Annas dagbok

Barn har för mig alltid varit något man får senare i livet, något man får när man gjort allt annat. När jag träffade Erik, min blivande make var jag tjugosex år. Gud så ungt det låter! Då hade jag redan varit en fertil kvinna i fjorton år, trodde jag.
Erik var trettiofyra år och ville ha barn ganska omgående. Jag ville vänta lite, arbeta ett tag efter utbildningen, och helst ha ett arbete att ”gå tillbaka till”. Ganska normala tankegångar hos svenska kvinnor av idag.

Jag var trettio år när vi började försöka få barn. Några av våra vänner hade redan barn men de flesta var väl som oss, på gång. Och dom blev gravida, en efter en. Jag höll ångan uppe. Man hade ju hört att det kunde ta ett tag, ett halvår, ett år, innan man skulle börja oroa sig.

Sex blev inte längre något vi hade för nöjes skull, utan det fanns ett syfte, fortplantning. Även om jag kände glädje då mina nära vänner en efter en berättade om sina graviditeter så kände jag allt mer smärta över att inte jag blev gravid.

Det kändes som om jag inte kunde gå någonstans eller föra ett enda samtal utan att komma in på barn, eller få frågan om när det var vår tur. Jag brukade svara att både jag och min man var mitt uppe i karriären och att vi inte var redo ännu, det var enklast så.

Efter åtta månader då vi gjort allt för att tajma mina ägglossningar ringde jag en av de privata fertilitetsklinikerna. Att ställa sig i landstingskö var det aldrig tal om, vi skulle inte förspilla någon tid. För mig var varje ägglossning som inte resulterade i graviditet ytterligare ett steg mot klimakteriet och den totala infertiliteten, så kändes det.

Vi fick tid på kliniken, nu var vi en bit på väg. En grundläggande utredning skulle göras. Min man fick lämna spermaprov och ta en del hormonprover. Jag fick också lämna blodprov och olika hormonvärden skulle mätas.

Ungefär en månad senare fick vi svar på proverna och då visade det sig att jag hade en form av PCO (Polycystic Ovary Syndrome). Ett litet fel i ägglossningsfunktionen som kanske var orsaken till att jag inte blivit gravid. Men denna avvikelse var så marginell att det inte skulle hindra oss. Jag ägglossade möjligen lite minde än andra kvinnor, kanske sex till sju gånger per år i stället för tio. Vi fick uppmaningen att gå hem och fortsätta försöka och om vi inte lyckades så skulle dom sätta mig på en hormonkur för att få i gång ägglossningen och sedan inseminera - och så skulle det vara klart. Så enkelt!

Men utredningen var inte helt klar ännu. Först var jag tvungen att genomgå en så kallad kontraströntgen vilket innebär att läkarna tar bilder på livmodern och samtidigt sprutar in en vätska för att undersöka genomfarten i äggledarna. Detta skulle göras efter sommaren. Jag hade en ny kunskap om mig själv. Jag hade PCO, men vad mer kunde jag ha? Jag förberedde mig på det värsta.

Efter sommaren var det dags för röntgenundersökningen. Den skulle bara kännas som en vanlig gynekologundersökning - sa dom. Den smärta jag kände kan jag inte beskriva. Jag skrek som aldrig förr. Efter undersökningen frågade jag vad smärtan berodde på för det kunde ju inte vara normalt. Förmodligen hade jag en blockad i mina äggledare.

Veckan före mitt återbesök var fylld av oro. Jag kunde knappt gå på grund av smärtorna efter undersökningen. Jag finkammade varenda hemsida jag fann på internet och läste om alla möjliga kvinnosjukdomar som jag möjligtvis kunde ha. Jag var beredd på att få operera bort ”rubbet”.

Så fick vi "domen", båda mina äggledare var blockerade och provrörsbefruktning var enda alternativet. Vi fick en tid för återbesök då läkaren skulle gå igenom IVF-processen. Vilket jag redan visste allt om eftersom jag var förberedd. Han ville att vi först skulle tänka över beslutet men för oss fanns det inget att tänka över, vi hade redan bestämt oss. Efter den hemska kontraströntgen så hade jag trott att loppet var kört. Provrörsbefruktning var i detta läge ett positivt besked.

Tiden fram till vårt läkarbesök en månad senare var fylld av informationsinhämtning. Om riskerna, om chanserna att lyckas, om hur och varför en del inte ens lyckades efter kanske sju-åtta försök o.s.v. Jag hade förberett en frågelista inför återbesöket. Läkaren gick igenom hela processen och jag fick svar på mina frågor. Jag skulle börja spraya i cykelns tjugoförsta dag (vilket var dagen därpå).

Efter tjugoförsta dagen skulle jag ta ett blodprov för att se om jag var nedreglerad. Om så var fallet skulle jag börja med sprutorna. Om inte så skulle jag spraya lite till.

Sprutorna är till för att sätta i gång hormonproduktionen igen (eftersom nedregleringen gör att man hamnar i klimakteriet) så att flera fina ägg kan bildas. Dessa ägg plockas sedan ut med hjälp av en tunn nål som sticks in via slidväggen. En såkallad ägglossningsspruta tas trettiosex timmar innan ingreppet. Man hoppas på många fina ägg som sedan kan befruktas.

Mannen lämnar spermaprov samma dag. Ägg och sperma sammanförs och befruktningen sker. En till två dagar senare sätts det befruktade ägget tillbaks. Läkaren berättade också att dom numera bara sätter in ett ägg istället för två. Chansen att bli gravid kan bli något mindre, men riskerna för komplikationer minskar.
Sen är det bara att vänta. Det är nog den värsta tiden.
Innan dess känns det i alla fall som man har ett "uppdrag".

Läkaren trodde att vi skulle ha goda chanser (45 %) då jag är så "ung", trettioett år och min man har bra spermier. Han lugnade mig också med att förklara at äggledarna faktiskt bara är en transportsträcka, och så länge de viktiga delarna fungerar så är förutsättningarna bra. Jodå!

Orsakerna till min infertilitet kunde vara många, men för att få reda på den skulle man behöva operera. Men som läkaren sa, en operation innebär inte att du kommer att landa på någon annan lösning. Jag kände inte att jag skulle orka med att först gå igenom en operation – som inte var nödvändig eller på något vis förbättrade mina chanser - och sedan gå på IVF. Vi ville komma i gång direkt.

Jag orkade inte längre skratta bland kompisar och skylla på karriären som anledning till att vi inte ”skaffade” barn, när jag i själva verket grät varje månad och hade gjort så i över ett år. Jag hade ofta lust att skrika: Vi har försökt i ett och halvt år och det går inte!
Jag började istället dra mig undan. Jag ville vara själv, i min egen lilla bubbla av ångest. Jag berättade för mamma och en väninna som haft liknande problem. Och min man ville inte alls prata om det med sin familj eller vänner. Jag höll inte tyst om problemet för att jag skämdes över min barnlöshet, utan för jag inte orkade med omvärlden, deras frågor och medlidande. Smärtan och rädslan att det inte skulle lyckas var för stor.

Jag höll till på internetforum och fick en massa information och stöd av andra i liknande situation. Jag insåg att det fanns många fler som kände samma sak. Jobbiga, sorgsna, och skamfyllda känslor. Jag var inne i mitt livs djupaste, existentiella kris.
Men nu gällde det att kopplade bort den. Nu gällde det att fokusera, annars skulle jag inte orka.

15 oktober 2003
Jag är nu på min 16:onde spraydag och humöret går upp och ner. I dag mår jag ganska OK. I fredags låste jag in mig på toaletten på jobbet och bara grät. Jag blir trött, hela tiden. Vid fyratiden på eftermiddagen känns det som om jag ska somna, jag får inte gjort särskilt mycket. Det är skönt att jag är inne i en lugnare period på jobbet just nu, så att jag kan lägga min energi på det här.

Varje dag är en transportsträcka. Allt blir ett delmål. Det närmsta målet är att få börja ta sprutorna nästa vecka, för då har jag sprayat i 21 dagar.

Jag är livrädd för att bli besatt, men jag kan inte tänka på något annat än BARN. Jag klarar inte av att umgås med andra människor. Vill inte berätta för någon. Vill inte ha medlidande från någon, eller frågor om hur jag mår. Jag vet inte hur jag kommer att må längre fram om inte detta lyckas? Och jag är realistisk men jag måste också få känna en viss optimism. Vi är i allafall på väg.

Jag försöker koppla bort alla negativa tankar. Mina känslor över att inte vara en fulländad kvinna, att min man ska välja någon annan.
Nu ska jag fokusera på att faktiskt få ett barn, ett liv, det andra får jag ta sen...

16 oktober, 2003
Det är hemskt, ska man vara så här trött? Jag fungerar hjälpligt fram till lunch, sedan är allt en dvala och jag somnar oftast när jag kommer hem.

Jag läser inlägg på chatsidor och ”forskar” på internet. Jag vet att det inte finns så mycket jag kan påverka.
Jag sprayar och hoppas att jag kan börja med sprutorna om en vecka och att jag inte blir överstimulerad, att vi får ut fina ägg som kan bli embryon. Det mesta beror på äggkvalitén och att ”rätt” ägg sätts in. Ju mer jag läser ju mer problem upptäcker jag. Hjälp! jag måste tänka positivt, måste fixa det här. Det här är mitt livs största utmaning.

21 oktober 2003
Tog blodprov idag för att kolla om jag är nedreglerad, ska få svar i morgon. Jag hoppas verkligen att jag är det så att jag kan sätta i gång med sprutorna denna vecka. Vill komma i gång, vill komma vidare.
Har haft mens i elva dagar vilket tydligen är normalt när man sprayar, så lite fungerar tydligen. Man kan ju alltid hoppas att detta är den sista mensen på länge.

22 oktober 2003
Mina värden var bra, vilket innebär att jag börjar med sprutorna i morgon. Egentligen kunde jag börja i kväll men jag behöver hjälp första gången så att allt blir rätt. Första delmålet är avklarat, en lättnadens suck. Detta betyder att om tolv-fjorton dagar så kan jag vara gravid. Men det är mycket som skall funka innan dess.

23 oktober 2003
Jag fick min första spruta på kliniken i morse. Det gjorde inte alls ont som jag trodde. Skall dit i morgon igen och sen kan jag nog klara det hela själv.

24 oktober 2003
I dag tog jag sprutan själv, det var en mycket märklig känsla. Det var som om det bara fanns en massa luft därinne. Jag klarade det! Nu fortsätter jag själv i helgen.

27 oktober 2003
Helgen har förflutit lugnt. Jag har tagit mina sprutor alldeles själv och känner mig mäkta stolt. Jag var på kontroll i dag, både blodprov och ultraljud, och det såg bra ut. Jag skulle dock höja min dos från 112,5 till 150. Det är fortfarande en väldigt låg dos. Jag fortsätter att spraya som vanligt. Jag hoppas att det blir äggplock nästa vecka.

29 oktober 2003
Jag mår mycket bättre. Energin är på topp och jag har till och med fått gjort en del på jobbet. Känner också för att vara mer social och hitta på saker. I morgon blir det ny provtagning, jag är så orolig att det inte ska bli några ägg, att jag fått för låg dos från början. Orkar inte börja om från början igen.

30 oktober 2003
Skriver några rader för att dämpa min totala ångest idag. Gjorde ultraljud i morse och man kunde nu se sju äggblåsor på vänstra sidan och fyra-fem på den högra sidan. Dom var små och behövde växa till sig något, så läkaren tror att det blir äggplock i mitten/slutet av nästa vecka.

Livmoderslemhinnan hade vuxit till sig och var sju mm, vilket är den nedre gränsen för att ett ägg skall fästa. Med tanke på att det är cirka en vecka kvar så hinner den växa ordentligt vilket är positivt.

Men blodprovet visade att mina äggstockar inte svarat tillräckligt på doserna och processen kommer därmed att förskjutas något. Barnmorskan trodde att det hela kommer att förskjutas cirka fem daga. Jag får höja dosen till 185 enheter. Jag frågade läkaren lite oroligt om han trodde att blåsorna inte skulle ta sig och om jag då skulle få börja om från början. Läkarens svar var att nu är vi på gång och det handlar snarare om att ge mig högre doser om dom inte växer till sig.
Men jag tror vad jag vill. Det skulle inte förvåna mig om jag får starta om helt och hållet, eller att blåsorna fortsätter vara små och utan ägg.

Min väninna Lisa mailade på eftermiddagen och berättade att hon var gravid och det fick mig att tappa kontrollen totalt. Jag vet hur innerligt hon vill ha barn och jag är verkligen glad för hennes skull men det var inte rätt dag. Jag är mitt upp i en behandling för provrörsbefruktning for christ sake! Jag är på gränsen att gå under. Tänker dra ut jacket några dagar och inte snacka med någon.

31 oktober 2003
Jag håller på att bli TOKIG! Snälla, om det finns någon som styr över oss så låt det gå bra. Jag lovar att bli världens snällaste mamma.

3 november 2003
Helgen har förflutit bra. I söndags var jag och gjorde ultraljud igen och det verkar som det äntligen händer saker. Dosen på 187 enheter verkar passa mig. Blåsorna växer och det var tydligen flera nya på gång. Livmoderslemhinnan hade nu vuxit till elva mm.

Jag skall på återbesök på onsdag och då kommer vi förhoppningsvis att få veta när det blir äggplock. Det kommer att bli till helgen eller nästa måndag. Men en sak i taget, först måste blåsorna överhuvudtaget växa och plockas sedan måste det finnas ägg i dem som är bra och sedan skall dom bli befruktade...

Måste tänka positivt! Det fungerar ju faktiskt än så länge. Jag har läst om kvinnor som trots flera försök med olika doser inte lyckas få ut varken blåsor eller ägg.

5 november 2003
Det går långsamt framåt, ultraljud i dag igen. Livmodersslemhinnan var nu femton mm, långt över vad den behöver vara.

Äggblåsorna växer långsamt. Det största var nu sexton mm och det var några mindre som var elva-tolv mm. Dom måste vara tjugo mm för att man skall kunna plocka dom. Läkaren kunde åter igen inte säga någon tid men trodde på äggplock i början av nästa vecka. Gud, det är så jobbigt att inte veta. Men nu har både jag och Erik tagit semester måndag-onsdag.

Jag hade inte så många äggblåsor som jag trodde, det var nio stycken. Jag sa att jag var besviken för jag trodde att jag skulle få minst femton. Läkaren tittade mycket allvarligt på mig och sa att om det var kvantiteten vi varit ute efter så hade vi gjort på ett helt annat sätt, här är vi ute efter kvalitet på äggen. Vi hade lätt kunnat göra så att du fått trettio blåsor men det hade förmodligen inte ökat chanserna för att få ett kvalitetsägg. Jag känner stort förtroende för honom, dom vet vad dom håller på med.
(Herregud jag har läst för mycket på chatsidorna).

Återbesök på lördag morgon. Jag behåller samma dos som tidigare. Magen är nu blå och gul och svullen, men det är väl bara att sticka på.

Gud vad jag längtar tills det här är över!

8 november 2003
Nu kunde dom se att det var dags. Min mage är stor och uppsvälld och jag har svårt att gå. Får inte på mig något annat än mina mysbyxor. I kväll ska jag ta den så kallade ägglossningssprutan och på måndag blir det äggplockning. Vi är både oroliga och förväntansfulla, det här är vårt livs största grej.

10 november 2003
När klockan ringde i morse var det bara att gå upp direkt. Klockan åtta skulle vi vara på kliniken och Erik skulle ha med sig sperman i ett glasrör. Vi var ganska nervösa båda två.

Jag blev bedövad och fick något lugnande. Kände mig helt groggy” och har ingen aning om hur lång tid själva ingreppet tog, kanske tio minuter. Jag kände ingenting. Det blev tolv äggblåsor!

Efteråt kördes jag i väg till en avdelning där jag fick frukost och där jag fick vila mig ytterligare. Vi fick inte gå hem förrän efter lunch. Jag mår förvånansvärt bra, med tanke på vad jag genomgått och att jag faktiskt nästan inte kunde gå igår.

Även Erik var riktigt orolig, han börjar bli som mig. Han ringde på eftermiddagen till kliniken och frågade om det verkligen inte var nåt fel på hans spermaprov. Allt var frid och fröjd sa dom. Ja, vi vågar ju inte hoppas för mycket. Nu ska dom små rackarna befruktas också. Dom ringer från kliniken klockan nio i morgon bitti. Gissa vem som kommer vara uppe med tuppen?

11 november 2003
Klockan halv nio ringde dom från laboratoriet. Jag var jättenervös när jag tog telefonluren. Bli inte ledsen nu gumman, sa Erik. Kvinnan i andra änden presenterade sig och sa att hon hade goda hälsningar från mina ägg. Jag hade fått jättemånga befruktade ägg. Jag blev så glad så det går inte att beskriva. Mina ägg kunde befruktas! Jag är inte helt infertil! Hela nio stycken var befruktade av de tolv uttagna och det är BRA! Jag har läst på en hel del och detta var positiva nyheter.

Ett ägg hade varit omoget och två stycken var felbefruktade. Jag vet att det har med celldelningen att göra för det har jag också läst. Nu har vi nio små familjemedlemmar i värmeskåpet, varav den bästa ska in i min mage i morgon. Har vi tur så kan några frysas, så i fall vi inte lyckas denna gång så slipper jag gå igenom hela processen igen. Och har vi tur så kan det bli en massa syskon. I dag får jag leva som jag vill det vill säga både vin och cigg men jag tror jag skippar ciggen i alla fall. Jag har klarat mig så länge utan nu. Klockan kvart över ett i morgon kommer jag att vara en ruvare, vi är så lyckliga.

12 november 2003
Idag har jag ett litet embryo i min mage. Så här nära har jag förmodligen aldrig kommit en graviditet tidigare. Det känns helt overkligt och sjukt och jag tror att ”den” åker ut varje gång jag kissar. Vi fick först träffa doktorn innan själva insättningen och han berättade att vi dessvärre inte skulle få några ägg att frysa in. När han sa ordet dessvärre höll vi båda på att falla av stolen. Jag vet att det är oerhört svårt att få några ägg till frysen, det sker i en femtedel av alla fall. Men vi hade ett guldägg som sattas in.

Jag frågade så klart om det var stor skillnad mellan det bästa ägget och det övriga, och det var det. Naturen hade redan gjort sitt egna urval. Det var detta ägg som hade störst chans att överleva. Själva insättningen tog väl fem minuter. Jag ville försäkra mig om att det verkligen var mitt ägg och att det inte hade fastnat i röret och det sa dom att det inte hade. Jag sa att ”jag litar på er”. Doktorn svarade ”du har inte så stort val”. Han hade rätt, allt ligger i deras händer...

Vi kände oss båda utmattade efteråt. Det här har tagit på krafterna kan jag lova. Vi blev väl lite besvikna över att det inte blev några ägg till frysen för det innebär att om vi misslyckas så kommer jag att få gå igenom hela processen igen.

Jag har så kallad testdag den 27 november. Till dess ska jag stoppa in vagitorier i slidan tre gånger dagligen, vilka ska hjälpa embryot att fastna. I övrigt ska jag leva som vanligt, men avstå från sex, bad och simning samt whisky och cigarrer. Gud, vågar inte hoppas, måste var beredd. Jag svävar mellan hopp och förtvivlan. Nu har vi kommit så här långt men den viktigaste återstår...

13 november 2003
Jag stod och grät i köket i morse och talade till embryot i min mage. Jag lovade att om den bara ville stanna så skulle vi vara så snälla. Vi skulle åka till Disneyland och Legoland varje år, flera gånger. Jag försäkrade också att den lille eller lilla var så välkommen och att jag hoppads att den ville stanna kvar. Patetiskt? Ja, kanske?

Jag har mensvärk och är livrädd varje gång jag går på toaletten. Men jag hör doktorns ord om att jag kommer att känna så många olika symptom hela tiden utan att dom betyder varken det ena eller andra. Måste glädjas åt at det finns ett embryo i min mage, än så länge är det inget som är negativt. Allt vi kan göra nu är att vänta och hoppas. Jag kan inte fatta att det som ligger i min mage nu inte längre är några ägg utan ett embryo, början till liv. Om detta lilla embryo nu bara har vett att fastna, omslutas av liv, av livmodern... Ja, jag svävar mellan hopp och förtvivlan.

Kändes konstigt att prata i telefon med Malin och Jenny idag utan att nämna det här. Det största som har hänt. Men jag orkar inte, vågar inte, får ta det sen. Jag är ju så rädd.

14 november 2003
Sitter på jobbet med dörren stängd. Tårarna faller och jag håller på att bli riktigt tokig. Kan inte koncentrera mig på något annat än om mensen kommer eller inte. Jag har fruktansvärd värk och i natt vaknade jag till och med av värken. Den kan ju hindras av vagitorerna. Jag är så ledsen så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är allt bara över?

Livet är inte rättvist, men vad är rättvisa? Jag har fått så mycket annat här i livet, som så många andra saknar, man kan inte få allt. Jag sitter här i trygga Sverige, med en man som jag älskar och som älskar mig. Jag har möjligheter som många andra saknar.

Vissa går igenom sju IVF och lyckas på åttonde försöket, vilket lidande är inte detta? Andra lyckas aldrig... Vi är ju bara på vårt första och det har inte misslyckats ännu.

Varför ska min man behöva leva med ett vandrande preventivmedel. Jag kanske gör honom en tjänst om jag lämnar honom, och har mitt problem helt för mig själv?

17 november 2003
Ruvardag 5. Jag har mått bättre i helgen och mensvärken har försvunnit nästan helt. Jag ringde till Sophiahemmet och dom liksom en av min "chatkompisar" förklarade för mig är att när dom har tömt äggblåsorna och plockat ut äggen så fylls dom på med blod och vätska. Helt normalt och det försvinner av sig själv sen, absorberas upp av kroppen. Men det kan göra att man får rejäla menssmärtor och det kan dra och slita i livmodern och äggstockarna. Menskänningar behöver inte alls vara negativt. Dessutom har dom ju varit inne och "grävt" i mig. nu blev jag lite lugnare.

Brösten ömmar och jag har förstoppning, men alla graviditetssymptom kan ju bero på progesteronet. Dessutom kan ju ömma bröst betyda att mensen är på väg. Ja, denna väntan är jobbig. Jag talade med Erika när jag satt på jobbet i dag. Vi snackade om ditt och datt och när hon helt plötsligt frågade om det var några bebisar på gång så var jag tvungen att avsluta samtalet och så började jag stortjuta. Jag är känslig för mindre. Fick ringa upp min man på hans jobb och prata av mig för tårarna bara forsade. Det är nog bäst att jag inte pratar med någon innan jag har testat nästa vecka.

19 november 2003
Ruvardag 7. Vet inte vad jag ska ta mig till? Jag har alla möjliga symtom som talar både för och emot. Efter att den värsta mensvärken försvunnit så har den nu återkommit på vänstra sidan. Fick ta värktabletter på jobbet för att inte gå under.

Brösten och magen är ömma, jag får sura uppstötningar och i söndags kräktes jag. Men min mage har ju varit ur fas ett tag nu. Ömma bröst har jag haft sedan jag började med sprutorna och trött har jag varit sedan spraydag nummer 3. Dessutom har jag ju alltid ömma bröst i samband med ägglossning och fram till mensen, så jag tror ingenting, jag bara hoppas...

23 november 2003
Klockan är snart åtta på morgonen. Jag har precis tjuvtestat, fyra dagar innan ”testdagen” och det visade ett svagt plus. Jag är helt skakis, jag darrar. Jag smög upp tidigt innan min man vaknat och testade på morgonurinen och det blev ett plus. Jag gick darrande in till honom och väckte honom och sa att det "kanske" är så att du ska bli pappa. Det var den bästa nyhet jag fått ge honom. Vi kunde inte sluta stirra på pluset. Jag kan inte tänka klart. Vågar inte tro för mycket ännu men ett plus är alltid ett plus sägs det. Hjälp, vad rädd jag är och så lycklig. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan vara helt säker förrän den riktiga testdagen, jag har ju så mycket hormoner i kroppen som kan ge utslag. Detta är ren terror.

25 november 2003
Ruvardag 13. I morgon får jag provtesta, jag kan inte tänka på något annat. Är så nära att ta testet jag fick på kliniken och testa NU. Men jag vet ju att morgonurinen är bäst och läkaren sa ju dag fjorton. Erik ringer hela tiden och är lika nojig som jag är. Men vi kan inte bestämma oss hur vi ska göra, morgonurinen är nog bäst trots allt.

Jag vet att chansen att lyckas är liten. Det är något som irriterar mig när man läser om IVF i media och när folk pratar om det. Ibland kallas det för konstgjord befruktning. Det låter som om det vore något som inte är på riktigt. Dessutom verkar det som folk tror att det är något som funkar varje gång, om det ändå hade varit så, då hade man sluppit oroa sig för att tillhöra de 75 % som inte blir gravida trots konstgjord befruktningen. Eller de som gör det om och om igen tills de är ekonomiskt barskrapade och mentalt sönderslitna...

I går var jag och Anna och shoppade och jag köpte en kappa för 2200:- allt får att tänka på andra saker. Shopping är ett bra sätt att glömma problem. Det är verkligen en befrielse att få komma hem med flera kassar.

Söndagens test känns avlägset och just nu känns det som mensen är på väg. Annars är det mina ”chattisar” som är mitt stöd just nu. Det är ju dom som förstår och genomgår samma frustration och längtan som jag gör. Snälla Gud, låt morgondagen vara fylld med två rosa...

Förresten det kanske var bra att jag tjuvtestade trots allt för även om det blir negativt i morgon och på torsdag så fick jag ju vara lite gravid i tre dagar i alla fall.

26 november 2003
Sov dåligt hela natten, vaknade ungefär en gång i timmen. Klockan halv sex gick jag upp och gjorde det - och det visade svagt positivt igen! Jag väckte min man och han blev lika glad som jag. Men frågan är kan vi lita på det? Tänk om det trots allt är så att det finns HCG kvar efter ägglossningssprutan och att det håller på att avta för att vara borta i morgon då jag har min riktiga testdag. Jag är något lugnare än i går men ändå. Jag är lycklig men samtidigt så rädd. Jag får nog gå och köpa fler stickor efter jobbet, till dess ska jag försöka njuta av att jag faktiskt är GRAVID!!!

27 november 2003
Har precis kommit tillbaka från läkaren, och även han bekräftade att jag är GRAVID. Han frågade om jag kände mig gravid och det vet jag inte, jag har ju aldrig varit gravid och jag har inte varit mig själv på två månader så jag vet inte vad som är vad. Jag är självfallet överlycklig, men både jag och min man är så utmattade att vi inte riktigt förstår vad som pågår. Vågar vi tro på detta, kommer allt gå rätt nu? 45 % blir gravida, av dessa föder 32 % barn. (Av kvinnor under 38 år). Missfallsrisken är alltså 13 %. Kommer jag att tillhöra en av dem? Jag måste intala mig själv att jag väntar barn, inte missfall. Men jag är så rädd att något ska gå fel. Vi har återbesök den 8 december, då ska vi se så att knytet är kvar och lever och trivs. Jag fortsätter med vagitorerna för att tillföra gulkroppshormonet.
8 december, hur ska jag klara tiden fram till dess?

1 december 2003
Nervös. Har läst på chatten att flera av dem som testade positivt i förra veckan nu har fått mens. Jag kände mig hängig och frös i dag på jobbet och gick därför hem. Tar inga risker. Bättre att lägga energin på att kurera mig än på att jobba. Vi har glatt oss båda åt att jag är gravid under helgen men vi är väldigt sparsamma med glädjeropen. Missfallsrisken är som störst fram till 7 januari och något offentliggörande blir det inte förrän efter 12:e veckan - om vi kommer så långt?

Jag äter rätt, vilar mycket och följer bokens alla regler plus lite till. Detta är kanske den enda gången i historien som jag är gravid och det är väl just därför lika bra att försöka njuta, för det kan vara över fortare än man tror.

8 december 2003, vecka 6+0
Det är helt overkligt. Vi gjorde ultraljud och därinne så pickade ett litet, litet hjärta. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag är så förstummad, så utmattad, det är så overkligt. Allt såg bra ut och läkaren sa nu var risken för missfall lika liten som den är efter 12:e veckan, dvs. 6-7 %. Jag går i dag in i vecka 7.

Han började prata om förlossningsdag den 2 augusti, det är ju helt overkligt. Nu skrivs vi ut från Sophiahemmet och kommer härefter att få gå till vanlig barnmorska. Det enda dom vill ha av oss är en blankett när barnet är fött om förlossning, kön osv. Herregud jag kunde inte ta in så mycket information, inte Klas heller. Vi fattar ingenting, eller vi börjar nog långsamt fatta.

Jag är så lycklig, det går inte att beskriva. Men jag har genomgått så mycket att det inte känns verkligt och det hela är ju inte över förrän det är över så att säga. Men som läkaren sa, oron slutar ju inte för att barnet är fött...

9 december 2003, vecka 6+1
Ringde mödravårdcentralen i dag och fick tid redan på fredag för inskrivning. Det känns bra, jag vill inte befinna mig i något slags ingenmansland.

Spydde jättemycket i morse och är trött hela tiden. Det värsta var ändå i går när jag spydde på tunnelbanestationen och fick leta upp en papperskorg, med all spya i munnen. Men det är väl positiva tecken antar jag?

20 december 2003, vecka 7+5
Har inte skrivit på några dagar, har velat koppla bort min oro och ångest. Har även skippat att gå in så mycket på chatsidorna, det står så mycket om missfall där. Ultraljudet känns nu som länge sedan och jag undrar varje dag om det lilla hjärtat fortfarande pickar. Jag var hos barnmorskan och skrev in mig förra fredagen, hon kollade vikt och blodtryck, järn i blodet osv. Allt var jättebra. Hon skickade en remiss för ”det stora ultraljudet” som ska göras i vecka 18, innan dess ska jag inte träffa henne. Det känns så långt bort. Jag fattar liksom inte hur det ska gå, ska jag klara mig själv fram till den 27 februari? Nej, får nog se till att göra en koll efter julhelgerna.

I övrigt har jag varit extremt trött under veckan och haft sura uppstötningar varje dag. Men i går kände jag mig bättre. Hoppas inte det betyder att nåt är fel.

Den här hösten har verkligen varit supertung på alla sätt. I morgon åker vi och hälsar på mina föräldrar på landet och det skall bli skönt. Att komma bort från Stockholm känns underbart. På måndag går jag in i vecka 9. Hoppas, hoppas att allt går bra.

I augusti 2004 föddes vår son. En livlig och frisk liten pojke. När jag ser tillbaka på det gångna året så inser jag vilken enorm tur jag har haft. Varje gång som jag tittar på min son så inser jag vilket mirakel han är och jag tackar högre makter för hans existens. För mig känns detta som en solskenshistoria som jag vill dela med mig av till dem som genomgår samma sak. Att det faktiskt KAN fungera, vilket man har svårt att tro när man är mitt uppe i det hela.

Anna