Majoslavas dagbok

Min man och jag har ett barn som blev till väldigt lätt. Det var en underbar graviditet och en underbar hemförlossning. Jag tänkte: Det här ska jag göra om! Vi började med syskontillverkningen för drygt två år sedan. När mensen kommer tänker man att det löser sig nästa gång. Med varje mens blir man mer desperat men får nya förhoppningar när den nya cykeln börjar.

Ja, ni vet, de flesta som läser det här har gått igenom hela proceduren. Jag är pessimist av naturen så jag drog igång med utredningen redan efter sex månader. Vi gjorde en utredning sommaren 2000 men inga fel hittades. Vi är oförklarligt barnlösa. År 2001 var vårt IVF-år.

Vi gjorde tre försök som misslyckades. Första IVF-försöket tyckte jag var äckligt. Allting var äckligt – att spraya, att ta injektioner, att prata med läkaren, jag hatade deras gynstolar och klagade på att de var obekväma och det var de. På sjukhuset där vi går nu är stolarna bättre. Första försöket gjorde vi på en privat klinik.

När första försöket misslyckades började jag längta igen. Man blir beroende av möjligheten att kliniken kan hjälpa till på något sätt (det är kanske som med alkohol, det tar tid att vänja sig). Sedan upptäckte vi den förenklade IVF-metoden med cetrotide. Det tyckte jag var bra för hela behandlingen går i en cykel. Men resultatet blev inte bättre. Under tiden läste jag allting som gick att hitta på Internet om fertilitetsbehandlingar.

Adoptionsutredning
När hela IVF-proceduren började, i februari, anmälde jag oss till utredning för adoption utan att min man visste om det. Jag förde adoption på tal tidigare men han tyckte inte det var någon bra idé. Jag tror att han var övertygad om att IVF inte kunde misslyckas för han tänkte och oroade sig bara över hur jobbigt det skulle bli bli med tvillingar.

I tidningarna läser man hela tiden om hur 60-åringar blir med barn med medicinsk hjälp. Man tror att det är hur lätt som helst. Och dessutom säger bekanta: Bara ni bestämmer er för IVF så kommer ni att bli gravida av er själva. Vi blev erbjudna att starta hemutredningen i maj. Det var krig hemma. Min man var emot adoption så jag bad om en ny tid efter semestern.

Som alla vet har en man väldigt svårt för att stå emot en kvinna och min man ändrade sig. Då kunde jag slutligen lägga av med alla mina "mjuka" övertalningsmetoder. För de som inte vet: För att kunna adoptera måste man ha ett medgivande från kommunen som visar att man är lämplig som adoptivförälder.

Man måste vara gift om man vill adoptera som par. Man anmäler sig i sin kommun och får en eller två hemutredare som tittar ganska grundligt på hur man är som person och som par, hur man har det hemma, hur uppväxten var och hur ekonomin är. Man får inte förekomma i polisregistret. Man ska vara frisk och inte för gammal.

Oftast adopterar man internationellt, det finns väldigt få barn att adoptera i Sverige. Bara några enstaka adoptioner görs om året. Om man ska adoptera från utlandet, då ska man i princip gå genom en adoptionsorganisation. Statens nämnd för internationella adoptioner (NIA) har en lista över godkända organisationer.

Varje organisation samarbetar med olika länder och varje land har sedan sina egna krav på adoptivföräldrar. Men tillbaka till hemutredningen... Första träffen med hemutredarna hade vi i september. Då fick vi veta att kommunen organiserar diskussionsträffar för alla som anmäler sig. Detta sker på kvällen och vi anlitar helst inte barnvakt till vår son. Men de fortsätter ogärna med hemutredningen om man inte varit på dessa träffar.

I samma situation
Som tur var så var min mor på besök hemma hos oss under en längre period så vi passade på att gå på dessa träffar. Det var ganska trevligt. Man träffar andra människor som också funderar på adoption. Kvinnan som höll i kursen hade själv adopterat så vi fick lite information från verkliga livet.

Diskussionsträffarna klarade vi av under oktober och fortsatte sedan med utredningen. Under den andra träffen med hemutredarna pratade vi om "varför adoptera". Man skulle förklara varför man vill adoptera, varför man inte vill ha eller kan få biologiska barn. De ville veta om vi var klara med försöken att få biologiska barn och ville helst inte att man går igenom infertilitetsbehandlingar samtidigt med adoptionsutredningen.

Samtidigt fick vi höra att de ansåg att man skulle använda preventivmedel från och med nu för att inte riskera att bli gravid. Det tyckte vi var ganska fräckt och undrade mest om de blivit tillsagda att rekommendera detta eller om de verkligen trodde på det. Det verkar som om de tror på samma sak som våra bekanta. Bara man bestämmer sig för adoption så släpper det och man blir gravid.

Tredje träffen hade vi hemma hos oss och hemutredarna intervjuade oss. De gjorde så kallade djupintervjuer. De hade ett formulär på 10-15 sidor med frågor som täckte nästan hela ens livsberättelse och vi pratade och svarade på frågor i två-tre timmar var och en för sig med hemutredaren.

Hur bråkar ni? Brukar ni slå sönder saker när ni bråkar? Nja, inte så ofta. Hur är ert sexliv? Vill du veta detaljerna? Tång och piska. Jag måste erkänna att det var roligt att prata om sig själv och jag började nästan tycka om min hemutredare. Våra intervjuer ska en psykolog gå igenom och antingen straffa oss eller frikänna oss. Vi får besked om ett par veckor.

Önskemål om barn
Under tiden funderar vi över vad det är för barn vi vill ha. Man får inte välja kön men man kan välja indirekt. Från Kina kommer det nästan bara flickor. Från Korea kommer det nästan bara pojkar. Till vissa länder kan man framföra önskemål om hudfärg.

Ålder och antal barn får man välja och det står i medgivandet till exempel 10-24 eller 12-48 månader. Man kan få medgivande att adoptera ett eller två barn. Det är inte lätt att välja land. För oss gäller det snarare att hitta ett land som önskar sådana föräldrar som oss. Begränsningarna är många. Man begränsar sig själv i och med barnets ålder i medgivandet (ju yngre barn desto färre länder har man att välja på).

Hur gammal man själv är, vilken utbildning man har, om man redan har biologiska barn, hur länge man har varit gift, hur mycket man väger, om man är religiös, hur mycket pengar man kan lägga ut på en adoption, hur länge man är man beredd att vänta på barnet är faktorer som styr när man ska hitta ett lämpligt land. Inte lätt...

Hej då och tack för denna gång.

Majoslava

Mycket har hänt sedan jag skrev sist...  
En sak är jag säker på nu, man skall inte blanda infertilitetsbehandlingar och adoption! Dumt nog gjorde vi ett fjärde IVF försök. Det misslyckades förstås och jag ska inte gå in på alla tråkiga detaljer. Mensen kom strax före julhelgen. Eftersom mensen var försenad fem dagar denna gång kunde jag inte låta bli att börja drömma, räkna och hoppas.

Men förseningen berodde förstås på hormonet jag använde efter äggåterföringen. Desto svårare var det att gå tillbaka till adoptionstankar igen. Samtidigt hade vi det sista samtalet (visade det sig) med våra hemutredare och de sa att de inte såg några hinder för att ge oss ett medgivande. Inga konstiga fel hittades hos oss!

Det känns väl OK att vi ser ut att vara värda detta förtroende, att få ett helt okänt barn att uppfostra. Vi har samlat ihop alla papper som behövs: läkarintyg, våra levnadshistorier, referensbrev och utskrift från försäkringskassan om våra sjukskrivningar under de senaste tre åren.

Hemutredarna skriver sedan medgivandet och skickar till oss för att vi ska kunna kolla om vi tycker att allting är OK. Därefter behandlas ärendet i socialnämnden och det blir under andra hälften av januari.

Medgivandet är ett dokument som skickas till landet man valt och fungerar som en presentation av oss i givarlandet. Så det är viktigt vad som står i det. Jag hoppas att vi kan skicka våra papper till det aktuella landet under februari månad.

Hoppas bara att det inte är för optimistiskt. Tanken är att välja Korea, det tar cirka sex månader från det att man skickat papprena tills det att man åker och hämtar barnet. Men det händer så lätt att situation i landet ändras så man ska inte hoppas för mycket. Vi får se...

Majoslava

Funderingar i väntans tider
Januari är det tråkigaste som finns i hela världen! Mörkt, smutsigt, inte tillräckligt kallt. Dessutom en lång månad! Och aldrig går tiden långsammare än när man väntar på någonting.

Nu vet vi att vårt fall tas upp i socialnämnden i början på februari. Det är lite senare än vi hade hoppats på, men vad ska man göra. Jag funderar mycket på att situationen i landet kan förändras.

Vi kommer att få medgivande att adoptera ett barn som är mellan 0 och 12 månader. Korea är det enda land som passar oss på grund av åldern, om jag läst rätt när det gäller alla regler som gäller för olika länder. Dessutom går adoptionen ganska fort där.

För mig är tiden det viktigaste, och om situationen förändras, då kommer vi att försöka få medgivande att även adoptera ett äldre barn. Det är VM i fotboll i år i Korea och man vet aldrig hur detta kan komma att påverka adoptionerna.

Sedan tänker jag: När ska man berätta för arbetsgivaren att saker är på gång och att man kommer att vara föräldraledig? Det beror förmodligen på hur nära relation man har med sin chef. Man behöver inte göra det så väldigt officiellt. Jag känner dock att jag inte vill diskutera detta med min chef innan vi skickat handlingarna till landet. Fast vissa medarbetare känner redan till det.

Det kan vara svårt att planera jobbet också för man vet aldrig hur lång tid det kommer att ta innan man ska resa. Det är kanske bäst att inte tänka för mycket, det löser sig av sig självt på något sätt.

Vi hörs!

Den 27 mars  Uppdaterad
Sist jag skrev var det januari, nu är det nästan april, och våren kommer (jag tror det, i alla fall). Vad har hänt sedan sist? Jo, vi fick vårt medgivande från kommunen att adoptera ett barn i åldern 0-12 månader. Sedan valde vi Korea som land och skickade alla våra handlingar till adoptionsorganisationen.

Efter det så fick vi lite mera info, i flera olika steg. I vår organisation i fem steg. Först skickar man in hemutredningen och medgivandet med alla dokumenten som tillhörde utredningen till adoptionsorganisationen. Eventuellt kan man skriva ett brev med förslag/önskemål om landet.

De kollar att man passar för just det landet eller så kommer de med förslag på land om man inte själv har något önskemål. Fast de vill helst att man har förslag själv. Sedan skickar de lite mera information om landet och kontraktet. När man skriver på kontraktet kommer man in i nästa fas.

Och det innebär att man samlar alla handlingar för just det landet. Friskintyg, utdrag ur polisregistret, rekommendationer från vänner och prästen, utdrag ur folkbokföringsregistret, hemutredning på engelska, fotografier, olika blanketter att fylla i. Allting skall fyllas i snyggt och prydligt.

Det känns också att hemma har det blivit mycket lugnare. Hela förra året gick åt till IVF-behandlingar och just nu känns dessa behandlingar väldigt långt borta. Andras graviditeter är inte lika iögonfallande som förut, det finns något annat att koncentrera sig på.

Jag tänker: Mitt barn finns redan till. Det ligger kanske i magen just nu eller så är det redan fött och behöver mig. På andra sidan jordklotet. Det känns så spännande. Samtidigt, dyker långsamt andra frågor upp. Vilken rätt har man att föra bort ett barn från ett annat land? Är inte vi vita kolonisatörer?

Hur kommer livet att vara i fortsättningen, när livet börjar med ett stort trauma, det största som kan hända ett nyfött barn, att bli övergivet? Får jag glädjas år detta barn, när traumat finns där? Hur blir det med smärtan som barnet kanske kommer att bära inom sig? Hur handskas man som förälder med barnets smärta?

Många svåra frågor och det känns att man inte vågar svara på alla frågor. Man blir rädd för det som kommer. Klarar man av det? Är man mogen för det? Jag vet inte. Vi får se!

Majoslava