|
Innehåll Kärlek för stunden och kärlek vid första ögonkastet. Två själar som bara matchade varandra så där direkt. Kanske vid fel tidpunkt men ändå helt rätt. Samuel ville inte ha något förhållande, han gick och väntade på den rätta men senare, lite längre fram. Jag hade redan träffat den rätte, trodde jag. Men på en sekund vändes allt upp och ner. Tänk om vi då hade vetat vad vi vet idag? Hade vi ändå valt varandra? Vi träffades för snart sex år sedan på en fest. Jag minns hur Samuel såg på mig. Han har berättat att han funderade på vad jag var för en liten söt tjej. Jag såg på honom och tänkte, tusan vilken sexig kille. Men han kom inte fram och hälsade, av ren blygsel har han berättat senare. Idag ler vi åt minnet hur jag kavat älgade fram och började prata. Vi förstod blixtsnabbt att det var allvar. Flyttlasset gick bara någon vecka senare och bara några veckor efter det singlade p-pillerna ner i sopphinken. Naiv som man var trodde man på det man fått lära sig i skolan om sex, samlevnad och barn. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ana vilken resa som låg framför oss. Insikten att vi skulle få svårt att få barn kom sakta krypande och med den paniken. Att söka hjälp satt långt inne för Samuel. Den dagen jag ringde för att boka tid för fertilitetsutredning blev det en del av verkligheten. Jag var tjugotvå år då vi gjorde vårt första IVF-försök, idag har jag hunnit bli tjugofem och Samuel trettiofem år. Samuel jobbar inom livsmedelsbranschen sedan sexton år tillbaka och kan sitt yrke utan och innan. Ibland drömmer han om att byta bransch. Jag är lite ombytligare av mig och har testat både det ena och andra. Flest år har jag jobbat som labb-biträde både inom livsmedelsbranschen och inom läkemedelsindustrin. Vi är absolut inga karriärtyper utan har alltid tyckt att jobb är jobb och fritid är fritid. Vi är inte heller några utpräglade utemänniskor. Samuel anser sig ha supit klart och jag har aldrig uppskattat krogliv och hög musik. Men vänner är det ju underbart att umgås med ändå, även om de ibland kommer och går i samma takt som kriserna. Tack och lov finns några riktigt nära vänner kvar. Men mest av allt betyder dock våra syskon och familjer. Under de senaste åren har vi hunnit med en hel del som vi kanske aldrig Vi har också nyligen förverkligat drömmen om ett nybyggt hem i nyfunkisstil ute på landet. Precis mellan skogen och Mälaren. Nu saknas bara en sak – ett barn att älska. Detta skulle Första behandlingen IVF -------------------------------------------- Fredag 14 november Har kommit fram till att det inte ger något att grubbla. Hur det än blir så kan jag inte påverka så mycket, det blir som det blir. Men det är tungt att längta så mycket. Jag kanske önskar och kräver för mycket? Jag har ju en underbar man men ändå, det saknas något. Har sprayat i en månad nu utan att bli nedreglerad. Äntligen hemma efter en lång arbetsvecka med alldeles för mycket jobb och för många aktiviteter, som vanligt. Har så svårt att ta det lugnt. Men idag tog jag faktiskt en sovstund då jag kom hem. Jag sov i en och en halv timme. Nätterna är dock värre, svettas så in i norden. Men lite biverkningar får man väl stå ut med. Värre är det nog för Samuel. Kan faktiskt inte förstå hur han står ut med mig och mitt "nya" humör. Glad ena sekunden, tårar som sprutar nästa, sekunden därpå ilska. Jag känner mig alldeles tom inuti som om jag bara är ett skal och helt plötsligt blir jag arg eller snarare fly förbannad över något. En middagslur, lite mat eller godis är en perfekt räddning. Häromdagen då vi var och handlade stack plötsligt Samuel till mig en sedel och sa: Ska du inte gå in till Mc Donalds och äta lite?. Tur att jag är tunn från början, hur ska det annars sluta? För just nu är mat, godis, chips och vår sköna säng det bästa som finns. Och självklart min man förstås. Lördag 15 november Jaha då var det lördag. Snart har halva helgen gått. Panik! Idag ska jag slipa köksluckor. Måste bli klar med dom innan jag blir gravid. Så har jag tänkt om allt under de senaste åren. Måste bli klar med det ena och andra innan bebisen kommer. Ni kan tänka er hur urrensade våra garderober och källare är för att inte tala om köket och arbetsrummet. Allt måste vara städat och fint den dagen jag blir gravid. För då ska jag sy bebislakan och handla ihjäl mig för nu har jag väntat så länge. Söndag 16 november Jag vet också att han är orolig över alla mediciner och sprutor som jag ska behöva ta. Och för biverkningar. Han är så underbart söt. Jag älskar honom och skulle göra allt för honom, han är verkligen ett underbart stöd. Finns det något mer underbart än att borra in ansikte mot bröstet på den man älskar och att omslutas av två starka armar? Bara för att jag skrev så snällt om Samuel i morse så grälade vi hela morgonen. Om allt och inget och om saker som egentligen inte har någon betydelse. Vi sätter mycket på spel då vi kombinera en hormonstinn hustru med en man som har rökabstinens. Måndag 17 november Tisdag 18 november Hur ska jag få förmiddagen att gå? Har två tråkiga jobb framför mig, drar mig verkligen för det. Suck. Dessutom är min favoritarbetskamrat sjuk idag så jag har inte ens någon att snacka skit med. Så jobbigt det är att vänta, vill så gärna börja med sprutorna på torsdag. Jippie! Mina värden var bra så nu ska vi gå vidare. Jag är så glad och lättad. Fast nu oroar jag mig istället för hur jag ska kunna sticka mig själv. Onsdag 19 november För det kan ju inte vara nyttigt för kroppen att utsätta sig för det här gång på gång? Att stänga av äggproduktionen att sätta igång den igen. Och att bli stucken genom slidväggen gång på gång på gång... Att ta all denna medicin. Vi har ett helt apotek hemma i kylen. För att inte tala om alla sprutor och kanyler... Om inte detta lyckas, hur många gånger kommer vi att orka? När är det dags att ge upp? Hur ska man kunna veta? Tänk om man ger upp och så hade det räckt med en enda gång till. Fast hur skulle man kunna vet det? Torsdag 20 november En arbetskamrat var här med sin lilla flicka och jag klarade det riktigt bra. Jag har gjort framsteg, hihi. Jag kunde sitta där och le utan att ha gråten i halsen, utan att behöva vara tyst som en mus för att hålla tårarna tillbaks. Fast ändå så kände jag mig så himla tom, att något verkligen saknas. Längtan blev så påtaglig. Mer biverkningar, suck. Svettningar, illamående, hungrig jämt, muskelvärk, huvudvärk, deprimerad, humörsvängningar - arg, ledsen och glad om vart annat, sparyen är inte nådig. Fredag 21 november Lördag 22 november Nu får vi snart gäster, vilket ska bli superkul. Det är våra kompisar Tina och Hasse som kommer. Hoppas att de kommer snart för jag är jättehungrig. Är jämt hungrig nu för tiden, äter hur mycket som helst. Söndag 23 november Men testdagen oroar jag mig för. Det är så mycket som står på spel, om vi utgår ifrån att jag inte har börjat blöda innan dess förstås. Total lycka eller undergång. Oroar mig mer och mer för hur jag kommer att ta det om resultatet blir negativt. Tisdag 25 november Torsdag 27 november Undrar hur många ägg det är? Fredag 28 november Ska på ultraljud och ta blodprov på måndag, spännande. Synd bara att Samuel inte kan följa med. Lördag 29 november I kväll blir det inflyttningsfest hos en jobbarkompis till Samuel. Vi får väl se hur kul det blir? Jag nykter. Två av killkompisarna är gifta med japanska tjejer. Kul, men fruarna plus deras väninnor pratar varken svenska eller engelska och killarna gillar helt enkelt bara att dricka öl och många öl gör ju sitt. Nåja, vi får som sagt se hur kul det blir? Vi har länge funderat på att skaffa hund. Vi ska åka iväg och titta på en i dag. En hanhund av rasen Husky som är i stort behov av ett nytt hem. Kanske, kanske får han följa med hos hem redan idag. Vi har köpt hund! Han ska heta Busen. Vi får ta hem honom i morgon. Söndag 30 november Måndag 1 december Tisdag 2 december Torsdag 4 december Fredag 5 december Jag fick gå in i ett rum och byta om till skitsexiga sjukhuskläder och fick en kanyl i armen. Samuel fick gå och lämna sitt spermaprov. Då han kom tillbaks fick jag lugnande medel i kanylen. Jag kände mig lite berusad eller kanske snarare borta, omtöcknad. Med lite hjälp gick jag in i operationsrummet. Där var det dämpad belysning och lugn musik. Fick lokalbedövning och mer lugnande i kanylen. Sedan började det roliga. Jag babblade på som tusan, frågade ut dem om allt. Hur varmt är det där cellerna odlas? Hur stora är äggen? Jag snattrade på om allt möjligt. Jag var nog lite full. Samuel såg helt förskräckt ut. Efteråt fick jag vila på rummet och Samuel fick lämna ett spermaprov till. Då fick jag för mig att Samuel skulle få kolla på det första provet i mikroskåp så jag var på väg att sätta efter honom. Började hojta till sköterskorna att jag vill faktiskt också se på. Herregud! Sen fick jag en spruta i rumpan med graviditetshormon och så fick vi åka hem. Lördag 6 december Måndag 8 december Nu känns det bättre. Samuel är hemma, hunden är snäll och jag tror absolut att jag snart är gravid. Analyserar minsta mikrokänsla i kroppen. Är det mensvärk? Hugger det inte lite i magen? Är det ägget som fäster? Tisdag 9 december Onsdag 10 december Fredag 12 december Lördag 13 december Pust! vilken kväll. Hade gäster här idag och Busen blev som tokig, vi brottades mest hela kvällen men nu så är han äntligen lugn. Så skönt. Måndag 15 december Tror faktiskt någonstans inom mig att det nog finns en chans till ett plus. Nej, nu har jag ändrat mig det känns absolut som om mensen är på gång. Hur kan man vara så snurrig och bombsäker på två helt olika saker? Är jag knäpp? Tisdag 16 december Onsdag 17 december Har slagit in julklappar i kväll men det var jobbigt med en nyfiken hund över axeln. Söndag 21 december Jag är jätteledsen egentligen men orkar inte. Orkar inte ens gråta. Vi trodde båda två att vi hade lyckats, vi var helt säkra. Men varför skulle just vi lyckas på första försöket? Och det gjorde vi ju inte heller. Undrar vad som gick fel? Vad det något jag gjorde? Var det något jag kände? Var det något jag tänkte? Eller var det något jag inte gjorde? Jag älskade åtminstone det lilla ägget. Jag älskade det av hela mitt hjärta. Känns som om jag går sönder. Nu är jag så förtvivlat lessen.
Han åt upp alla mina ------------------------------------------- Tisdag 17 februari Torsdag 19 februari Fredag 20 februari Söndag 22 februari Måndag 23 februari Onsdag 25 februari Fredag 27 februari Nu kom Samuel hem med fyra påsar Zoo-apor till mig. Måndag 1 mars Onsdag 3 mars Fredag 5 mars Tisdag 9 mars Onsdag 10 mars Lördag 13 mars Måndag 15 mars Tisdag 16 mars Onsdag 17 mars Söndag 21 mars Måndag 22 mars Onsdag 24 mars Läkaren trodde att jag fick så ont för att jag hade över tjugofem blåsor och att jag var så uppsvullen. När han först plockat på höger sida och skulle börja på vänster så upptäckte han fler blåsor som gömt sig bakom de andra. Totalt fick vi ut sexton ägg. Men nu i kväll så har jag mått förvånansvärt bra bara känt mig bakis av all smärtlindring. Samuel var underbar. Och om det behövs så gör jag om det helt klart. Torsdag 25 mars Av sexton ägg var det sex som inte ens blev befruktat. Av de återstående tio gjorde de ICSI och sju blev befruktade. Men sex av dem var av så dålig kvalitet att de bara var att slänga. Det sista var också dåligt men vi fick ändå tillbaka det istället för att få noll. Läkaren sa att det endast är 5 - 10 procents chans att det blir något då den i en cell hade två kärnor. Att det var så dålig kvalité beror antingen på att mina ägg är dåliga av naturen eller att de har stimulerat mig för fort den här gången. Fredag 9 april Läkarna ska diskutera om vi får ett landstingsförsök till annars får vi ta ett lån. För det är ohållbart att spara 10 000 i månaden. Pressen och stressen tillsammans med barnlösheten blir en för stor belastning. Vi måste ha ork och känslor kvar för varandra den dagen vi verkligen står där med ett plus. Ska sanningen ------------------------ Torsdag 9 september Vågar inte le, vågar inte drömma, vågar inte hoppas och tro. Jag vet ju så väl hur det kan sluta. Hur ont det gör och hur mycket tårar det blir. Lusten och längtan är olika från dag till dag. Det känns ibland som om det skulle vara lättast att ge upp. Men hur kväver man en sån stark känsla? Längtan efter barn. Måndag 27 september Äntligen fick jag veta var, Gimo Herrgård. Så underbart bara vi två i bilen. Fast ändå lite tomt, ingen hund som flåsar en i örat eller pussar en i nacken. Det var så fint där. Vi checkade in, lämnade bagaget på rummet och så en liten promenad till bastun nere vid sjön. Samuel har fixat en timmes helkroppsmassage åt mig. Åh vad jag njöt den timmen. Av brasans knastrande och utsikten genom panoramafönsterna mot sjön och massörens händer. Efter det afternoon tea med nybakade scones. sen vilade med mycket bus och mycket kärlek och så tog vi en promenad innan middagen. Och det var ytterligare en upplevelse. Sexrättersmiddag. det enda som kändes lite udda under en så fin middag var att springa ut på toa och göra i ordning en spruta. Laxtartar med gurkvinägrett och sikrom, blomkålssoppa med äggtimbal toppad med räkor, stekt röding serverad med scampispett, dillsky och västerbottenpuré. Sedan blev det helstekt kalventrecote på smörfrästa grönsaker serverad med klyftpotatis smaksatt med rosmarin och soltorkade tomater, getost med rabarber- och jordgubbsmarmelad. Och så till sist chokladmousse med hallonsås och chokladflarn. Kvällen avslutade vi med champagne och bad på hotellrummet innan vi slocknade klockan 22.00. När vi sedan åkte hem på söndagen efter en lång frukost på rummet så ville jag bara gråta. Jag var ju så lycklig. Tisdag 28 september Jag gillar inte Huddinge sjukhus. Det är så mycket sjukhus över det hela, långa tråkiga korridorer, mycket folk och väldigt slitet. Samuel var stolt efteråt. Som han sa nu såg jag på direkten vad som var vad av livmodern, äggstockarna... Onsdag 29 september Själva plocket gick jättebra. Alla i båsen runt om tyckte nog att vi var ganska knäppa. Vi kände oss så rutinerade. Så vanligt och helt normalt att ligga där och vänta på äggplock så vi stojade och busade rätt rejält. Samuel satte förlossningsstrumpan på huvudet och en massa annat. Han är en pajas och en tokstolle men han ger mig många glada skratt. Sen spydde jag som en gris i bilen i min apotekspåse. Innan dess så hade jag börjat svettas i entrén så att det rann i ansiktet. Har fortfarande svårt at sitta eller stå utan att må skit. Nu börjar den värsta biten, att vänta. Att inget kunna göra bara drömma och längta. Torsdag 30 september Fredag 1 oktober Ja nu sitter man här som ruvare eller som maken uttrycker det, smyggravid. Doktorn var faktiskt förvånad över att vi fick så fina ägg jämfört med vad vi brukar få. Lördag 2 oktober Och så i väntan på äggplocket. Ut kommer en mamma med sin ettåring i korridoren där vi sitter. Varpå Samuel säger detta är ju kanon, man åker in för att plocka ägg och kommer ut med en livslevande bebis. Vad skulle jag göra utan min man? Söndag 3 oktober Tisdag 5 oktober Onsdag 6 oktober Jag har ett mål. En önskan. En dröm. Att få bli mamma. Jag inser att det närmsta åren kommer att bli tuffa. Vänner, syskon, släktingar får barn. Då barnlyckan närmar sig inom släkten så blir insikten om vad man går miste om så mycket större. Liksom rädslan att aldrig få uppleva den lyckan. Torsdag 14 oktober Är det verkligen rätt att kämpa så här mycket? Vi kanske bara ska vara nöjda med det liv vi har? Är det värt allt detta? Hur vet man när det är dags att ge upp? Som ett skal, människa utan vilja Dags att vakna, dags att leva Vad gör man annars? Hur ska man orka? Vill man leva utan barn? Vill man kämpa? Ja jag vill, jag vill allt som krävs Jag ska en dag, en vacker dag, Angla
Vi tänker ha sex, ----------------------------------------------------------------- Tisdag 30 november Onsdag 1 december Visst har du ägglossning i helgen? säger han. Jag har tänkt precis samma tanke. Jag har ägglossning och vi tänker ha sex, så där äckligt planerat och beräknat. Torsdag 2 december Har idag fikat med en väninna som jag funnit via nätet. Hon är underbart rar och klok. Känns så skönt att träffa henne ibland. Hon går igenom samma sak, gör IVF och vet precis hur det känns. Det där lilla man inte kan gissa sig till. Hon känner till alla läkarna som vi också har, kan alla rutinerna. Vi skrattar och fnissar åt samma saker som ingen annan förstår. Känns skönt att ha en sån vän som man kan träffa då och då. Lördag 4 december Tisdag 7 december Det är många om och men innan jag kan börja ruva. Vi har klarat av att jag fått ägglossning på rätt dag så att återförandet inte blir på en helg. Nu gäller det bara att vårt ägg klarar upptiningen. I dag får telefonen inte ringa före elva, gör den det så är det kört. Hoppas, hoppas, hoppas att ägget är lika fint som vid nedfrysningen. Allt har gått bra. Det hade delat sig en gång till sedan förra bedömningen innan nedfrysningen och hade nu fem fina celler och var fortfarande ett 2-poängs embryo. Är med i en studie så jag får Progesteron två gånger per dag. Hmm, känslorna från de tidigare försöken börjar komma tillbaka och jag känner ingen lycka, bara oro och osäkerhet, vet så väl hur det kan gå. Onsdag 8 december Torsdag 9 december Hur många IVF kan man göra? Alla läkare säger olika. Lördag 11 december Tisdag 14 december Om sanningen ska fram så väntar jag inte på testdag den här gången utan jag väntar på mens. Har inte alls några förhoppningar. Fredag 17 december Lördag 18 december Torsdag 23 december Idag är det dan före julafton. Julstämningen vill inte infinna sig. Slog in julklappar och kom att tänka på att nästa jul kommer det att stå farmor och farfar på vissa paket. På Samuels brorsbarns paket. Varför är det ----------------------------------------- Torsdag 20 januari 2005 Lördag 22 januari Skulle helst vilja ta alla sprutor på en gång och slippa minnas och bli påmind om vad vi håller på med. Vill som alla andra bara stå där en dag och sakna min mens. Inte veta allt som sker i min kropp. Är trött på att vara så medveten om allt. Tisdag 25 januari Onsdag 26 januari Måndag 31 januari Plocket gick superbra. Gjorde ont men jag andades lugnt och tänkte på att slappna av. Valde lokalbedövning, vill ju minnas, och det gör jag. Vi fnissade då det smärtstillande började verka och min näsa som vanligt började klia. Samuel släppte min hand och såg på mig och sa: jag vet att du nu vill klia din näsa, för älskling jag kan dig. Samuel försökte uppskatta hur många blåsor de punkterade. Jag försökte se på ultraljudsskärmen men de vred den ifrån mig. Njöt av Samuels smekningar på mitt huvud, ett fint och lugnt minne. Jag kunde gå ut ur op-rummet själv. Efter plocket somnade Samuel sittandes på en stol, han snarkade. Sköterskan som skulle väcka mig blev lite paff då jag piggt log ifrån sängen och maken halvsatt sovande med öppen mun. Sen åt vi frukost och tittade lyckligt på varandra. Och vi sa båda att vi haft en mysig dag, med tid för varandra. Härligt att minnas, minnen som kan bli större. Nu är det bara att hoppas. Är sjukskriven i två veckor från och med idag. Vi ska tillbaks på onsdag. Tisdag 1 februari Onsdag 2 februari Då jag kom hem så hängde det ett fint, fint paket på dörren. Det var till mig från en kär vän. Blev så otroligt glad och rörd över den omtanken. Vi har fått avslag på vår ansökan om ett tredje försök på Huddinge sjukhus. Fredag 11 februari Varför är det alltid jag som vet först? Varför måste jag berätta för Samuel? Se honom stelna till och vända sig bort. Varför kan inte jag få berätta att vi ska ha barn? När ska det vända? När ska det ta slut? Hur länge orkar man längta och vänta? Vi är inne på vårt femte år nu. Fem år! Det är svårt att sörja i så många år utan att omgivningen tröttnar. Men varför ska jag behöva ljuga om mina känslor för att passa andra? Det är egentligen för tidigt att få mens nu, precis som förra gången. Det såg ju bättre ut nu än vid tidigare försök. Positivt om man tänker på kommande försök men ändå så tungt att misslyckas gång på gång. Kämpa och kravla sig upp igen. Från hopp till ren förtvivlan. Hemma igen efter en tur till kliniken. Jag har så fasligt ont i hela magen på kvällarna och sväller upp som en ballong med ett midjemått på plus tio centimeter och en extravikt på två och ett halvt kilo på två veckor. Gjorde ultraljud för att kolla äggstockarna och vätska i buken och ta blodprover för att kolla levern med mera. Men det var ingen överstimulering, åtminstone inte längre. Jag har lite vätska i buken men det är ingen fara. Äggstockarna tittade hon bara på och sa inget mer om dem. Blodproverna har inte kommit ännu men de skickade hem mig så om de inte ringer är även de OK. Blev omhändertagen som en prinsessa på kliniken. De vet vem jag är både med namn och födelsedatum. Skönt att inte bara vara en i mängden som på Huddinge sjukhus. Söndag 20 februari Drömmen är ---------------------------------------------------------------- Torsdag 17 mars Vi pratade även om kost och vitaminer. Inget nytt förutom att kaffe, vitlök, ananas, papaya och mango inte är bra. Jag ska äta vitamintabletter med fyra oljor och folsyra. Samuel ska äta fyra oljor och B och E-vitamin. Jaja, det lär ju inte skada oss. Först funderade jag på att hoppa av och inte gå. Ville hellre köpa köksmöbler. Samuel undrade varför jag verkade så nervös, att det inte var likt mig. Akupunkturen Marietta var helt OK, fast jag har svårt för människor som inte ser en i ögonen. Hon sa inte så mycket om nålarna och punkterna där hon satte dem. Jag ska fråga mer på fredag. Hon placerade dem på huvudet, pannan, benen och på magen samt handlederna. Då jag låg där och vi pratade så ville tårarna komma. Hon pratade om kvinnor som gjort många försök och kommer till henne som ett sista halmstrå. Det är ju jag det. Fredag 18 mars Idag så ska Samuel köpa hallonblads te åt mig vilket enligt akupunktören skall vara bra för att få igång blodcirkulationen i livmodern fram till äggåterföring men INTE efteråt då det kan ge missfall. Jaja, vad gör man inte då man är desperat och galen och gör allt man kan för att lyckas. Dessutom låter det gott. Ikväll är det jag som njuter i soffan av te, kex och en bok. Men först akupunktur. Andra akupunkturbesöket avslutat. Den här gången slumrade jag inte bara till utan somnade. Trodde det var Samuel som väckte mig då jag vaknade, hade drömt underbara drömmar. Hon trodde att kroppen behövde rensa ut något och därför satt igång min djävulska mens. Idag så sattes nålarna på lite annorlunda ställen men varför ville hon inte svara så mycket på, och jag bryr mig inte heller. Tog en fika innan på ett hippt café med många unga i min ålder och jag tänkte på vilka olika liv vi lever trots samma ålder. Så mycket jag hunnit förverkliga och gå igenom på så få år. Flytt, förlovning, bröllop, massor av jobb, fertilitetsutredning, IVF-behandlingar och villabygge. Söndag 20 mars Måndag 21 mars Det är jobbigt att läsa graviditetstidningar för det känns inte som om de är tillåtet för mig. De känns förbjudet, ungefär som om jag skulle smyga runt med en porrtidning och vara femton år. Tisdag 22 mars Onsdag 23 mars Och alla de pengar det kostar för att kunna uppfylla drömmen om ett barn. Efter fem års längtan så har vi utan att nå målet lagt ut över 100 000 kronor på vår dröm. En dröm utan ett garanterat mål. Vad gör alla andra av tiden och pengarna? Har man som icke ofrivilligt barnlös ett rikare liv för att man har både tid och pengar över? Jag tror inte det. Torsdag 24 mars Lördag 26 mars Huvudvärk, blodvallningar, förändrad sexuell lust, minskning av bröstkörtlarnas storlek, irriterade slemhinnor, muskelsmärtor, vaginal torrhet, emotionell instabilitet, akne, illamående, överkänslighetsreaktioner, parestesier, spänningar i brösten, svullnadskänsla ibland med smärta i mellangärdet... Tänkt hur snabbt allt sånt blir en del av det vanliga livet. Och man gör det om och om igen. För att drömmen är större än smärtan. Måndag 28 mars Svärmor frågade varför vissa åker till Finland. Vad man kan göra där som Sverige inte kan göra och hon ville verkligen lyssna. Hon berättade hur hon brukar fnissa då arbetskamrater pratar om IVF. Jaja, sa hon jag kan ju så mycket mer än dem för jag vet ju hur man gör. Tisdag 29 mars Måndag 4 april Kände mig så hemma på kliniken idag, det var så skönt och mysigt. Att bli tilltalad vid förnamn och tillfrågad om hur man mår. Men det fanns en kvinna i väntrummet som jag tyckte så synd om. Hon är så blek och smal, hon har tårar i ögonen och ser lite rädd ut. Jag ville så gärna säga något fint till Nu är de på plats. Två embryon. De var finfina, alla celler i behåll. Läkaren sa att vissa kvinnor tenderar att få ägg som alltid klarar upptining bra och han trodde att jag är en av dem. Samuel sa att det är ju bra att vi är bra på något. Kände mig varm inombords idag då jag gick till jobbet. Som om något mera fanns vid min sida, en stark känsla. Och jag log vid tanken på vad jag just nu bär i min mage. Jag tänker på dem som barn, inte som embryon. Allt känns lugnt, naturligt och vanligt. Jag tror att jag numera accepterat vår ofrivilliga barnlöshet. Kanske det som behövs för att lyckas? Att komma till ro i sin kropp och sin själ. Tisdag 5 april Onsdag 6 april Å ena sidan kan man tro att sex ger bättre blodgenomströmning och på så sätt gör det lättare för embryot att fästa. Å andra sidan har man stötandet och bumpandet. Får det embryot att fara och flyga? Man vet ju själv hur man mår efter en tur på Grönan. Fast som Samuel brukar säga: Egentligen så kan man inte bli gravid utan sex. Hur skulle då just sex få embryot att inte fästa då sex i just det sammanhanget är det mest naturliga? Lördag 9 april Tisdag 12 april Torsdag 14 april Fredag 15 april Lördag 16 april Söndag 17 april Tisdag 19 april Nu har jag tänk ännu lite mer. Jag varken kan eller vill ta semester. Dessutom så tror jag inte att jag vill gå hemma i två veckor. Det gör mig galen. Om jag mår bra så blir det nog bäst så. Därför skall jag jobba alla dagar förutom äggplock och återförandet. Tyvärr så blir jag utan akupunktur den här gången på grund av den snäva planeringen. Ja OM det blir någon mer gång det är ju inte kört ännu som sagt. Fredag 22 april Vi väntade på att kliniken skulle öppna. Vi väntade från klockan sju till klockan tio. Vi gjorde ännu ett test men kunde ändå inte fatta det eller ta in det. Vi grät. Kändes som om allt skulle ryckas ifrån oss vilken sekund som helst. Väntade bara på att någon skulle komma och säga att de var fel att vi bara skulle få uppleva känslan så vi visste vad vi missade. Å vad vi grät. Fick göra blodprov på kliniken. Jag kan fortfarande inte förstå att jag är gravid. Efter nästan fem år och sex behandlingar så är jag gravid. Det är för stort att ta in helt enkelt. Jag gråter fortfarande. Förstår inte att det är sant. Jag gråter så jag skakar. Graviditeten ------------ Måndag 25 april Jag bearbetar så sakta min tankar och känslor. Är detta lånad lycka? I mitt huvud mal tanken om missfall mer än tanken på en stor mage. Jag väntar på ultraljudet för att höra startskottet gå. Jag blöder lite men det är inte mycket om det hade gällt någon annan. Men nu gäller det mig och då känns det som världens undergång. På en heldag blir det en ljusrosa fläck stor som en femkrona. Jag har inte ont, inte tillstymmelse till värk. Dessutom så vet jag ju att tabletterna jag äter kan ge blödningar som biverkning. Har jag blivit en nojig gravid kvinna? Blir galen på släkten och familjen som ringer i ett för att stråla med sin glädje över min lycka. Men hallå det är min graviditet och jag har inte funnit den ännu. Väntan på ultraljudet är vida mycket värre än att ruva. Känslan är den samma som att vänta på beskedet efter fertilitetsutredningen eller att ruva för första gången. Totalt förlamande och så ovant. Jag känner mig som Bambi på hal is, orolig och nojig. Vi må ha fått ett plus men vägen som är kvar är oändligt lång. Och hur man än vrider och vänder på det så är målet ett barn i min famn och inte vissheten om ett eventuellt embryo i min mage. Torsdag 28 april Jag kan ännu inte njuta, jag kan ännu inte smeka min mage. Allt jag vill är att få veta. Innan vi fick ett plus så tänkte jag vilken lycka den dagen vi testar plus, jag hade ingen tanke på tvivel då. Nu står jag här med mitt plus och kan inte lita på det. Kände att bara jag får ta ett blodprov då tror jag på det. Men nej det gör jag inte, vill ta fler. Måste få se på ultraljud. Men hur kan jag veta att jag kommer att lita på det efter ultraljudet? Antagligen så flyttas bara gränsen fram då. Måndag 2 maj Vi har ätit gott och frossat i skaldjur och champagne, ja inte jag då förstås. Vi firade fotbollslaget Chelseas seger med skumpa. John är engelsman och dottern är döpt efter laget. De blev jätteglada över vår nyhet att jag var gravid. De ser hur vi älskar deras barn. Så det dröjde inte längre än tio minuter innan de frågade i samband med att jag tackade nej till en öl. Vilket jag visserligen alltid gör men ändå. De blev jublade av glädje. Elisabeth förstod att jag såg tiden an med stilla tillförsikt men kunde inte låta bli att i sin lycka rota igenom hela huset på jakt efter bebissaker. Vi fick två stora kassar med oss hem. Tors 5 maj Lördag 7 maj Vi längtar så till vi får flytta in. Veta att här skall vi bo, leva och kanske dö som gamla. Tillsammans. För jag tror vi funnit vår plats på jorden. Idag åt vi frukost i vårt nya vardagsrum utan väggar och tak. Det var nog den mysigaste och godaste frukost vi ätit. Mitt i solen och Samuel vandrade stolt runt med sin kaffekopp och inspekterade, jag drömde och bara log. Söndag 8 maj Måndag 9 maj Ett hjärta som pickar är allt vi ber om... Torsdag 12 maj Det är tungt nu. Vi har inte bara gjort ännu en misslyckad behandling. Vi har förlorat vårt blivande barn. Missfallet ---------- Fredag 13 maj Det som är viktigt för mig nu är Samuel, min man. Jag kan göra vad som helst för honom. Av kärlek till honom och vårt liv och vårt förflutna. Vårt knyte. Men min värld är trots allt inte helt svart. Jag känner glädje över livet men sorg över saknaden. Vi har rest oss förr och kommer göra det igen. Vår kärlek ger oss styrkan. Lördag 14 maj Söndag 15 maj Måste berätta om min rara svärmor, 65 år. Hon har fått alla informationsbroschyrer om IVF. Dels för att hon var så orolig och hade så mycket frågor men också för att få känna sig mer delaktig. Dessa läser hon ofta och förvarar i sitt sängbord, de är hennes bibel säger hon. Idag då vi pratade så sa hon att det är ju tusan att just ni skulle vara den procenten som får missfall. Ja, för jag har läst och det bara ca 10 % som får missfall förstår du sa hon. Tycker det var så gulligt. Att hon försöker läsa på för att kunna finnas och förstå. Måndag 16 maj Vi hade en fin dag på tomten igår med familjen. De frågade, fanns och lyssnade. Jag förklarade och sörjde. Ögonen fylldes med tårar och jag såg hur de andra kämpade med sina. Hur mycket detta än är vår sorg så vet jag att de andra också sörjer. Jag undrar, vad var meningen med detta missfall? Vad är det vi skall lära oss? Torsdag 26 maj Lördag 28 maj Måndag 30 maj Onsdag 1 juni Vi har gjort många försök men läkaren anser inte att det är så många att man ännu skall fundera i banor om immunologi och antikroppar inte ens om man väger in missfallet. Men kanske hamnar vi där en dag. Hon sa också att det inte finns några studier som visar att akupunktur hjälper. Men hon sa att vi kan fortsätta med akupunkturen om vi själva vill både före och efter äggåterförandet för det kan trots allt inte skada. Fick även extra folsyra utskrivet. Livets mening är ----------------------------------------- Torsdag 11 augusti Vi var där ute i helgen. Vår älskade hund Busen gav upp ett glädjetjut då vi svängde in mot tomten, han kände igen sig direkt. Man såg hur lycklig han var i hela kroppen, ville komma ut fortast möjligt och springa runt, runt, runt. Då vi körde förbi tomten för att vända tjöt han: STANNA, DET ÄR JU HÄR VI SKA AV! Det kommer att bli så fint vårt hus. Tomten är utplanad och grunden står klar man kan verkligen föreställa sig hur det kommer att se ut. Visst hoppas vi få barn men huset har vi byggt för att vi vill bo där, vi längtar efter friheten och naturen. Jag vet att vi kommer få ett underbart liv där. Jag har bestämt mig för de lila tapeterna i extrarummet. För varför skulle inte vi kunna ha en glad, fin och mjuk färg i ett av rummen? Vi väljer lila på grund av att det är vackert inte för att vi tror att det snart ska bli ett barnrum. Fast att drömma är ju inte fel... Tänk om fyra månader bor vi i ett nytt hus som är vårat, för vår egen skull. Ny dos inför den här behandlingen. Den är sänkt från 125 till 112,5. Trots att förra behandlingen gick så bra så gick den för fort. De vill hellre ha en längre tillväxtperiod av äggen för att på så sätt få en jämnare storlek på dem. Fredag 12 augusti Ett liv har ju många dimensioner. Meningen med livet för mig är nog att känna sig nöjd och tillfreds och det gör jag nog först den dagen jag fått barn eller då jag gett upp tanken på det. Meningen är väl också att man ska kunna erbjuda sitt barn något. Ett varaktigt äktenskap, en trygg familj, ett hem och livserfarenhet. Allt det har jag ju. Så kanske är det just de bitarna som är meningen med livet just nu? Och slutstationen i livet är att dö, att dö tillfreds med det man åstadkommit. Lördag 13 augusti Blir galen på min nya puckade dos på 112,5 enheter. Sprutan fungerar som så att den stannar i olika hack nämligen på 100, 108,5, 117 och 125. Jag ska Måndag 15 augusti HA! Det är inte jag som är knäpp. Nu håller kliniken med om att dosen 112,5 inte alls går att ställa in med Puregonpennan. Samtal väntar... Jaha, dosen är ändrad till 116,6. Tisdag 16 augusti Onsdag 17 augusti Akupunkturen är min stund för vila och ro. Då drömmer jag alla de drömmar jag annars tränger bort. Då fantiserar jag om barnrum och detaljer. Grå sänghimmel till söta tapeter... Och sen somnar jag där i värmen med ett leende. Då känner jag ro och tillförsikt. Därför tror jag akupunkturen hjälper mig just för att det är så skönt och jag känner mig så lugn. Men rent medicinskt, kanske är det bortkastade pengar? Zonterapin får mig att känna mig vaken. Det är en stund som ger min kropp energi. Då varken tänker eller ler jag. Känner om det gör ont eller inte. Efter zonterapin dansade mina fötter fram. Jag kände oro i kroppen, Illamående, huvudvärk. Neongult urin och kissnödig konstant. Blir min kropp renare av lite tryckningar? Vem vet? Ja allt som för mig mot målet är bra. Torsdag 18 augusti Fredag 19 augusti Vi gick igenom provsvaren direkt då jag kom. Alla värden och prover såg bra ut. Prolaktinet var något förhöjt men inom gränsvärden och alltså ingen orsak eller förklaring till mitt missfall. Vad som däremot inte såg bra ut var min antikroppsnivå. Den har fördubblats. Detta kan vara en förklaring till missfallet. Men värst av allt är att det ger en förhöjd risk för just missfall om jag fattade det rätt. Men det kan gå bra också. Och man kan avhjälpa det genom att ge Trombyl. Så idag tog vi nya blodprover för att utreda detta. Vi går framåt och får svar. Inte alltid de svar vi vill ha men det rör på sig. Kanske motarbetar dessa antikroppar oss? Det känns faktiskt tungt att först ha svårt att bli gravida spontant, sen ha svårt att bli gravida vid IVF och nu tydligen även ha svårt att behålla en graviditet. Gör vi rätt? Är det slöseri med tid, pengar och energi? Fast ännu vet jag för lite för att kunna fatta ett annat beslut. Många frågor föds ur kunskap... Söndag 21 augusti Min första tanke i TV-soffan är: Ja självklart. Tänk att få se min och min mans lycka om tjugo år, tänk att få se våra barn bli vuxna, tänk att få se våra barnbarns första steg. Men min nästa tanke blir. Tänk om min framtid innehåller allt det jag inte vill se. Tänk om det inte finns några barn och då inte heller några barnbarn. Skulle jag då vilja se in i framtiden? Jag tror inte det. För jag vill hoppas och tro. Måndag 22 augusti Äggplock. Nervösa kan jag inte påstå att jag var. Det var ingen spännande upplevelse med varken pirr i magen eller entusiasm. Det var bara en händelse som skulle genomföras på ren rutin. Plocket gick bra men jag hade nog slarvat med både mat och sömn så morfinet tog rejält och jag hade ingen kontroll. Jag avskyr känslan av att vilja kommunicera men inte kunna. Att tänka febrilt men inte få fram något för att hjärnan är gelé. När sen morfinet gick ur kroppen kom illamående och yrseln och tårarna. Tio blåsor punkterades och nio ägg fick vi ut. Ett alldeles utmärkt resultat precis enligt planering. Onsdag 24 augusti Angående mina antikroppar som nog kan vara en bov i dramat men ingen vet säkert: 1. Kan de motverka en graviditet innan den uppkommit? Torsdag 25 augusti I går pratade vi om bilar då hela släkten var här. Jag sa då att vi ska köpa två mindre bilar. Varpå hon säger: Jag ville bara be henne fara all världens väg. Jag vet att hon inte vill såra men det var ändå vad hon gjorde. Jag tror hon ville inge oss hopp och antyda att vi till sist skulle lyckas men... Lördag 27 augusti Söndag 4 september Vi skulle kunna byta bort vårt nya, fina, fantastiska hus mot ett barn när som helst utan att tveka. Vi hade en härlig middag tillsammans. Vi fyra plus lille A. De är så underbara och så omtänksamma och faktiskt för det mesta också taktiska. Vi är två par med olika livsinnehåll. En god och lyckad middag med mycket prat. De frågade om testdag, hur många ägg vi fick ut den här gången, hur jag mår, ja de ställde alla de frågor man vill svara på och de ville verkligen veta svaren. De valde att vara en del av vårt jobbiga liv och inte bara dela allt det roliga med oss, det värmer. Innan de kom måste jag erkänna att jag längtade efter lille A. Att få träffa honom att få vara med honom. Han tittade på mig hela middag den lille med sina stora förundrade ögon. Undrar vad han tänker? Efter middagen höll jag honom, kände hans ben sparka mot min mage och hans händer gripa runt mina fingrar. Det var nu jag släppte in honom i mitt hjärta. Men det gör ont... Vi vill ju att deras liv ska få ta plats. Men jag vet att vi inte ställer de rätta frågorna, de som alla nyblivna föräldrar vill svara på. Men vi försöker visa dem vår kärlek och omtanke, genom både ord och handling. Vi vill ju att våra liv ska levas på lika vilkor, att deras liv ska och får ta plats. Vi köpte två fina presenter till lille A. Samuels bror blev så där tyst och rörd som han blir då han verkligen är glad och överraskad, jag har sett det förut. Han tackade tusen gånger och bara det säger allt. Jag hoppas de förstår att vi vill dela sådana stunder i familjen. Det blev tomt då de gick. Det blev så påtagligt det som vi saknar. Jag vill INTE kunna ligga på soffan en hel kväll. Jag vill trösta och älska, vyssja och vagga. Målet finns kvar men det är inte längre enbart med hjälp av en graviditet. Varken för mig eller Samuel. Det är ett barn med ögon, händer och hjärta. Trots det har vi valt att göra ytterligare tre försök om inte de vi har kvar räcker och om inte läkarna sätter stopp. Jag tror vi tjänar på att avvakta adoption ytterligare. Vi dövade tomheten genom att njuta av varandra. Våra kroppar mötte varandra, just då höll jag min verkliga vinstlott i min famn. Söndag 11 september Jag undrar vad som är bäst? Att börja blöda och sakta börja inse och acceptera är ju det lättast. Men att stå där med testet utan mens och darra då har man chansen att få se sin man i ögonen och säga: Vi ska ha barn. Fast det kan ju också vara negativt... Det blev inget plus. Du känns Åttonde behandlingen FET ------------------------------------------ Onsdag 19 oktober Lördag 22 oktober Söndag 23 oktober Vi har det fint omkring oss, vi lever i vad många anser vara materiell lyx. Vi omger oss med sånt vi vill ha och tycker är vackert, sånt som passar våra liv idag och inte en dag då vi kanske, kanske kommer att få barn. Nu har vi en vardag skapad för bara oss och ska jag vara helt ärlig så ryms det inga barn här just nu. Söndag 30 oktober Tisdag 1 november Jag minns första gången hon log. Idag kan hon i bland lägga sin yrkesroll åt sidan och fråga mig något privat. Jag kan se hur de andra anställda förvånas över våra samtal, samtal då hon faktiskt ler och skrattar. Idag tycker jag att hon är en fascinerande läkare med både kunskap och personlighet. Åren har gått och jag har blivit äldre. Idag ser hon mig nog som kvinna och inte som den flicka jag var då vi började här. Jag berättade att jag pluggar till undersköterska och hon förvånade mig genom att istället för att säga vad kul faktiskt tog för givet att jag inte tänkte stanna vid det. Fick tillbaks två små chanser till liv. Efter återföringen svävar man på moln, för en sekund äger man hela världen. Sen kommer oron och rädslan tillbaka. Arton långa dagar innan man får veta resultatet. Måndag 7 november Läkaren tyckte inte att man rakt av kan säga att många försök betyder att man ska lägga av, det beror som han säger mycket på vad patienten vill och önskar. Men om det inte finns några rimliga chanser så brukar de avråda. De gör inte assisted hatching längre då det inte finns några vetenskapliga bevis för att detta ger bättre resultat. Långtidsodling gör de ibland trots att inte heller detta egentligen är vetenskapligt bevisat att det förbättrar resultatet. De gör det mest för att ändra på något för dem som gjort många försök. Ett krav är dock minst fem befruktade ägg. Det viktiga med sköldkörteln är att värdena ligger bra. Så länge de är OK så spelar inte TPO-antikroppar någon roll. De anser inte heller att det är nödvändigt att ta fler prover. Han sa något om att vissa kollar för många Fredag 11 november Söndag 13 november Torsdag 17 november Är det så att jag har sköra slemhinnor på grund av tabletterna? Eller är det sköra slemhinnor på grund av en mycket tidigt graviditet? Eller ve och fasa kan det bero på att testdagen närmar sig och att mensen är i annalkande? Hur ska man våga hoppas? Ännu svårare blir det med Samuels armar runt om mig och en stor varm hand på magen. Lördag 19 november Cancer, Nionde behandlingen FET --------------------------------------------- Onsdag 23 november Fredag 25 november Jag har alltid vetat exakt vilken kyrka det skulle bli. Den ligger ljuvligt vacker vid vattnet. På en äng där dimman alltid lättar så vackert på morgonen och där det växer ett stort träd som skiftar färg med årstiderna. Där i den kyrkan skulle vårt barn döpas. Tänk att inför släkten få bära fram sitt barn tillsammans med sin man till ett liv i gemenskap och lycka. I morgon ska jag sitta på kyrkbänken i just den här kyrkan. För då döps lille A. Varför i min drömkyrka av alla ställen? Samuel vet hur jag känner, att jag är ledsen och orolig. Dels över själva ceremonin men också över att min man, Samuel ska vara gudfar. Lördag 26 november Mina tårar rinner. Jag minns inget av av dopet. Jag hade ju velat dela stunden. Jag känner ju inget hat mot dem och än mindre mot lille A, honom tycker jag ju så mycket om. Jag älskar att hålla honom. Att hålla honom nära och berätta hur unik han är och hur mycket vi tycker om honom, att just han är vår speciella lille älskling. Kanske är det så att jag nu vet att hoppet för oss är så litet och att känslorna då blir allt för starka? Vad jag vet är att jag är besviken på livet. Torsdag 1 december Fredag 2 december Det känns också som en nystart. Att lite grann lämna allt det gamla bakom sig. Även om vi tar IVF-försöken med oss så tar de inte längre lika stor plats. Men framför allt så ger huset oss andra mål att sikta på. Vi har inte gett upp IVF för i så fall skulle vi inte fortsätta men jag kämpar inte längre lika intensivt. Jag har ställt alla frågor, jag har uttömt varje alternativ som finns i Sverige. Och jag har varit i kontakt med större delen av de svenska klinikerna, jag kan inte göra så mycket mer. Men jag fortsätter att hoppas. Både på ett plus och på att adoptionstankarna ska ta form hos Samuel. Men jag har inte längre samma brådska. Jag kan njuta av mitt hus trots att där inga barn bor. Jag tillåter mig att längta efter lille A. Och på frågan om vi ska ha barn svarar jag numera att det har ingen annan med att göra. Onsdag 7 december Fredag 9 december Gissa vad? Ett nytt gratisförsök väntar oss efter nyår. Jag har svårt att tro att vi skulle få det om de inte anser att det finns några chanser att vi lyckas. Eftersom vi har flyttat tillhör vi ett annat landsting nu. Jag bad läkaren på kliniken om en remiss för IVF i Uppsala och hon log och undrade om jag verkligen trodde att det skulle gå igenom. Vi bestämde oss för att jag först skulle maila chefen där. Vilket jag gjorde och efter journalläsning så får vi nu ännu ett landstingsförsök. Det är så mycket mer än en liten chans för oss, det är ett ytterligare försök vi så gärna ville göra men kände att vi knappt hade råd med. Läkaren vill starta upp direkt efter nyår. Ibland byggdamm och flyttkartonger frodas kärleken. Tisdag 13 december Fredag 16 december Torsdag 22 december Samuels lungproblem är något vi levt med i alla år, I och med att Samuels allmäntillstånd inte är bra så har han gått ner i vikt och det säger läkarna är en bidragande orsak till att man får problem av det här slaget. Det är inte första gången detta händer. Viktnedgång är något Samuel alltid kämpar mot och speciellt då livet förövrigt är kämpigt. De flesta som drabbas är långa, smala killar, varför vet man inte riktigt. Hos Samuel är det nog dessutom ärftligt då hans far har haft liknande problem. Jag vaknar mitt i natten, ser direkt att nu är det allvar. Läkaren som har hand om Samuel nästa dag är underbar. Han förstår att vi inget hellre vill än att Samuel ska få komma hem och kunna | |||
Anglas dagbok