Mitt namn är Jessica, jag är trettio år och gift med Roger som är två år yngre. 1993 genomgick jag ett missfall, men ett år senare födde jag vår dotter Celina i vecka 28, hon är idag tio år. Vi har sedan en lång tid tillbaka försökt få ett syskon till Celina.

Jag har endometrios. Diagnosen fick jag för ett par år sedan och jag har nu lärt mig att leva med smärtorna som det innebär.

Frånsett detta har vi gått igenom en mängd svårigheter.
Under de senaste tre åren har jag haft ett sent missfall på grund av försvagad livmoderhals. Under 2002-2003 hade jag tre utomkvedshavandeskap i vecka 6, 10 respektive 13 vilket medförde att mina äggledare bortopererades. Och under 2003-2004 genomgick jag tre tidiga missfall, alla i vecka 5. Utav dessa graviditeter tillkom fyra stycken med hjälp av IVF-behandlingar men som ni förstår resulterade de inte i något barn.

Som om nu inte detta skulle räcka så fick jag i början av denna månaden veta att jag har PCO-S som står för Poly Cystiskt Ovarium Syndrom. Att jag även fått denna diagnos känns oerhört tungt då vi redan har mycket i bagaget.

Dessutom! Den 18 oktober gjordes en glukosbelastningstest på Danderydssjukhus för att kolla mitt blodsocker då man misstänker att jag har diabetes eller att jag ligger i riskzonen för att utveckla det!!! Vi får se vad provsvaret säger?

Jag önskar inte ens min värsta fiende det som vi gått igenom. Som person har jag ändrat mig mycket, jag har blivit "duktig" på mina problem. Min egen terapi är att jag nu försöker hjälpa andra så gott jag kan.

Roger min man lider såklart också av allt det här. Han pratar inte så mycket med andra om våra problem. Jag ser direkt när han är ledsen och han finns alltid där, han är den som stöttar mig. Varje gång det har blivit akuta operationer så är han bredvid mig, när jag åker in och när jag vaknar upp.

Vår dotter Celina är också ledsen över de misslyckade IVF-behandlingarna.
Vi pratar ofta med henne om hur situationen är. Hon tar mest ut sin ilska genom att säga att det är läkarnas fel. Fast vi har någonstans hittat en balans med alla sjukhusvistelser och ett fungerande liv för oss alla. Men det är inte lätt särskilt inte när en ny behandling påbörjas.

Det är nu med extremt kluvna känslor vi går in i denna cirkus med IVF-behandling igen. Men lite hopp finns ändå kvar.
Risken för utomkvedshavandeskap är nu minskad till buken och livmoderhalsen eftersom mina äggledare är bortopererade.

Läkarna har även efter noggrann läsning av journalerna konstaterat att jag har svårt att bära ett barn överhuvudtaget. Ska därför om det skulle bli en graviditet få cerklage (band som sätts runt livmodertappen om den är för kort eller för svag för att hålla kvar fostret) senast vecka 15.

Detta är vår femte IVF-behandling som ni nu ska få följa med på.

22 oktober - 2004
Vi genomgår vår 5:e IVF-behandling på Karolinska sjukhuset, vi har gjort en behandling där tidigare i våras. Det mest kämpiga för oss under IVF-behandlingen är att jag vid alla försöken drabbats av OHSS (överstimulering) Den finns i grad I-III, jag har drabbats av grad II och III vilket har inneburit sjukhusvistelse på över två veckor. Risken att jag drabbas av detta är stor även denna gång vilket jag verkligen inte ser fram emot.

Vi har fått svar på glukosbelastningstestet på Danderydssjukhus. Svaret visade att jag har så kallad icke insulinkrävande diabetes. Jag hade ett gränsvärde runt 6.1 som gör att jag senare i livet kan utveckla insulinkrävande diabetes. Belastningstestet ska jag göra om i december. Hemma kollar jag mitt blodsocker själv varje kväll när jag lägger mig och på morgonen direkt när jag vaknar.

Jag undrar ibland om allt detta är värt besväret för att få ett syskon till
Celina? Det är så mycket vi fått genomlida. Men värst är att gång på gång misslyckas. Men det finns trots allt en liten glimt av ljus och hopp
fortfarande. Tänk om det lyckas denna gång? Ja tänk om?

28 oktober
Jag har legat i två dagar då jag haft så ont av min endometrios. Är nervös
inför starten av vår IVF behandling. På söndag är det nedregleringsstart då
minskar förhoppningsvis mina endometriossmärtor.

Behövde komma ut och få annat att tänka på. Roger och jag tog en promenad
med hunden och vi passade på att hälsa på min far som känt sig yr och dålig
senaste dagarna. Mamma hade blivit orolig kollat blodtryck men det var OK.

Efter besöket, när vi skulle gå därifrån vände jag om och skulle bara säga
adjö en gång till, jag tyckte att pappa såg så blek ut.

Då var han kritvit i ansiktet.
­Allt snurrar och jag ser dubbelt, säger han.
Kollade blodtrycket 202/90. Hjälpte honom på med skor och jacka, in i bilen
och iväg. Väl framme fick vi snabbt hjälp, Ekg kopplades omgående.
Kände hur tårarna började rinna, skräcken spred sig, jag blev så rädd.

­Tur att du kom tillbaka sa pappa svagt, jag ville inte berätta hur jag
mådde, jag ville inte oroa er.
­Dumma gubbe, sa jag, du måste berätta hur du mår du är min pappa och jag
har bara en.

Vi blev kvar hela dagen. Pappa blev bättre och bättre. Till sist fick vi
åka hem och mamma mötte upp, nu ska pappa vila. Om det händer igen
ska du in på en gång sa läkaren. Tacka din dotter för hennes snabba
agerande.

Ja tänk som en dag kan bli. På ett sätt kändes det skönt att jag
äntligen fick ställa upp för min far som alltid ställt upp för mig när jag
åkt in och ut på sjukhuset.

Men jag känner mig väldigt orolig, pappa fyller åttio nästa år, han får inte
trilla av pinnen nu. Han har följt och stöttat oss under alla våra IVF
behandlingar. Tänk att kunna ge honom ett barnbarn till det är han värd min
älskade far...

Nej, vår familj behöver inte mer tråkigheter och sjukhus nu.

31 oktober
Vaknade i morse och tänkte idag är det DAGS. Äntligen första
nedregleringssprutan, JIPPY! Sprang ner för trappen öppnade
medicinskåpet som är proppfullt med alla mediciner. Tog fram min
kära suprefact, nål, uppdragskanyl och spruta. Läste för säkerhetsskull
på den lilla klisterlappen vilken dos jag ska ta. Det var samma dos som vid tidigare behandlingar men man vet ju aldrig, 0,5 ml suprefact två gånger dagligen.

Det känns skönt att vara på G igen. Tittade på Roger och han
skrattade åt mig. Vi tycker båda två att det är skönt att
vara på gång igen, mot bergodalbanan! Man blir rätt knäpp efter alla IVF försök. Vi vet ju båda vad det innebär och hur jobbigt det är psykiskt, men
just nu känns det bra.

1 november
I dag var det en pirrig morgon för mig. Jag hade tid hos min gynekolog
på Danderyd sjukhus. Han vet att vi har varit i Danmark och träffat en
läkare som arbetar med immunologi.

I september låg jag inne på Danderyds sjukhus på grund av mina endometriossmärtor och då berättade jag för min läkare att jag skulle till Danmark. Han tyckte att det skulle vara intressant och se vad proverna visar.

Nu har mina blodprovssvar från Danmark kommit och jag har blivit rekommenderad en behandling som är intravenös genom dropp med octagam (IVIG kallas behandlingen). (Info om octagam från fass.se OCTAGAM ges till patienter med brist på immunglobulin (antikroppar) för att förbättra kroppens möjligheter att försvara sig mot infektioner och vid behandling av patienter som har hög blödningsrisk till följd av minskat antal blodplättar ITP.)

Denna behandling är inte vanlig vid IVF i Sverige. Därför var jag nervös i
morse för jag visste inte vad min läkare skulle säga om denna behandling.

Jag satt och darrade av nervositet i väntrummet.
Den här behandling är dyr och då menar jag DYR!

Jag klev in till läkaren, först pratade vi om PCO-S och han höll med om att det var illa att det inte kollats tidigare. Jag plockade fram gamla blodprovsvar från en privat IVF-klinik och visade svaren som tydligt visade på PCO-S. Min läkare suckade och sa varför har de inte berättat för dig?

Sen presenterade jag IVIG-behandlingen med octagam. Han sa, jaha 6:e
sprutdagen när du tar puregon det blir den 23 november, jag skriver in dig som dagpatient då. Ska vi kolla med ultraljud nu bara så vi ser att allt är OK? Bra idé sa jag! Allt såg bra ut, jag klädde på mig och vi pratade lite allmänt om hur Celina, Roger och vår hund mår.

Jag känner mig trygg med denna läkare som haft mig som patient i tre år och han är nog den ända hittills som tagit mina smärtproblem med endometriosen på fullaste allvar.

Efteråt när jag gick ut genom dörren kunde jag inte fatta att det gått vägen. Roger ringde på min mobil jag slet upp den och
skrek JAG FICK IVIG-BEHANDLINGEN! Underbart sa Roger nu kan vi bara hoppas att den bidrar till bättre äggkvalité som den delvis är till för.

Denna dag är den bästa sedan ja...jag kan inte komma när...

Ha det bra/Jessica

7 november
Nu har jag tagit mina nedregleringssprutor i åtta dagar. Har fortfarande
känningar av endometriossmärtorna. Det är konstigt eftersom smärtorna brukar
gå över redan på tredje till femte dagen under nedregleringen. Hoppas bara
inte att det är någon endometrioscysta som har lyckats hitta till min
äggstock. Nu är det åtta dagar kvar tills jag ska ta blodprovet för att se
om jag är nedreglerad. Usch vad tiden går sakta.

Det är under de nätter då jag har mycket värk som jag funderar på vad jag
egentligen håller på med. Kan inte sova, vaknar av smärta och av hemska
drömmar om missfall, död, födda barn, blod...

Vet hur det kommer att bli när jag kommer igång med puregoninjektionerna. Då
kommer humöret att åka berg-och-dalbana, magen svullnar, får problem att gå.
Ja detta utsätter man sig för ännu en gång och ibland undrar jag varför? Jo,
för att fortfarande finns det en liten strimma av hopp.

Ja nätterna är värst. Tur att datorn finns, jag sitter ofta och surfar runt
när jag har ont och läser allt om IVF bland annat men även om endometrios
och PCO. Blir dock alltid lika irriterad på att de bästa sidorna är på
engelska.

Jag har en idé om att jag skulle vilja hjälpa andra i frågor om IVF.
Exempelvis för de som ska göra sin första behandling. Efter fyra
behandlingar har man lärt sig en del. Jag tycker det är dåligt av klinikerna
att inte ge bättre information.

18 november
I veckan togs blodprov för att se om jag skulle starta med puregoninjektionerna. Jag fick även en akuttid för ultraljudsundersökning eftersom jag hade fått blödningar och sammandragningar med smärtor. Det visade sig dock inte vara någon cysta som de misstänkte. Men de rådde mig att göra ett nytt cellprov så snabbt vi har ett eventuellt positivt eller negativ graviditetstest.

Jag har haft cellförändringar tidigare. Sist togs en bit av min livmodertapp bort. Vad ska nu hända om det visar sig att jag har cellförändringar igen?
Detta känns inte bra. Nu ska jag oroa mig för det här också fram till testdatum.

Annars lunkar livet på, snön kom plötsligt i natt. Roligt att kolla alla grannar som fick skotta sig ut för att kunna köra ut sina bilar på gatan. Själv ska jag ta itu med snöskottningen en bit längre in på dagen. Morgonen ska jag bara njuta av, att stressa löser inga problem.

Jag ska nu även testa mitt blodsocker tre gånger per dag för att se hur det beter sig under stimuleringen och under ruvningstiden. Kollade som vanligt i går kväll innan läggdags, det låg på 9.8. En normal person ligger runt 4 - 5. I morse var provet dock bättre, fastande bara 6.9. Måste ringa och meddela läkaren, det går upp och ner som en jojo, suck!

Nåja, hur som helst så ska jag nu njuta av denna dag trots smärtor, högt blodsocker och massor av skottning framför mig. Det är ju min puregonstart idag! Så lite lycka är det ju, ett steg närmare slutet av behandlingen.

24 november
Idag ska jag ta blodprov för att se att mina värden är bra och
att min puregondos på 200 ie ger normal ökning av äggblåsorna. Och för att kolla så att jag inte riskerar att bli överstimulerad.

Senare samma dag ringde de från kliniken och bad mig höja puregondosen till 250 ie. Jag blev orolig och påminde dem om att jag drabbats av överstimuleringar tidigare. Det var ingen fara garanterade man mig. Vad gör man? Jo man litar på läkarna men jag kände ett stort obehag inför denna höga dos. Då jag förra gången fick 225 ie slutade det i katastrof.

25 november
Enorma smärtor. Jag åker in till gynekologakuten blir inlagd omgående pågrund av smärtor och misstänkt påbörjad överstimulering. Det visar sig att vänster äggstock håller på att snurra vilket leder till operation. Jag ligger kvar för observation.

26 november
Ultraljudskontroll. Man ser 15 äggblåsor, men jag får ändå stå kvar på dosen 250 ie och ligga kvar på sjukhuset.

28 november
Mår bättre men jag måste vara uppmärksam på smärtorna. Eftersom båda mina äggledare är bortopererade är det ökad risk att äggstockarna vrider sig.

29 november
Ultraljudkontroll igen. Jag ska fortsätter att ta 250 ie trots smärtor. Nytt ultraljud på onsdag och förhoppningsvis äggplockning den 3 december.

3 december
I dag är det den stora dagen, äggplockningsdagen.
Jag är skit nervös.

Vi blev väl omhändertagna på kliniken och strax var det våran tur. Jag hade
femton äggblåsor att plocka ifrån. Vi var så förväntansfulla och nyfikna, nu
hoppades vi på riktigt många fina ägg. Jag hade ganska ont efter plockningen
men det funkade hyfsat jämfört med tidigare gånger.

Till sist fick vi beskedet. Sju ägg!
Snacka om att vi blev besvikna, femton äggblåsor och bara sju ägg. Men sju
ägg är ett bra resultat svarade personalen. Ja om de blir befruktade fräste
jag. Inte förrän på måndagen skulle vi få veta hur äggen mår.

Bredvid oss låg ett par de fick ut tjugoett ägg det gjorde oss ännu mer
nedstämda.

Vi åkte hem och ställde in oss på att det skulle gå åt pipan, att det inte
skulle bli någon äggåterföring precis som förra gången. Lika bra att tro det
värsta så är vi förberedda när det är dags att bryta ihop.

4-5 december
Jag tjurade hela helgen. Vi var fast beslutna att inte ha för stora
förhoppningar. Söndagsnatten blev lång, vaknade av mardrömmar om att de
skrattade åt oss eftersom våra ägg inte var befruktade.

6 december
Vaknade klockan fem, kunde inte sova längre. Satt framför TV:n och bara
väntade på att klockan skulle bli åtta så att jag kunde ringa kliniken och
få ett svar.

Åt frukost, duschade, klockan åtta ringde jag och fick veta att äggen såg
bra ut igår, idag hade de inte tittat på dem. Jag blev tvärarg igen.
Förklarade min ilska och rädsla för barnmorskan, hon förstod min oro. De
skulle ringa tillbaka till oss efter deras tiomöte.

Tiden gick superlångsamt. Var ute med hunden, vi fikade, surfade på nätet,
pratade om julen. Till sist ringde dom och meddelade att vi hade två ägg att
sätta tillbaka. De fem andra hade skrumpnat redan under lördagen.

Vilken lättnad, jag skrattade och grät om vartannat i telefonen.
Sprang sen upp till Roger och kramade om honom. Det är två ägg älskling,
fattar du två ägg att återföra? Äntligen hade vi kommit så här långt bättre
kunde det inte bli.

Halv två hade vi tid på kliniken. Läkaren tog emot oss, vi pratade om
kvaliten på äggen, de var bra sa han. Vi pratade även om hur nervösa vi hade
varit. Så var det dags att sätta in dem. Läkaren förklarade allt som hände
på ultraljudsskärmen för oss. Och så var de inne, jag hade nu två små
juniorer 1 & 2 i livmodern.

Jag var så rörd och fick tårar i ögonen. Två små embryon äntligen, så som vi
längtat att bara klara oss så här långt!

7 december
Vaknade och svävade på små rosa moln så lycklig var jag över att ha
mina små embryon på plats äntligen. Hela morgonen har jag bara njutit åt att
det lyckats så här långt.

Jag ska fortsätta att njuta av hela ruvningen för just nu är jag faktiskt
teoretiskt sätt gravid. Att väntan är lång gör mig ingenting. Det känns som
om denna vår femte behandling är mycket lättare än de tidigare. Jag mår
bättre och ingen hög överstimulering vilket är helt underbart.

Nu ska jag bara sitta här i min fåtölj, kolla på film och hålla händerna
över mina små underverk, junior 1 & 2. Jag ska njuta av ruvningestiden!

10 december
Har haft känningar av min "lätta" överstimulering. Proverna visade att ännu så länge håller den sig under kontroll. Fast jag känner mig som en knubbsäl en bra beskrivning på hur min kropp ser ut just nu. Gick en runda med vovven nu i kväll det var ansträngande men det funkar, Roger är borta på fest.

Gick och la mig tidigt.
Vaknade klockan 03.00 av att jag knappt kunde andas. Skyndade mig ur sängen men aj vad det gjorde ont magen hade blivit enorm. Ringde Roger som genast gav sig iväg hem. Insåg att det nu var sjukhuset som gällde. Satte mig nere vid TV:n, zappade mellan olika kanaler den ena sämre än den andra men jag var sysselsatt.

Nu var andningen ännu mer ansträngd, vi åkte genast iväg.
Väl på Danderyds sjukhus blev vi hänvisade till Karolinska på grund av flera akuta gyn.patienter och att det bara trillade in förlossningar. Roger släppte bara av mig på KS och såg till att jag kom upp till akuten sedan åkte han hem.

Det dröjde inte lång tid innan jag fick komma in. Förutom överstimuleringen hade jag urinvägsinfektion. Inläggning med intravenös antibiotika.

13 december
I dag har infektionen gått ner lite men inte så mycket som läkarna önskat, Jag fortsätter med antibiotika i dropp. Som tillägg får jag nu också albumin 200 mg och även natrium och kalium i dropp detta på grund av mina dåliga värden.

15 december
Mina smärtor är nu så starka att det är morfin som gäller. Har slutat kissa så jag får vätskedrivande.

Det som kan hända vid överstimulering är att då äggstockarna är så förstorade (normalt är de 2-3 cm) mina är 9 cm så kan de snurra eller vridas även kallat torrision. Händer detta måste man akutopereras.

18 december
Är inflyttade till långtidsavdelningen. Har nu legat inne snart åtta dagar. Har mått hyfsat men nu har smärtan tilltagit igen.

5 januari 2005
Missfall blev utgången av detta vår femte IVF behandling. Jag är nu hemma igen efter tjugo dagars sjukhusvistelse. Min kropp är trasig. Jag har fortfarande andningsproblem, får blodförtunnande sprutor eftersom det finns risk för blodpropp och jag har både vätska och blodkavar i buken.

Läkarna tror inte om de kan hjälpa mig eftersom jag vid varje IVF blivit överstimulerad. Alla värden sjunker och det blir livshotande för mig, så det tar nog slut för oss här.

Jag ska genomgå en HSG i livmodern och sedan en titthålsoperation för att bränna endometriosen. Om det inte medför att min smärtor blir mindre så opereras allt bort.

Tackar för mig på denna sida. Jag kommer kanske att tittar in här på villhabarns samtalsforum ibland för att kolla hur det går för er mina vänner.

Kram Jessica