Emmas dagbok
Januari 2007

Vi träffades för fem år sedan, det var sommar i vår lilla gemensamma hemstad. Havet gör vår stad till ett mycket attraktivt sommarparadis. Fortfarande avnjuter vi somrarna där tillsammans. När vi möttes studerade jag i norr och Love i syd. Efter något år av pendlande skaffade vi oss ett mer gemensamt liv i storstaden.

Livet rullade på. Arbetslivet tog sin del, jag inom utbildning och Love inom teknik. Fritiden bestod av idrott, vänner, resor, matlagning, inredning och mycket mer. Åren i början av karriären gick fort, vi var nöjda och kära. Naturligtvis funderade vi ibland på livskvaliteten, tiden gick så fort, hur skulle helgerna bäst utnyttjas, hur skulle vi bo, hur skulle vi arbeta? Och ja, frågorna var inte större än så. Vi mådde bra.

Jag är nog lite mer analyserande än Love. Han är oftast nöjd och glad, vilket är mycket positivt. Båda är vi nog ganska typiska för vår generation, vi ställer krav på livet, vill ha ut bästa möjliga. Med vår egna ”kärleksdialekt” löste vi det mesta och sällan bråkades det högljutt kring något. Tror att vi är mycket vänliga mot varandra och visar varandra respekt. Vi har även delvis egna små plattformar och vänner.

I vår plan fanns ett barn år 2006. Barn har jag alltid drömt om, starka drömmar. Har alltid varit nära små barn på olika sätt, genom syskon och barnpassning. Jag känner mig så självklar och naturlig i sällskap med barn. Vi blev inspirerade och sugna lite tidigare än vi tänkt oss, vi hade något år kvar till trettio. Jag slutade att ta mina p-piller men efter några dagar blev både jag och Love tveksamma. Jag låg i sängen och hade redan släckt sänglampan. Vi började prata med varandra och vi kom båda fram till att jo, det var nog bättre om vi väntade lite till med den där bebisdrömmen. Jag var på något sätt så övertygad och säker på att det skulle gå fort den dag vi ville ”skaffa” barn.

Bara barn!
Bara jag får "ett" barn att vara gravid med, sedan kan de andra barnen komma från något annan stans. Från ett annat land, från en annan kvinna… Tur i kärlek? När spermie och ägg möts och tycke uppstår. När förälskelsen formar fostret…

När barnet aldrig kom, när en sommar passerar utan graviditet. När alla andras liv blir barn efter önskemål, barn enligt planerna…

Förra sommaren sökte jag hjälp, min mens var oregelbunden, det visade sig att jag hade PCOS. Hade läst om detta på nätet, men ansåg själv att det var uteslutet. Jag var inte tjock, allra minst kring midjan, snarare underviktig. Jag är ju så tjejig. Ja, skittöntigt men så tänkte jag.

Många små äggblåsor, som ett pärlhalsband. Jag var förkrossad, fick ingen förklaring, ingen hjälp eller stöd. Visst det är lätt att vara bitter på någon som ger dig ett trist besked, men lite tid att förklara kunde dom väl ge mig?

Jag fick Pergotime och svarade bra på detta, fick mens och ägglossning. Love lämnade spermaprov. Jag tänkte att nu är det klart.

Så kom det ett kuvert i brevlådan, denna kaotiska decemberkväll och hela världen gungade. Vi kramades, desperata höll vi om varandra, hårt. Det började gå upp för oss att vi skulle behöva hjälp. Hjälp genom IVF.

Jag har kontroll över mycket i livet men inte över min mans spermier. Ibland fanns där en miljon av dem, nästa gång bara några hundra. Love, min stora, fina, långa, manliga, snygga karl. Han och jag, vi behövde hjälp, hjälp till det jag drömt om i nästan hela livet…

En del är kanske tveksamma och tänker att de kanske inte ska ha barn, sedan ändrar de sig. Vissa bara "vipps" blir med barn. Andra tycker bara att "tiden är inne", "det är typ dags". Yeh, right! Själv har jag drömt om barn så länge jag kan minnas. Har tyglat mig för att vänta på rätt tillfälle. Och ja, rätt tillfälle att bli gravid var i april förra året, tyckte jag. Det är sista augusti nu. Två somrar har gått. Så här skulle det inte bli.

Tiden mellan det där kuvertet i brevlådan och sommaren var den tyngsta. Vart skulle vi vända oss? Jag var förkrossad. Sista gången hos specialistläkaren när jag fått sista provsvaret, det var januari och jag bara grät. Det sista läkaren gjorde var att ge mig numret till en psykoterapeut. Privat 800 kronor. Jag var där en gång. Visst, det var väl OK och meningen var att man ska gå dit under en längre tid. Men kvinnan kändes mjäkig och för gammal för att själv minnas, tyckte jag.

I februari dök det upp ett forskningsprojekt. Vi blev erbjudna att medverka med början i augusti. Det kändes som en evighet, men ändå, känslan av att någon tar sig an en, det känns mycket bra och tryggt. Jag tror det är viktigt med en tidsplan och kontroll så gott det nu går. Apropå kontroll, hoppas att de stoppar in rätt ägg. Läste om någon som fött tvillingar med mycket olika hudfärg...

Sommaren var härlig. Strandliv i barndomsstaden. Jag blev erbjuden ett nytt jobb. Nu efteråt är jag så glad att jag tog det, jag funderade en del, eftersom jag var orolig för hur jag skulle må under behandlingen. Jag har mått bra och faktiskt varit extra lycklig dessa veckor i augusti när allt satte igång.

Augusti 2006 
Den 21 augusti började jag med nässpray. Jag är på dag 10 och mår hur bra som helst, faktiskt. Lite varm och svettig kanske, men det är en baggis i sammanhanget. Den 5 september är det dags för Gonal F för att äggen ska växa, undrar hur jag kommer att må då? Ska på läkarbesök den 12 september, hoppas att de vuxit till sig då, mina ”pärlor”. Är mycket orolig för överstimulering, läste om detta i boken Förbättra din fertilitet, en bra, informativ och naturlig bok med bilder och hela förloppet av behandlingen. Där stod det att man löpte extra stor risk om man var ung, smal, hade PCOS och blev behandlad med hög dos av preparat typ Gonal F. Det där sista stämmer väl inte, de är nog försiktiga? Har förstått att äggkvalitén ofta är bra hos kvinnor med PCOS, samt att äggen brukar växa bra, tror då att de anpassar dosen och att den är lite lägre eftersom risken att bli överstimulerad är större.

31 augusti
Talade med en kompis som har två barn, det har varit lite dramatik kring båda barnens födelse. Hon säger att hon hela tiden tänker på "om" hon ska skaffa en tredje, "om" hon vill skaffa en tredje, "om" hon borde skaffa en tredje… Visst låter det lätt att skaffa, vilket ordval. Och vilket problem. Tänk att kunna välja, (eller ta för givet att man kan). Jag blev faktiskt lite stött och illa till mods. Även om jag också förstår henne, hon är ju uppe i sitt dilemma.

Ska sova strax och drömma om det jag drömt om i hela mitt liv… Ett barn, mitt barn, vårt barn. En blandning av oss två. Häromnatten drömde jag att jag var gravid, höggravid, känslan av mina händer runt min tjocka, spända, guppande mage. Jag drömde om det jag snart hoppas få uppleva…

8 september
Jag har nu tagit Gonal F i tre kvällar, ska ta min fjärde i kväll. Jag mår bra, kanske att magen känns lite spänd på natten, men inget annat än så länge. Vad jag kan säga så här långt är att jag inte lidit av kuren utan fungerar normalt med tanke på att det finns många biverkningar.

När jag skulle ta första sprutan var det dock stor dramatik. Det var inte så mycket nålsticket, utan mer injektionen i sig. Jag är inte rädd för sprutor, jag är blodgivare. Jag är inte rädd för piller och sjukhusmiljön. Den miljön är jag van vid då min mamma jobbar i den. Jag har däremot bara behövt ta penicillin en gång i hela mitt liv och har i princip aldrig behövt ta ens en huvudvärkstablett eller liknande.

Jag gick in för att ta sprutan själv, min hjärna sa stick men min arm lydde bara inte. Efter fyrtio minuter gjorde Love det. Han typ högg sprutan i magen på mig. Nu vet jag ju att den går in hur lätt som helst… Dag två var det också lite tufft, det tog tjugofem minuter innan armen lydde mig. Jag satte mig upp i sängen, satte sprutan intill magen och böjde mig fram och utan att jag visste ordet av så var den inne. Dag tre, inga problem. Love kollade på sedan bjöd han på choklad.

Tydligen ska man ta dosen helst vid samma tidpunkt varje dag och sprutan ska ju även förvaras kallt, så jag kan inte ta med den då jag sticker hemifrån. Jag är ju inte alltid hemma, men visst vad är viktigast? Det är bara att pallra sig hem efter en nykter "after work" och ta den där sprutan, trots att kompisen fyller år. Värre saker har hänt!

Jag är faktiskt lite besviken på en del av mina vänner, de som vet. Jag har inte berättat om några datum eller någonting sådant, men några nära vet att det pågår, varför inte slå en extra liten pling eller nåt? Vissa förstår jag, de kanske inte vet hur de ska agera... Men faktiskt stör det mig lite. Jag tänker inte berätta mer nu om ingen frågar.

Vi har inte berättat för våra föräldrar, inte för att jag absolut inte vill, men jag ser heller ingen anledning att göra det. Min mamma hade säkert försökt stötta, men hon hade faktiskt också blivit ledsen och oroad och det orkar jag inte riktigt. En väninna till mig vet allt om våra diagnoser med mera. Men det finns också en kortversion, det är ju viktigt att man inte lämnar ut sin partner. Visst, Love vet at jag anförtrott mig för mina vänner det får han acceptera, men anledningen till vårt problem är ju heller inte särskilt relevant.

Tänker på hur mycket det är som ska fungera. Jag ska svara på medicinerna, äggen ska bli stora och få bra betyg, äggen ska befruktas, äggen ska dela sig, embryot ska komma på plats och fästa = graviditet, helst ska något/några andra ägg kunna klara en frysning. Lilla embryot, lilla lyckan, lilla pyret ska stanna kvar, barnet ska vara friskt, barnet ska inte somna in i spädbarnsdöd, lilla barnet ska bli tonåring…

BARA JAG BLIR GRAVID!!!

Jag tror, jag tror på kärleken, jag tror, jag tror på att bli gravid i höst. Jag har blivit med barn när kondomen sprack, när jag var 16 år. Min mamma och mormor  blev med barn utan problem och inga missfall. Min kropp bara vill! Jag är smal, lever ganska hälsosamt, kunde kanske träna lite mer, men röker aldrig, dricker med måtta. Äggen brukar vara av god kvalité för kvinnor med PCO. Jag tror att jag får Metformin. Jag är ju med i studien, så jag vet ju inte säkert men jag har fått mens regelbundet tre gånger sedan jag började, inte hänt förut. I en mindre studie har det ju visat sig att Metformin ökar chanserna.

Vi passar så bra som föräldrar och vi skulle vara så bra och kärleksfulla. Jag lovar att aldrig önska mig något mer än tre barn, nej vänta, alltså ett barn i taget. Bara jag får ett barn och jag vill ha det till våren, en dotter i maj…. eller en son i juni…tänka och drömma, jag kan inte föreställa mig lyckan. Har egentligen alltid tänkt att det vore för bra för att vara sant… Vill veta hur vår historia kommer att se ut, historien om vårt barn… Resan har börjat.

20 september
Äggplockning igår. Det gick bra. Visst var jag lite öm efteråt men eftersom det var tillåtet att åka hem och sova så var dagen som helhet helt OK. Sprutan som jag fick före plockningen var helt enkelt underbar, att bara skönt få somna in från allt var riktigt härligt. En sådan spruta skulle man behöva ibland, bra lösning, njae…

De fick ut sju ägg, vilket nog inte är så mycket. (De vågade nog inte höja dosen, men jag kan tänka mig att de kommer att göra det nästa gång, om det blir någon…) Samtidigt tror jag inte det ska bli för många ägg, för jag tror att det kan vara på bekostnad av kvalitén.

I dag var jag jättenervös efter att ha varit inne på villhabarn.coms samtalsforum. En tjej med äggplock samma dag hade fått ut 18 stycken ägg, en annan svarade att ja, det är nog bra för att av hennes 17 hade 8 blivit befruktade och 6 var fina. Tänk om jag har för få ägg? Med ICIS blir väl alla befruktade eftersom de tvångsbefruktas? Jag vet inte, låter läskigt med tvång. Nåja, de vet väl vad de gör och det finns ett naturligt urval ändå och är det ingen lyckad befruktning så delar väl ändå inte äggen sig som de ska?
 
Jag var i alla fall säker på att de skulle ringa från kliniken i dag och berätta att det inte fanns något lyckat embryo… Riktig ångest i ett par timmar. Love kunde inte prata, satt i möte, ringde en vän. (ja tänk om man hade en livlina). Jag är hemma i dag, har aldrig hänt på fyra år. Jag har inget jobb där man kan komma och gå. Men igår fick jag inte jobba och i morgon är det återinförandet som gäller. Åkte till Odenplan och promenerade runt bland dagisbarn och mamma- och pappalediga, ja det verkar ju mysigt. Var inte ens sugen på att shoppa, men åt god lunch och köpte alkoholfritt rödvin. Ska fejka i helgen när vi har vänner på middag, vill inte höra ”är du gravid”?

Är sugen på att köpa barnkläder, tjuvtittar ofta. Ser fram emot den dagen.

Klockan är efter fyra, så nu ringer de nog inte. Jag tror nog att det finns ett embryo som är en blandning av oss, en kärleksblandning i rör, utan älskog. Som kommer till mig i morgon. Nära, men ändå så långt borta…

21 september
Det var fantastiskt. Direkt när vi kom till kliniken så berättade barnmorskan att allt såg mycket bra ut. Av sju ägg hade fem befruktats och tre fått högsta betyg. Ett till oss i dag och två till frysen. Insättningen gick på ett kick, mitt i prick i livmodern såg jag på ultraljudet. Undrade om det alltid lyckades komma mitt i, ”det beror på vem som gör det” fick jag som professionellt svar. Vi fick en bild på pricken, så häftigt där ligger den mitt i livmodern. Pricken har hittat hem.

2 oktober
Jag har varit lugn, glad och ganska positiv. Nu vill jag inte att det ska bli torsdag och testdag. Många upplever denna tiden som den värsta, men så har inte jag upplevt det. Jag har levt på hoppet.

Nu när det närmar sig så börjar jag att bli orolig. I början hade jag lite ont i magen, lite molande hela tiden. På måndagen eller tisdagen vaknade jag och såg mina bröst i badrumsspegeln, de gjorde ont och var svullna och större än vanligt. Jag vet inte om det är Progesteronet, när jag var nedreglerad så var brösten som döda. Kanske har de bara vaknat? Enligt FASS ska det inte finnas biverkningar på Progesteronet. Ja, nu håller man på, är det inte bröst så är det trötthet, hunger eller kisseriet som tolkas. Men jag hoppas. Jag är inte så gammal, äter kanske Metformin, fick ett toppenägg och mitt i prick.

5 oktober
Åkte till kliniken på morgonen för blodprov. Den hårda vägen, inget gravtest på min egen toalett. Nej, blodprov på plats ville de ta. Vågade inte tjuvtesta, tänk att bli förkrossad i onödan.

Väl inne i undersökningsrummet råkade jag höra att tjejen före, som jag sett ett antal gånger, vi har följts åt i det tysta, hon hade fått plus i morse. Jag började gråta, tårarna sprutade.

Jag var på jobbet som vanligt och åkte hem vid fyra för att ta emot samtalet som skulle ge mig besked. Inget samtal vid tjugo över fyra, självklart tänkte jag ”de vill vara säkra på att jag hunnit hem för de ska lämna ett negativt besked”. Strax efteråt ringer det, ”hur mår du Emma?” Jag mumlar något… ”Jag tycker att du ska må bra, du är gravid!” Jag mumlar något om lycka… barnmorskan pratar på om bra värden och vad jag inte ska äta. Kram, kram och samtalet är över. Jag meddelar Love per sms ”när kommer pappa hem?” Under samtalet strax efter är vi darriga och förvirrade av lycka. Love kommer hem med blommor och mousserande… Jag känner mig blyg när jag öppnar dörren, vet inte varför.

20 oktober
6 + 3. Pick pick, vi får se hjärtat på ultraljudsbild.

20 november
10 + 6. Vi får se liv och rörelse och en hand som vinkar. Oron jag känt den senaste tiden försvinner. I vecka 9 hade jag en del bruna flytningar, vilket höll på att göra mig galen av oro. Jag mår bra och det gör tydligen barnet också.

3 januari
17 + 2. Ultraljud, vår bebis får helkroppsundersökning. Nu ska jag inte vara orolig längre. Vad vi och barnmorskan får se mycket. Hjärnan ser ut som den ska, hjärtat med sina kammare, njurarna fungerar, fingrar och tår är på plats. Till och med defekter som läpp- och gomspalt kan uteslutas. Det finns tydligen tre indikationer på att ett barn kan ha Downs syndrom, vårt barn har inget av detta. Ryggraden är fin och hela barnet verkar så fulländat. Barnmorskan ser vad det är för kön, men vi lyckas hålla oss, vill inte veta i förväg, könet har heller ingen betydelse. Bara det blir ett lyckligt barn. Men om man får önska, gärna lockigt som sin pappa…
Vi får med oss dvd och foton.

Drömmen tog en annan väg än vad vi tänkt oss, men nu är den på väg att bli sann. Den 10 juni 2007 är vårt datum.

Till alla er som kämpar. Du måste inte må dåligt under behandlingen, det kan lyckas på första försöket. Jag läste så många berättelser under vår väntetid och undrade så vilket som skulle bli vår historia. Vår berättelse är inte slut, men vi har kommit en bra bit på vägen. Barn är inget man skaffar, det är en gåva, men den gåvan har du rätt till, kämpa och hitta din väg och er historia. Stort lycka till med er längtan!

Emma