Jag heter Linn, jag är trettiotre år, arbetar som lärare och är gift med Martin. Martin arbetar inom rättsväsendet och vi bor i en villa i närheten av Malmö. Vi har en pojke som kom till utan några större problem, William är idag fem år gammal.

Området vi bor i är mysigt med stora grönområden, förskola och skola i närheten och inte allt för långt in till centrum. Eftersom området är relativt nybyggt finns det gott om småbarn, vilket är jättepositivt för William. På somrarna är barnen ute och leker i varandras trädgårdar, det blir nästan som ett jättestort dagis ibland. Vi har skojat några gånger om hur det kommer att se ut här om sådär tio år när alla har moppe och kör vändor på sommarkvällarna, om det är lika mysigt då? Men i dag trivs vi fantastiskt bra och tänker bo kvar tills något annat lockar och det dröjer nog.

När William var ungefär två år började vi försöka få ett syskon till honom. Vi försökte på egen hand men då detta inte lyckades gjorde vi ett antal insemineringar och tre IVF-behandlingar. Två med färska ägg och ett frysförsök, inget av dem lyckades.

Vi vet inte var felet ligger men vid utredningarna har det framkommit att jag inte har ägglossning så ofta och att Martins sperma kan variera i kvalitet, även om de vid IVF-försöken var helt OK.

Redan då vi gjort två IVF-behandlingar började jag fundera på adoption. Till att börja med ville Martin inte ens prata om det och det ledde till en hel del häftiga diskussioner. Inte för att han hade något emot att adoptera utan som han sa "nu gör vi en sak i taget och koncentrerar oss på det". Han var hela tiden övertygad om att vi skulle lyckas med IVF.

Vi har en del kompisar som gjort IVF-behandlingar och samtliga har lyckats med att bli med barn. På något sätt verkade det så lätt och vi hade ju redan fått ett barn, det var väl självklart att vi skulle lyckas med IVF, tyckte Martin.

Oron gnagde i mig, tänk om det inte blir något? Jag som alltid har tänkt mig en stor familj med minst tre barn. Men det finns ju andra sätt att få barn på. Jag tror att jag hela tiden hade adoption i åtanke, jag var tvungen att ha en plan till. Jag vill så innerligt gärna ha flera barn. Det var min reservplan om inte IVF skulle lyckas. Inte en sämre plan, bara en annan.

I dag är vi övertygade om att det inte var meningen att vi skulle bli med barn via IVF. Det finns ett annat litet barn åt oss, långt bort, det kanske inte ens är fött. En dag skall vi mötas.

Att adoptera har aldrig känts främmande för mig. Kanske beroende det på att en av mina tidiga lekkamrater var adopterad och vi har idag vänner till oss som är adopterade. Dessutom kom nyligen en av mina väninnor och hennes man hem med en liten flicka från Kina. Adopterade och de som adopterar finns naturligt runt omkring oss och känns som ett fantastiskt alternativ att få barn på.

När vårt tredje försök hade misslyckats förde jag adoption på tal igen. Martin sa att han behövde lite mer tid att fundera. Han hade inte funderat över det ordentligt, även om jag hade sått ett frö när jag tog upp det första gången. Han ville ta reda på vad det innebär att adoptera. Han läste mycket på nätet och efter någon vecka hade han tagit reda på det han behövde för att känna att detta var ett riktigt och rätt beslut. Att det kändes bra i hjärtat.

Det går ofta till så i vårt förhållande när det gäller större beslut. Jag funderar på saker och ting mycket tidigare än Martin och lägger fram det för honom. Saker som jag beslutar mig för skall helst ha skett i går, och jag blir ofta otålig när Martin behöver så lång tid på sig.

Ofta har jag tänkt länge men i det tysta och när jag sedan formulerar mina tankar och sätter ord på dem har jag redan kommit fram till ett beslut. Martin däremot ligger ett par steg efter, lever mer i nuet, vilket han är mycket bättre än mig på. Han lyssnar till mina idéer, säger ingenting utan funderar, läser på, söker fakta, efter en tid meddelar han vad han tycker om saken.

Det tar tid och jag blir ibland helt galen av frustration. I slutändan är det nog trots allt positivt för jag vet då att det är ett val som har tagits genom noggrant övervägande och inte något som jag tvingat fram. Det är ju särskilt viktigt i ett sådant här stort beslut. Dessutom hinner jag under tiden funderar en vända till.

Januari 2004
Vi ringde till Socialförvaltningen för att ställa oss i kö för hemutredning. Fick besked att vi behövde en blankett att fylla i om att vi ville ställa oss i kö. Men vi kunde inte få den blanketten förrän vi hade träffat två handläggare!? Detta är tydligen olika från kommun till kommun, en del får denna blankett hemskickad andra får som vi vänta på den. Mötet blev förlagt fem veckor senare.

Februari 2004 Möte med handläggarna. Handläggarna frågade oss om varför vi ville adoptera och hur vi funderade kring adoption. Det kändes som ett fullständigt meningslöst möte. Vi hade redan funderat igenom vårt beslut mycket noga. Vi berättade detta för handläggarna och fick som förklaringen att en del par kommer dit utan att ha funderat ordentligt. Jaha, men måste det ta fem veckor på att få träffa dem för att säga att vi har funderat ordentligt? Vi fick veta att väntetiden för att få göra hemutredningen var ungefär fem månader. Så länge, det känns som en evighet. Vi fick blanketten och fyllde i den genast och skickade in den samma dag.

Augusti 2004
Äntligen. Har fått den första tiden för hemutredningen i slutet av augusti. Har under sommaren fixat referenser och beställt tid för läkarundersökning. Nu får vi vänta och se vad som händer på första mötet. Lite nervös är jag allt.

Vi har fått i uppgift att skriva vår levnadsbeskrivning. Den ska skickas in till vår handläggare innan vi träffas första gången.

I levnadsbeskrivningarna ska vi berätta om var vi växte upp, om våra familjer och vår relation till familjemedlemmarna i dag. Utbildning och arbete, hur vi trivs med det och med kollegorna. Om vi är troende eller ej. Vi ska beskriva oss själva och våra intressen. Berätta om vår relation, hur vi träffades, när vi flyttade ihop, förlovade oss och gifte oss. Vi skall även berätta om vår relation i dag. En punkt handlar om varför vi vill adoptera, hur vi ser på adoptivbarn och om det finns adopterade i vår närhet. Vi ska helt enkelt motivera varför vi vill adoptera. Breven skall vara ungefär två A4 sidor långa.

Det var inte särskilt svårt att skriva levnadsbeskrivningen även om det tog lite tid. Emellanåt var det svårt att formulera sig så att man fick med det viktigaste utan att för den sakens skull skriva en hel uppsats. Många stycken och formuleringar från levnadsbeskrivningen kom sedan med i hemutredningen.

Vi, eller rättare sagt jag var väldigt nervös när vi skulle iväg till vårt första möte på Socialförvaltningen. Tänk om de skulle ställa svåra, komplicerade frågor, frågor som vi inte riktigt tänkt igenom?

Jag är en spontan person och har många gånger kunnat bita tungan av mig när jag sagt ogenomtänkta saker. Det går väl an när man sitter och pratar med bästa väninnan. Men nu sitter man framför en person som man ska träffa ett par gånger och som ska bilda sig en uppfattning om huruvida vi kommer att bli bra förälder eller inte. Det går ju inte att bara haspla ur sig något och sedan tänka efter och ta tillbaka allt igen. Det kan verka något märkligt. Jag var således smått darriga då vi klev in på socialkontoret. Vi hade klätt upp oss lite, det vill säga jag hade fina byxor och en T-shirt med kavaj över och Martin hade kostym.

Vi fick sitta ner i receptionen för att vänta på att bli inkallade till handläggaren. Handläggaren såg nog inte detta som något extraordinärt möte, han mötte oss klädd i mjukisbyxor, uppknäppt skjorta och barfota i sandalerna.

Samtalet började på säker mark. Vi fick berätta om våra familjer och om våra uppväxtförhållanden, det var inte så mycket som kunde gå fel. Både Martin och jag har goda uppväxter och inga direkta "lik i garderoben".

Handläggaren försökte gräva lite när jag berättade om att vi i min familj är mycket diskussionslystna, framförallt min pappa och jag kan tycka ganska olika emellanåt. Men jag klarade det bra tycker jag. Framför allt eftersom att det inte är något konstigt med det. Jag tror att det bästa är att man är så ärlig och håller sig till sanningen så mycket man kan. Man tjänar på det och slipper hålla reda på en massa lögner.

Men det är klart att det kan finnas saker man har gjort i sin ungdom, släktingar man inte är jättestolt över eller andra händelser som har varit inom familjen som man inte vill nämna och då skall man inte göra det. Men det gäller ändå att hålla sig så nära sanningen som möjligt så att det inte uppstår någon konstig situation senare i utredningen.

Om man har något som man inte vill skall diskuteras är det nog bra om man pratar igenom det hemma först och tillsammans bestämmer vad som är OK att säga.

När vi kom hem från det första mötet var jag rätt utpumpad, mer för att nervositeten släppte än för att det hade varit så jobbigt.

Redan under första träffen bokade vi in alla kommande möten. Det visade sig att de brukade ha mötena ganska tätt vilket känns skönt. Nästa skulle bli redan om två veckor. Allt som allt planerades fem möten in varav ett möte skulle vara ett hembesök, då ska även William vara med. Handläggaren ska också besöka Williams förskola och prata med fröknarna där, vi ska förbereda dem på det.

September - Oktober 2004
Mötena som följde handlade om oss själva, våra tankar kring adoption, vår inställning till andras barn och om oss som föräldrar till William. Vår syn på uppfostran och om hur vi själva har blivit uppfostrade. Om oss som par, vår relation, vem som gör vad i hemmet, vem bestämmer mest, hur vi löser konflikter m.m.

Hembesöket gick bra. Vi hade naturligtvis städat och plockat undan men inte överdrivet mycket som man har hört att en del göra. Det hade i och för sig inte skadat om vi hade tagit ett tag över fönstrena, i alla fall de som vetter mot söder. De var fulla av spår efter små Williamhänder och Williampussar. Solen strålade in genom just dessa fönster som om den hade betalt för det.

Nåja mötet gick bra. William skötte sig bra, han fick inget raserianfall eller fnitteranfall och det får man vara tacksam för. Jag tror att han förstod att det var lite allvar i det här mötet att det inte bara var någon av våra vanliga kompisar som kom på besök. Vi hade givetvis förberett honom på det men allt det här med adoptionen är fortfarande så abstrakt för honom.

Hemutredningen var alltså inte så farligt jobbig. Utredaren var rätt duktig och ställde relevanta frågor, på den sista träffen märkte vi att han hade varit en duktig lyssnare och de svåraste frågorna kom därför nu. Ett exempel på en sådan fråga var Jag har förstått att ni hanterar saker och ting olika, hur tycker ni att det påverkar er relation? Det vållade oss inga större bekymmer men jag blev lite förvånad över att han hade lyckats ringa in våra svaga punkter och ställde frågor på just de bitarna som i alla fall jag fann svårast att svara på.

Denna delen av jobbet var han alltså rätt skicklig på. Tyvärr kan jag inte säga det om resten. Trots ett "löfte" om att utredningen skulle bli klar efter ca 3-4 veckor dröjde det drygt två månader innan vi fick hem den för att läsa. De veckorna kändes som år! Därefter tog det ytterligare ett par veckor innan den gick upp i nämnden och sedan fick vi medgivande i mitten på december. Allt som allt tog det nästan ett år från det att vi anmälde oss till att vi fick ett medgivande. Tur att vi inte visste detta i förväg.

Många har sagt att de tycker att det var intressant att sitta och prata om sig själva under hemutredningen och att de har upptäckt mycket om sig själva och om varandra. Jag känner inte alls på det viset. Det var inget nytt som kom upp under samtalen och som gjorde att jag fick nya synvinklar vare sig på adoptionen eller på oss som par. Martin och jag pratar mycket med varandra och är båda bra på att diskutera. Vi har även lånat många böcker om adoption och pratat igenom alla tänkbara frågeställningar.

Men en sak var bra som kom upp under utredningen. Jag berättade att jag kände en viss oro över hur man skall kunna fortsätta att prata med William om hur det gick till när han kom till världen, en av hans favoritberättelser. Vi kommer ju inte att ha en liknande berättelse med det nya barnet. Handläggaren sa då att det blir en annan berättelse en annan slags förlossning. Ni får rita och skriva hur det nya barnet hämtades och känslorna när ni fick barnet i er famn. Det blir en annan slags förlossning men säkert lika fin.

Det kändes bra. Förhoppningsvis hade man kommit på det själv men det känns skönt att få bort alla sådana frågor snabbt för de gnager lite. Det är ju oehört viktigt att Williams födelse och att han har legat i min mage inte sopas under mattan för att inte såra det andra barnet. Det gäller nog bara att försöka hitta lika fina och spännande beskrivningar i hur det andra barnet kom hit.

William kommer nog att bli lite avundsjuk när vi om några år berättar om hur vi hämtade barnet och om alla spännande saker som hände på vägen dit och under tiden. Givetvis ska William följa med och hämta barnet men när man är så liten glömmer man snabbt så det blir nog som en ny berättelse varje gång.

September - November 2004
Hemutredaren rådde oss att anmäla oss till en adoptionskurs vilket vi också gjorde. Den började under hösten och var på tio träffar. Kursen gav inte så jättemycket men var intressant och småtrevlig. Man hör ju även ofta om att de skall vara problemorienterade, vilket dock inte denna var, skönt. Givetvis pratade vi om problem som kan dyka upp men det är ju bara bra. Vi tyckte att många av de problem som togs upp i mångt och mycket liknande de som vi har haft med William, det vill säga helt vanliga småbarnsproblem. Sedan är det klart att andra och fler kan komma till. Vi fick också lära oss att man inte skall vara rädd för att söka hjälp om det skulle behövas. Mycket kändes som självklarheter. Om jag låter något självsäker och som om jag tar lättvindigt på det här med adoption ber jag om ursäkt. Det gör jag nämligen inte alls men barn är barn och de är så olika. Jag vill inte tillskriva barnet en massa problem och ta emot det med de förväntningarna.

En del männsikor problematiserar barnet bara för att det är adopterat. "Eftersom det är adopterat måste vi ha en inskolning på dagis på fyra veckor". Det måste man kanske inte alls. Det kanske går på två veckor precis som för de flesta biologiska barnen. Eller så behöver det mer tid precis om en del biologiska barn behöver. Det är helt och hållet individuellt. Min tanke är att jag skall ta emot barnet med vidöppet sinne och så får vi se vart det bär oss. Vi får anpassa oss efter det.

Jag vet också att anknytningen är mycket viktig och tänker därför att om barnet vill så ska jag bära det mycket, sjunga mycket och gosa mycket. Sedan får vi se vad som behövs eller krävs.

Den som höll i kursen hade själv adopterat så man kunde om man ville fråga om lite praktiska saker och det var bra. Vi fick även besök av en familj som adopterat bara ett halvår tidigare och ett besök av en man som själv hade blivit adopterad och som nu var vuxen. Det var mycket givande.

December 2004
När vi fick medgivandet firade vi med ett glas rött. Äntligen skulle vi få skicka in vår ansökan om adoption till adoptionsorganisationen. Vi har valt Adoptionscentrum AC för att de känns som en stor, trygg och bra organisation. De andra organisationerna är säkert också bra men AC var något som vi kände till innan vi ens funderade på adoption och därför blev det den organisationen. Kanske hade man kunnat spara pengar eller fått ett mer personligt mottagande av någon annan, mindre adoptionsorganisation men AC känns bra för oss. Akten består av en mapp. I mappen lägger man in läkarintyget och hemutredningen. Innan man skickar i väg den ska man även fylla i vilka länder man kan tänka sig att adoptera ifrån. Man skall alltså inte välja land utan bara göra önskemål. När AC får mappen ringer de upp och diskuterar det valda landet eller länderna med en. Ibland är det så att man inte kan välja ett visst land på grund av ålder eller sjukdom. Vi kunde exempelvis inte välja Thailand då Martin är för gammal. Man måste vara under 35 år för att få adoptera från det landet.

Martin och jag hade tre länder som vi tvekade mellan. Korea, Kina och Vietnam. Ett tag var vi mycket inne på Vietnam. Vi har kompisar som har varit där och som berättade om det trevliga och vackra folket. Dessutom tilltalade det Martin att vi inte skulle åka på en "charterresa" som han tyckte att resorna till Kina kan liknas vid.

Från Korea kommer lite yngre barn än från Kina och det lät bra då vi gärna ville ha ett så litet barn som möjligt. Men Korea är också ett rikt land och skulle inte behöva adoptera bort sina barn. (de barnen som finns för adoption där behöver givetvis också föräldrar men jag försöker bara förklara hur vi resonerade för att komma fram till vilket land vi skulle välja). Dessutom är det mycket dyrare att adoptera från Korea än från exempelvis Kina. Men vad gör det när man kan få ett litet barn!

Det går även fortare att adoptera från Korea än från något annat land så det är ju också ett plus. Vi grubblade och grubblade och efter ett tag kom vi fram till att Vietnam och Kina var de länderna vi kände mest för.

Vi ringde flera gånger till AC för att fråga om olika saker angående Vietnam. Vietnam hade varit "stängt" för adoptioner under ett par års tid och hade nyss öppnats igen så vi hittade inte så mycket aktuell information om det landet. Vi ville veta lite om barnen och om barnhemmen och hur resan dit går till. Jag kände någonstans i magtrakten att det inte kändes helt rätt. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Det var bara en känsla. Kanske var det för att resorna dit inte alls är organiserade utan man reser "ensam", bokar hotell och allting själv. Resan är på två till tre veckor och man får vara beredd på att det kan finnas mögel och skadedjur (kackerlackor) på hotellrummen.

När man har fått barnet i sin vård skall man helst inte lämna hotellet utan stanna på det. Vill man göra utflykter får man göra det en i taget, alltså inte ta med barnet. Om vi hade rest själva hade det inte spelat så stor roll men nu skall vi ta med William. Det känns för strapatsrikt!

Helt plötsligt kändes Kinas "charterresor" som ett bra alternativ, tyckte jag. Organiserat och bekvämt. Jag menar - det blir nog med spänning ändå - vi ska hämta ett barn - vårt barn! Hjälp! Vi vill även att själva resan ska bli en positiv upplevelse för William. Det är ju inte helt lätt att få syskon när man är van vid att ha mammas och pappas odelade uppmärksamhet och kärlek i sex år och kan då resan och hämtningen bli en trevlig, spännande och rolig upplevelse tror vi att det kan hjälpa till att få en bra start på vår fyrmanna familj.

Vi hade nästan bestämt oss för Vietnam. Men magkänslan och kackerlackinformationen gjorde sig hela tiden påmind. Det kändes inte helt rätt och jag fick skuldkänslor. Tänk om barnet som är tänkt för oss är i Vietnam. Vi hade ju nästan bestämt oss och så börjar jag tveka och snegla mer och mer åt Kina. Martin var inte riktigt med mig. Vi diskuterade och bollade. Varje gång någon av oss hade hört något nytt om något av länderna berättade vi det för varandra och vägde för och nackdelar.

Då helt plötsligt meddelade AC att de inte tog emot fler ansökningar till Vietnam. När de hade "öppnat" landet igen var det tydligen jättemånga som hade skickat sin ansökan dit och de hann inte med utan det blev köer för att få ansöka. De visste inte hur lång tid det kunde ta. Jag blev lättad, magkänslan var rätt. Det är inte i det landet vårt barn finns.

Kina kändes nu allt mer rätt men vi ville hålla alla dörrar öppna och skrev både Kina och Korea på mappen.

När AC har fått mappen har man ett samtal med organisationen då man diskuterar huruvida landet eller länderna som man valt skulle kunna godkänna oss som sökandena och som adoptivföräldrar. Vår kontaktperson tyckte att vi passade jättebra in på Korea, det är inte så många som gör det då det landet ställer höga krav på bland annat antal år man skall ha varit gifta, utbildning och att man är helt frisk.

Sedan en tid tillbaka bestämdes det även att man inte får ha ett BMI på över 29, vilket gör att många adoptanter från USA faller bort och det har därför blivit många barn som behöver föräldrar i Korea. Men vi hade nu hunnit bestämma oss för Kina och eftersom vi passade in på det landet också, fick det bli det.

Eftersom det var julledigt på AC fick vi vänta lite längre än normalt på PM 3. PM 3 är ett dokument som berättar vilka papper man skall samla till sin ansökan som skall gå i väg till Kina.

PM 3 är en åtråvärd handling för alla som skall adoptera. Då organisationen inte vill att man berättar vilka dokument man behöver (det är deras "företagshemlighet" och man "förbinder" sig att inte skicka det till de som inte adopterar genom AC) så tänker jag inte ta upp exakt vilka dokument som behövs. Det är heller inte särskilt intressant om man inte är i just det skeendet av adoptionsprocessen då handlingarna inte får vara för gamla då de skickas till landet.

Januari 2005 En bit in i januari 2005 fick vi alltså detta mytomspunna, hemlighetsstämplade och för oss mycket värdefulla dokument. Vi började "samla papper" direkt! Ingen tid fick gå förlorad.

Man skall även skicka med ett antal bilder där ens släkt helst skall vara med, däremot inga husdjur. Bilderna var det jobbigaste av alltihop.

Vi tyckte aldrig att de blev bra nog. Alltid var det något som inte stämde. Man skall exempelvis vara fint klädd och sitta vid dukat bord, det får inte vara för "uppstyltat" samtidigt som det skall vara avslappnat utan att vara för "glatt". Dessutom skall man ha skor på sig inomhus!

Vi tog om och tog om. Varenda gång bad vi William att le "lagom" mycket. Eftersom vi aldrig blev nöjda med bilderna trodde William att det var hans leende det var fel på vilket resulterade i att han gjorde någon konstig grimas med munnen och hade vitt uppspärrade ögon. Stackars William, det är inte lätt att bli storebror. Vi ser ut som familjen Adams på en del av bilderna. Hoppas att kineserna har lite överseende med situationen, att det inte känns helt naturlig och att de därför blir därefter. Vi skickade med ungefär tjugo bilder till AC så fick de välja ut de sex bästa som skall skickas med till Kina (stackarna, det måste ha tagit dem en halv dags arbete).

Vid tre tillfällen trodde vi att vi hade alla papper i ordning så att vi kunde skicka akten, varje gång upptäckte vi något fel. Ett namn som var felstavat, en inkomstuppgift som var fel... Det var oerhört frustrerande. Att behöva vänta ytterligare en dag på att få skicka papprena var i detta läget katastrof. Alla nerver låg på utsidan.

Att vara gravid var ibland jobbigt och man oroade sig för om barnet mådde bra och skulle vara friskt eller hur förlossningen skulle bli men det var ändå ingenting mot detta. Denna olidliga väntan som man inte vet när den skall ta slut.

Hela tiden tänker man att - hemutredningen borde bli klar i oktober men så tar det två månader längre tid än man trott eller - om vi får PM 3 i december så samlar vi papper fort som sjutton och så går akten iväg i mitten på januari. Så kommer inte PM 3 för det är julstängt och någon blir sjuk och när den äntligen kommer blir man själv sjuk och orkar inte fixa någonting. Väntan blir alltid längre än man tror, i alla fall har det varit så för oss.

Februari 2005 I mitten på februari skickade vi så äntligen iväg vår akt. Givetvis rekommenderat. Det var jättefiffigt. Vi fick ett nummer på vår försändelse och så kunde vi gå in på postens hemsida och följa vår akts väg. Man kunde alltså se var den befann sig just då.

När jag såg att mottagaren hade tagit emot försändelsen ringde jag direkt och mycket riktigt, de hade fått den. Sköööööönt.

Nu skulle vi bara invänta och se så att alla papper verkligen var i ordning också. Vi kunde ju faktiskt ha missat något. Ett par dagar senare fick vi klartecken och vår akt skickades vidare till notarius publicus, UD och kinesiska ambassaden.

Efter två veckor skickades våra papper till Kina! Nu börjar den långa väntan på barnbesked, det vill säga då man får reda på vilket barn Kina har sett ut åt oss. Jag vet inte hur lång tid den väntan kommer att ta men på AC säger de att det för närvarande tar sex - sju månader till barnbesked och att man sedan reser ungefär sex veckor efter barnbeskedet. Om allt går som det skall hoppas vi på att få resa i höst någon gång.

Mars 2005 Våra papper har gått iväg och samtidigt som det känns jätteskönt att vara klara med allt papperssamlande, känns det tomt. Nu är det bara väntan kvar.

Jag, vi, väntar barn! Tänk att det någonstans i Kina finns ett litet barn som vi skall bli föräldrar åt. Ett litet barn som inte vet att snart skall hela hans/hennes liv förändras.

Det känns jobbigt att veta att barnet finns men att vi inte får hämta hem det. Onödig och bortkastad tid. Jag kommer på mig själv med att vilja att tiden skall gå fort. Samtidigt känner jag att det inte är rättvist, inte mot William, Martin eller mig själv. Det är en bit av livet, månader som kommer att fyllas av vardagliga men även festliga händelser. Det är månader av Williams liv som jag aldrig skulle vilja vara utan. Varje dag händer något nytt och spännande i hans utveckling och i vårt gemensamma liv. Jag älskar att vara en del av det. Få uppleva det och glädjas åt det tillsammans med Martin.

Ett tag tänkte jag att jag inte skulle tänka på barnet så mycket utan bara låta tiden gå. Men det är omöjligt. Barnet finns ju och det vore hemskt om jag inte skulle tänka på det. Det skulle ju vara som om man var gravid och sedan inte låtsades om det. Därför tänker jag på barnet varje dag men försöker att begränsa det för min och familjens skull. Vi pratar dock om barnet så gott som varje dag. Häromdagen kom William och sa att han håller på att göra en båt på dagis till sitt blivande syskon. - För det måste ju få lite leksaker när det kommer hit!

Det är inte så många som frågar om adoptionen i det här skedet. Det var inte som när man var gravid och folk frågade hur det är med magen och liknande frågor hela tiden. Det känns lite tråkigt för detta är lika stort för oss som en graviditet. Men samtidigt kan jag ju förstå att för de som inte vet så mycket om adoption är det inte så lätt att veta vad man ska fråga.

Dessutom finns det inte så mycket att berätta, för vi vet ju ingenting. Det är ju inte som att gå till barnmorskan och så får man veta att det ser ut si eller så och hjärtat slår med så många slag etc. För de närmaste kompisarna har vi berättat om hela processen.

För de som inte har tänkt tanken på att adoptera märker man att de har väldigt mycket olika känslor och tankar om saken och det blir en hel del frågor. Det är roligt att alla som vi känner är positivt inställda till adoption och att det inte längre är något ovanligt som kompisars kompisars vänner har gjort utan de allra flesta har en kompis som har adopterat eller går själva i tankarna att adoptera.

En del klumpiga kommentarer får man förstås. Värst av allt är dock att få kommentaren - Nu när ni har adopterat kommer ni säkert att bli barn! Jag trodde att det var sådana kommentarer som man bara läste om att andra fick. Men det är det inte. Jag tror inte att folk menar det så dumt som det låter. De tänker bara inte efter vad det är de säger och vad de menar med det.

Även kommentarerna som t ex - Du skall se att nu när du slappnar av så kommer det att funka eller - Det har ju varit väldigt stressigt de två senaste åren, försök att ta det lite lugnt så kommer det säkert att fungera.

Sådant ger en dåligt självförtroende och får en att må sämre än man redan gör. Länge gick jag omkring med skuldkänslor över att det kanske var mitt fel att vi inte blev med barn. Att jag var för spänd och att det var därför det inte gick. Det tog mig lång tid att inse att så inte är fallet. Martin och jag har aldrig diskuterat vems "felet" är. Vi har bara konstaterat att det inte går.

Jag har funderat på det här med att det blir stor åldersskillnad mellan William och det nya barnet. Den blir definitivt större än vad vi hade önskat. Barnen kommer inte att kunna leka på samma sätt som syskon som ligger nära varandra i ålder skulle kunna och heller inte ha samma minnen av sin barndom eftersom de kommer att vara i olika utvecklingsfaser.

Fördelarna är att vi har kunnat följa alla Williams utvecklingsfaser och vartenda litet framsteg som han har gjort och kunnat glädja oss åt det. Vi kommer även att "slippa" att ha två barn som behöver hjälp med allt (blöjor, matning, påklädning) samtidigt. Dessutom kommer barnen att ha olika behov och man hinner inte tröttna eller bli irriterad. När den ena fortfarande behöver blöja, välling och sedan sova kan den andra sitta uppe med oss föräldrar och mysa och få ensamtid senare på kvällen med prat om vad som har hänt i förskolan m.m.

För det lilla barnet är det mycket basbehov som behöver uppfyllas medan man med det andra barnet kan gå och se på bio eller gå och ta en fika. Jag tror att detta kommer att passa vår familj mycket bra då Martin jobbar ganska mycket. Med två småbarn i huset samtidigt tror jag att det hade blivit väldigt slitsamt. Men det är klart att man anpassar sig till situationen. Hade vi haft två små barn samtidigt hade det haft sina fördelar.

Minst en gång i veckan under vinterhalvåret går jag in och har ensamtid i badrummet. Det är när jag ligger i badkaret som tankarna på adoptionen snurrar runt som mest och det är i badkaret jag formulerar mina tankar och reder ut mina känslor. En till två timmar spenderar jag i vattnet och kommer sedan upp som ett russin. (Det är inte klokt vad skrynklig man blir om händerna).

Ibland kommer förbjudna tankarna upp eller ämnen som är tabu. Jag tänker dela med mig av dem även om jag förstår att de kan röra upp känslor. Ändå tror jag att många tänker de här tankarna någon gång under adoptionsprocessen.

Jag funderar mycket på hur det kommer att bli när vi får barnet, lyckan och glädjen över att få se vårt barn. Men också, tänk om jag inte kan älska det? Tänk om inte moderskänslorna kommer när jag får barnet i min famn?

Sådana tankar hade jag också när vi började fundera på syskon till William (innan vi visste att det inte skulle bli fler bio-barn). Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna älska någon så mycket som jag älskade William och hur skulle vi kunna skaffa syskon till honom när jag inte skulle kunna älska det barnet lika mycket?

Kärleken är så intensiv och så stark och jag har aldrig älskat någon så mycket som William förut. Jag har hört samma farhågor från flera kompisar som väntar sitt andra bio-barn. Men när barnet väl kommer gör man det, lika mycket, men ofta på olika sätt. Jag är övertygad om att det är likadant vid en adoption. När man väl har barnet hos sig och har lärt känna det kommer kärleken att vara lika stark och intensiv som till sitt eller sina andra barn.

Även det här med att om jag kanske inte kommer att känna något när vi ser bilden på barnet, är en jobbig tanke. Om det bara känns helt fel. Så får man ju bara inte tänka. Man skall faktiskt vara glad över att man får adoptera. Men likväl, tanken fanns där och den är starkt förknippad med det här att kunna älska barnet. Ett sött barn är kanske lättare att tycka om direkt? Sedan kom jag på att när William föddes var han INTE söt utan liten, skrynklig och röd.

Huvudet var mycket större än kroppen och han hade inget hår. När jag tittar på bilder från den tiden i dag, kan jag konstatera att han inte var särskilt söt som liten bebis. Och ändå när jag fick honom var han det vackraste barnet jag någonsin sett, det är han fortfarande. Jag är övertygad om att det är samma sak vid adoptioner. När man äntligen får se bilden på sitt barn är det det finaste barnet man kan tänka sig. Det och inget annat barn vill man ha.

En annan förbjuden tanke har varit det här med att få ett friskt barn. Med frisk menar jag ett barn som inte har psykiska problem som kräver vård (barn som har ett fysiskt handikapp eller får problem som är relaterade till adoptionen menar jag alltså inte). Jag kan inte hjälpa det men det är något jag har funderat på. Rädslan för det ligger i att jag inte vet hur man hanterar sådana problem och i att jag inte vet hur jag skall kunna hjälpa barnet eller om jag ens kan hjälpa det. Men blir det så får vi göra vårt bästa. Kommer tid kommer råd.

Men värst av allt, tänk om barnet tycker att vi är riktigt fula och inte kan älska oss. Vi ser ju helt annorlunda ut och är väl inte särskilt vackra i deras ögon...

När jag ligger där i badkaret och håller på att filosofera som bäst känner jag plötsligt ett stick i ljumsken. Det känns ganska välbekant. Kanske är det en ägglossning på gång, jag har ju dem inte så ofta och det är inte alltid jag känner av dem. För första gången på många år kan jag bara lugnt konstatera, jaha jag har kanske ägglossning, so what?! Det känns så befriande skönt att inte jaga ägglossningar, kolla sekret och fundera på om det är läge att försöka göra barn nu. Istället ligger jag kvar i badet och fantiserar om det lilla barnet vi redan väntar. Drömmer och längtar och gläder mig något enormt.

Men att jag inte bryr mig om ägglossningen betyder inte att jag har kommit över sorgen över alla våra misslyckade försök att jag ska bli gravid. Det finns de som säger att har man inte kommit över den sorgen skall man inte adoptera. Många som adopterar tycker att det är lite "fult" om man inte har kommit över den sorgen. Det resonemanget förstår jag inte riktigt, eller jag förstår men jag håller inte med. Jag har ända sedan jag var liten vetat att jag en dag ville skaffa barn och jag drömde om en stor familj. När jag blev gravid med William visste min lycka inga gränser. Jag var helt fantastiskt glad. Graviditeten var smidig. Jag födde William på mindre än fyra timmar utan bedövning och att vara mamma åt det lilla knytet var roligare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det var helt enkelt det roligaste jag har gjort i hela mitt liv.

När vi började försöka få nästa barn kändes allt jättekul, men glädjen blev till oro och efter ett års egna försök gjorde vi utredningar efter konstens alla regler. Vi försökte få till ägglossningar med pergotime, vi gjorde inseminationer för att sedan gå över till IVF. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som under den tiden. Det var en jättestor sorg att behöva inse att det inte blir fler biologiska barn. Sorgen har definitivt mattats av men inte försvunnit. Inte ännu.

Sorgen har däremot ingenting att göra med att vi vill adoptera. Vill någon missförstå vad jag menar så kan den ju tänka att vi adopterar för att vi är så ledsna för att vi inte kan få fler bio-barn. Men så är det inte. Vi adopterar visserligen för att vi inte kan få fler bio-barn men vi adopterar inte för att sorgen skall gå över och försvinna. Vi adopterar för att vi gärna vill ha ett barn till och att adoptera ett barn är ett annat, lika bra och roligt sätt att få barn på. Men i sorgen ligger smärtan, besvikelsen och alla misslyckade försök att bli gravid kvar.

Jag ångrar idag att vi höll på så länge med alla olika medicinska försök att jag skulle bli gravid, att vi inte beslöt oss för att adoptera direkt. Då hade sorgen varit mycket mindre eftersom tiden av misslyckanden, smärta och besvikelse hade varit kortare.

Nåja, det är ju ingen idé att ångra något eftersom det inte leder någon vart. Istället är jag glad över att både Martin och jag tycker att adoption är ett toppensätt att få barn på. Det är ju inte alla som vill eller kan välja det alternativet och det är få förunnat att få vara med om båda sätten att få barn på.

NYTT

Augusti 2005
Sommaren har varit skön. Jag och William åkte iväg själva till Grekland i en vecka och hade mysigt. Pappa Martin fick stanna hemma (någon måste ju dra in pengarna, haha). Det var roligt att göra något bara William och jag. Vi badade, åt och sov. Dessutom läste vi flera kapitelböcker tillsammans. Kirkegaard har skrivit så många bra barnböcker. De är både roliga och finurliga. När vi kom hem från Grekland var vädret tipptopp i Sverige. Jag trodde faktiskt att det skulle hålla i sig hela sommaren, men icke. När Martin gick på semester lyste solen med sin frånvaro och samma dag som vi började jobba kom den fram igen.

Jag hade bestämt mig för att ta en paus från adoptionen när jag var i Grekland och även fortsätta med det under sommaren. Det är så lätt att man hela tiden går in på websidor som har med adoptionen att göra så fort man kommer åt för att se "om det har hänt något", även om det bara var en timme sedan man var inne sist. Det blir lite som ett gift. "Tänk om någon har hört något?", "Det har kanske rört på sig i Kina och några grupper har kanske fått barnbesked helt oväntat?". Man blir liksom fast i det och man bara måste titta efter. Kanske gör man det för att påminna sig själv om att det är verkligt. Att det kommer att hända någon gång i framtiden.

Men egentligen vet jag ju att det inte händer att barnbesked (BB) kommer helt plötsligt, det gör det aldrig. Allt är så väl organiserat i Kina. De skickar barnbesked en gång i månaden, oftast samma datum varje månad. Det enda som varierar är antalet grupper som får barn.

Från första början trodde vi att vi skulle få barnbesked i slutet av augusti men nu verkar det som om det dröjer till oktober, i värsta fall början av november. Två månader kan tyckas kort men när man inser att väntetiden har förlängts med två månader är det lätt att få ett mindre sammanbrott.

Vi hade ju hoppats på att vara hemma innan jul men nu kanske vi åker efter jul eller kanske inte förrän i januari. OM det inte blir fler förseningar. Ovissheten har varit himla jobbig, att inte veta NÄR man får BB och NÄR man får åka. Har man dessutom som jag ett stort kontrollbehov blir det nästintill olidligt.

En del börjar handla kläder, vagn, spjälsäng m.m nästan direkt efter att de har skickat sina handlingar till Kina. Det är väl ett sätt att bearbeta och förstå att man faktiskt väntar barn. Det syns ju inte på magen. För min del har just det inte känts så bra. Jag vill vänta och se vad det blir, flicka eller pojke, ålder och kanske storlek? Fast en dag var jag i en affär och såg söta bebisskallror och då köpte jag ett par sådana till en kompis som har fått barn och sedan helt plötsligt hade jag lagt ner ett par till mig själv också. Det kändes jättestort och hela jag blev så himla glad, för det blev med ens så verkligt att vi verkligen skall få ett syskon efter alla dessa år. Vagn, spjälsäng m.m. har vi i förrådet så det ordnar sig med den saken. Vi skall bara ta ut allt och titta så att det ser OK ut. Men det gör vi nog inte heller förrän vi har fått BB.

Folk frågar ibland om vi har hört något, det är kul. Tråkigt nog har vi aldrig något annat svar än; nää och sedan får vi lägga till historien om att det drar ut på tiden. Till slut vågar folk inte fråga mer eftersom de är oroliga för att få höra om ytterligare förseningar. Efter ett tag blir man själv trött på att prata om det. Man resignerar faktiskt och inser att det blir när det blir. Det är ingen idé att bli förbannad och ledsen, det går ändå inte snabbare. Det finns liksom ingen att klaga hos.

Man blir ganska duktig på att vänta och ha tålamod. Just dessa två egenskaper är jag skapt utan så jag har haft det himla jobbigt med den biten. Jag har en kompis från adoptionsgruppen som är kolugn och mer eller mindre rycker på axlarna när hon hör om förseningarna m.m. "Det är ingen idé att bli upprörd för jag kan ändå inte göra något åt det" är hennes motto. Jag kan ju bara beundra och avundas henne. Så fantastiskt att känna så. Inte bli upprörd och deppig och ledsen. Men jag jobbar på det och jag har blivit bättre, faktiskt.

Många av mina medsystrar sitter,verkar det som uppkopplade så gott som alltid på Kinalistan (mötesplats för föräldrar som har adopterat eller tänker adoptera från Kina www.yahoo.com) eller någon annan sida. Man ser deras signaturer hela tiden, ibland skriver de flera inlägg efter varandra och svarar på alla andras frågor. Det blir nästan lite hysteriskt. Men jag förstår dem för det är svårt att inte gå in och kika om något har hänt, särskilt när det börjar bli dags för BB. Under ett par veckor, precis i början när jag hade upptäckt Kinalistan gick jag säkert in en eller två gånger per dag. Det har jag inte gjort nu under sommaren. Det kan gå flera dagar eller veckor utan att jag går in och kollar. Det känns faktiskt mycket mindre frustrerande med väntetiden om man inte går in så ofta och jag mår mycket bättre om jag inte försöker hålla koll hela tiden utan ägnar tiden åt annat.

September 2005
Äntligen! Efter senaste omgången BB är det faktiskt VÅR grupp som står på tur. Nästa gång det kommer BB till min organisation är det vi som får barn. Jag kan inte koncentrera mig ordentligt på jobbet. Jag sover dåligt och jag har en känsla av frustration, otålighet och förväntan. Måste in och titta på listan igen. Fast jag vet att för vår del blir det inte aktuellt förrän om ett par, tre veckor.

Egentligen handlar det "bara" om fyra eller fem veckor extra om vi inte får BB nästa gång och det är ju inte så lång tid särskilt inte med tanke på hur länge vi redan har väntat. Men det känns som en fruktansvärt lång tid i det läget vi befinner oss nu. FEM veckor till. Hur skall jag stå ut? Ryktena går varma på alla listor. Vissa rykten gör att man nästan börjar gråta av besvikelse men så läser man ett annat inlägg som gör att hoppet stiger igen. Det är en känslomässig bergochdalbana. Men känslan är ändå stark att nu är det verkligen vi som står på tur. Det känns för första gången väldigt hoppfullt inför september månads BB. Alla tror att det är vår tur nu. Jag pratar med AC, vår adoptionsorganisation, och till och med de är så gott som säkra på att vi får BB nu. De som annars brukar vara mycket återhållsamma med sådana yttrande.

Jag ringer mamma och vi pratar om barnet och resan. Min mamma och Martins pappa ska följa med till Kina. Mamma är nästan lika förväntansfull som jag. Hon har varit och köpt en tjock bok som handlar om Kina. Vi börjar förbereda oss. Var och en på sitt sätt.

Martin och jag funderade länge på om vi skulle fråga våra respektive föräldrar om de ville följa med. Det är ju inget som är självklart. Resan och när man får barnet är ju väldigt privat. Samtidigt såg vi många fördelar med att de är med. Det kommer att bli en stor omställning för William. Vi reser långt bort och hämtar ett barn som skall följa med hem. Han är van vid att få all uppmärksamhet och kan till och med ibland bli lite avundsjuk om man har ett annat barn i knäet. Mormor är hans favoritperson efter Martin och mig så vi tror att det kan vara bra att han kan krypa upp i mormors knä eller gå ut och gå och hitta på något med mormor och eller farfar när det blir för mycket som kretsar runt det nya barnet.

Man vet ju inte om barnet är sjukt eller skriker nonstop eller något annat. Då är det skönt för både oss och William att vi har några som kan hjälpa till. Vi vet också att våra föräldrar klarar sig alldeles utmärkt själva och att vi inte behöver ta hand om dem. Farfar är en van resenär som har varit på många fler exotiska platser än någon annan jag känner. Förutom resan till Kina skall han till Indien i mars 2006. Han åker på minst en lång resa varje år. Han kommer nog att ge sig ut på en del egna äventyr när vi är i Kina.

Min mamma är inte riktigt lika resvan men även hon har gjort en hel del resor. Jag vet att hon kommer att känna in stämningen och hålla sig i bakgrunden när det är dags för det. Hon är inte typen som kommer oinbjuden om man säger så utan kommer att finnas där som ett trevligt resesällskap och en ovärderlig hjälp när det behövs. Jag är jätteglad över att få dela denna upplevelsen med henne och jag tror att det även en dag kommer att vara mycket betydelsefullt för barnet att veta att mormor och farfar åkte hela den långa vägen för att hämta hem det.

I och med att det börjar närma sig för BB drömmer jag mycket. En natt drömde jag att jag inte alls var nöjd med barnet jag hade fått. En äldre bekant(?) sa "aldrig har jag mött någon som klagar så mycket som du". Jag hade jättedåligt samvete i drömmen men även när jag vaknade. Drömmen var fruktansvärt tydlig, inga krusiduller eller konstigheter alls så att man skulle kunna tolka den på olika sätt. Nej, helt klockren. Jag ÄR rädd för hur det ska bli. Tänk om jag inte känner den där enorma lyckan och hänförelsen över barnet? Tänk om jag inte känner något alls? Helt nollställd eller till och med besvikelse. Hemska tankar - Ja. Fullt normalt?  - Ja, jag tror faktiskt det.

Den 28 september 2005
Med stor besvikelse kan vi konstatera att AC denna månad inte fick några barnbesked. Av någon anledning valde organisationen i Kina att bara lämna barnbesked för halva månaden vilket alltså innebär att vi får vänta till november. Jag måste säga att det känns enormt tungt just nu. Jag orkar inte med väntan och känner mig alldeles uppgiven. Hoppet och glädjen som man hade byggt upp inför denna månads barnbesked föll helt platt till marken, utan fallskärm. Luften gick ur mig. Inte en månads väntan till. JAG HAR INGET TÅLAMOD KVAR! NU ÄR MITT TÅLAMOD SLUT!

Väntan är inte alls 6-7 månader den är snart 9 månader till BB och minst 10,5 till dess att man kommer hem med barnet. Det är ju en sak om man vet från början att väntan kommer att ta så lång tid men när den plussas på med ytterligare en månad och sedan ännu en blir det så tungt att det knappt går att andas. Hela processen från det att vi ringde till socialförvaltningen till att vi kommer hem med barnet kommer att ta nästan två år.

Glädjen över att vi är nära har försvunnit och förbytts mot tankar om det någonsin kommer att bli vår tur? Vad kommer nästa månad att innehålla? Jag vågar knappt tänka tanken. Jag vet just nu inte hur det skall gå till att klara jobbet. Jag känner mig helt ur gängorna och vill bara ligga under täcket och gråta, bara det att tårarna är slut. De tog slut någon gång i våras när vi insåg att det inte skulle bli barnbesked i slutet av augusti. Dessförinnan blev de förbrukade på misslyckade IVF-behandlingar och på att det tog så lång tid innan vi fick börja med hemutredningen och sedan över att handläggaren aldrig fick ändan ur och skriva utredningen.

Tänk om handlingarna hade gått iväg en vecka tidigare till Kina? Då hade vi haft ett barnbesked i början av september, det vill säga två månader tidigare än vad det kommer att bli nu.

Om ett år är jag kanske helt överlycklig över att handlingarna inte gick iväg tidigare, för att hemutredningen drog ut på tiden och att det tog en hel månad innan våra handlingar blev inloggade i Kina.  Annars hade vi ju inte fått just det barn vi fick. Jag hoppas verkligen att det blir så. De säger ju att rätt barn får rätt föräldrar till slut. Och jag tror på en högre makt. Det finns en mening med allt även om det många gånger känns svårt att förstå. Just nu känns ju den tanken inte så lätt eftersom vi inte vet vem vi väntar på och allt är så himla abstrakt på något sätt.

Efter dagar av självömkan och gråt (lyckades krama ut några tårar till och det är bra för det är läkande) känns det något litet bättre. Nu gäller det att försöka ta sig igenom den sista biten också. Det är lustigt, ända sedan man skickade handlingarna har man gått och tänkt "tänk när det bara är några veckor kvar till BB"? Wow, vilken känsla att veta att nästa gång är det vår tur och så när man väl står där så är det enda man känner frustration och resignation. Det är ju nu man skall vara som gladast - målet inom räckhåll men ändå den där sista förväntansfulla, bitterljuva väntan kvar innan man får veta vem man har väntat på i (minst) två år. Det är både spännande och skräckblandat på samma gång.

Tar fram almanackan och bläddrar. Börjar skriva in olika aktiviteter så att fokus kan läggas på något annat. OK, Martin skall åka och jaga en helg, då kan jag och William gå på bio. Vi läste "Kalle och chokladfabriken" på Kreta i somras och det vore ju kul att se den på film också. En lördag bokar jag in för att gå på spa med mamma och så kommer höstlovet och allhelgona helgen. Som lärare är man ju privilegierad, man har lite trevliga lov här och där. På lovet skulle vi kunna ha en liten fest med barn och vuxna tänker jag högt. Ja, en Halloweenfest ropar William och sätter igång att planera vad vi ska äta, ha på oss och vad vi ska säga till gästerna. Han kommer till och med på en egen påhittad lek som vi kan leka på festen. Det är för sent att backa och jag skriver in Halloweenfest i almanackan. I slutet av oktober har vi redan bestämt att vi skall ha en ålfest så den helgen är bokad. Sådär, nu har vi lite annat att tänka på ett tag framöver. Måtte det sedan komma ett BB!

Vi hörs
Linn