Under vårt första IVF-försök som pågår nu har jag saknat bra
information om hur behandlingen går till och hur det känns.
Därför vill jag gärna dela med mig hur det är för mig.

23 januari klockan 15.30
Informationsmöte på IVF-kliniken.
Nervösa kom jag och min man till mötet. Väntrummet var fyllt av andra minst lika nervösa par. Förstulet kikade jag under lugg på de andra och tänkte: Oj, vad många som inte kan få barn och vad vanliga de ser ut.

Där fanns alla möjliga par. Några yngre med tatueringar och slitna jeans, propra par i dräkt och kostym, invandrarkvinnor med huckle och så var det vi som smälte in sådär lite mitt emellan.

Väntrummet var trevligt inrett. Designade möbler, CD-anläggning och TV från Bang &Olufsen. På ett bord stod en stor fruktkorg. Det fanns även en hel del litteratur och tidningar och förvånande nog en gunghäst och lite leksaker. Det trodde jag nästan var tabu på en sådan här klinik. Väggarna var prydda med foton på barn, ensamma och tvillingar. Alla var de ett tecken på lyckade IVF-behandlingar.

När väntrummet var proppfullt kom det ut en gullig sköterska och satte på en film av Lennart Nilsson om hur barn blir till. Jag var lite undrande eftersom jag hade läst att de bilderna var tagna på döda foster. När filmen var slut fick vi gå på rundvandring och titta på patientrummen, operationssalen och de övriga lokalerna. Sedan samlades vi i ett konferensrum och en sköterska berättade om IVF.

Hon visade oss även sprutorna, som man själv skulle använda där hemma senare. Då blev min man lite blek och kände sig svimfärdig trots att det inte var han som skulle ta sprutorna. Kvinnan ska injicera ett preparat som stimulerar äggstockarna.

3 februari
Börjar spraya, ett hormon i form av en nässpray, som sätter den naturliga cykeln ur spel. Fyra gånger per dag i varje näsborre. Jag skulle starta en lördagsmorgon. Direkt efter första sprayningen fick jag fysiska besvär. Kände nog efter för mycket och tyckte det var lite obehagligt att göra det här av fri vilja.

Men sen gick det utan problem. Fick torra slemhinnor i näsan och lite näsblod efter ett tag men mitt allmäntillstånd var bra. Min man tyckte dock att jag blev ganska hemsk i humöret emellanåt.

I slutet av sprayningen fick jag svettningar och jag som normalt är ganska frusen vädrade för fullt när jag var hemma. Trots det var dessa besvär ganska lindriga. Det insåg jag när jag läste på sprayflaskan om alla möjliga biverkningar som jag lyckligtvis inte fick.

20 februari
Läkarbesök ett. Jag har nu sprayat i lite mer än två veckor. Fick först träffa en sköterska som jag kunde ställa frågor till. Hon tog ett blodprov på mig och vi pratade lite. Sedan instruerade hon mig i sprutteknik, hur jag skulle blanda vätskorna och hur jag skulle ta sprutorna. Usch!

Hon tvingade mig att ta en spruta med koksalt på plats bara för att vara säker på att jag verkligen klarade det. Först vägrade jag men efter lite lirkande gjorde jag henne till viljes och tyckte inte det var så farligt. Nålen var så tunn att den knappt kändes.

Därefter fick jag gå in till läkaren som gjorde ett ultraljud på mig. Det var då han upptäckte att jag hade endometrios vilket jag var totalt ovetande om.

Först kändes det bra att få veta eftersom det vid utredningen inte kunnat konstateras något fel på vare sig mig eller min man. Hemma igen läste jag allt jag kunde hitta om just endometrios och då kändes det inte lika kul.

27 februari
Sprutdags. Första sprutan skulle jag ta en tisdag. Min man var på kundbesök och jag kände mig ganska ynklig och tyckte synd om mig själv. Som tur var skulle jag bort och den tidspress det innebar gjorde det lättare att ta sprutan. Annars skulle jag ha kunnat gå och vela ganska länge. Nålsticket gjorde inte särskilt ont. Jag tog djupa andetag och sprutade in millimeter för millimeter tills sprutan var tom. Jag var ganska stolt över mig själv. Däremot blev jag väldigt överraskad av hur mycket själva vätskan sved. Det gjorde ont! Även en stund efteråt.

En gång om dagen skulle jag spruta. Det blev inte lättare för att jag visste hur det kändes, tvärtom. Men det kunde variera från gång till gång. Jag tror att vätskan på något sätt gjorde sår under huden för ibland sved det mycket mer än vanligt och jag avskydde det hela.

Jag ville ge min man en spruta för att även han skulle veta hur det kändes eftersom han inte trodde det var så farligt. Men det fick jag förstås inte. Nässprayen ska nu halveras och fortsättningsvis blir det bara en sprayning i ena näsborren fyra gånger dagligen.

4 mars
Söndag kväll. Fyra tabletter antibiotika till oss båda när vi gick till sängs. Antibiotika för att minska infektionsrisken hos både kvinnan och mannen. Läkaren hade sagt att man kunde bli illamående men faktum var att ingen av oss kände av tabletterna det minsta. Skönt.

9 mars
Läkarbesök två. Nu hade jag sprutat i 11 dagar. Fick träffa sköterskan och prata lite. Sedan in till läkaren som gjorde nytt ultraljud för att kolla att äggblåsorna vuxit till sig som de skulle. Fick tid för den stora äggplockardagen!! Slipper sprutorna och ska inte heller spraya mig i näsan mer. Känns nästan konstigt.

11 mars
Tar en ny sorts spruta, en enda gång, som sätter igång ägglossningen. När jag tagit de andra dagliga sprutorna har jag mått ganska bra, bara lite öm i magen. Den här sista sprutan trodde jag skulle vara ungefär likadan men så upplevde inte jag det. Den vätskan sprängde och gjorde ont i hela magen en bra stund. Dessutom blev det en stor bula under huden där jag sprutat in vätskan. Usch!

13 mars
Äggplockardagen. Klockan tio infann sig min man och jag på IVF. Jag fastande och ganska nervös. Vi fick gå in i patientrummet där det stod en inbjudande säng och väntade.

Utanför rummet fanns en kaffebricka med fikabröd och frukt. Min man tog sig en kopp kaffe och jag slängde på mig den vita klänningen som man skulle ha på sig inför operationen.

Jag fick också 10 mg Stesolid. Det var skönt för jag slappnade av men hade svårt att läsa boken jag tagit med mig eftersom raderna hoppade runt lite. Jag blev lite gosig och fnissig av tabletten. Min man fick lämna spermaprov och det tyckte han inte var så lustigt vilket är helt förståeligt.

Efter ett tag var det dags. Min man fick ta en rock på sig och jag placerades på operationsbordet. I min arm satt en nål där de fyllde på med två sprutor smärtstillande medel. Jag blev ganska snurrig. Sedan fick jag en spruta sömnmedel.

Läkaren glömde att säga vad han sprutade in så jag var tvungen att själv fråga honom för det är klart man undrar. Under operationen var jag faktiskt vaken nästan hela tiden och pratade med både läkaren och sköterskan. Jag klagade lite för jag tyckte det gjorde ont emellanåt och då fyllde de på med lite mer bedövning. När doktorn var färdig rullades jag in i patientrummet igen och somnade.

Vaknade en timme senare och var fortfarande lite snurrig. En sköterska kom in och berättade att de plockat ut nio ägg och det lät ju lovande. När vi kom hem var jag ganska pigg men fortfarande påverkad av all medicin. Hade svårt för att koncentrera mig och fattade väldigt långsamt vad folk sa till mig. Gick och la mig och sov som en stock i två timmar.

Under tiden hade min man lagat middag som jag åt med god aptit. Kände mig ganska bra. Tog dock en värktablett för jag hade värk i magen, typ en svårare mensvärk. Blödde också lite, men inte mycket alls. Nu ska jag vara hemma från jobbet resten av veckan för i övermorgon ska de förhoppningsvis sätta tillbaka två befruktade ägg och sen är det den långa väntan som gäller. Jag hoppas, ber och längtar...

15 mars
Dagen "Ä" som i äggåterförande. Vi kom till kliniken klockan 15.00 och fick samma patientrum som vi haft till vårt förfogande under äggplockardagen. Jag drog på mig den vita klänningen igen innan vi gick in i operationssalen.

Där överlämnade läkaren ett papper till mig där det stod att nio ägg hade plockats ut. Av dessa hade sju visat tecken på befruktning ett dygn senare. Efter ytterligare ett dygn hade sju delat sig. Av dessa skulle två återföras.

Resterande sju ägg hade kastats. Varför vet jag faktiskt inte för läkaren berättade inte det och jag glömde att fråga. Vi hade ju före äggplockardagen skrivit på ett papper där vi godkände frysning av överblivna ägg. Ska fråga vid nästa tillfälle. Det är så svårt detta.

Läkarna är vana och rutinerade och glömmer nog bort ibland att vi som kommer dit inte har en aning om vad som ska hända riktigt. Jag tycker att de kunde berätta mer faktiskt, även om de alla varit väldigt rara och omtänksamma.

Äggåterförandet var lustigt. Där låg jag på rygg och tittade upp i taket. Min man satt bredvid och höll mig handen. Läkaren hämtade en liten skål med äggen och bara sprutade in dem. Det kändes inte ett dugg fysiskt men mer psykiskt.

Vi blev hemskickade direkt och jag stannade hemma resten av veckan. Lite orolig var jag. Vågade inte springa runt som jag brukar utan låg mest i sängen. Fast de sagt att man inte behöver göra det och fast det känns konstigt att ligga till sängs när du mår toppen tror jag att man ska ge kroppen en chans att vila.

Från och med idag ska jag ta tre Progesteron om dagen i rumpan eller i slidan. Jag har läst att man kan få biverkningar som illamående, bröstont etc. Inget av detta har jag känt. Tycker mest det är lite olustigt att ta dem på det sätt man ska.

Dock har jag valt att ta tabletterna i rumpan vilket nog är att rekommendera om man överhuvudtaget funderar på ett samliv med sin partner även efter äggåterförandet.

Inte heller det blev jag informerad om huruvida det kunde vara bra eller dåligt att ha sex efter återförandet och om man kunde ha det, när i tiden i så fall. Som det nu var valde vi att vänta i flera dagar av rädsla för att det skulle bli fel. Inte vet jag. Det kanske låter dumt men har man kommit så här långt vill man inte att det ska misslyckas på grund av saker man själv kan råda över.

25 mars
Tio dagar efter äggåterförandet och jag känner mig inte det minsta gravid. Inte ens lite. Hur sorgligt som helst. Varken trött, illamående eller något. Så mitt hopp är kanske inte det största just nu. Dock finns chansen ännu.

Jag ska göra graviditetstest den 31 mars och sedan kommer IVF-kliniken att ringa mig den 2 april. Nu är det bara att vänta och hoppas. Tycker dock jag känner det precis som om jag ska få mens. Vet inte helt säkert ännu. För mig har målet varit att bli gravid.

I helgen ringde min syster som var gravid i tredje månaden, tredje barnet på helt naturlig väg. Hon grät och sa att det senaste ultraljudet visat att hennes lilla bebis hjärta hade slutat att slå. Hon ska ta bort det i morgon. Jag blev verkligen ledsen för hennes skull.

Samtidigt började jag tänka på om jag nu verkligen lyckas bli gravid och blir sådär jätteglad. Tänk om jag skulle förlora det då. Det skulle vara mycket tungt att bära.

Min man och jag har dock bestämt oss för att om inte det här försöket lyckas så ska vi ge oss på ett nytt försök så fort det går, alltså efter en mens. Men, jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte blir så. Jag vill så gärna ha en liten bebis att älska och ta hand om.

Dagarna fram till den 31 mars går i snigelfart. Jag lovar dock att återkomma och berätta hur det går, oavsett hur det går...

27 mars
Har faktiskt mått illa nu för andra dagen i rad. Normalt sett brukar man inte välkomna illamående men i det här fallet känns det som en skänk från ovan. Dock vågar jag inte ta ut något i förskott för samtidigt med mitt illamående känns det som om mensen är på väg. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag varit skengravid åtskilliga gånger de senaste två åren.

Det psykiska kan ju påverka det fysiska väldigt mycket. En sak som jag gärna vill tillägga är att mitt humör varit förskräckligt den senaste tiden. Detta frestar hårt på ens relation och kan vara bra ett veta innan man påbörjar IVF-behandlingen. Tänk er själva att ha värsta sortens PMS i över en månad, dagligen. Dels beror det på alla mediciner men även på den psykiska påfrestningen som behandlingen innebär.

Min stackars man har fått stå ut med mycket dessa dagar. Jag har varit sur, elak lättirriterad och mycket negativ. Tycker synd om honom emellanåt men lyckligtvis har det mesta runnit av honom. Ändå tycks han ibland glömma bort orsaken till mitt dåliga humör. Han tror att jag är arg på honom när det är hormonerna som gör mig sådan.

I ärlighetens namn tycker jag lite synd om mig som får utsätta min kropp för allt detta medan han inte behövt göra mer än att lämna ett spermaprov. Idag när jag klagade på illamående tyckte han inte alls så synd om mig som jag ville att han skulle göra. Ynkligt? Men jag känner mig alldeles förskräckligt ynklig just nu när jag bara går här och väntar och väntar.

Även mina anställda har fått sig en släng av mitt dåliga humör och jag har skällt och gormat och t o m sagt upp en person de senaste dagarna. Och de stackarna vet ju inte ens anledningen till mina humörskiftningar. Nå, de lär väl bli varse ifall jag lyckas bli gravid och min mage kommer att växa. Då ska jag personligen be dem alla om ursäkt.

28 mars
Mår fortfarande illa. Köper gravtest på apoteket, två för säkerhets skull när jag ändå är där.

29 mars
Bestämmer mig för att göra ett gravtest redan denna morgon trots att jag inte ska göra det förrän den 31 mars enligt IVF-kliniken. Jag menar, det kan ju inte skada i alla fall. Gör testet enligt anvisningarna och med viss rutin. Det är inte första gången jag gör ett sådant test. Vågar inte vara hoppfull utan känner mig ganska likgiltig även om det mest är spelat för att jag inte ska bli besviken. Testet är POSITIVT!!!!

Jag blir först jätteglad, sedan tveksam. Jag gjorde ju testet tidigare än vad som sagts. Kan det vara bra? Kanske progesteronet gör att det visar positivt men egentligen är negativt. Ringer min man som är på jobbet. Han svarar och sitter i kundbesök men jag bara måste berätta det för honom. Han tror först att jag skojar. Men sånt här skojar man inte precis om. Hur som helst blir han jätteglad. Dessvärre ska han på leverantörsträff direkt efter jobbet och väntas inte hem förrän under sena natten och det känns lite trist när allt bubblar inom mig.

Ringer upp min väninna och berättar. Har berättat om våra IVF-behandlingar för tre väninnor men övriga i vår vänkrets eller familj vet alltså inget. Min kompis, Marianne, blir nästan lika glad som jag.

31 mars
Gör om testet ännu en gång för att vara på den säkra sidan. Jodå, det visar fortfarande positivt och jag börjar tro att det är sant. Får låna en bok om graviditet av Kajsa. Lusläser den på kvällen. På måndag den 2 april ska IVF- kliniken ringa mig för att fråga hur det gått. Sedan tror jag att det ska göras ett ultraljud på kliniken om två veckor. Efter det kommer min vanliga gynekolog att ta över det hela, precis som vid en vanlig graviditet.

Är ändå lite osäker och rädd mitt i glädjen. Min systers missfall spökar i mina tankar. Tänker också på alla andra hemskheter man hört i samband med graviditeter och förlossningar och även om fel på barnen. Måtte jag få ett friskt barn, måtte graviditeten gå som den ska. Undrar också om jag väntar ett barn eller två. De satte ju tillbaks två ägg så chansen för tvillingar finns. Det blir en lång väntan tills det kan konstateras.

Tror att det är tvillingar men det kan vara inbillning. Är så tacksam och lycklig nu. Har läst om många som fått göra åtskilliga IVF-försök innan de lyckats och om dem som inte lyckats hur många försök de än gjort. Inser hur tacksam jag ska vara. Är verkligen det och känner stor medkänsla med alla som är mitt uppe i det och ännu inte blivit gravida. Undrar hur det gått för alla dem som var med i samma informationsgrupp som vi. Har de lyckats nu eller är de förtvivlade? Tack snälla någon där uppe som givit mig, oss denna glädje...

2 april
Måndagen den 2 april kom och gick utan att IVF-kliniken hörde av sig. Lite besviken blev jag allt för jag ville så gärna berätta den glada nyheten men kunde inte förmå mig att själv ringa upp.

4 april
Jag kan inte bärga mig längre utan ringer till IVF-kliniken och berättar att testet var positivt. De blir glada och gratulerar mig. Jag får en tid för ultraljud den 18 april. Ska bli spännande att se om det verkligen är något i magen. Man får så många konstiga tankar.

18 april
Att jag är gravid är det vid dags datum ingen tvekan om. Jag mår så illa att jag inte vet vad jag ska ta mig till för att överleva dagarna. Längtar tills det ska gå över. Kommer till IVF-kliniken halv två och min läkare gör ultraljudet. Jag ligger där på britsen och tittar på skärmen och kan nästan inte tro att det är sant, men..jo...Jag är definitivt GRAVID...med tvillingar!!! Oj, roligt, ja...omtumlande..JA!.

Läkaren är riktigt gullig. Vi pratar en stund efteråt och han önskar oss lycka till. En av sköterskorna kommer efter oss när vi ska gå och kramar om oss. Hon är också jätteglad. Vi får med oss ett papper med information och lovar att i vår tur informera kliniken om hur allt går och att skicka foton på barnen när de kommit ut. Detta är ju en viktigt del för klinikens statistik.

Jag hoppas att det ger andra barnlösa par en gnutta hopp när de ser att vi faktiskt lyckades på första försöket i dubbel bemärkelse. Jag är glad, tacksam och förväntansfull inför vad som komma ska. Sätter också punkt för denna dagbok och avslutar med att önska alla andra barnlösa par samma lycka och glädje som vi fått vara med om.

15 maj  Uppdaterad
Bättre sent än aldrig men här kommer fortsättningen på min dagbok. Så här gick det sen... Att jag var gravid var det nu ingen tvekan om. Och trots min lycka över att vara gravid fördunklades glädjen något över att jag mådde så väldigt dåligt under hela graviditeten. Jag mådde illa och jag var på ett uruselt humör ständigt.

Hormonerna spökade ordentligt och det var påfrestande för vårt förhållande, för stundvis mådde jag illa både av åsynen av min man samt allt han sa, allt han gjorde och av hans doft (trots att jag förbjöd honom använda rakvatten, tvål och schampo med parfym).

Jag var hemskare än genomsnittet av gravida. Nå, i övrigt framskred graviditeten utan komplikationer. Jag blev större och större och i slutet kunde jag med nöd och näppe ta mig ur och i sängen utan hjälp.

Det kändes att jag bar på två bebisar i min mage som var så uttänjd att den tenderade att spricka. På dagen en månad före beräknad nedkomst vaknade jag och kände mig lustig i kroppen. Och när jag gick på toaletten upptäckte jag att slemproppen hade gått. Jag blev lite nervös för jag hade tid för ett planerat kejsarsnitt två veckor före beräknad nedkomst eftersom tvilling ett låg i säte.

Nåväl, jag ringde till förlossningen och de bad mig att komma in. Inkomna mätte de värkarna och tog prov på sekretet som kom från mig. Sedan sa de att det inte visade något fostervatten i sig och så skickade de hem oss igen. Snopet!!! Hemkomna tröstade jag mig med lite glass och när jag kommit halvvägs genom anrättningen small det till som ett pistolskott och vattnet bara forsade ur mig. Otäckt! Jag ringde förlossningen igen och de sa att jag omedelbart skulle lägga mig ned och ringa ambulansen. Sagt och gjort och ungefär 5 minuter senare kom ambulansen med tjutande sirener.

Det blev lite ruskigt och hysteriskt och inkommen till förlossningen sprang de iväg med mig för ett akut kejsarsnitt då jag blödde en del också. Trots den hysteri det innebar gick allt bra. Jag nedkom med två små välskapta gryn och efter en vecka fick vi lämna den tråkiga sjukhusmiljön.

Och nu sitter jag här och bara myser och tackar för allt gott jag fått. Vi hade tur. Vi lyckades på första försöket och vi fick två underbara bebisar som är friska, gosiga och glada. Vad mer kan man begära av livet? Så med denna lilla berättelse hoppas jag kunna ge er andra som är mitt uppe i det eller står inför ett första försök tillit och förtröstan om att allt ska gå bra. Jag håller tummarna för er alla!

Kram Maria