Annelies dagbok

Jag har alltid velat bli en ung mamma, jag har alltid varit barnkär men samtidigt också varit orolig för att jag inte skulle kunna få barn som vuxen. Det var en hemsk mardrömsbild för mig när jag var yngre, som om mitt liv i så fall inte längre skulle fylla någon funktion. Här är jag nu, mitt i min mardröm, dock med vetskapen att jag inte är steril. Det är fullt möjligt att jag blir gravid och en dag blir det vår tur, vi får bara ha tålamod att vänta något längre.

1997–1998
Niklas och jag träffades 1997, vi kände varandra sedan tidigare så jag flyttade in hos honom ganska omgående. Vi är båda väldigt barnkära och ville skaffa barn på en gång men eftersom jag började på ett nytt jobb så sansade vi oss ett tag. När jag fick fast anställning våren 1998 slutade jag med p-piller direkt, vi hade hunnit flytta till större och barnvänligare område och det kändes ganska bra att vi hade väntat med tanke på ekonomin men nu var det äntligen dags!

1999
Jag hade haft cellförändringar på livmodertappen och gick på efterkontroller hos min gynekolog en gång i halvåret. När jag fortfarande inte hade fått min mens efter nästan ett år så hörde jag med henne vad jag skulle göra men hon berättade att det är vanligt att det krånglar upp till ett år. Mensen kom väldigt sällan när den väl kom igång och eftersom jag hade problem med detta även i tonåren så fick jag piller av henne som gjorde att mensen kom regelbundet. Vi provade detta i tre månader, sedan kom vi på ett planerat halvårsbesök och eftersom vi inte hade lyckats under den tiden så skulle Nicke lämna spermaprover innan vi fortsatte med vidare undersökningar av mig.

2000
Provet fick Nicke lämna på sjukhuset och det tog många veckor innan vi fick svar. Själva provet var jobbigt för honom att lämna. Eftersom det var vinter så lämnade han det på sjukhuset. Annars måste han hålla det vid kroppstemperatur under transporten och det vågade vi inte riskera att misslyckas med.

De höll dessutom på att bygga om på sjukhuset så han fick hålla till i ett provisoriskt rum och detta gjorde säkert allt ännu jobbigare för honom men han klarade det till slut.

När vi väl fick beskedet av min gynekolog så var Nickes spermier inte så många och såg inte så bra ut men hon berättade att detta var vanligt och han ombads att lämna ett nytt prov så att de fick jämföra spermierna vid två olika tillfällen.

Tydligen kan dagsformen avgöra så de ville att han skulle vänta i tre månader innan han lämnade ytterligare ett prov eftersom han kan ha burit på någon infektion eller liknande vid lämningstillfället. Nästa gång min sambo lämnade prov gick det lite lättare. Han kände sig inte så nervös den här gången. Samma väntan på provsvar men tyvärr också samma svar, de var inte helt okej den här gången heller.

Detta betyder inte att vi inte kan få barn men sannolikheten att de spermier som är okej ska träffa rätt är ganska låg eftersom min menscykel dessutom är oregelbunden.

2001 – remiss
Vi fick beskedet av gynekologen i mars 2001 och hon remitterade oss då vidare till IVF-kliniken på Huddinge Sjukhus för vidare undersökningar. Gynekologen berättade att hon hade goda nyheter om att kön på Huddinge hade kortats ned betydligt de senaste månaderna. Äntligen tänkte vi, då händer det något i år. Men hon berättade då att kön hade kortats ned från 3 år till 1,5 år, vilket i och för sig var glädjande men det kändes som en hemskt lång tid. Det var mars 2001 och livet kändes hopplöst.

Å andra sidan kändes det som om vi var på väg och det var inte omöjligt i alla fall. När jag var hos doktorn skulle jag få min mens när som helst men den dröjde och jag gnällde över att den hade börjat krångla igen, den hade fungerat bra ett tag nu.

Det var en hel del att tänka på och jag bestämde mig för att åka till landet med mina föräldrar medan Nicke åkte iväg med sina föräldrar. Två dagar före min avfärd hade mensen fortfarande inte kommit så jag tänkte att jag skulle ta ett test bara för att bekräfta det negativa så som jag hade gjort så många gånger förr, och så var det positivt!

Jag satt helt chockad kvar på toaletten och undrade om det verkligen kunde stämma? Det skulle vara så låg sannolikhet hade de sagt, det skulle inte fungera, hur hade det gått till? Jag ringde till Nicke på jobbet och berättade den glada nyheten och han blev lika chockad han.

Så gick veckorna, jag svävade på små moln och ville tala om för hela världen att vi äntligen hade lyckats. Jag var nära att ringa och tacka nej till köplatsen till IVF men tänkte att vi lika gärna kunde stå kvar ifall det skulle hända något.

Jag var orolig och gjorde allt som man skulle, lusläste allt om graviditeter, passade mig för kaffe, åt mer frukt, stressade mindre o s v. Allt för att förhindra ett missfall nu när vi hade fått chansen trots allt.

I vecka 13 fick jag missfall i form av små tunna blodaktiga flytningar som kom och gick under någon vecka. Det gjorde inte ont, där var inga klumpar, men vi blev ändå oroliga. Jag hade några samtal med min barnmorska, hon berättade att detta var vanligt, men om vi var väldigt oroliga eller om det blev klumpar eller gjorde ont så skulle vi åka in till sjukhuset.

En kväll när blödningen hade kommit tillbaka igen orkade vi inte oroa oss längre utan vi åkte in till akuten och fick där bekräftat att hjärtat inte slog och att fostret endast motsvarade ca vecka 9. Jag hade varit på läkarkontroll och den hade inte visat något konstigt alls och jag kände mig fortfarande gravid. Vi fick komma tillbaka efter två dagar och tog då beslutet att göra en skrapning istället för att vänta ut att kroppen skulle stöta ut fostret av sig själv.

Missfallet innebar en hemsk förlust såsom det gör för alla blivande föräldrar men vi försökte vända det till något positivt – vi klarade befruktningen själva trots allt, detta var bara otur. Jag läste en hel del, bland annat att ungefär var femte kvinna som är gravid för första gången får ett missfall och insåg att jag inte på långa vägar var ensam om detta.

Jag hade hunnit berätta om graviditeten för min chef och en del kollegor på jobbet men det kändes bra trots att det gick som det gick. Flera av mina kollegor hade själva upplevt missfall eller någon i deras närhet och det kändes bra när jag hade personer runt mig som förstod och visste vad det handlade om.

Jag är idag väldigt glad att jag hann berätta, det har underlättat mitt sorgearbete avsevärt. Det blev en hemsk vår och en jobbig sommar men så på hösten kom ett brev från Huddinge.

IVM
Vi bar fortfarande på sorgen efter missfallet men blev väldigt glada när vi fick en kallelse till fertilitetsenheten på Huddinge. Redan? Vi gick dit i tron att vi skulle lämna mer prover men så var icke fallet.

När vi kom dit pratade en läkare med oss om IVM, en ny metod och ett alternativ till IVF. Metoden har praktiserats i Helsingfors i ett antal år och nu har den nått Sverige och fertilitetsenheten på Huddinge. Vi blev erbjudna att deltaga i forskningen kring IVM under tiden vi stod i kö för IVF.

IVM är en sorts provrörsbefruktning men den inte lika påfrestande för kvinnan och har inte lika hög procentuell chans till befruktning. Skillnaden i behandling är att personen som genomgår IVM tar hormoninjektioner i endast fem dagar (vid IVF sker först nedreglering, man använder nässpray i ca 3 veckor, sedan hormoninjektioner i ca 10 dagar), och man plockar ut äggen innan de har mognat helt och låter dem mogna i laboratoriet och tillför sedan spermierna genom mikroinjektion.

Återinförandet av äggen sker på samma sätt vid båda behandlingarna. Behandlingstiden blir betydligt kortare vid IVM än vid IVF och eftersom kvinnans kropp inte blir utsatt för en lika stor påfrestning som vid IVF så är det lättare att upprepa behandlingen.

Vi fick en liten chock när de ställde oss frågan om vi ville försöka redan nästkommande mensperiod, vi kände oss helt plötsligt inte beredda! Här hade vi väntat i flera år men nu kändes det så konstigt. Vi bad att få gå hem och prata igenom saken först och höra av oss till dem under veckan. Självklart ville vi göra detta men det kom så plötsligt.

Jag kom dit på ett besök efter en månad och fick information om hur allt kommer att gå till och så fick jag prova att ta sprutorna på mig själv. Sköterskan som visade mig var underbar, det tog lite tid för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle våga först, jag som var så spruträdd när jag var liten! Idag går det bättre, bara jag slipper titta på sprutorna. Men här skulle jag själv hålla i dem, blanda vätskor o s v. Det gick tillslut även om jag var alldeles svettig när jag var klar.

Nu hade precis min mens börjat så vi skall avvakta till nästa mens. Jag var ganska nöjd med det beskedet, då hade vi en månad till på oss att prova själva och förbereda oss mentalt inför behandlingen.

IVM dagbok november 2001
I fredags (2 nov) gjorde jag ytterligare ett graviditetstest, det är sex veckor sen senaste mens men det var lika negativt som det jag gjorde på min födelsedag i förra veckan. Det hade varit den bästa presenten av alla med ett positivt test men istället förstörde det negativa testet hela dagen. Jag var helt övertygad om att jag var gravid och därför bestämde jag mig för att avvakta en vecka och sedan göra om provet.

Under veckan som följde kände jag mig dock inte alls lika övertygad längre, så nästa besked tog jag inte lika hårt. På lördagen kändes det som om mensen äntligen skulle dyka upp. Nu vill jag bara sätta igång med behandlingen, det måste hända något snart, nu har jag väntat klart.

Jag fick dock lite ångest över om mensen kommer redan i kväll, det är söndagsstängt på apoteket där medicinen ligger och injektionerna ska jag börja ta andra mensdagen. Jag har hoppats in i det längsta och har inte velat hämta ut de ganska dyra sprutorna innan, något jag nu ångrar.

Vi var hemma hos några vänner på kvällen. Vi grillade trots att det är november (tack klotgrillen) och så passade jag på att dricka två glas rödvin "som tröst", nu när jag är hur "ogravid" som helst. Vi hade hemskt trevligt och min mentala inställning verkade fungera för när vi skulle åka hem runt midnatt kunde jag ana en brunaktig flytning, imorgon är mensen välkommen!

Under söndagen kom mycket riktigt mensen, jag läste alla broschyrerna igen och försökte ställa in mig på att det är lugnt att ta sprutorna själv morgon.

Första sprutdagen
Mina kära lunchväninnor var gulliga och följde med mig till apoteket på lunchen. Tjejen bakom disken skrämde mig rejält när hon muttrade att "det här har vi nog skickat tillbaka vid det här laget". Jag hade ringt i förra veckan och kontrollerat att sprutorna låg kvar. Jag hade rätt, som tur var, och jag passade på att lämna in nästa recept så att de tar hem även den medicinen.

Tillbaka på jobbet så ringde jag upp sköterskan på Huddinge sjukhus som för någon månad sedan visade mig hur jag skulle ta sprutorna. Tillsammans repeterade vi hur jag skulle blanda till vätskan och injicera den. Från början hade jag tänkt att åka dit och be henne visa mig igen men jag kände att det nog skulle gå bra om jag så skulle behöva sitta hela kvällen och stirra på sprutan först.

Jag fick en tid av sköterskan kl 11 sprutdag två, på tisdag, de ska ta blodprov och vul (vaginalt ultraljud) och se om jag svarar på hormonerna. Eftersom min mamma jobbar på kvällarna så ringde jag och hörde om hon kunde köra mig till och från sjukhuset eftersom det är så krångligt för mig att åka dit mitt på dagen. Det gick bra som tur var. Det är en hektiskt tid på jobbet och jag känner att jag inte kan vara borta så mycket just nu, tyvärr.

Nästa person jag bestämde mig för att prata med var min chef, jag var lite orolig även om vi har en mycket bra relation för övrigt. Jag behöver vara ledig halva tisdagen, halva fredagen och hela måndagen och det är den värsta månaden av dem alla just nu. Det kändes bättre att tala om varför jag behöver vara borta än att bara begära ledigt när jag senast häromdagen klagade över att det var för hög arbetsbelastning.

Han frågade lite om hur det kändes och så. Han tyckte att det var roligt för oss och hoppades att det skulle gå bra. Han berättade också att han hade två par vänner som hade gjort IVF, ett par hade lyckats och fått tvillingar och ett par hade nu adopterat. Det kändes så skönt att berätta för honom, nu kan jag vara borta med gott samvete.

Så kom jag då hem med alla apoteksprylar och där väntade den stora utmaningen med sprutorna. Det gick väl hyfsat bra. Jag började med att sticka en av de tjocka kanylerna i fingret för att jag var så skakig när jag skulle ta bort den och byta till den tunnare men sedan gick det bättre än jag trott. Det sved när man tryckte in vätskan däremot, det var inte så farligt men jag var inte beredd på det. "Bara" fyra stycken kvar nu.

Tisdag 1:a vul och blodprov
Jag åkte in till Huddinge på morgonen och det gick fort att ta prover och vul. De sa att det såg "exemplariskt" ut! Det låter himla bra, men jag vågar knappt hoppas längre utan väntar tills det är klart. Jag fick reda på att äggplockningen antagligen blir på måndag och så fick jag en ny tid för vul på fredag, mitt på dagen igen så klart.

Mamma hämtade mig på sjukhuset, körde mig till jobbet och lovade att skjutsa mig även på fredag fram och åter, tack och lov.

Spruta nummer två kändes obehaglig, jag som tyckte att det borde vara lättare idag.

Fredag
Sista vul och sista sprutan
Den här veckan har verkligen gått fort! Jag har visserligen blivit en riktig hejare på sprutor men det kändes obehagligare för var dag, konstigt nog. Inte själva sticket utan hela grejen, känslan, att inte göra fel o s v. Varje dag har jag bara känt att jag vill ha det gjort, jag har inte kunnat koppla av förrän dagens spruta varit avklarad.

Mamma hämtade mig, skjutsade mig till Huddinge och väntade där. Det lät inte så lovande tyckte jag, ett ägg är 11,3 och ca tre är runt 8, de vill ha dem lika stora och runt 10. Det kan bli plockning på måndag, så vi ska vara beredda på det, men det lät inte så lovande som sagt.

Lite dyster var jag resten av dagen, jag var tvungen att jobba över sent för att komma ikapp. Ska allt detta inte leda någon vart nu?

Sista sprutan klarade jag av utan vidare problem, äntligen ett avslutat kapitel i behandlingen, hoppas bara att det blir av på måndag nu.

Helgen var lugn och skön men jag vara orolig över måndagen: Ska det inte bli av överhuvudtaget? Kommer det att göra ont?

Det var fars dag så vi åt middag hos nickes pappa på lördagen och hos min pappa på söndagen. Det är så skönt att de vet vad vi går igenom, det ställs inga onödiga frågor och de förstår varför vi är lite spända.

Måndag
Domedag (?)
Vi åkte till Huddinge på fastande magar och fick det glädjande beskedet att allt såg jättebra ut! Jag fick klä av mig och Nicke fick lämna sitt prov under tiden jag gjorde mig klar. Det var i ett stort rum det hela skulle ske, där fanns en liten lucka i väggen in till labbet där jag fick uppge namn och nummer. Detta fick jag sedan upprepa för sköterskorna som kom in.

Sen fick jag smärtstillande medan de tvättade och förberedde. I efterhand sa Nicke att jag sov en stund och att de väckte mig när det var dags men det har jag inget minne av alls.

Jag var halvvaken under själva ingreppet och kunde följa proceduren på en skärm som var kopplad till ultraljudsapparaten. Nicke satt snett bakom mig och kunde se han med. Han hade nog mer nytta av det, jag mindes knappt nåt efteråt. Jag var nog mer borta än vad jag trodde just då. De hade lyckats ta ut fem fina ägg som nu ska befruktas imorgon om vi har förstått det hela rätt.

Jag fick ligga på en brits ute i rummet där jag klädde av mig förut, jag sov någon timme eller två (jag har noll-koll). Min älskling gick och köpte smörgåsar och juice för att jag skulle piggna till ordentligt och det var verkligen efterlängtat, jag som inte fick äta någon frukost i morse.

Äggplockningen gjorde ganska ont, jag hade svårt att ta mig ner till bilen när det väl var dags för det. Vi stannade till så att jag kunde sätta mig och hämta andan några gånger på vägen, kände mig verkligen som en gammal tant.

Väl hemma spenderade jag resten av dagen halvsovande i soffan och hade ganska ont i magen. Jag har börjat med hormonpillerna jag ska äta också, de är jättesmå, de minsta jag har sett, man blir nästan orolig att man tappar bort dem i munnen.

Tisdag
Tillbaka på jobbet och vara mig själv?
Jag åkte iväg till jobbet som vanligt men väl där kände jag att det nog hade varit bättre att vara hemma idag. Jag hade hemskt ont i magen och många såg det på mig och undrade hur det var, det är så jobbigt att hitta på anledningar när folk bara vill mig väl. Två av mina väninnor som vet om vad jag gjort sa att jag var glansig på ögonen och såg hemskt trött ut, nästan nerknarkad - kanske var jag inte riktigt "drogfri" än?

På kvällen började jag med vagitorierna som jag nu ska ta tre gånger om dagen men det var verkligen ingen "hit" ska jag erkänna. Jag som aldrig tidigare ens använt tamponger hade faktiskt hellre fortsatt med sprutorna men det fanns ju inget sådant val direkt så det är bara till att vänja sig vid det här också.

Onsdag
Ta bort mig eller låt mig börja om dagen från början
Det är så mycket att göra på jobbet och så ska jag på kurs i eftermiddag, suck. Det är kul att gå på kurs men det är jobbigt när man känner att man inte hinner med allt som man borde hinna med under veckan, allt måste ändå bli gjort till sist. Jag känner mig stressad och förvirrad hela dagen, känner inte igen mig. Det känns som om jag har tappat greppet och bara irrar runt.

Det är ännu mindre kul att fixa med de där vagitorierna på jobbet - usch!

Tänka sig att mina ägg ligger i något labb och väntar på mig nu, kanske mitt/mina blivande barn, konstig känsla.

Torsdag
Embryotransfer
Så var det äntligen dags! Jag är så spänd inför återinsättningen i eftermiddag! Jag jobbade fram till lunch, slängde i mig en macka och så kom mamma och hämtade mig. Nicke skulle komma direkt till sjukhuset, han hade svårt att få ledigt över huvudtaget.

Jag hade full sjå att hålla koll på klockan, INTE kissa efter 11 och dricka 4-6 glas vatten. Det var inte så lätt att ha koll på när man var stressad, vattnet kändes som om det inte fick plats längre och jag kände mig spyfärdig när jag tvingade i mig det sista glaset strax innan vi skulle åka.

Mamma släppte av mig vid sjukhuset och Nicke stod vid stora entrén och väntade. Vi börjar känna oss bra hemma här nu, nästan så att man hälsar på folk man möter i korridorerna.

När vi kom in i "spermie-korridoren" (vi kallar den så eftersom det är spermier klistrade på golvet på väg till labbet) så fick vi gå in i samma rum som när de plockade ut äggen.

Vi fick börja med att prata med vår "vanliga" sköterska, hon berättade att tre av de fem äggen hade blivit befruktade men att bara ett hade delat sig flera gånger och var okej för att sättas tillbaka. Alltså behövde vi aldrig ta ställning till om vi skulle sätta tillbaka ett eller två men å andra sidan så kunde vi inte frysa ned några ägg heller.

När vi skulle sätta igång så gick lampan som sköterskan behövde för att se sönder! Det blev lite rörigt, en ny sköterska kom in, någon med en ny lampa och så bad de min pojkvän att fälla ner mitt "ryggstöd"... Jag kände mig helt utlämnad ett tag och började bli nervös över huruvida det skulle göra ont eller inte.

Idag var det en yngre finsk tjej i labb-luckan och vi pratade lite medan lugnet sakta kom åter i lokalen. Sköterskan övertygade mig om att detta aldrig hade hänt förut och att det måste betyda något bra, vi får väl hoppas det!!

En sköterska körde ultraljud på min mage samtidigt som den andra sköterskan skulle föra in slangen med ägget. De tyckte inte att jag var "tillräckligt kissnödig" först men efter allt bök med lampan så såg det jättebra ut. Urinblåsan hade växt till lagom storlek och sköterskan fick in en jättebra bild.

Vi följde på skärmen som sist, men jag vågade knappt titta eftersom jag inte ville se om/när det gjorde ont. Nu var jag inte bedövad på något sätt och därmed mycket oroligare. Jag var övertygad om att det skulle kännas på något sätt, jag gillar inte ens vanliga gynundersökningar så frågade om det skulle göra ont men då var det redan klart!

Allt tog bara någon minut och det kändes faktiskt mindre än en vanlig gyn-koll! Jag hann se den sista biten fram till slutdestinationen i livmodern. När det var klart fryste sköterskan bilden så att vi fick se hur det såg ut och hon sa att det var ett mycket bra resultat.

Jag var glad när jag fick kissa efteråt, jag var himla kissnödig efter allt vatten men jag vågade knappt gå på toaletten först, fick för mig att ägget kunde "trilla ut" men de försäkrade mig om att jag kunde göra precis som vanligt. Jag fick klä på mig och så pratade vi med sköterskan. Vi fick instruktioner om att varken ha samlag eller bada det närmsta dygnet och sedan ta grav-testet den 2/12, inte förr. Vi fick till och med ett test med oss hem.

Vi var ute från sjukhuset efter ca 30 minuter, trots att det strulade med lampan. Det gick så snabbt och smärtfritt så att det nu är svårt att fatta att det verkligen ligger ett embryo inne i mig!

Ägget som nu ligger inne i mig, eller embryot menar jag, var celldelat åtta gånger vid införandet. Fungerar allt som det ska så fortsätter det att dela sig upp till 100-150 gånger. Sedan spräcks skalet och ägget fäster sig ilivmoderslemhinnan. Så fick jag det förklarat för mig och det är bara att hoppas att jag nu fick ett guldägg som de sa på sjukan.

Vi åkte hem och var hemma hela kvällen. Jag försökte komma ihåg att ta det lugnt men det var svårt när allt kändes precis som vanligt. Jag hade tagit med mig lite jobb hem så att jag skulle komma ikapp lite men då vägrade vår dator att fungera så klart.

Fredag
Snart helg
Det har varit en vanlig dag, trots det som finns "därinne", lika stressigt på jobbet som de senaste veckorna. Jag försöker tänka på att inte stressa men det är svårt just den här tiden på året.

Under lördagen varNicke borta så jag var ensam hemma. Jag ville ta tillfället i akt och sitta framför datorn men den är fortfarande paj så det blev inte så. Istället tog jag det lugnt, läste och tog en busstur till centrum. Det var skönt att ha en dag bara för mig själv, det är så intensivt hela tiden nu så jag känner att jag behöver kunna koppla bort allt och tänka på mig själv.

Resten av helgen fortsatte i lugnets tecken, jag läste och pysslade hemma.Nicke fick igång datorn en stund på söndagen så jag hann jobba lite men sedan la den av igen.

Måndag
Jag var på apoteket idag och köpte de sista vagitorierna samt plasthandskar. Det var min mamma som tipsade mig om att det kanske är lättare och känns mer hygieniskt att föra in vagitorierna med plasthandskar. Jag provade detta på eftermiddagen på jobbet och det kändes faktiskt lättare! Jag börjar nog få in "rätta knycken" nu eller så har jag bara vant mig vid krånglet.

Jag har börjat läsa min nyinköpta pocketbok Fruktlösa försök och den är jättekul. Man känner verkligen igen problemet och det är kul att kunna läsa om barnlöshet på ett roligt sätt!

Tisdag
Jag tror inte att jag funderar så mycket på resultatet av IVM-försöket, samtidigt kommer jag på mig själv då och då med att tänka på det men det är nog naturligt.

Häromdagen var jag och två väninnor och åt lunch. En av tjejerna är gravid och när vi beställde in mat diskuterade vi lite kring vad hon kunde äta och vad hon egentligen var sugen på o s v. Jag beställde in det hon egentligen ville ha och smaskade i mig allt. När vi sedan gick därifrån sa jag: – Synd att du inte kunde äta det där, det var jättegott.

På samma gång stannade jag upp, insåg vad jag sa och kom på att jag faktiskt själv också kunde vara gravid vid det här laget även om det då skulle vara väldigt tidigt. Det var en himla märklig och overklig känsla, "här går jag runt och vet saker man vanligtvis inte vet"!

Självklart kan man inte kräva att jag ska börja tänka på vad jag ska äta redan nu, jag ska ju faktiskt inte hoppas i onödan, men samtidigt så är det ju inte direkt jobbigt att undvika det som jag redan vet att man bör undvika. Även om jag alltså tänker på hur det kan gå, så kan jag ändå inte föreställa mig det i praktiken. Däremot när tecken som hunger och ont i svanken kommer, då kan jag inte låta bli att dra paralleller med graviditeten i våras.

Jag skulle ha varit i nionde månaden nu, det skulle har varit åtta dagar kvar.

Söndag
En månad kvar till jul
Jag har varit väldigt hungrig hela veckan, jag hoppas att det lovar gott. Jag har även upptäckt att det har blivit svårare att föra in vagitorierna, det känns liksom lite trängre, jag hoppas att det också kan vara ett gott tecken!

"Sorgedagen" närmar sig och sedan får vi äntligen svar på söndag. Vi hoppas och håller tummarna för att alla jobbiga vagitorier som går mig på nerverna, leder någon vart!

Igår hade vi möhippa för en kompis. Det var jättelyckat men det blev lite mycket "gravid-prat" eftersom en av tjejerna var gravid och dessutom var blivande brudens tre månaders baby med.

Livet är upp och ner hela tiden och det beror nog inte bara på hormonerna.

Tisdag 27/11
Jag är så hungrig hela tiden, otroligt! Man kan ju undra om det beror på om jag är gravid, men det märks väl inte redan nu? Jag väntar, väntar och längtar sååå! Idag är det bara fyra dygn kvar tills svaret kommer, jag håller alla tummar jag kan och det gör alla våra vänner med.

Jag känner inget i brösten än, men det kanske är för tidigt? Kommer inte ihåg, usch, jag känner nog efter lite väl mycket just nu.

Lördag 1/12
Imorgon bitti kommer svaret!
Den här veckan har faktiskt rusat fram, jag har knappt hunnit tänka och det har varit väldigt skönt. På jobbet börjar min kontroll att komma tillbaka och sedan är november slut så arbetsbelastningen har sjunkit ner till det normala igen, skönt.

Jag har varit hemskt hungrig hela veckan, varje kväll har jag lagat middag, något som jag knappt gör annars. På nätterna har jag varit uppe och gått på toa två-tre gånger och jag läste att man kan göra det redan i vecka fyra. Jag försöker att inte ta för givet att jag är gravid men det känns verkligen så och om bara några timmar får vi äntligen veta.

Boken jag börjat att läsa (Fruktlösa försök) är himla kul och får mig att tänka lite lättare på det hela ibland.

Söndag 2/12
Dagen D – trodde jag ja!
Jag gjorde gravtestet när jag vaknade och gick på toa kl 7. Det visade negativt. Men jag har ju inte fått min mens!

Pappret jag har fått beskriver de flesta varianter utom just negativt test + utebliven mens. Detta betyder att jag inte vet mer nu än igår. All denna väntan och så kommer jag ingenstans idag heller.

Nicke vaknade när jag gjorde testet , så här låg vi nu kl 7 en söndagmorgon klarvakna, förvirrade och deppiga. Vi läste pappret om och om igen, sedan gick vi upp och slökollade på barn-tv, det enda som fanns på tv just då. Jag tröttnade och försökte somna om. Efter en stund ropade min älskling att han hade gjort frukost med kokta ägg vilket inte händer så ofta.

Vi gick igenom alla papper igen men det gav ingenting mer så vi såg på julkalendern och gjorde oss i ordning. Vi åkte iväg och kollade efter dop present inför dopet vi ska på nästa helg, vi handlade mat och var hos mina föräldrar på kvällen. Det var skönt att vi åkte iväg och var sysselsatta med annat hela dagen, då hann vi inte älta så mycket. Det känns jobbigt att gå till jobbet imorgon men det kanske inte är helt kört, någon chans finns det kanske att testet visade fel?

Måndag 3/12
Jag ringde till kliniken så fort deras telefontid började och berättade vad som hade hänt och frågade hur jag skulle tolka detta. Sköterskan sa att "Testen är så tillförlitliga och vi har tagit till några dagar extra innan så det stämmer tyvärr."

"Men mensen då" fortsatte jag att undra... "När du slutar med vagitorierna och pillerna så kommer den att komma direkt" svarade sköterskan.

Att de inte skrivit detta på pappret irriterade mig något oerhört. Vi hade visserligen redan anat att det var kört men nu var det plötsligt säkert.

Jag hade mycket att göra på jobbet, stressade mig igenom dagen och fokuserade mig helt på arbetsuppgifterna för att inte deppa ihop helt. När jag gick från jobbet hade jag sällskap till tåget med en kompis på jobbet. Jag orkade inte vara glad och positiv längre, alla funderingar vällde ur mig och stress-spärrarna släppte. Vi pratade en lång stund innan hennes tåg kom och det var skönt att få ur sig allt äntligen, efter en lång jobbdag kom nu allt ikapp mig.

Jag satt där på tåget i min ensamhet, mitt bland alla människor, alla glada, nöjda människor. Alla verkade så glada den här hemska kvällen men det var nog bara som jag såg det. Jag försökte läsa lite i min bok för att koppla bort dem men jag läste utan att ta det till mig. Så kom de tillslut, de oundvikliga tårarna, jag kämpade tappert emot men tårarna övervann snabbt mina trötta ögon. Usch vad livet är orättvist!!

När jag klivit över tröskeln hemma brast det sista, tårarna rann inte längre utan fullkomligt sprutade och jag sjönk ihop på hallgolvet. Nicke kramade och kramade, tröstade och pratade, han var underbar!! Trots att han var lika ledsen han så tog han hand om mig resten av kvällen och det behövdes. När jag gick och lade mig var huvudet tungt, ögonen igensvullna och näsan snorig.

Dagen efter kändes det verkligen att jag hade gråtit, hela mitt ansikte var fortfarande svullet. Jag försökte pigga upp mig men allt kändes verkligen pestigt! Jag hade ingen lust till någonting, företagsfest tisdag kväll, bröllop på lördag och så stundar en hemsk jul - allt kändes värdelöst! Vår enda julklappsönskning är nu bortblåst.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla humöret uppe på jobbet, var kvar en stund på kvällen men gick hem från festen så fort jag fick möjlighet.

Veckan som följde var oerhört jobbig, dagarna bara rusade förbi och jag slapp tänka så mycket, men på kvällarna och nätterna kom allt fram igen. Det var mycket att förbereda inför min kompis bröllop på lördagen men det var det värt! Det blev hemskt lyckat och jag är glad att vi kom iväg trots att jag inte hade lust i början av veckan.

Det var mycket känslor och eftersom det var dop samtidigt så blev det en del bebisprat på festen. Det var tur att det hade hunnit gå några dagar så att vi hade hunnit få lite distans i alla fall. Jag hade hand om den nydöpte till och från under festen och ville knappt lämna tillbaka honom när vi skulle åka hem trots att han kräktes ner min klänning både en och två gånger.

På söndagen hjälptes vi åt att städa och byta till julgardiner, vi var på julmarknad och så kom båda våras föräldrar över på adventsfika. Jag läste ut boken och de lyckades inte i den heller, men det var väl lika bra nu när vi inte lyckades.

Vi fick tid för nästa IVM i januari men jag hade två urinvägsinfektioner under jul/nyår så jag ville avvakta någon månad så att jag hann bli riktigt frisk först.

Så hände det otroliga, jag blev gravid igen!! Utan hjälp överhuvudtaget! Jag försökte få tid för ett tidigt ultraljud p g a det tidigare missfallet men eftersom det är så vanligt med ett missfall så tyckte de inte att det behövdes. Jag var jättelycklig och kände att min tur äntligen hade vänt men var samtidigt skeptisk och otroligt orolig!

Jag kände mig mer gravid än första gången, jag hade samma symtom men de var mycket starkare och så blev jag svullen över magen, det var jag aldrig sist, trots att jag var i vecka 13 när jag fick missfallet då.

Jag kan bara säga att vi var så lyckliga och eftersom statistiken sa att det inte var lika vanligt att få två missfall som ett så tänkte vi att nu måste det bara fungera! Dessvärre gjorde det nu inte det den här gången heller.

Jag fortsatte att fråga efter ett tidigare ultraljud på inskrivningen och vid läkarbesöket i vecka 9 men de sa fortfarande att tidiga ultraljud inte gjordes men att jag kunde boka tid på privat klinik för det.

Jag ringde några kliniker men det var så långa köer så det verkade ta lika lång tid där. Jag frågade läkaren på MVC "Hur hispig måste jag bli för att få slippa vänta". Läkaren svarade då att jag självklart skulle åka till akuten om jag fick några symtom som tydde på att jag skulle vara på väg att få missfall. Det visste jag redan men jag kände inte för att belasta akuten utan några symtom direkt.

I 11:e veckan fick jag lite brunaktiga flytningar, i samband med lättare mensvärk. Jag mindes sedan sist att det är vanligt att man kan ha detta utan att det är någon fara men jag tänkte att nu har jag symtom och då vill jag få se att fostret verkligen mår bra innan vi åker på semester. Jag var knappt orolig när vi åkte dit, kände bara nyfikenhet kring att äntligen få se hjärtat som slår o s v.

Så hände samma sak som sist, läkaren kände på magen, gjorde en gyn-koll och allt såg så bra ut. Så gjorde han ultraljudet och så kom den där bekymrade minen fram och alla frågorna igen, "vilken vecka var du i sa du?"..." hur länge har du haft blödningar?"........" gör det ont här?"...... o s v. Jag försvann in i dimman och tänkte att detta händer inte igen, det går inte, jag orkar inte!

Tårarna strömmade fram och jag kom in i ett slags chocktillstånd tror jag men en underbar sköterska kom in och pratade med oss i ett samtalsrum. Hon hade själv gått igenom många missfall och hade nu till slut adopterat och förstod vår sorg.

Det andra missfallet tog hårt på oss båda. Vi har gått några gånger till en kurator som har hjälpt oss. Även vår relation har tagit stryk av allt detta som har hänt och det var nyttigt att få prata med en utomstående. Det hjälpte oss tillbaka till vardagen, även om det kändes som om vi aldrig riktigt blev oss själva igen efter missfallen.

Vi ville påbörja nästa IVM direkt efter missfallet men fick då höra att man måste vänta tre månader efter ett missfall. Med vår vanliga tur så infaller det i juli, när det är sommarstängt på kliniken, så nästa behandling kommer att ske i augusti.

Vi har passat in vår semester i början av augusti och hoppas att min oregelbundna mens kan ordna så att vi kan göra behandlingen under semestern Det skulle vara skönt att bara kunna koncentrera sig på behandlingen och inte ha stressen på jobbet omkring sig den här gången.

Slutet av juli
Nu är det bara någon vecka kvar till semestern och jag har varit hemskt hungrig och trött den senaste tiden, försöker att inte fundera över det men man kan inte låta bli! Vi får väl se, det är fullt möjligt!

30/7
Idag har jag fått penicillin för ytterligare en urinvägsinfektion. Jag bad tjejerna på vårdcentralen att ta ett gravtest på en gång men det var negativt. Det känns hemskt jobbigt att börja äta penicillin nu igen, speciellt med tanke på den stundade IVM:n som jag nu tydligen måste gå igenom. Jag hoppades som vanligt in i det sista att vi skulle klara oss "utan hjälp" och annars att jag skulle få vara helt frisk under behandlingen. Blir ingenting som jag hoppas?

Mitten av augusti 2002
Nu är det mitten av augusti och min mens har fortfarande inte kommit. Under vår semester vågade vi inte åka iväg så långt eftersom den kunde sätta igång när som helst. Vi måste vara beredda på att kunna åka till Huddinge sjukhus och lämna blodprov "cykeldag tre" Tyvärr blev det ingenting under semestern utan jag har nu börjat jobba och är på konferens med jobbet.

Varje dag bär jag runt på nya underkläder och bindor, jag börjar bli trött på att vänta nu, jag vill kunna planera mina veckor. Jag vågar inte åta mig några större projekt på jobbet heller eftersom jag vet att jag snart kommer att vara borta.

Jag ska väl inte gnälla, vi får hjälp och det ska jag vara tacksam för, men denna ständiga ovisshet och väntan gör mig galen!

Söndag 25/8
Jag ska inte säga att jag har längtat efter min mens, det gör man inte när man vill bli gravid men det kändes skönt när den kom idag så att vi kan påbörja behandlingen till slut. Jag har väldigt oregelbunden mens och den här gången lät den vänta på sig i 8 veckor Lite jobbigt när vi hade planerat in vår semester så att vi skulle kunna göra behandlingen i lugn och ro och vara lediga. Nu har vi alltså precis börjat jobba igen, så det blev inte riktigt som vi hade hoppats på (men när blir det som man hoppats på egentligen?).

Jag har gjort ett gravtest i veckan de senaste tre veckorna men de har varit otvivelaktigt negativa så det har bara varit att slappna av och vänta (snart borde man klassificeras som auktoriserad väntare, det är ju det man gör hela tiden)

Måndag
Idag är det sprutdags igen. Jag lade pedagogiskt fram alla grejer på bordet i TV-rummet, fem av varje så att jag ser att det minskar varje dag. Spruta ett gick bättre än jag trodde, det var faktiskt nästan ett år sedan jag gjorde detta senast!

Tisdag
Idag var jag och gjorde vul (vaginalt ultraljud) och lämnade blodprover. Det var en ny doktor som gjorde vul och han läste igenom mina journaler ordentligt. Han föreslog att vi skulle göra ett kromosomprov på mig och Nicke eftersom jag nu har haft två missfall och ska göra en ny behandling så tyckte han att det var värt det.

Nicke och jag har pratat med både Huddinge och Södertälje om att vi skulle vilja göra detta så att vi kan lugna oss med att dessa två missfall inte har något samband men de har då sagt att två missfall inte räcker för att få göra det provet. Doktorn idag sa att de har gjort rätt, man ska inte ta kromosomprov som rutin vid två missfall men när man ska gå igenom IVF-behandlingar så kan man försvara ett sådant beslut. Han sa att det är sällan man kan dra några slutsatser av dessa prover men jag blev glad över att han vill ta proverna i alla fall.

Vi vill att de tar alla prover de kan, så att vi kan känna oss lugnare vid nästa eventuella graviditet!

Allt såg bra ut och vi behöver inte komma tillbaka förrän på måndag. Då blir det eventuell plockning så jag ska vara fastande och beredd på punktering men det kan också bli på tisdag istället.

Spruta nummer två gick ännu bättre än igår! Nu börjar jag känna mig van även om det självklart fortfarande inte är roligt direkt. Jag får för mig att det är lättare att ta på den vänstra sidan men det kanske bara är inbillning.

Onsdag
Idag är det stressigt på jobbet. Det är massor som ska vara klart i nästa vecka så jag får jobba över nu för att kunna vara ledig i lugn och ro sedan. Jag har sparat semester så att jag ska kunna vara ledig någon dag efter plockningen. Jag hade så ont dagen efter i höstas så jag vill kunna vara hemma någon dag extra. Det jobbiga är att det är full fart på jobbet nu inför hösten så det hade varit skönt om det här hade kommit i början av augusti istället medan det var ganska lugnt. Jag har fått ont i halsen nu också, men jag hoppas verkligen att jag klarar mig från någon förkylning!

Sprutan sved och det blev ett litet märke idag som blödde när jag tog ut sprutan. Själva sticket är inget problem alls längre. I höstas hade jag svårt att sticka in nålen de första gångerna men det har jag kommit över. Det är fortfarande jobbigt när man ska spruta in vätskan däremot men nu har jag tagit över hälften i alla fall ­ duktiga jag !!

Torsdag
Det är lika mycket att göra idag och jag känner av halsen ännu mer. Nicke kom och hämtade mig så jag slapp åka kommunalt hem, skönt! Spruta nummer fyra gick något bättre men det svider igen och känns som om det blir svårare och svårare. Jag minns att det kändes så i höstas också. Är det inte konstigt, man borde tycka att det blev lättare och lättare. Jag tycker verkligen synd om mig själv i kväll, jag är så trött och ynklig och jag gick och la mig redan vid 21, helt utslagen.

Fredag
Sista dagen i veckan och det tackar jag speciellt för. Jag har tappat rösten totalt idag, jag kan knappt säga ett ord. Jag provade att ta några kundsamtal på morgonen men jag gav upp eftersom jag knappt kunde göra mig hörd. Jag kopplade ur telefonen och hänvisade till mailen istället, det är tur att det finns alternativ!

Jag avslutade alla saker som måste vara klara på måndag och åkte hem för att äntligen få vila. Det är så frustrerande att inte kunna prata! På kvällen satt jag och chattade med en kompis en stund på nätet, för att få konversera lite i alla fall men jag var trött även idag så jag slocknade tidigt.

Just det, jag tog sista sprutan också och även om den sved och det var svårt att få ur det sista så gick det bra till slut. Det kändes så härligt att kunna plocka ihop alla sjukvårdsgrejer igen! Etapp ett är avklarad, nu gäller det bara att bli frisk och pigg så att allt går bra!

Lördag
Ingen förändring när det gäller halsen, det blir till att vara tyst idag med. Vi åt på Mc Donalds, jag orkar inte ens tänka på att laga mat idag. Jag är hemskt trött, hostar och är hes men jag gör mig i alla fall förstådd. Vi hyrde "Sagan om Ringen" på dvd, det var ungefär vad jag orkade med idag. Den var himla bra men jag var lite för trött och tyckte att den var något för lång för mitt tillstånd idag, vi får väl hyra om den när jag är frisk. Jag har varit på väg att läsa böckerna men aldrig kommit mig för men jag ska nog läsa dem nu innan del två kommer ut som film.

Söndag
Jag sov dåligt i natt, hostade men jag känner mig mycket bättre idag, jag kan prata även om jag är lite hes fortfarande och så är jag mycket piggare. Jag håller på och tvättar alla kuddar och täcken, snart kommer man nog behöva ta fram täckena igen, det börjar bli lite kallare på nätterna. Det är en härlig dag idag med, men man undrar lite när det ska vända, hösten borde knacka på dörren när som helst.

Jag har plockat fram mediciner, frikort och annat som jag behöver ha med mig i morgon men jag känner mig faktiskt inte nervös alls än. Även om det inte gjorde speciellt ont så tycker jag alltid att det är lite nervöst att åka dit, det är mycket spänning i luften. Nu vet jag i alla fall vad som hände sist, så nu känner jag mig lite mer förberedd än då.

Måndag ­ Utplockning av ägg!
Idag var det riktigt kyligt på morgonen, närmare 5 än 10 grader! Det blev till att plocka fram långbyxor och jacka som jag inte har använt på mycket länge!

Vi åkte iväg till Huddinge och var där på utsatt tid men vi fick vänta länge på doktorn som var sen. När väl doktorn kom skulle allt gå så himla fort. Jag är glad att det inte var första gången de gjorde punkteringen på mig! Det blev lite "löpande band principen" för vi var många par som låg och väntade. Doktorn kollade mig och sa att värdena var strax över gränsen så vi ska få göra det idag. Skönt nu när man har fastat och förberett sig mentalt att det inte blev uppskjutet till i morgon!

Det var inte samma doktor som sist så den här gången var allt lite annorlunda. Jag kände mig mycket mer närvarande den här gången och det var inte alls kul. Sist var jag helt borta under förberedelserna men nu gjorde det lite ont och var obehagligt att höra/se vad det gjorde. Det blev inte bättre av att de var stressade och att det var en annan doktor som jag inte kände riktigt. Jag somnade in en stund men vaknade av att allt gjorde så himla ont!

Jag bad om mer bedövning och det hjälpte en stund men efter ett tag sa de att de inte kunde ge mig mer bedövning och att det verkade göra så ont så att de skulle avbryta. Jag ville att de skulle fortsätta eftersom jag var rädd att vi skulle gå miste om några ägg annars och då kanske allt lidande varit förgäves men de förklarade att de kunde fortsätta men att de troligen ändå inte skulle hitta några fler ägg så då var det bättre att skona mig.

Jag låg och grubblade på detta en stund ute i "vil-korridoren" och frågade sköterskan senare om det inte var dumt att avbryta, jag var rädd att jag hade känt efter för mycket men hon sa att de såg hur pass ont det gjorde så de gjorde det ända rätta. Hon berättade också att de hade fått tag på fyra ägg i alla fall men det är ett färre än sist och då klarade sig bara ett till slut! Vi får hoppas att de här fyra är starkare och att vi åtminstone får ut ett som leder någon vart.

Jag vilade en stund på min bädd och åt smörgåsarna jag hade tagit med mig och det gjorde faktiskt inte så ont efteråt som sist. Jag fick Alvedon innan jag gick och det var inga problem att ta sig ner till bilen den här gången. Vi gick till och med förbi apoteket och köpte fler vagitorier, jag ska börja med dem i morgon.

Jag hade lite ont när jag kom hem och mådde lite illa, något jag aldrig har gjort efter bedövning tidigare. Jag duschade och la mig på soffan och vilade i någon timme och sedan kändes det bättre så jag stekte lite pytt i panna.

Det gjorde mest ont när jag reste mig eller satte mig ner så jag låg i soffan resten av dagen, läste och började med mitt julbroderi igen. Nu ska man komma ihåg de där minimala pillerna igen, det höll jag på att glömma på kvällen. De är verkligen de minsta jag har sett, man får kolla två gånger att det bara är ett man tar! Jag plockade fram täcket, det var tur att jag tvättade allt igår för redan i natt var det riktigt kyligt. Det gjorde mer ont i magen framåt kvällen men jag somnade fort utan att ta fler Alvedon.

Tisdag
Det är skönt att jag är hemma idag också. Jag har lite ont i magen, mest när jag sitter eller går på toaletten men det gör också ont när jag hostar och det gör jag fortfarande. Jag har tagit hem lite jobb som jag kan göra hemifrån så något ska jag väl få gjort i alla fall.

På torsdag blir återföringen av ägg som jag trodde. De skulle ringa om inget av äggen kunde användas men något sådant samtal vill jag inte ha i morgon, hemska tanke!

Nu har jag den där konstiga känslan igen, på något labb på Huddinge ligger kanske mitt/mina blivande barn! Allt medan jag sitter här!

Jag försöker att inte tänka på de där paren som blev förväxlade på en klinik i England (var det väl?) men så stressade som de var igår så Nej, nu ska jag inte ens tänka tanken utan koncentrera mig på att allt ska fungera för oss.

Hoppas, hoppas, hoppas!!!

Onsdag
Jag var orolig hela dagen. De skulle ringa om det inte blev några ägg att återföra men det har de inte gjort. Så imorgon är det dags, eller har de glömt att ringa?

Torsdag
Jag jobbade fram till lunch och åkte sedan till sjukhuset. Jag höll verkligen på att kissa på mig men jag var tydligen lagom kissnödig för att göra undersökningen och slapp vänta så länge som tur var. Det var samma sköterska som skötte återföringen av äggen sist och en läkarkandidat som tittade på.

De fick ut fyra ägg i måndags, två blev befruktade men bara ett har klarat sig hela vägen. Tur i alla fall att något klarade sig kände jag!

Ultraljudsbilden såg väldigt bra ut och återföringen gick också bra, inga problem. Jag tyckte att det kändes lite mer än sist men det var kanske för att det gjorde så ont i måndags så jag spände mig mer.

Vi pratade lite efteråt. Jag fick reda på att om det nu fungerar så får jag göra ett ultraljud redan i vecka sju eller åtta, det gör man alltid efter IVM tydligen, det var lugnande att höra! Nu är det bara att gå hem och hoppas och så ska man vara som vanligt men det är hemskt svårt när man vet att det finns något därinne!

Lördag 14/9
Det har varit en jobbig tid sedan återföringen, det är hemskt mycket att göra på jobbet, jag är ständigt trött och orkar inte med hälften av det jag ska. Jag har försökt att få mig själv att inte stressa men just nu är det en svår period att låta bli när man inte har en "officiell anledning".

Egentligen skulle jag bara sjukskrivit mig men det är svårt just nu för jag vet ändå att allt mitt jobb ligger på hög och väntar på mig när jag är tillbaka så det är lika bra att köra på så gått jag orkar.

En av dagarna höll jag på att börja gråta när jag var på väg ner till lunchrestaurangen, tårarna var nära men jag lyckades hejda dem i sista stund och lugna mig. Då insåg jag att jag måste ta det lite lugnare.

Jag är trött och förvirrad och vissa morgnar kommer jag inte ihåg om jag har tagit mina piller eller inte, så nu har jag gjort ett schema som jag kryssar i när jag har tagit, så känner jag mig lite lugnare. Är det så här det känns att bli senil? Jag tror inte att det blir bättre av att man har hundratusen grejer i huvudet både jobbmässigt och privat.

Vagitorierna går bra, även om det är en besvärlig procedur, speciellt på jobbet. Nu har i alla fall halva väntetiden gått, nästa söndag får vi äntligen svar!

Jag är hungrig hela tiden, äter mellanmål och middag (sådant jag slarvar med annars, jag är ganska liten i maten), men jag minns att det var likadant sist så jag tar det inte som något tecken. Jag känner ingenting i brösten ännu och tröttheten minns jag att jag hade sist med, så det är bara att slappna av och hoppas på det bästa!

Lördag 21/9
Nu är det bara ett dygn kvar tills vi får svar!
Jag har inte känt något i brösten under veckan heller men jag vet inte om man borde göra det så här pass tidigt. Veckan har rusat fram men jag har tagit det lugnt och börjar få allt under kontroll. Jag har en bestämd känsla av att allt inte kommer att gå vägen, vet inte varför, men det är ingen idé att deppa ihop förrän vi vet säkert.

Både jag och Nicke har svårt att koppla av, vi nästan klättrar på väggarna hemma. Det känns att det närmar sig och jag oroar mig för att det inte kommer att bli ett glatt besked men hoppas i det längsta!

Söndag 22/9 – Testdags!
Jag vaknade kl 2 och gick på toaletten, jag vaknade av att jag drömde att jag testade positivt och att jag och Nicke dansade runt i badrummet och grät av glädje. Synd att det inte var verklighet.

Somnade om och vaknade igen strax efter 8, gick upp och testade negativt. Så klart, varför hoppas vi ens längre? Livet är och förblir orättvist, det verkar inte som om vi förtjänar något barn, varför vet jag inte.

Jag lärde mig sist att mensen kommer när jag slutar med medicinen så det var inget att fundera vidare på utan snarare att acceptera fakta.

Började dock fundera i alla fall runt lunch, det står att testet är 99% säkert, tänk om jag är den 100:e? Jag pratade med barnmorskan om detta sist och hon sa att testerna var så pass säkra plus att de tog till några dagar i överkant så att man ska kunna lita på svaret men jag vet inte. Idag tycker jag för första gången att brösten känns ömma men det beror nog på att jag slutat med medicinen och att mensen är på väg.

Vi måste prata ihop oss om hur vi nu går vidare, ska vi göra en till behandling direkt? Vi har nu kommit fram i kön till IVF så det är nog det som väntar härnäst, det verkar dock mer fysiskt och psykiskt krävande, klarar vi det före jul?

På ett sätt vill jag bara ge upp nu men jag vet att vi inte kommer att ge oss förrän vi har vårt barn Vi är nu inne på vårt fjärde år och längtan blir bara starkare och allt jobbigare ju mer tiden går.

Vårt första barn skulle snart ha fyllt ett och jag skulle varit i åttonde månaden med vårt andra barn. Hade vårt första IVM-försök lyckats hade vi kunnat fått barn i augusti.

Om om fanns....