Madelenes dagbok
februari 2007

Senaste uppdateringen

Mitt namn är Madelene, jag är 37 år gammal och bor i Göteborg med min man Martin och vår underbara dotter Isabell som idag är 6 år. Jag har varit inne en hel del på villhabarn.com och läst. Framförallt dagböckerna som är oerhört bra att läsa. Man förstår att det är fler som känner likadant som en själv.

Vår historia började 1991 då jag och min man träffades och blev förälskade. Vi levde livet och efter fyra år bestämde vi oss för att försöka få barn. Men det hände ingenting. I början på 1997 fick vi komma till Sahlgrenska i Göteborg för utredning och allt vad det innebar. Det visade sig att Martin hade dåliga spermier vilket troligtvis var orsaken till att jag inte blev gravid.

Nu skulle vi stå i kö för att genomgå IVF-behandling, kön var jättelång, väntetiden beräknades till 1,5 - 3 år. Vi kände till slut att vi inte kunde vänta så vi beslöt att kontakta privata kliniken Fertilitetscentrum och förhoppningsvis få hjälp där.

I början på 1999 gjorde vi vår första IVF behandling med allt vad det innebär, ni vet ju. Vi fick endast ett ägg som dom kunde återföra och inga kvar till frysen. Kändes tråkigt att inte ha en backup om det inte lyckades. Vi lyckades inte på vårt första försök vilket var en oerhörd besvikelse. Nu skulle vi om igen gå igenom hela behandlingen med spray, hormoner m.m.

Sen i slutet på sommaren gjorde vi ett nytt försök och kunde sätta tillbaka ett nytt fint ägg. Vi väntade och till slut visade det sig att jag var gravid, vilken lycka. Vi fick även över två ägg till frysen.

1 Juni 2000 föddes vår dotter Isabell världens sötaste unge såklart. Efter en tid av lycka med vår Isabell började tankarna komma att försöka få ett syskon till Isabell. Jag tror nämligen på att ha syskon, men som sagt definitivt inget som är självklart. Vi är ju lyckligt lottade som fått en dotter med tanke på att det egentligen inte skulle blivit några barn för oss. Men när man väl börjat längta så finns det ingen återvändo. Så nu gjorde vi två stycken frysåterförande utan reslutat. Besvikelse såklart.

Men skam den som ger sig. Senare under året gör vi en ny IVF-behandling, återför ett ägg, misslyckas igen. Vi fick tre ägg över till frysen. Tre nya frysåterföranden, utan resultat, igen. Oerhörd besvikelse. Nu känner vi att det är nog för oss för den här gången, det tär för mycket på oss. Vi köper oss en tomt och börjar bygga vårt drömhus som vi längtat efter. Livet rullar på och är härligt.

Efter några år börjar tankarna komma igen på ett syskon till Isabell och i början på 2006 gör vi en IVF behandling och den tredje april sätter dom tillbaka ett finfint ägg och nu är det bara att vänta. Jag tar senare på utsatt datum gravtest och det är positiv, härligt underbart, äntligen vår tur efter alla dessa misslyckanden. Allt går som det ska. Vi berättar för vår dotter Isabell att hon skall bli storasyster och det var verkligen ett fantastikt ögonblick, hon blev så stolt och lycklig över att hon skulle få bli storasyster.

I juni åker Martin till Tyskland på sitt livs resa och skall se på fotbolls-VM, Sverige-Paraguay. En pojkdröm som går i uppfyllelse. Dagen efter åker jag till barnmorskegruppen för att göra ett NUPP-test för att se så att vår bebis är frisk. Inte förrän på vägen dit slår det mig att vad gör jag om bebisen inte är frisk.

Undersökningen går ut på att man via ett blodprov från mamman samt en grundlig ultraljudsundersökning kan mäta nackspalten på fostret vilket kan indikera om barnet har en eventuell kromosomskada. Detta kan man göra när fostret är cirka elva, tolv veckor gammalt. När min barnmorska efter en timme är klar säger hon,
- Madelene det här ser verkligen inte bra ut.

Jag trodde jag skulle dö. Martin var i Tyskland jag var helt ensam, vem skulle jag ringa nu, jag ville ju inte förstöra hans resa när han var borta. Jag åkte därifrån chockad och förtvivlad, vårt efterlängtade barn hade troligtvis en allvarlig kromosomskada. Varför händer detta oss? Vi som har kämpat så för detta.

Senare för att helt säkerställa att det var fel på vårt barn så gjordes ett slag fostervattensprov som heter Fischertest, dom tar ut vätska och det kollas och blir klart på ett dygn i stället för att man som normalt får vänta 3-5 veckor vilket hade varit fruktansvärt för oss. Dagen efter fick vi svar, vårt barn hade triosomi 21 (Downs Syndrom).

Innan vi gjorde det första testet hade vi pratat igenom att om det var ett alvarligt fel på barnet så skulle vi ta bort det. Men detta skulle ju inte hända oss. Den tredje juli 2006 fick vi tid för förlossning på Östra sjukhuset, det var en fruktansvärd dag. Jag skulle föda ut vårt barn som inte var friskt. Min man ville gärna veta var det var för kön på bebisen, för mig var det inte viktigt men för honom var det de. Det var en pojke, vår son. Det kändes oerhört skönt när det precis var över, men senare kom skuldkänslorna, jag hade avslutat ett liv som jag ansåg inte var perfekt. Det kändes hemskt. Det känns rätt för oss nu i efterhand men besvikelsen över detta misslyckande påverkar mig varje dag. Isabell pratar ofta om att hon inte blev storasyster, hon säger ofta till folk att hon skulle blivit storasyster men att bebisen inte var friskt och att hennes lillebror som hon kallar Oliver bor i himmelen och ser oss. Då gör det verkligen ont i mig.

Efter vår senaste IVF-behandling hade vi fått över tre fina ägg som frystes. I december 2006 kändes det som vi var lite starkare och då gjorde vi ett frysåterförande. Det misslyckades, besvikelse igen. Nu har vi precis avslutat ännu ett frysförsök som vi gjorde nu i januari som också misslyckades.

Jag undrar hur mycket man orkar. Nu har vi bara ett ägg kvar i frysen och igår började jag resan med mediciner för att återföra det sista ägget vi har, vi får se hur det går och om vi orkar mer sedan. Det har varit  en lång resa hitintills. Fyra stycken IVF-behandlingar med återföranden av färska ägg och sju frysåterföranden. Jag hade faktiskt tappat räkningen så jag fick fråga på Fertilitetscentrum när jag var där sist. Nu håller vi tummarna för att det skall gå vägen. Det är svårt att bestämma när man skall sluta.

6 februari
Jag var precis inne och läste min egen dagbok här på villhabarn.com. Känns lite konstigt att läsa en berättelse som är ens egen. Men det känns jättebra att få skriva av sig och dela med sig av det vi går igenom.

Nu som sagt har vår resa mot nästa återförande börjat, jag har börjat med min medicin Progynon som är ett slags östrogen som håller koll på min kropp och som framförallt skall skapa en fin livmoderslemhinna så att det återförda ägget skall trivas. Vilket vi verkligen hoppas på den här gången. Måndagen den 12 februari skall jag till Fertilitetscentrum för ultraljudsundersökning och bestämma dag för återförande av ägget.

Just nu så rullar livet på som vanligt, det är inte förrän vi återför ägget som den långa väntan mellan hopp och förtvivlan infinner sig. Så nu passar jag och min familj på att bara vara som vanligt. Det är väldigt mycket ”vi skall ha barn” runt om oss just nu. Kompisar och grannar som skall bli föräldrar. Det är klart att vi gläds med dom, men samtidigt tänker man att det skulle ju varit vi. Livet är inte alltid så rättvist, vissa bara skakar på kalsongerna så blir dom gravida och andra får verkligen kämpa på.

14 februari
Ibland kan man faktiskt undra om inte alla våra misslyckanden är ett tecken på att vi kanske skall vara nöjda med att vi har fått vår älskade Isabell. Med facit i hand, en graviditet med ett barn som hade Downs Syndrom och nio stycken misslyckade försök. Vi kanske gapar över för mycket? Trots det så fortsätter vi.

Man har ju faktiskt blivit lite bekväm, Isabell sköter sig själv, sover hela nätterna, vi reser och gör roliga saker. Men trots det så ger vi oss  in i detta igen. Man undrar verkligen vad det är som driver en, att man  orkar.

Vi är oerhört rädda inför tanken att jag skulle bli gravid och att  det åter igen ska vara något gravt fel på barnet.  Men jag har väl insett att man måste tänka positivt.

I måndags var jag och gjorde ultraljud och kollade hur det såg ut inför planerat äggåterförande. Allt såg bra ut och vi har fått en tid på  tisdag 20 februari klockan 15:00 för äggåterförande, det känns spännande men det är ett tag kvar. Sen börjar den långa väntan. Så nu fortsätter jag med mina mediciner och lever som vanligt.

21 februari
Igår var jag och satte in vårt sista frysta ägg. Så nu börjar den långa väntan tills jag skall graviditetstesta. Den första veckan brukar gå ganska bra för då brukar det inte hända någonting. Men sedan när man vet att det närmar sig testet eller att man skall upptäcka att man har fått sin mens är nästan outhärdlig. Eftersom vi har återfört en blastocyst (det vill säga ett ägg som är odlat lite längre tid än  normalt cirka 5 dygn) så skall jag ta testet den 3 mars. När det är en blastocyst så går allt lite snabbare inne i kroppen eftersom det är längre i utvecklingen, med förutsättning att det sätter sig fast i livmodern. Nu hoppas vi på det bästa, jag hör av mig längre fram igen. Jag kanske är lite fåordig i min beskrivning men detta känns lite som rutin för mig nu när det är tolfte gången som vi gör det här.

1 mars
Nu är det bara två dagar kvar tills jag skall ta mitt gravtest. Det är nu det är som allra jobbigast. Den första veckan brukar gå bra, men nu när det närmar sig att man snart skall få reda på att man troligtvis misslyckats igen är nära då känns det svårt. Tyvärr är jag inte så hoppfull längre med tanke på tidigare försök. Jag vet ju redan att chansen är liten så det är bra att förbereda sig på det. Varje gång man går på toa så undrar man om mensen kommit, jag känner sådana symptom hela tiden. Men det kan ju vara progesteronet som gör det.

Eftersom detta är det sista ägget som vi hade kvar från sista hormonbehandlingen så känns det i alla fall som vi är färdiga med det här om vi nu skulle misslyckas igen. Men vi får väl se när detta är över och vi vet resultatet. Vi hörs igen när jag har tagit testet.

NYTT

3 mars
Nu är klockan 7:43 och jag har precis tagit mitt graviditetstest. Det var naturligtvis negativt. Det känns inte som någon direkt överraskning, tyvärr det var väntat. Jag känner mig oerhört tom och jag vet inte riktigt vad detta säger mig, men troligtvis är det väl så att  vi skall vara nöjda med det vi har.

Med tanke på att det var tolfte gången vi gjorde det här så är det kanske meningen att vi skall sluta nu. Jag känner en oerhört stor sorg. Att jag och min man skall behöva stå ut med det här. Jag önskar att det fanns någon som kunde säga: Nu är det klart, ge upp nu. Jag orkar inte mer. Vad vi har gjort för att förtjäna detta?

Just nu ligger vår lilla  dotter uppe i vår säng, för hon har varit sjuk i ett par dagar nu. Snart skall jag sätta på mig det "glada ansiktet" och vara som vanligt och ta hand om henne.

Det är så sorgligt att så många måste gå igenom liknande situation som vi. Jag vet verkligen hur det känns. Tack för att ni har följt med mig i min historia, det har känns bra även om jag just nu undrar hur jag skall klara den här dagen.

Lycka till alla ni som kämpar.

Madelene