och med att sticka sig gick bra. Men att injicera gick inte bra alls. Det gick, men det gick väldigt långsamt. Jag tryckte hårt på knappen och räkneverket gick nedåt med små ”klick…. klick….” Radion hann spela två låtar medan jag tryckte på knappen och oroade mig över vad som var fel. Är nålen inte rätt påsatt? Är det stopp? Har jag stuckit mig i fel vävnad? Den sista frågan gjorde mig faktiskt svimfärdig. Stora tuffa jag blev kallsvettig och illamående av nervositet och var tvungen att lägga ned huvudet på bordsskivan. Nå ja, det hele gick trots allt bra och dosen blev ordentligt insprutad. Nästa dag var jag beredd och hade laddat med allt tålamod i världen. Tur det, för injektionen tog över tjugo minuter (jo, det är sant, jag tittade på klockan flera gånger). På måndagen ringde jag IVF-enheten och de gav mig en tid för blodprov och ultraljud på torsdag. När jag berättade om puregon-pennan och undrade om det kanske var meningen att det ska gå så långsamt, svarade de att visst inte, och är den så trög skriver de ut en ny. Tydligen har personalen magiska krafter, för denna kväll klickade pennan ur sig sin dos på bara några sekunder. De följande dagarna var pennan ingen utmaning längre. Jag tog till och med en dos på jobbet när vi hade ett kvällsmöte. Dag 7, räknat från mensens första dag. Dags för vaginalt ultraljud och blodprov för att se vad Puregonen har haft för effekt. Bara ett litet rör blod togs, till skillnad från de tidigare gångerna. Men nu ska de endast göra ett test av hormonhalterna i blodet så det är klart att det inte går åt lika mycket blod. En ny läkare, manlig även denna gång, tog hand om ultraljudet. Patienten får hjälpa till. Liggande i gynstolen med ett litet block i handen antecknar jag alla siffror han säger. Siffrorna är först 8,0 mm (tjockleken på slemhinnan) och sedan höger äggstock 12, 12, 12, 8, 13, 11, 9, 11, 11, 10 och 10, och vänster äggstock 11, 10, 10, 10, 12 och 10 (storleken på äggblåsorna). Sjutton blåsor sammanlagt, det låter ju bra. Han frågar hur jag mår, och jag svarar sanningsenligt att det inte känns alls. Blåsorna ska bli ca 20 mm när de är fullmogna, och då är äggstockarna stora som små meloner, beskiver han och måttar ett klot med händerna. Genast tycker jag att det känns trängre i magen. När vi är klara får jag ett nytt medicineringsschema, dosen var bra hittills så jag ska fortsätta med 150 enheter puregon varje kväll. Dag 8. Jag har börjat märka att någonting händer. Mina vanliga jeans sitter för hårt åt i midjan, magen har svällt. Luktsinnet är uppskruvat på max, som det brukar vara den dagen jag har ägglossning i vanliga fall. Undrar vad andra kvinnor får för symptom? Luktsinnets känslighet ger roliga effekter. Soporna måste slängas ut varje dag, de stinker nästan genast. Andra människor luktar, trots att jag vet att de säkert är lika rena som vanligt. Ett öppnat paket gräddfil som blivit stående i kylskåpet en vecka hade en rent hypnotisk verkan på mig, jag stod och sniffade vällustigt på det en hel minut innan jag kom på att stänga kylskåpet. Min kollega kom tillbaka från ett ärende på lunchen och kom in på mitt rum med väskan stängd. Hemma är symptomen starkare och av annat slag, liknar mina vanliga ägglossningstecken men mer än vanligt. Stora mängder elastiskt slidsekret och en stegrad sexlust. Det är en farlig kombination, tur att min pojkvän har starkare självbehärskning än jag. En sjuttonfaldig graviditet är inte bra så det måste vara väldigt säker sex om det ska vara någon alls. Nästa vecka är han bortrest (det är kanske bara bra, eller säkrare i alla fall). Känner mig inte precis som någon lidande, självuppoffrande martyr som donator. Snarare som en fnittrig, sexgalen fruktbarhetsnymf. Nu är det dags för första Cetrotide-sprutan som ska förhindra ägglossning. Tar först 150 enheter puregon, det går fort. Sprutan ser farligare ut än puregon-pennan så det är tur att man vant sig. Den är krångligare än pennan och inbegriper upplösande av ett pulver i en liten flaska, byte av nål och en massa steg. Det svåraste visade sig vara att få loss nålskydden, de sitter som fastlimmade! Här har man tvättat händer och lagt ut ren duk och varit så hygienisk man bara kan, och så slutar det med att man måste rota i verktygslådan efter en liten plattång att vrida med. Dag 9. Luktsinnet och sekretutsöndringen har dämpats, kan det vara en effekt av Cetrotiden? Det är lördag, så jag är hemma och tar det lugnt. Alltför lugnt, faktiskt, för jag glömmer bort klockan och märker att den plötsligt är 19.30 och jag skulle ha tagit sprutorna kl 19.00. Tången är i alla fall tvättad i förväg den här gången. Dag 10. En vän som jobbar i vården tipsade mig om hur man får av nålskydden. Först trycker man inåt lite (som om man satte fast dem) och sen kan man dra av dem med ett litet knyck. Där fick man den rätta knycken! Ingen tång behövs längre, och jag tror jag ska säga till dem som håller sprutövningar med donatorer att övning i nålskyddsavtagning bör ingå. Samma doser som igår, 150 enheter puregon och 0,25 mg cetrotide. Märkena nedanför naveln efter de första dagarnas nålstick går inte att hitta längre, bara de fem färskaste. Inget elastiskt slidsekret alls längre, men en mage som en vetedeg med för mycket jäst i. En liten förkylningskänsla oroar mig. De har inte sagt något om att det skulle vara ett hinder av något slag, men jag vill vara i bästa möjliga skick vid äggplockningen. Varmt te, varm tröja, långkalsonger och inte anstränga sig. Vätska och vila. Dag 11. Dags för vaginalt ultraljud igen. Nu var livmoderslemhinnan 10 mm tjock, höger äggstock hade äggblåsor på 10, 18, 16, 15, 11, 20, 18, 13, 14, 13, 11, 15, 17 och 10 mm, och vänster äggstock hade äggblåsor på 11, 10, 10, 17, 14, 11, 13, 14, 13, 17, 10, 15 och 18 mm. De som syntes senast har alltså blivit större och så har det dykt upp fler (27 blåsor sammanlagt). Tiden för äggplockning sattes till torsdag, ikväll ska jag ta puregon och cetrotide en sista gång. Fick instruktion i hur man bryter av toppen på glasampuller och löser upp Pregnyl-pulvret. Lämnade in kvitton på mina utlägg som jag ska få ersättning för. Jag har bara haft utlägg för mediciner, inga resor eller förlorad arbetsinkomst. Måste leta upp en fotograf om jag vill ha ett bra porträttfoto att lägga i arkivet, det var många år sedan jag tog ett bra foto. Har skrivit ett brev också ”Till mitt äggdonationsbarn”. Det blir lite abstrakt att skriva till någon som inte finns men som kommer att vara vuxen. Kanske räcker äggen till mer än ett barn? Jag antar att maximum är fyra, om det blir så att det räcker till två olika mottagare och till varsitt i frysen åt dem också. Kanske blir det inget alls. Dag 12. Sista sprutdagen! Skulle vänta till kl 21.30 med att ta sprutan som ska sätta igång ägglossningen om 37 timmar. 10.000 enheter Pregnyl, det var två små glasampuller med pulver som skulle lösas upp i samma vatten. Jag hade läst på nätet att just den sprutan kunde svida rejält och ge ett stort märke, och när det dessutom stod i instruktionerna att ”denna injektion kan svida och/eller ge mer rodnad än tidigare injektioner” så blev jag lite feg. Men, det var ju sista sprutan så det var bara att bita ihop, tänkte jag. Dag 13. Inget att göra utom att vänta. Hade lite ont där jag satte sprutan igår, som ett myggbett eller en öm finne fast inne i magfettet, inte alls i huden. Ägglossningssymptomen kom inte tillbaka idag som jag hade trott de skulle göra. Tydligen är den här sortens framkallade ägglossning inte riktigt likadan som en spontan. Dag 14, dags för äggplockning. Man skulle vara fastande fyra timmar innan plockningen så frukosten var tvungen att vara avslutad före 6.30. Packade en matsäck och en maskot och åkte till fertilitetsenheten på Huddinge. Blev vänligt mottagen, fick en brits bakom ett draperi och bytte om till kort blå rock och lårhöga strumpor, som inte hölls uppe av någon resår. utan hasade ner när man gick till toaletten. Det låg andra kvinnor på de andra britsarna, även de bakom draperier. De flesta hade en man med sig och skulle nog få tillbaka sina egna ägg efter provrörsbefruktning. Jag var ensam, det var bekvämast så. Fick en nål i armen och ett par värktabletter, och en sliten veckotidning att läsa. Väntade i fyrtiofem minuter, sen var det min tur och jag blev ledd in i ett rum med väldigt dämpad belysning. Det var förstås för att läkaren skulle se ordentligt på skärmen. Hon bad om ursäkt för att instrumenten var kalla men jag tyckte inte det var så farligt. Slidväggarna tvättades av med ett par raska tag och så fick jag lokalbedövning. Tanken på sprutor i det området oroade mig, men det kändes faktiskt knappt. Jag har hört sägas att man inte har så bra känsel långt in i slidan och nu fick jag bekräftat att det var sant. Sköterskan gav mig någon sorts bedövning (”godis” som hon sade) intravenöst och jag mådde jättebra. Kramade min maskot och försökte hänga med i vad som hände men det var omöjligt. Sköterskan pratade med mig ibland, kollade min andning tror jag, för de kunde inte sätta på mig en sån där liten fingermätare. Gissa varför – jag hade för långa naglar! Även duktiga uppfinnare kan ju inte tänka på allt. Plockningen tog en halvtimme och sen ledde sköterska ut mig till britsen igen och sade att jag kunde sova en stund. Det hade jag gärna gjort men det var för mycket prat i rummet. Andra kvinnor i olika uppvakningsstadier diskuterade med de närvarande männen, ganska drogat och inte så lite grälsjukt. Sköterskan gav mig en ny tablett efter någon timme och tog bort nålen i armen. Efter två timmar var jag mogen att äta min matsäck och dricka en kopp te. Kände mig lite ynklig fast jag var så väl uppassad, men var ändå glad att jag inte tog med mig sällskap. När man är ensam kan man få tiga och ta tid på sig. Tjugo ägg hade de plockat ut, vilket betydde att det skulle räcka till två mottagarpar. Så härligt! Dag 15. De hade sagt att man kanske kunde jobba som vanligt den här dagen, men det gällde i alla fall inte mig. Magen gjorde ont och var spänd och svullen. Så fort man använde magmusklerna för att nysa, hosta eller resa sig tryckte de på äggstockarna och så gjorde det ont. Tog ett par alvedon och tröstade mig med ett gott samvete. När kvällen kom var smärtan nästan borta, men magen fortfarande ganska stor. Dag 18. Tillbaka på jobbet efter helgen, känner mig alldeles som vanligt. Har fått en tid för återbesök om en dryg månad, då får jag veta om någon av mottagarna blivit gravid. Diana
Ett litet medelande från Diana: |
|||||
 Tillbaka |
|||||