Det var en underbar sommarkväll och jag och Per skålade leende mot varandra. Visst hade vi många gånger skämtat om den dagen vi skulle få barn men att vi nu hade bestämt oss för att verkligen försöka kändes både roligt och skrämmande. Per ville helst att det bara skulle hända utan planering eller ägglossningsberäkningar. Jag förstod på honom att han, precis som jag själv, kände en rädsla för att vi inte skulle fungera.

När min mens uteblev i augusti var vi båda försiktigt uppspelta men jag visste att jag var gravid. Jag kände det i brösten, ja i hela kroppen. Mamma hade bara någon dag innan kommenterat mina stora bröst och jag försökte generat förklara att det måste bero på min nya BH.

Det var jag som köpte graviditetstestet och det var svårt att hitta rätt bland olika märken och typer. Expediten förklarade apotekspedagogiskt att de som var dyrare var flerpack. Jag kommer ihåg att jag undrade vem som köper hushållspack av graviditetstester. Antingen var man väl gravid eller så var man det inte.

Jag var det! Ett svagt blått streck bevisade vad jag redan visste. Jag tog Pers hand och drog med honom in på toaletten där testet låg på handfatskanten. Han var nervös och vågade först inte ens titta. Yra av beskedet satt vi sedan hela kvällen och pratade om vår magiska upptäckt. Vi bestämde att hålla det hemligt ännu ett tag. Jag sade till Per att saker kan gå fel och att han inte fick bli besviken om det inte lyckades hela vägen. Jag visst dock redan att det inte skulle hända vår upptäckt någonting. Sånt händer liksom andra men inte oss tänkte jag.

Jag var på tjejhelg med bästa väninnorna när jag kände smärtorna i magen första gången. Under helgen hade vi ägnat oss åt barnböcker och förlossningsdiskussioner eftersom min bästa väninna då var i fjärde månaden. Jag höll dock på min hemlighet. Det var hennes glädje som stod i centrum den helgen. Jag trodde jag skulle få dela min glädje med mina vänner bara några veckor senare.

När första blodsdroppen landade i toalettskålen rann redan tårarna på mig. Min gravida väninna stod i duschen och pladdrade om pojknamn när min värld rasade samman.

Per fick beskedet per telefon och försökte trösta. Jag minns att vi klamrade oss fast vid hoppet så länge det bara var möjligt. Efter en hel natts blödningar hade vi dock inga tvivel om vad som hänt. Vi hade förlorat vår upptäckt den här gången och jag förstod inte vad jag hade gjort för fel.

Ultraljudet efter blödningen var som en hemsk dröm. Det var synbart tomt i livmodern och känslan av tomhet upptog hela mig. Jag fick förklarat för mig att missfall är mycket vanligt och drabbar nästan alla kvinnor någon gång. Läkaren klappade mig käckt på magen och uppmanande mig att snart försöka igen. Du ska se att allt går bra sade hon leende. Jag trodde henne såklart inte då men när min mens två månader senare uteblev igen ville jag ändå väldigt gärna tro hennes ord.

Självklart köpte jag ett flerpack av graviditetstestet den här gången. Precis som förra gången smög försiktigt det andra blåa strecket fram. Ännu svagare än förra gången och jag var genast osäker på om allt var som det skulle. Jag hade inga känningar i brösten och inga andra symtom heller. Var jag verkligen gravid och varför hade inte kroppen reagerat i så fall? Per reagerade med försiktig glädje och förmanade mig att inte ta ut någon glädje i förskott. Den återhållna glädjen fanns dock där hos oss båda och vår nya hemlighet förde oss närmre varandra än vi någonsin varit tidigare.

Julen med föräldrar och syskon präglades av vår hemlighet och nya samhörighet. Mellan jul och nyår gjorde jag ytterligare två graviditetstester och strecket blev klarare och starkare för varje gång. Till och med brösten vaknade till liv och om igen var jag gravid med allt vad det innebär i förväntningar och glädje. Jag sov mycket, åt mycket, skrattade mycket och kände mig verkligen hoppfull och glad åt det som var på väg. Jag uttryckte min glädje mycket försiktigt till Per och den väninna som räddade mig från toaletten förra gången. Inom mig stormade dock känslor av fullkomlighet och lycka. Känslor som jag inte riktigt vågade uttrycka för någon. Allra minst för mig själv.

Jag bokade om igen tid på Mödravårdscentralen och kände mig allt mer gravid för varje vecka som gick. Per var lycklig och gladde sig åt både magen och självklart de stora brösten. Jag som annars knappt fyller en B-kupa spatserade nu omkring med en välfylld C-kupa.

Inför vår långsemester bokade vi tid hos läkare för att utesluta utomkvedshavandeskap. Läkaren hade misstänkt något sådant förra gången och vi ville vara säkra inför vår resa. Fem dagar innan vår avfärd var det med viss nervositet som jag gick till mottagningen. Läkaren var så positiv när jag berättade att jag nu var i tionde veckan och hon förklarade att jag under ultraljudet skulle kunna se fostret och t o m se hjärtat slå.

Det enda hjärtat som slog var mitt och läkarens så positiva ansikte förändrades något när hon tittade på ultraljudsskärmen. När jag lämnade mottagningen hade de tagit åtskilliga prover men ingen kunde bekräfta att något var fel. De ville kolla vissa saker sa hon och det var särskilt viktigt att jag kom tillbaka inom några dagar för att lämna nya blodprover. Jag förstod så mycket att de ville kontrollera om fostret levde eller inte.

Det var hemska dagar innan jag till slut, dagen innan vår långsemester, fick bekräftat att det var dött och att vi inte heller den här gången skulle få vårt barn. Vi packade i alla fall våra väskor och lovade varandra att på bästa sätt försöka ta vara på vår efterlängtade semester. Jag började blöda samma dag som vi nådde vår paradisö.

Per och jag arbetar hårt för att ta oss igenom det som vi upplever som en stor kris. Vi har klandrat oss själva, varandra och tankarna kring att det är något fel på någon av oss lämnar oss inte riktigt ifred. Vi har fått förklarat för oss att det är ovanligt med två missfall i rad men att man inte gör någon utredning förrän efter tredje missfallet. Jag har reagerat särskilt konstigt på våra förluster och har fått tvångstankar och ångest som jag annars inte alls upplever.

Jag har haft perioder när jag bara velat sova eftersom varje vaken stund inneburit grubbel och självförebråelser som jag inte kunnat hantera. Jag började plötsligt tro att en högre makt bestämmer om jag ska få barn eller inte. Jag fick för mig att jag straffades på något sätt och att om jag bara är generös och uppmärksam på dem som har det svårare än jag själv så skulle jag och Per så småningom att få vårt efterlängtade barn.

Jag har skänkt pengar till hemlösa och ordnat med fadderbarn. Jag har gråtit och förbannat alla de gravida kvinnor jag sett på stan. Jag har genast skämts och tänkt att det inte är konstigt att vi inte får några barn eftersom jag är så självisk och elak. Jag har tänkt ”hoppas vi få barn” och genast ångrat att jag tänkt så av rädsla för att då inte få några barn. Jag har tänkt ”barn kanske trots allt inte är så viktigt” och genast ångrat att jag tänkt så av rädsla för att då inte alls få några barn.

Vi tycks nu ha kommit en bit på väg genom vår sorg och jag har vänt mig till en kurator för att prata om mina konstiga beteenden. Hon har bekräftat dem som mycket vanliga hos alla kvinnor som står inför tankar på att de kanske aldrig kommer att få barn. Konstigt nog känner jag mig tröstad av att det finns fler människor som slåss mot denna skräck. Nu återstår att se om jag och Per vågar och orkar göra ett tredje försök. Vi vet att vi måste och att vi förmodligen också kommer att göra det. Tredje gången gillt sägs det…

Linda 29 år