|
Susannes dagbok
Senaste uppdateringen
Det hela började någon gång i början av år 2000. Jag har alltid haft en stark längtan efter barn och nu började den kännas mycket påtaglig. Jag var då tjugoåtta år, gift sedan tre år tillbaka och mitt uppe i en treårig universitetsutbildning. Men efter mycket övervägande så valde vi att inte börja skaffa barn just då, mycket på grund av min pågående utbildning.
Sommaren 2001 slutade jag äta p-piller och vi började aktivt att försöka skaffa barn. Månad efter månad följde med hopp och besvikelse som efter sex månader började gå över i förtvivlan.
Jag har som sagt haft en längtan efter barn i hela mitt liv. När John och jag träffades och det började bli ”seriöst” så frågade jag på ett tidigt stadium hur han kände för barn. Hade han då sagt att han inte ville ha några barn så hade jag inte fortsatt vår relationen, så viktigt var barn för mig redan då.
När det så inte blev några barn blev jag förstås rädd.
Vi sökte hjälp efter nio månader och en fertilitetsutredning gjordes på Sophiahemmet. Allt såg OK ut. Men eftersom jag inte blivit gravid på tre Pergotimebehandlingar fick vi remiss till Karolinska sjukhuset.
Sen följde en lång väntan, lite över ett år innan vi blev kallade. Eftersom min mens var extremt oregelbunden tog det drygt fyra månader innan jag kunde lämna det Klomifentest som kliniken ville ha.
I mars 2004 gjorde jag Klomifentestet.
(Klomifentest: innebär att hypofyshormonet FSH mäts i blodet dels i tidig menscykel, dels efter att patienten tagit en kur med tabletten Pergotime. FSH- värdet har visat sig vara en bra mätare på äggstockarnas vitalitet, "kraft", (låga värden bra, höga värden sämre) och på så sätt vilken chans paret har att lyckas. Pergotime stimulerar ägglossningen och "belastar" äggstockarna så att de som bara har en lätt nedsatt kraft avslöjar sig i form av stigande FSH-värden efter tablettkuren.) Källa Carl von Linnékliniken.
Från och med nu skriver jag i dagboksform.
Tisdag 13 april 2004
John och jag är kallade till läkarbesök på IVF-kliniken på Karolinska.
Vi var förväntansfulla och undrade när IVF-behandlingen skulle starta. Läkaren verkade märkbart nervös och tittade i sina papper.
–Det är ett problem, resultaten på Klomifentestet.
–Jaha, vad är de för något problem?
–Du har kommit in i klimakteriet, säger doktorn.
Jag börjar skratta, det är väl inte möjligt när man är trettioett år gammal? Men läkaren svarar att FSH nivåerna tyder på detta.
Jag börjar gråta istället. John och jag ifrågasätter resultaten. Läkaren och jag går iväg för att göra ett ultraljudsundersökning. När jag så ligger där med benen i vädret säger han, ja du hade väl inte väntat dig det här?
Jo, alla trettioettåriga kvinnor som kommer in för att få besked om när IVF- behandlingen kan börja förväntar sig väl att höra att de kommit in i klimakteriet och aldrig kommer att kunna få några biologiska barn!
Eftersom ultraljudsbilden inte stämmer med testresultaten ska nya utökade tester tas. Läkaren informerar mig om att man kan få liknande resultat om man har en tumör på hypofysen.
Onsdag 14 maj
Jag gråter och gråter. Det är som att välja mellan pest och kolera. Hjärntumör eller klimakteriet vid trettioett års ålder. Irrationella tankar om att min mans familj kommer att förskjuta mig då jag inte kommer att kunna ge liv till ett barn. Att jag inte är kvinna längre, bara ett ”det”.
Måndag 26 maj
Lämnar nya blodprover. John och jag kräver att få träffa en annan läkare eftersom vi känner att den första varit okänslig och oprofessionell.
Tisdag 25 maj
Träffar en ny läkare på IVF-kliniken. Han är rak, professionell och säker, han visar medkänsla. De nya testerna visar samma sak. Läkaren förklarar att jag troligtvis har POF, prematur ovarian failure, och att jag inte är ensam. De har en grupp med kvinnor i samma sits som jag.
Han rekommenderar att vi trots allt gör ett stimuleringsförsök, kanske kan mina äggstockar ”chockas” till att producera ägg. Han informerar oss dock om att chansen är liten och att kvalitén på äggen nog kommer att vara för dåliga. Han säger att det rent psykologisk är bra att göra ett stimuleringsförsök. Vi får gå hem och fundera på det.
Onsdag 26 maj
Vi ringer in beslutet att vi vill göra ett stimuleringsförsök. Får reda på att det inte blir före eller under sommaren eftersom Karolinska sjukhuset och Huddinge sjukhus har slagits samman och IVF-kliniken endast skall finnas på Huddinge. Inga nya behandlingar startas på Karolinska på grund av detta.
Tisdag 3 augusti
Läkarbesök på IVF-kliniken på Huddinge sjukhus. Träffar en mycket kompetent läkare som är positiv till stimuleringsförsöket och som berättar om andra alternativ, om detta försök inte lyckas. Det bestäms att jag få behandling med antagonist, det vill säga att jag inte bli nedreglerad först. Läkaren bedömer detta som bästa behandlingen för mig. Jag ska äta Gestapuran för att framkalla mens och sedan ska jag äta p-piller i tjugoen dagar och efter detta börja med FSH injektionerna. Äntligen är vi på väg!
Torsdag 26 augusti
Nytt läkarbesök, ny läkare med anledning av att jag bara blöder och blöder. Blödningen vill inte sluta. P-pillerbehandlingen förlängs.
Tisdag 27 september
Nytt läkarbesök. Träffar nu doktor nummer fem. Hon verkar kompetent och erfaren. Småblöder fortfarande och läkaren tycker att stimuleringsförsöket ska avbrytas. De kan aldrig vara säkra på att stimuleringen startas på rätt dag då jag har dessa blödningsproblem. Hon förslår att vi ska gå över till en mer traditionell behandling med nedreglering före stimulering. Börjar spraya med Suprecur samma kväll.
Onsdag 22 september
Lämnar blodprov för att kolla om jag är nedreglerad.
Torsdag 23 september
Mitt östrogenvärde är över 2000! Ska vara under 200 för att jag ska vara nedreglerad. Beror kanske på en äggstockscysta säger barnmorskan. Får en läkartid på tisdag nästa vecka. Tankarna snurrar runt i mitt huvud. Varför? Ska detta försök också avbrytas? Varför måste min jäkla kropp motarbeta mig hela tiden?
På eftermiddagen ringer jag tillbaka till kliniken för att försöka få en läkartid i morgon, fredag. Jag känner att jag inte kan vänta ända tills på tisdag med att få träffa en läkare.
Detta visar sig omöjligt enligt barnmorskan, hon säger att det inte är något farligt att ha så höga östrogennivåer och att det inte är någon brådska att få det kontrollerat. Jag försöker förklara för henne att det kanske inte är bråttom för henne men att det är det för mig. Jag har kämpat och blivit besviken så många gånger nu. Det är bråttom.
–Om du väntat i flera år så spelar väl inte ett par dagar någon roll, svarar barnmorskan.
Måndag 27 september
Träffar doktor nummer sex. Hon är stressad och har inte tid att svara på mina frågor, verkar mycket otålig. Hon konstaterar en äggstockscysta på vänster sida och ber oss sedan mer eller mindre att lämna hennes kontor för att hon har tre andra patienter som väntar. Jag går gråtandes ut ur hennes rum. Träffar en snäll och vänlig barnmorska som bokar in tid för en punktering av cystan redan nästa dag.
Tisdag 28 september
Punktering av cystan. Det blir doktor nummer sju som gör det, inte doktor nummer två som vi blivit informerade skulle göra det. En medicinstuderande hänger över läkarens axel utan att jag blivit tillfrågat om det är OK.
Efteråt ger en snäll barnmorska mig värktabletter och skämtar med oss.
Jag får en progesteronspruta i baken och order om att öka sprayningen från tre gånger per dag till fyra.
Söndag 3 oktober
Jag får feber och mensblodet luktar illa. Jag förstår att jag fått en infektion.
Måndag 4 oktober
Ringer IVF-kliniken och förklarar problemet. Smärtan och febern tilltar.
De har ingen tid förrän imorgon. Jag vill inte vänta tills dess, eftersom jag känner att det bara blir värre. Jag får söka till gynakuten.
Där konstateras det en infektion och jag sätts in på antibiotika.
Fredag 8 oktober
Kontaktar IVF-kliniken. Febern vill inte ge med sig helt och jag undrar om inte en doktor ska titta på mig på måndag, då jag ändå ska lämna blodprov. Barnmorskan jag pratar med i telefon säger att det inte behövs. En timme senare ringer en annan barnmorska upp och säger att hon bokat in mig hos en läkare på måndag för en koll.
Måndag 11 oktober
Träffar doktor nummer åtta. Hon är rak och förstående. Den punkterade cystan är nu full med levrat blod och antagligen full med bakterier. Odlingen som togs på gynakuten visade på streptokocker. Cystan kan inte punkteras igen och det kommer att ta upp till sex månader för kroppen att absorbera den.
Den blod- och (antagligen) bakteriefyllda cystan upptar nästan hela vänstra äggstocken och de kan inte sticka igenom den vid en eventuell äggplockning. Min lilla chans till att producera ägg är nu halverad eftersom endast höger äggstock kan användas. Dessutom är det inte bra att vara i infektionsområdet och sticka igen – jag riskerar en mycket värre infektion om de sticker på fel ställe. Läkaren säger att vi ska ta oss en ordentlig funderare på om vi är beredda att ta den risken då det är en mycket, mycket liten chans till att få ägg med tillräkligt bra kvalité.
Hon råder oss till att titta på kliniker utomlands för äggdonation eftersom väntetiden är så lång här i Stockholm. Hon råder oss också att börja diskutera adoption.
Det var hårt att höra men så skönt att en läkare äntligen tar mina funderingar och farhågor på allvar.
Tisdag 12 oktober
Jag är nu nedreglerad. Den blodfyllda cystan är i alla fall inte hormonproducerande. I och med det så bestämmer oss för att vi vill fortsätta stimuleringsförsöket. Läkaren säger att vi måste vänta i minst fjorton dagar så infektionen hinner lägga sig innan jag kan börja med FSH injektionerna. När en eventuell äggplockning kommer att ske ska jag äta antibiotika före, under och efter ingreppet för att minimera infektionsrisken. Det känns bra. Vi har en plan.
Onsdag 27 oktober ska jag börja med FSH injektionerna. Oddsen är dåliga men tänk om?
Söndag 31 oktober
Är spänd inför morgondagen då blodprov ska tas, de ska se om jag har svarat på stimuleringen. Spenderar många timmar på en sajt som heter www.earlymenopause.com som handlar om för tidigt klimakterium. Där finns det ett helt forum för problematiken runt infertilitet och för tidigt klimakterium. Jag är en av stammisarna på detta forum nu för tiden. Är inne där flera gånger varje dag, läser och skriver. Den sajten totalräddade mig när jag fått beskedet om mitt tidiga klimakterium.
Först där fick jag bukt med alla konstiga tankar och känslor. Tjejerna där har räddat mig flera gånger då jag varit orolig, ledsen och rädd. När min omgivning känts helt oförstående för det jag går igenom så har jag alltid ett gäng tjejer där som gått igenom samma sak och som vet hur det känns. Jag har fått så mycket tröst och medkänsla därifrån.
Måndag 1 november
Jag är nu inne på 6:e stimuleringsdagen. Lämnade ett blodprov och fick ett mycket tråkigt besked, hitintills har jag inte svarat på stimuleringen. Mitt östrogenvärde är fortfarande mycket lågt.
Hur mycket jag än tycker att jag är beredd på att detta försök med största sannolikhet inte kommer att lyckas så blir jag så oerhört förtvivlad då jag får beskedet. Jag är så trött på att min egen kropp motarbetar mig, varenda litet moment går åt skogen. Först vill inte östrogennivån gå ner, sen vill den inte upp. Hur mycket läkemedel jag än tillför min kropp så lever den ändå sitt eget liv.
Jag blir ledsen och sedan arg. Går resolut ut och köper ett par marsvin, trots att jag lovat både mig själv och maken att inte göra det. Vi har bittert fått erfara hur känsliga marsvin är. Många är de marsvin som vi älskat och som sedan blivit sjuka, kostat massor av pengar i form av veterinärräkningar och sedan har de dött. När sista marsvinet gick bort för ett halvår sedan sa vi aldrig mer.
Men här är de, två underbart söta och gosiga marsvin. Jag ska in på ett ultraljud på fredag. Än finns en chans att jag bara är väldigt sen i starten. Hoppas att marsvinen vänder lyckan.
Fredag 5 november
Vi hade tid på fertilitetskliniken för att via ultraljud se vad som pågick därinne. Tar stimuleringen eller inte?
Ingenting, absolut ingenting hade hänt. Inte en tillstymmelse till follikel, slemhinnan i livmodern var mindre är 1 mm tjock.
Jag svarar överhuvudtaget inte på stimuleringen, trots att jag fått en mycket hög dos FSH injektioner i nio dagar. Doktorn var stressad men informativ och vänlig. Hon konstaterade att det inte var någon idé att fortsätta, att IVF inte är en möjlighet för oss.
Trots att jag var förberedd på detta besked så kom det som en chock. Jag insåg plötsligt vad det innebär, jag kommer aldrig att få några biologiska barn. Jag kommer aldrig att få se mina drag hos ett barn. Jag kommer aldrig att få veta hur ett barn med mina och min mans gener skulle se ut. Grenen av min familjs gener kommer att dö ut. Det mest kvinnliga i mig är trasigt, det fungerar inte.
Det är mycket tungt. Jag känner mig ledsen, förtvivlad, arg men samtidigt på något vis avtrubbad.
Nu är äggdonation ett faktum. Vi sätts upp på väntelistan idag men det är 1 - 1,5 års väntetid, det känns outhärdligt. Vi har sparpengar och kan låna resten till privat äggdonation, men hur ska man kunna välja land och klinik? Det är ju en hel djungel. Men först gäller det väl att samla ihop spillrorna och gå vidare från här.
Torsdag 11 november
Pratar med en av barnmorskorna som är ansvariga för äggdonationsprogrammet.
Väntetiden är längre än vad läkaren tidigare sagt. Den kan bli allt mellan 1,5 - 3 år. Väntetiden styrs inte bara av tillgången på donatorer utan till stor del på budgeten, hur stor del av klinikens budget som läggs på äggdonationsprogrammet.
Hittar vi en egen donator rekommenderar de att man gör en så kallad switch, det vill säga att vår donator donerar till ett annat par och vi får en annan donator. Vi hamnar inte automatiskt längst fram i kön om "vår egna" donator donerar. Hon kan donera och vi kan behöva vänta cirka 6 månader till.
Min allra bästa vän har erbjudit sig att donera för våran del men eftersom hon är gravid i åttonde månaden nu kommer det att ta lång tid innan hon blir aktuell.
Det tar minst sex månader för en egen donator att bli godkänd, på grund av de två proverna HIV och hepatit som tas med sex månaders mellanrum. Så, även om vi hittar en egen donator blir väntetiden runt ett år. Detta är lång tid, tycker vi.
Lördag 13 november
Vi har långa samtal om hur vi ska göra. Vi diskuterar adoption djupare och mer seriöst än vad vi har gjort förut. Av ekonomiska, hälsomässiga och bostadsmässiga skäl tror vi att vi i dagsläget skulle få avslag på en ansökan om adoption. Jag lutar åt att ansöka om en hemutredning parallellt med att vi gör ett privat försök. Att adoptera betyder ju att det blir ett barn till slut till skillnad från en äggdonationsbehandling som inte alls är garanterat att det lyckas. John däremot tycker vi ska ta en sak i taget och vill att vi gör äggdonationsförsök först innan vi ansöker om adoption.
Tankarna snurrar. Vi bestämmer att vi ska ta det lugnt, försöka smälta situationen, fira jul i lugn och ro och åka iväg på vår efterlängtade skidsemester till Italien i januari innan vi tar ett definitivt beslut.
Onsdag 24 november
Jag ringer fertilitetskliniken. Det ör tre veckor sedan jag slutade med nässprayen men jag har fortfarande vallningar på kvällar och nätter, huvudvärk och torra slemhinnor. Barnmorskan säger att det inte kan vara nässprayen som fortfarande påverkar. Den ska var borta ur kroppen på en dag eller två. När jag undrar om mitt för tidiga klimakterium kan ha blivit aktiverat av det kemiska klimakteriet kan inte barnmorskan svara. Hon säger att vi vet mer då jag kommer in och lämnar blodprovet som doktorn sagt åt mig att lämna på mensens första dag. Enda problemet är att mensen lyser med sin frånvaro. Barnmorskan säger åt mig att lämna provet efter nyår även om inte mensen kommit då.
Fredag 26 november
Jag har det jobbigt. Jag försöker ta det lugnt och vara lite cool men det går inte. Överallt stöter jag på gravida kvinnor och nyblivna mammor. På TV, i tunnelbanan, i affären, grannar, vänner, släktingar. Det känns som om dom säger,
–Ha, ha du kan inte!
Inte hjälper det att jag fortfarande har klimakteriesymtomen kvar. Jag känner mig som en klimakterietant - ofruktbar. Det är inte rättvist - jag är bara trettiotvå år gammal.
Lördag 4 december
John och jag har kommit överens om att vi ska börja titta närmare på privatkliniker. Efter moget övervägande väljer vi att titta på kliniker i England först. John kommer från Skottland och hans familj bor nu i norra England. Vi har därför en naturlig koppling till England. Det känns mest naturligt. Dessutom känns det bättre att kunna säga England på barnets frågor. Det barnet kommer ju alltid att ha halva sin familj på de brittiska öarna.
Torsdag 9 december
Vi har fått svar och information från ett tiotalet kliniker i England. Väntetiden ligger mellan tio månader upptill tre år och behandlingen är lite dyrare än i andra länder. Ett år är för lång väntetid. Vi kanske får göra ett äggdonationsförsök här i Sverige om lite drygt ett år (vårt ködatum blev bakdaterad till 3 augusti här i Sverige). Vi tittar nu även vidare på kliniker i Finland, Spanien och Ryssland.
Fredag 10 december
Snabbt och informativt svar från AVA kliniken i Finland. I Finland är väntetiden 7-8 månader. På AVA kliniken i St Petersburg är väntetiden bara 3-4 månader och betydligt billigare.
Lördag 11 december
Min bästa väninnas syster har erbjudit sig att donera till vår fördel. Jag vet inte vem som gråter mest då vi pratar med varandra, hon eller jag. Jag är så lycklig att jag kan spricka. Men jag inser att det nog ändå kommer ta nästan ett år innan vi skulle få behandling om hon donerade. John blir själaglad då jag berättar vad hon erbjudit, han tycker vi ska överväga att vänta med ett privat försök nu.
Jag blir ledsen och försöker förklara den svårförklarliga rädslan jag har med att vänta. Jag är rädd att om vi nu väntar i ett år så kommer något att hända med min kropp som gör att jag inte kommer att kunna bära ett barn. John försöker trösta och säger att det inte är en rationell tanke men jag håller fast vid den. Den är säkert irrationell men den är där.
När jag var femton år pratade jag med en äldre kvinna om min rädsla för att inte kunna få barn då jag blev stor. Hon sa åt mig att inte vara så fånig. Flera gånger i mitt liv har jag gett uttryck för denna rädsla och fått liknande svar. Och här sitter jag nu. Jag kan inte få barn.
Den riktigt läskiga tanken som ibland dyker upp är: Varför har jag så länge jag minns oroat mig för att inte kunna få barn? Varför uttryckte jag den oron till en vuxen som femtonåring när de flesta andra femtonåringar tar det som självklart att få barn om dom överhuvudtaget tänker på det? Har jag på ett omedvetet plan i hela mitt liv vetat om att jag var oförmögen att få barn?
Svåra filosofiska tankar. Jag tycker i alla fall jag har rätt att följa min känsla att inte vänta för länge.
Måndag 13 december
Vi går igenom vår ekonomi och bestämmer oss för att göra ett privat försök så fort det är möjligt på AVA kliniken i St Petersburg. Skickar mail för att få detaljerad information om kliniken.
John kommer att vara borta till och med nästa vecka. När han kommer tillbaka ska vi fylla i ansökan om äggdonationsbehandling på AVA Tammerfors/St Petersburg. Mycket tid och tankar har gått åt till att välja land och klinik, det känns skönt att vi kommit fram till ett beslut.
Susanne
Fortsättningen på Susannes dagbok.
Drygt ett år har gått sedan vi hörde ifrån Susanne senast. Nu fortsätter hon
att skriva. De kommer att göra en äggdonationsbehandling, men var vet dom inte. Blir det i offentlig regi i Sverige eller en privat behandling på
AVA-kliniken i Finland?
Januari 2005
Har kontakt med Päivi som är sekreterare/kontaktperson på AVA kliniken. Vi får en tid för ett första läkarbesök i mars. Själva äggdonationen kommer att ske på AVA i St Petersburg men allt annat sköts ifrån AVA i Tammerfors.
Maria, min bästa väns syster, vår ängel som ska donera ägg till vår fördel vid äggdonationen här hemma i Sverige lämnar de första infektionsproverna samt träffar läkare och kurator. Allt går bra.
Torsdag 3 mars
Läkarbesök på AVA i Tammerfors. Vi flyger dit och tillbaka samma dag. Det är en strålande vårvinterdag och vi har en härlig dag i Tammerfors.
Under läkarbesöket konstateras ytterligare en stor cysta på vänster äggstock samt en mindre på höger. De är båda hormonproducerande. Läkaren sätter in mig på Dianetabletter. Hon beskriver Diane som de starkaste p-piller som finns på marknaden. De bör få bort cystorna effektivt samt förhindra att nya bildas fram till vi ska få behandling. Vi får tid i slutet av maj för äggdonationsbehandling i St Petersburg.
Mars 2005
Efter besöket i Tammerfors har jag börjat tvivla. Gör vi rätt som använder en anonym donator? Har inte barnet rätt att få möjlighet till att veta vems gener den bär? Har vi rätt att välja en anonym donator bara för att vi inte orkar vänta till vi kan få behandling här hemma?
Under en längre tid har jag haft kliande utslag i ansiktet som först tros vara kontakteksem men det blir bara värre med behandling. Jag får tid hos en hudexpert som snabbt konstaterar svår Rosasea en kronisk hudsjukdom som drabbar de små ytliga blodkärlen i ansiktet som leder till rodnad, utslag och körtelförändringar. En kronisk hudsjukdom som kommer att kräva behandling livet ut. Jag blir ordinerad en fyra månaders lång antibiotikakur som ABSOLUT inte får tas när man är gravid.
Jag mår psykiskt mycket dåligt. Får svårt att sova, mörka tankar påverkar mig jämt. Jag kan inte koncentrera mig och tappar all lust att överhuvudtaget göra någonting. Jag får diagnosen depression och min läkare bedömer den som så allvarlig att jag bör stå på ett antidepressivt läkemedel, som inte heller detta bör tas under en graviditet.
Det står nu klart att vi måste skjuta upp äggdonationsbehandlingen både på grund av min fysiska och psykiska hälsa. Det är ett tungt beslut att ta.
När vi nu måste skjuta upp äggdonationsbehandlingen på AVA kliniken så hamnar vi plötsligt ganska nära den tid då vi har möjlighet till behandling här hemma i Sverige.
Till sist väljer vi att inte göra någon behandling på AVA kliniken innan vi gjort våra försök här hemma. Väntan känns oerhört lång men samtidigt känns det som en lättnad. Nu kan jag bli frisk i lugn och ro. Ingen stress. Jag blir lugn och mår bra av att veta att det inte blir någon behandling på ett tag. Trycket lättar på något sätt.
Jag ringer fertilitetskliniken på Huddinge sjukhus och meddelar att vi inte kommer att göra något privat försök utomlands och jag frågar om de kan ge något besked om när vi skulle kunna få behandling i Sverige. De svarar att senhösten 2005 är troligt. Barnmorskan jag talar med säger att vi kommer att bli kallade till ett besök (läkare och kurator) innan sommaren.
Juni 2005
Maria som donerar till vår fördel tar sista infektionsproverna och får reda på att hon måste vänta till efter semestrarna att få behandling.
Augusti 2005
Och så blir det dags för Maria att bli behandlad och att donerar sina ägg. Jag är med som sällskap och moraliskt stöd.
Det är spännande att vara med under äggplockningen. Maria blir mycket väl behandlad. Jag tycker nog att det är en viss skillnad mot det bemötande och behandling som vi patienter får. Men jag blir ändå lättad och glad då jag ser det. Dels för Marias skull och så vet jag att även den underbara kvinna som kommer att donera sina ägg till mig sannolikt kommer att bli bra behandlad.
Ringer till fertilitetskliniken och undrar varför vi inte blivit kallade till det utlovade besöket med kurator och läkare som skulle ha varit före sommaren.
–Hoppsan era papper måste ha legat i en hög någonstans.
Två dagar senare ringer en barnmorska och ger oss en återbudstid i september.
Måndag 12 september
Besök på fertilitetskliniken. Jag har haft småblödningar i drygt två månader och en cysta konstateras på höger äggstock. Vi får träffa en trevlig kvinnlig läkare som verkligen tar sig TID att prata med oss. Vi pratar om själva behandlingen, hur vi tänker, vad socialstyrelsen säger samt doktorns erfarenhet av äggdonationsbehandling.
Vi får ”grönt ljus” från läkaren.
Vi äter lunch och träffar sedan en mycket trevlig kurator. Vi hade båda varit lite nervösa inför detta möte men det var jättebra. Vi pratade om vårt förhållande, vår familj, ekonomi, bostad, arbete och fritid samt hur vi upplevt barnlösheten. Vi pratade om barnet – hur vi tänker och vad som kan hända m.m.
Vi fick ”grönt ljus” från kuratorn med.
Nu ska vårt fall presenteras för någon sorts ”styrelse” som ska ge oss officiellt godkännande att motta donerade ägg. Barnmorskan säger att jag ska avvakta till slutet av månaden då styrelsen ska träffas innan jag börjar med min testcykel. Jag måste först få det officiella godkännandet. De lovar att ringa då det skett.
Torsdag 29 september
En barnmorska ringer och frågar om jag börjat med min testcykel.
–Nej, jag väntar på att vi ska få vårt officiella godkännande, säger jag
–Jaha, har ni inte fått det? Då får ni det här och nu av mig, svarar hon.
Jag börjar äta Gestapuran samma kväll för att framkalla riktig mens som jag inte haft på drygt fem månader. När jag får mens kan jag starta min testcykel.
Onsdag 12 oktober
Får mens. Startar testcykeln med Progynontabletter (östrogen för att slemhinnan ska växa och bli tjock).
Måndag 24 oktober
Ultraljud på fertilitetskliniken. Min slemhinna är 9 mm tjock, den ska vara över 8. Läkaren är mycket nöjd och jag går strålande därifrån, äntligen, min kropp reagerar som den ska. Fortsätter testcykeln med progesteron slidpiller (progesteron för att slemhinnan ska mogna och hållas kvar). Det är lite kladdigt och bökigt och dessutom vet jag ju att detta bara är på låtsas.
På eftermiddagen ringer barnmorskan och berättar att de nu hittat en donator till oss och att vi kommer att få behandling i januari 2006. Jag har min bästa vän hos mig då jag får telefonsamtalet. Hon skriker och hoppar jämfota. Själv känner jag mig nästan avtrubbad, jag har svårt att förstå att det är sant. Jag förväntar att de ska ringa igen och säga, nej vi tog fel det blir inget.
Men sakta väcks mitt hopp. Tänk om? Tanken svindlar, glädjen börjar spira. För varje dag som går känns det allt bättre.
Tisdag 1 november
Samma barnmorska som tidigare ringer och undrar om vi är medvetna om att vi är mottagarpar nummer 2. Det innebär nämligen att om donatorn donerar tio ägg eller flera delas de lika mellan par nummer 1 och 2 men om hon donerar nio eller färre så blir vi utan. Jag blir så chockad att jag inte riktigt reagera förrän jag lagt på luren.
Jag bara gråter. Vi är så inställda på att få behandling i januari och nu finns det risk att det inte blir något. Efter ett tag blir jag arg. Får man behandla människor såhär? Varför har vi inte fått veta förutsättningarna med en gång?
Jag ringer upp fertilitetskliniken samma eftermiddag med hela huvudet fullt av frågor. Jag måste få fråga hur ett och samma par kan råka ut för så här många misstag. Vi tycker att vi blivit så nonchalant behandlade på kliniken under hela den här resan. Får det gå till så här?
Tyvärr får jag inte prata med samma barnmorska. Kvinnan jag pratar med försöker förklara vad som hänt men till sist verkar även hon inse att förklaringarna inte riktigt hjälper mig nu. Skadan är redan skedd. Hon säger att vi kan avstå att vara par nummer 2 om vi tycker det är för plågsamt.
Vi väljer dock att stå kvar som mottagarpar nummer 2.
Vi resonerar så här. Vi vet inte om det kommer något tåg men det är bäst att stå på perrongen OM det kommer.
November och December
Knaprar snällt hormoner som tar över min kropp och förhindrar den att med en massa egna påhitt som kan sätta krokben för den eventuella behandlingen i januari.
Onsdag 4 januari 2006
Tar sista hormontabletten och ska börja blöda om ca 4-5 dagar. Men icke! Min kropp visar att den minsann gör som den vill och jag börjar blöda samma dag.
Ringer fertilitetskliniken och de säger att jag ska börja men endast halv dos Progynon till planerad startdag.
Måndag 9 januari
Börjar med Progynon ”på riktigt”.
Tisdag 17 januari
Ultraljud på fertilitetskliniken. Allt ser bra ut. Slemhinnan är 9 mm tjock. De kan inte säga om eller när i nästa vecka det blir behandling. De ringer så fort de vet. Jag går inte ett steg i utan min telefon.
Lördag 21 januari
Vaknar med molande mensvärk. Blir orolig. Börjar småblöda runt lunch och blir mycket orolig. Jag ska absolut INTE blöda nu. Det finns ingen personal på fertilitetskliniken under helgen. Får kontakt med gynakuten och efter mycket om och men så uppger tjänstgörande gynekolog att jag ska fortsätt med behandlingen och kontakta fertilitetskliniken på måndag.
Söndag 22 januari
Blöder mycket. Har riktig mensvärk. Förstår att det antagligen gått åt skogen igen.
Måndag 23 januari
Kontaktar fertilitetskliniken. Får en tid för ultraljud imorgon. Enligt sköterskan är detta inte bra och det har jag ju redan själv listat ut. En annan sköterska ringer och säger att det inte behöver vara helt kört. Vi fortsätter som vanligt men om vi får ägg och de befruktas kommer de att frysas tills jag kan ta emot dem. På eftermiddagen ringer de igen från kliniken. Planen är att Johns ska lämna sitt bidrag på fredag och eventuell inplantering ska ske nästa måndag.
Tisdag 24 januari
Träffar en doktor som jag aldrig träffat förut och får dra hela min historia om igen. Ultraljudet visar att slemhinnan är förstörd och cirka 3-4 mm tjock. Blöder fortfarande. Jag kan inte ta emot ett eventuellt embryo på måndag.
Läkaren förklarar att jag har en genombrottsblödning som man kan få då man står en längre tid på Östrogen. Jag ska äta Gestapuran i 10 dagar för att få en riktig blödning och rensa ut hela slemhinnan. Sedan äta Östrogen och Gestapuran i en hel cykel för att bygga upp och stöta av slemhinnan igen innan vi kan starta en eventuell FET.
Först föreslår han en annan behandling men då jag förklarar hur mina blödningar har sett ut så ändrar han sig. Jag får en känsla av att om jag haft en och samma läkare (eller två) genom hela detta så skulle jag fått en mer genomtänkt behandling. Det känns som om jag bollas mellan olika doktorer. Jag måste ha träffat minst tolv olika läkare vid det här laget, vissa har jag träffat två eller fler gånger men många bara en gång.
Jag tar beskedet med relativt lugn. Men jag tycker att min kropp sviker mig. Varför kan den inte reagera som den ska? Varför samarbetar inte min kropp överhuvudtaget?
Onsdag 25 januari
Tankarna snurrar runt inne i mitt huvud. Varför blir det så här? Försöker min kropp tala om för mig att jag inte ska vara gravid, borde jag lyssna på den? Nästa sekund tänker jag, inte ger man upp då man blir sjuk och tänker min kropp vill vara sjuk så därför ska jag vara sjuk för alltid. Om ändå adoption var ett alternativ för oss. Då vet man ju att man får ett barn i slutändan.
Vi bokar en sista minuten skidresa till alperna som tröst. Vi åker i helgen. Ska bli skönt att komma bort. Och åka skidor tills man stupar av trötthet, kanske det kan hålla tankarna borta?
Fredag 27 januari
John lämnar sitt bidrag på morgonen och på eftermiddagen ringer sköterskan och säger att vi fått 9 ägg. Nio ägg, det är inte klokt! Viken lycka. Vi tänker att då borde det väl vara rätt bra odds att i alla fall ett par embryon ska kunna frysas ned. Yippeee! Vi är så glada.
Måndag 30 januari
Kliniken ringer när vi sitter och tar en paus i skidåkandet. Vi är så spända på hur många små embryon som kan frysas.
Ett säger sköterskan. ETT.
Det blev bara 8 ägg trots allt, 4 av dem hade blivit befruktade och börjat dela sig men endast en av dem var av så bra kvalité att det kunde frysas.
Vi känner en stor besvikelse och oddsen känns nu inte så bra. Jag försöker vara positiv och tänka att det kanske är vår bebis som ligger där i frysen. Ett embryo är ju så otroligt mycket mer än inget.
Om jag hade varit klar att ta emot ett embryo nu så hade ju våra chanser varit så mycket större. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk men det känns. Det gör det
Fredag 10 mars 2006
Läkarbesök på kliniken. Ultraljudet visar en fin slemhinna på 7,1 mm. Läkaren bedömer att det inte är stor risk att jag ska börja blöda. Hon vill att jag äter östrogen till dag 14 innan en eventuell transfer kan ske. Jag ska börja med progesteron vagiatorierna i morgon, lördag. På tisdag ska det förhoppningsvis ske. Den lilla upptinade kraken ska få komma in i mig. HOPPAS, HOPPAS, HOPPAS att det går vägen.
Jag pratar med barnmorskan om min oro över upptiningen och frågar hur den går till. Hon svarar att det säkert kommer att gå bra och tillägger att om inte det första ägget klarar sig så tar man nästa och sen nästa och så vidare. Jag informera henne om att vi bara har ett ägg. Hon tittarmedlidande på mig och säger: Ja då får vi verkligen hoppas det går bra på tisdag.
Jag vågar knappast hoppas. Det känns som om oddsen är emot oss med endast ett embryo, men vem vet, tänk om? Mitt hopp är inte stort efter all besvikelse. Nu ska jag bara ta mig igenom helgen och måndagen med förståndet i behåll.
Måndag 13 mars
Det börjar dra ihop sig. Jag är rädd för vad som ska hända i morgon. Vill att det ska vara dags men samtidigt vill jag inte. Nu startar den brantaste och läskigaste känslomässiga berg- och dalbanan. Jag känner mig spänd. Vi storhandlar på kvällen och mitt i bland all pasta och ris sitter en liten söt tyghund och tittar på mig. Jag tittar på den och tänker – det är våran bebis första mjukisdjur. Jag hör själv hur larvigt det låter men det är kanske en mening med det här. Tyghunden verkar säga – köp mig så ska jag se till att allt går bra. Jag kramar hunden hårt och lovar att han, om allt går bra, ska få ligga på min mage varje dag tills bebisen kommer. Har svårt att somna på kvällen.
Tisdag 14 mars
Sover knappt någonting av nervositet. Går upp i ottan och går ut med hunden (vår riktiga hund). Tankarna mal, de sa på kliniken att de skulle ringa före elva om embryot inte klarar upptiningen. Tiden mellan åtta och elva sniglar sig fram. Vi väntar på ett telefonsamtal men hoppas samtidigt att telefonen inte ska ringa. De stackars familjemedlemmar och vänner som ringer blir snabbt avsnästa med att ”vi väntar på ett telefonsamtal”. Klockan blir elva, tio över, tjugo över och halv tolv. Vi kan inte riktigt tro att det är sant och intalar oss att de nog ändå kan ringa när som helst ändå.
På vägen in till kliniken förbereder vi oss på att de antagligen kommer att tala om att upptiningen misslyckats. Jag mår fysiskt illa i väntrummet. Sköterskan tar emot oss som om ingenting hänt. Vi kastar oss över henne.
Vårat lilla ensamma embryo har överlevt upptiningen!
Återföringen gick bra och vi fick en bild med hem på den lilla krabaten där inne. Tyghunden låg på mitt bröst under hela proceduren.
Vi gick och fikade efteråt och satt bara helt tysta och tittade på varandra. Vi visste inte vad vi skulle säga. Jag befann mig som i en bubbla de första timmarna när vi kom hem. Kände inte så mycket, det var bara konstigt. Efter ett par timmar bröt jag ihop och var alldeles förtvivlad. Jag är rädd. Rädd att hoppas, rädd för att det kommer göra så fruktansvärt ont om vi misslyckas.
Min bästa väninna får mig att inse att det faktiskt är bättre att vara glad och hoppfull tills det eventuellt gått fel än ledsen nu och sen ännu mera ledsen. Varje gång man köper en trisslott är man ju en potentiell vinnare tills man skrapat och ser svart på vitt att man inte vunnit. Det är ju faktiskt så för oss nu. Vi har fått lotten men kan inte skrapa den förrän om sexton dagar då graviditetstestet ska tas. Kanske är vi vinnare?
Onsdag 15 mars
Jag kan inte tänka på annat än den lilla krabaten inne i mig. Lever den? Mår den bra? Trivs den? Tvättar och städar. Undrar oroligt om jag lyft för tungt. Jag skulle helst vilja ligga helt still i sängen men måste göra saker för att inte bli galen av alla tankar. Hur ska vi orka att ta oss igenom i genom femton dagar? Det känns som femton år just nu. Varje liten känsla från nedre magregionen gör att jag springer till toa för att kolla att jag inte blöder.
Torsdag 16 mars
Väntan är så lång. Det blir många toa-kontroller under dagen. Försöker vara positiv. Pratar en hel del med tyghunden.
Fredag 17 mars
Ruvar på så gott jag kan. Dagarna sniglar sig fram. Det sticker till då och då på vänster. Ska det kännas så här?
Söndag 19 mars
Smärtan tilltar och blir periodvis svår. Det kommer och går. Det känns inget bra men jag blöder i alla fall inte. På kvällen gör det ont då jag för in vagiatoren. Nu blir vi riktigt oroliga. Är det något som är fel?
Måndag 20 mars
Smärtan har avtagit rejält. Pratar med barnmorskan på kliniken som säger att man kan få alla möjliga symtom efteråt som inte kan förklaras. Hon tycker inte jag ska vara orolig och säger att de ringer tillbaka om doktorn vill att jag kommer på kontroll, annars avvaktar vi med tanke på att smärtan är betydligt mindre idag.
Känner mig helt slut känslomässigt – och vi har inte ens börjat. Det är ont om energi, ont om glädje.
När jag är ute med hunden tränar vi att gå förbi en grupp änder vid strandkanten utan koppel. Sjön är helt frusen men det finns två öppna hål för fåglarna. Hunden är jätteduktig och vi passerar änderna utan problem.
Sen försvann jag bort i mina tankar och upptäcker i ögonvrån att hunden är långt ute på isen. Hon har tagit sikte på fåglarna i ett av de öppna hålen i isen längre ut. Lyssnar inte då jag skriker och i ultrarapid ser jag hur hon försvinner ned i vattnet. Hon ploppar upp igen efter ett tag och jag är som förlamad. Jag börjar röra mig mot hålet och hunden kämpar förtvivlat att komma upp. Jag stannar cirka tio meter från hålet och lägger mig ner. Jag vill INTE ramla i vattnet – embryot skulle kanske inte klara det. Jag tittar på då hunden kämpar och tänker att jag kommer se hunden dö utan att kunna göra någonting. Det går så trögt att tänka. Jag tänker inte en sekund på mig själv utan det står mellan hunden och det lilla embryot – vem ska jag offra?
Plötsligt tar sig hunden upp och rusar dyblöt och rädd fram till mig.
På något sätt tar vi oss hem. Den blöta pälsen fryser ute i topparna. Jag är alldeles tom inuti. Väl hemma duschar jag och fönar henne torr. Hon är jättelycklig och kräver att få mat, verkar inte det minsta påverkad. Värre är det med mig. När faran är över stor gråter jag. Var detta ett tecken, betyder det något? Jag känner mig minst sagt ostabil.
Onsdag 22 mars
Halvvägs genom ruvningstiden. Jag är arg, arg på mig själv som hoppas, arg på min kropp, arg på kliniken, arg på alla som hoppas med oss, arg på tyghunden, arg på att tiden går så långsamt, arg på allting.
Lördag 25 mars
På en tjejmiddag träffar jag två höggravida väninnor. Jag hade oroat mig inför detta lite i förväg, men det gick jättebra. Tur var nog att en annan väninna till mig håller på med IVF försök, så vi kunde ”gadda ihop” oss och tycka synd om varandra då de höggravida gått.
Helt plötsligt fylls jag av ett stort och varmt hopp. Det är så skönt att känna sig förhoppningsfull samtidigt som jag blir räddare än någonsin
Onsdag 29 mars
Testdag i morgon.
Jag är så otroligt trött och brösten spänner men det behöver ju inte betyda det minsta eftersom proggisarna ger samma symtom. I morgon kommer jag vara otroligt lycklig eller otroligt olycklig.
Torsdag 30 mars TESTDAG!
Sover i stort sett ingenting på natten och är på väg upp ur sängen vid halv 5 för att ta testet. Väntar dock snällt i sängen tills strax innan sju. Helt plötsligt är oron borta. Jag känner mig lugn och glad. Jag förväntar mig att se ett plus. När jag inte gör det så fattar jag först ingenting. Det måste vara något fel med testet.
Negativt. Jag är inte gravid. Det blir ingen bebis. Jag gråter inte, det känns bara helt tomt.
Går till jobbet och kastar mig över arbetsuppgifterna, tar ingen rast och jobbar över. Jag vågar inte stanna upp och känna efter. Kommer hem dödstrött, går direkt iväg med hunden till en hundkurs. Där känns det som jag befinner mig i en bubbla, allt är overkligt. Men när jag sen kommer hem pratar jag med min bästa väninna i telefon och först då gråter jag – bubblan spricker. Det gör så ont.
Fredag 31 mars
Jaha, så var det över.
Jag känner mig så ledsen och hopplös men även arg. Varför? Lite drygt fem år har passerat sedan vi aktivt började försöka få barn, hur många år ska ytterligare förflyta innan jag blir mamma? Hur många år till orkar jag med den här otroligt smärtsamma längtan? Jag känner förståelse och sympati för kvinnor som stjäl barn ur barnvagnar utanför affärer. Allt jag vill här i livet är att bli mamma. Allt jag önskar mig är ett barn.
Kliniken har ingen ny donator till oss förrän i höst någon gång. Det känns som om jag kommer att tyna bort under denna väntan. Det känns som vi har hamnat i ingenmansland igen. Det kommer nog att kännas bättre om ett tag men just nu känns det för J-LIGT. Ett steg fram och två bak.
Runt den 10 april
Smärtan släpper dag för dag. Vi kommer inte riktigt till skott att anmäla oss för behandling utomlands. Vi skulle nog välja Storbritannien då eftersom de har samma system på donatorernas identitet som vi har här i Sverige, men där är väntetiden ett par år. För mig betyder det en hel del om vårt eventuellt blivande barn kan få reda på vems gener den bär på om behovet uppstår. Min bästa vän, som själv är adopterad, säger att jag ska strunta i det. Hon tror inte att barnet kommer att och om det blir så kan man möta det behovet på andra sätt. Jag tror henne men det är ändå den där lilla gnagande känslan.
Våren knackar på dörren, det blir ljusare för var dag. Vi har fått ärva en liten sommarstuga vid mälaren som är i stort behov av renovering. Kanske ska vi renovera vår lilla stuga i lugn och ro, åka båt, bada, grilla och träffa vänner under sommaren så kanske hösten är här fortare än vad vi tror.
Måndag 17 april
Vi har kommit fram till att det blir England för en eventuell privat behandling. Vi har fått information från flera olika kliniker och väntetiden är mellan cirka 9 månader och 3 år. l England kan vi bo hos vår familj och slipper kostnaden för logi. Det är dessutom billigare och enklare att ta sig till England än till exempelvis Ryssland. Det känns naturligt och rätt eftersom barnet kommer ha halva sin släkt där. Vem vet, kanske hamnar vi där en dag också?
Jag känner mig ganska nedstämd och hopplös över hela läget. Helst av allt vill vi få behandling här i Sverige! Tänk om vi lägger ned en smärre förmögenhet på privata behandlingar och fortfarande förblir barnlösa. Jag står inte ut att vänta en minut längre!!! Sommaren kommer bli en plåga.
Onsdag 19 april
Just när jag skickat ett mail och beklagat mig över läget till en annan ofrivilligt barnlös väninna så ringer telefonen, det är en barnmorska från Fertilitetskliniken på KS Huddinge.
DE HAR EN NY DONATOR TILL OSS! Äggplock och transfer planeras till mitten av juni. Om två månader! Vi är nu mottagarpar nummer ett. Jag blir så glad att jag skulle kunna spricka. Det bubblar i mig av glädje. YES, nu händer det något.
Tisdag 2 maj
Barnmorskan ringer från kliniken och ger mig ordination på tabletterna jag ska ta. Hon berättar att återförandet planeras till vecka 23. Jag blir glad, en bekräftelse på att det äntligen ska ske. En vecka tidigare än beräknat. Blir lugnad av att jag nu är i ”fas” med min Trisekvensbehandling och inget stadium i nästa cykel kommer att förlängas, snarare förkortas.
Mindre än en timme senare ringer barnmorskan igen. Nej nu är det uppskjutet till vecka 25. Jag blir så paff och tar emot den nya ordinationen där Trisekvenstablettkuren är förlängda i ett stadium.
Först när jag lagt på inser jag att jag nu fått samma ordination som jag fick i dec/jan då jag började blöda och inte kunde ta emot något embryo. Tänk om det händer igen?
Varför ger man mig samma ordination som sist då allt gick åt skogen? Har dom inte tittat i min journal? Borde jag kanske få en helt annan behandling? Har dom ens reflekterat över detta? Ringer och lämnar meddelande att kliniken ska ringa upp mig. Jag kommer inte att ge mig förrän någon har en bra förklaring och att de intygar att detta är den bästa behandlingsmetoden för mig
Torsdag 4 maj
Barnmorskan ringer upp och återkommer efter att hon talat med doktorn. De hävdar att det inte är så farligt om jag börjar blöda tidigare i den cykeln, det är nästa cykel som är viktig och i den så har de redan förkortat östrogenbehandlingen med några dagar. Vi får hoppas att allt går bra.
Onsdag 31 maj
Jag börjar blöda lite för tidigt som jag befarat. Hur ska detta gå?
Torsdag 8 juni
Börjar med progynontabletterna enligt schemat.
Fredag 16 juni
Ultraljud. Vi känner oss ganska lugna. Vågar inte hoppas. Men nog är vi sammanbitna då vi ger oss iväg till sjukhuset.
Kommer lite sent och jag känner mig superstressad när jag lägger mig i gynstolen.
Slemhinnan är 11 mm! Den har aldrig varit mer än 9 mm under någon cykel tidigare. Jag blir så paff och hoppet börjar växa. Barnmorskan ger oss instruktioner för spermielämning, äggplock och återförandet nästa vecka.
Börja inte blöda nu, säger barnmorskan käckt till mig då vi går. HJÄLP det hade jag inte tänkt på.
Måndag 19 juni
John lämnar sitt bidrag och vår donator donerar sina ägg. Jag börjar med progesteronet och kan andas ut lite, nu sjunker ju risken att jag ska börja blöda.
På eftermiddagen ringer barnmorskan och säger att vi fått 8 ägg. WOW! Hoppet stiger.
Onsdag 21 juni
Vi är ute och promenerar med hunden på morgonen. Idag ska det ske. Det är inte bara dags för embryoåterförandet, idag är det även sommarsolståndet. Dagen då man förr i tiden firade fertiliteten före kristus. Sommarsolståndsnatten ansågs vara den mest fertila av årets alla dagar. Är det ett tecken?
Vi anländer till kliniken ganska nervösa, mest över antalet embryon.
Fyra av de åtta äggen blev befruktade och ett av dem skulle inplanteras i mig, ett kasseras och två bedömas på nytt dag fem om de kan frysas eller inte.
Vi hade kanske hoppats på lite mer. Men trots allt, det finns ett!
Själva återförandetr tog lång tid och var mycket smärtsam. Doktorn kom inte igenom min cervix (livmodermun), hon försökte med diverse olika katetrar men var till slut tvungen att använda ett instrument till att vidga cervix. F-n vad det gjorde ont. John sa att jag nästan bröt hans hand. Direkt efteråt började jag blöda och hade mycket ont. Det var normalt sa doktorn och menade att det var cervix som blödde lokalt, själva livmodern var inte påverkad.
När jag gick ut ifrån rummet blev jag yr och illamående. Jag fick lägga mig ner och en snäll barnmorska sa att detta kan hända då de använder det där instrumentet, det kan trycka på en nerv.
När jag kom hem hade jag ont och blödde fortfarande. Jag kände mig nästan kränkt och det kändes inte rätt. Snacka om att embryot TVINGATS in i mig. Hur ska det lilla embryot trivas under dessa förutsättningar? Jag somnade som en stock och när jag vaknade ett par timmar senare kändes det bättre. Blödningen hade avtagit och smärtan dämpats. Jag kände mig bättre till mods.
Nu återstår bara 16 dagars väntan. Hur ska vi överleva det? Jag känner mig så maktlös över att inte kunna påverka någonting nu. Vi har kommit överens om att jag ska ta det MYCKET lugnt under dessa två veckor. Förra gången levde jag som vanligt i stort sett och det funkade ju inte så nu provar vi att jag ska vara mer eller mindre soffpotatis under de kommande veckorna. HOPPAS, HOPPAS!
Söndag 25 juni
5:e ruvardagen. För varje dag som går har jag svårare att hålla modet uppe. Det är väl försvarsmekanismer som sätter igång. Hjärnan tror att besvikelsen vid ett negativt gravtest ska göra mindre ont om man inte hoppats. Pyttsan!
Jag önskar att jag kunde glädja mig åt att faktiskt vara ”gravid”. Att jag kunde hoppas och drömma, för är det någonsin tid att göra det så är det väl nu.
Jag går mest runt och känner mig irriterad över att inte få göra något. Att vara soffpotatis visade sig vara svårare än jag trott. Nu gör jag liksom allt halvdant, jag tar det inte superlugnt men lever heller inte som vanligt.
Vi håller som bekant på och renoverar vår lilla sommarstuga och jag är så frustrerad över att inte kunna riva, bygga, bära och måla för glatta livet. Nu försöker jag ta det så lugnt som möjligt och tänker hela tiden på guldklimpen därinne. Att jag inte ska göra något som får den att dö.
I morse höll jag nästan på att svimma, det var otäckt. Vad var det?
Jag är trött och less. Det är väl hormonerna?
Jag känner mig dum över att jag inte kan vara glad. Det är ju så många som väntar och väntar på behandling och som gärna skulle vilja vara i min situation.
Jag önskar att jag kunde lägga mig ner och sova för att vakna upp först på dag 16.
Lördag 1 Juli
Ruvningsdagarna sniglar sig fram. Jag har en stark känsla att detta inte kommer att gå vägen men hoppas innerligt att jag har fel. Allt känns jobbigt. Jag vill TESTA! Jag vill VETA!
Torsdag 6 Juli
Efter en nervös natt går vi upp hyfsat tidigt och gör graviditetstestet. Jag känner mig helt lugn.
Självklart är det negativt. Slänger testet direkt i soporna och känner mig arg och luttrad. Ringer KS och meddelar beskedet samt undrar om vi kommer att få ett försök till där. Kommer det första försöket som ledde till endast en FET (Frosen Embryo Transfer, återföring av ett ägg som varit i frysen) räknas som ett fullt försök?. Sköterskan säger att det är ett doktorsbeslut och att hon ska göra sitt bästa för att få tag i doktorn under eftermiddagen och morgondagen. Sedan stänger fertilitetskliniken i lite över en månad. Hon ringer inte tillbaka med något besked.
Fredag 7 juli
Vi pratar länge och väl om adoption. John är inte riktigt där ännu utan vill att vi ska göra ett par äggdonationsförsök till. Jag förklarar att jag inte vet när jag eller min kropp orkar mer. John pratar om surrogatmamma igen.
Vi bestämmer oss för att satsa på flera kort samtidigt. Jag kontaktar familjerätten på socialtjänsten och får papper skickade till oss som vi ska fylla i för att ställa oss i kön till hemutredning för en adoption. Väntetiden tills en hemutredning startar är cirka ett år. Vi ska gå igenom utbildningen och utredningen för att se om vi får ett godkännande eller inte. Får vi ett godkännande så är det bra och först då kan vi på allvar överväga en adoption.
Samtidigt kan vi inte bara vänta på det. Tänk om vi får ett avslag på ansökan om ett och ett halvt år? Tänk om adoptionsmöjligheten bara är en återvändsgränd?
Vi kontaktar CARE kliniken i Sheffield i England och säger att våra papper är på väg.
Vi fyller i en hög med papper som vi fått från dem. Först när de har pappren så kan de boka in ett läkar-, sjuksköterske- och kuratorbesök. Först när de godkänt oss kan vi ställas i kön. Kön är för närvarande mellan ett och ett och ett halvt år.
Vi ska även trycka på KS när de öppnar igen men vi räknar inte med att få ett försök till där.
Vi pratar om att det bara är min önskan att barnet ska få reda på donatorns identitet som står i vägen för att få bra behandling utan att behöva vänta så länge i ett annat land. Jag grubblar mycket på varför jag känner som jag gör. För John spelar det ingen roll. Orkar jag vänta i ett och ett havt år när vi kämpat och längtat så långe nu? Att vänta är det allra värsta. Vad är bäst för barnet och för oss?
Måndag 10 Juli
Jag fick mens igår. Framåt eftermiddagen börjar det göra fruktansvärt ont på vänster sida över äggstocksområdet. Värktabletter hjälper inte och det är starkt lokaliserat till ena sidan. Jag sitter till slut på golvet och kan inte riktigt räta ut mig. Vi åker efter rådgivning taxi in till KS Huddinge gyn akut. Smärtan börjar avta. Vi får vänta i fem timmar på akutmottagningen innan jag får träffa doktorn. Smärtan är då bara molande. Jag är väldigt öm på vänster sida men läkaren ser inget på ultraljudet. De tar en gravtest för att utesluta ett utomkvedshavandeskap men gravtestet är fortfarande totalt negativt. Jag har ingen infektion. Får åka hem utan förklaring på vad som hänt.
Fredag 21 Juli
Vi får tid på CARE kliniken i Sheffield den 24 augusti. Planerar och bokar resa till England och Johns familj.
Måndag 24 juli
Jag läser igenom högen av papper från CARE kliniken grundligt vilket vi tyvärr inte gjort tidigare. Tvivel väcks och jag ber John läsa igenom det. Vi reagerade på två saker. Dels att man i regel är tre stycken som delar ägg från samma kvinna. De flesta äggdonatorerna i England är kvinnor som inte har råd eller vill betala privat IVF. Om hon donerar halva antalet av sina ägg så får hon sin IVF kraftigt kostnadsreducerad. De ägg hon donerar delas sen mellan två par. Minsta antal ägg som man kan få är tre stycken. Detta känns inget bra med tanke på våra tidigare resultat. Tänk om vi betalar 70 000 för tre ägg? Blir något av dem överhuvudtaget befruktat?
Det andra vi reagerade på var att man enligt engelsk lag måste testas för HIV och hepatit precis innan ett nedfruset embryo inplanteras. Dessa prov tas två ggr med sex månader mellanrum. Får vi ett eller fler infrusna embryon måste vi vänta sex månader innan de kan inplanteras.
-----------------------
Vi tänker mycket på detta under den närmsta tiden. Jag grubblar vidare på och försöka analysera varför det är så viktigt för mig med en för barnet känd donator. Jag diskuterar saken med mina vänner som är insatta i problematiken men kommer fortfarande inte fram till något vettigt. Det skulle bli så mycket enklare om det inte var en prioritet hos mig. Det är INTE för min skull, det är enbart för barnets skull. Jag kommer nog aldrig att ha behov av att veta vems gener MITT alldeles egna barn bär. Jag tänker på barnet som kanske (eller kanske inte) får behov av att veta. Min kloka bästa vän som är fyrabarns mamma säger att hon förstår det jag känner men säger att man aldrig kan möta alla behov barnen får.
Vårat framtida barn kommer ju att få en riktig mamma och pappa men kommer att bära gener från en utomstående part. Behovet av att ha en mamma är ju redan uppfyllt. Det är tungt att grubbla på detta etiska. Vad är rätt och fel mot barnet? Vad är rätt och fel mot oss? Vill vi skaffa barn för barnets skull eller vår egen? Hur självisk kan man vara i detta läge? Eller krånglar jag bara till någonting som är superenkelt? Ser jag inte skogen för alla träd?
Tisdag 25 juli
Kontaktar flera olika utbildare för att få en plats på en adoptionsutbildning. Detta ska göras innan eller senast under hemutredningen.
Jag går nu på full gas. Allt vi kan göra ska göras!
Vi bestämmer oss för att fortsätta med CARE i Sheffield. Vad har vi för alternativ så som läget är idag? Vi är båda överens om att vi nu inte orkar vänta. Nu kör vi på för fullt med allting.
Måndag 14 augusti
Får kontakt med Studiefrämjandet och blir satt i kö för deras adoptionsutbildning. Ringer fertilitetskliniken för att fråga om vi får ett försök till eller ej. De kan inte svara ännu. Lovar att återkomma då alla är tillbaka från sina semestrar. Det känns inte så hoppfullt.
Tisdag 22 augusti
Flyger över till England.
Torsdag 24 augusti
Vi får skjuts av Johns syster in till Sheffield och CARE kliniken. Vi är tveksamma in i det sista och vid första anblick av huset som kliniken ligger i blev vi båda lite nervösa. Det såg inte särskilt stort eller professionellt ut. John var på vippen att be sin syster att vända. Men sen körde vi runt huset och där såg det större ut än från framsidan.
Inuti var det mycket fräscht och professionellt. Kliniskt men ändå hemtrevligt. All personal var mycket vänliga och alla tidningar i väntrummet var av denna månads utgåva.
John började dagen med att lämna sitt bidrag för analys. Sen träffade vi en kurator. Hon var mycket trevlig. Mötet gav dock inte så mycket. Hon informerade oss om saker som vi redan visste. Hon ”grävde” inte på långa vägar lika mycket som kuratorn i Sverige. Hon kunde kryssa i alla sina rutor med råge, hon verkade mycket nöjd med det vi sa.
Efter detta träffade vi läkaren. Han var också trevlig och vi diskuterade medicinska saker fram och tillbaka. Han vinklade det till att det var positivt för en graviditet att få ägg. När vi gick därifrån hade många av våra tvivel stillats. Det kändes som vi var i goda händer. Han sade att våra två tidigare försök var under medel av befruktade ägg och utvecklade embryon. Han vill ha mer information från labbet i Stockholm om detta.
Vi hann med en snabb smörgås innan det var dags att träffa syster. Även hon var glad och sympatisk. Vi gick igenom ungefär samma saker som vi gjort med kuratorn och läkaren. Hon tog några blodprover och informerade oss om att kön var betydligt kortare nu. När vi frågade sa hon att väntetiden inte skulle bli över nio månader. Beroende på vad blodproven säger så kanske vi kan få en donator mer eller mindre direkt!
Vi åker omtumlade, trötta och lyckliga hem till Johns familj. Det känns bra. Riktigt bra. Nu SKA vi bli föräldrar. På något sätt.
Fredag 25 augusti
John har åkt och fiskat med sin pappa och jag ligger fortfarande och sover då min mobil ringer. Jag svarar sömndrucket men vaknar blixtsnabbt då det är en syster från fertilitetskliniken i Stockholm.
DE SKA GE OSS ETT FÖRSÖK TILL!
De kan inte säga när det ska ske men vi står kvar i deras pärm över mottagare som ska matchas med donatorerna. Hela jag bubblar av glädje och förväntan. I går morse hade vi inget försök framför oss inom överskådlig framtid, och nu har vi TVÅ ! Jag vill ställa mig på taket och skrika ut nyheten men vill att John ska få höra det före alla andra. Till slut spricker jag dock och berättar det för svärmor, John blir den tredje som får höra nyheten.
Fredag 1 september
Flyger hem igen. Ett mail väntar där hemma att vi kan få plats i en adoptionsutbildning som börjar 13 september om vi vill. Självklart vill vi!
Tisdag 5 september
Kallelsen till adoptionsutbildningen landar på hallgolvet.
Strax före lunch ringer syster från fertilitetskliniken med nyheter. De har ett antal ägg ”över” som donerats tidigare under förmiddagen. Vi matchas ihop på flera olika sätt och vi erbjuds nu de ”överblivna” äggen. John måste in direkt och lämna sperma sen befruktas äggen och embryona fryses ned. Jag ska sen bygga upp min slemhinna och göra FET.
Vi måste ta ett snabbt beslut. Om inte vi vill ska andra få chansen. Jag ringer upp John och vi säger båda två att vi ska hoppa på tåget. Ringer fertilitetskliniken och meddelar vårat beslut. Hämtar John på jobbet och vi åker in till kliniken. Där lämnar John de små simmarna och jag pratar med barnmorskan. Hon är snäll och förstående och säger att de vet att detta är en god chans att bli gravid på, de skulle inte erbjuda oss denna behandling om de inte trodde att det var en god chans.
Eftersom jag ska börja på en ny karta Trisekvens imorgon bestäms att jag ska börja progynonbehandlingen direkt i kväll. Precis innan vi går får vi reda på att Johns sperma ska sammanföras med tio stycken ägg. 10 stycken!
Vi känner oss överväldigade. Här går det undan.
Torsdag 7 september
Sitter på en föreläsning och väntar på att de ska ringa från fertilitetskliniken. Har ursäktat mig till föreläsaren i förväg att det nog kommer ett viktigt samtal som jag måste ta. När så telefonen ringer störtar jag ut i korridoren.
Barnmorskan låter inte glad och det första hon säger är att hon inte har några bra nyheter. Mitt hjärta slår och hjärnan blir alldeles trög.
De har kunnat frysa ned endast ett embryo. Åtta av de tio äggen hade blivit befruktade men bara ett hade fortsatt och delat sig. VARFÖR? Detta är vår tredje behandling och inte mer än ett embryo har kommit ur varje försök. Kan vi verkligen ha en sådan otur eller är det något annat som är fel? Eftersom det varit tre olika donatorer för varje behandling och det faktum att vi delat äggen med ett annat par som inte haft detta problem så pekar det på Johns sperma. Barnmorskan kan inte svara på någonting men säger att det verkligen är stor otur. Vi bokas in på en ultraljudstid nästa fredag och då har vi även tid avsatt att diskutera detta med läkaren.
Det känns tungt. John och jag diskuterar saken länge och väl. John säger att det antagligen är något med hans sperma eller så är labbet urdåligt på KS. Jag vet inte vilket som är värst. Vi försöker vara hoppfulla för det lilla embryo som är nedfruset men det är svårt. Jag får rosor av John. Tre rosa för att symbolisera att han älskar mig och en gul för vårt framtida barn. Allt vi vill är att bli föräldrar. Varför är det så svårt?
---------------
Fredag 8 september
Det känns lite bättre idag men tankarna snurrar runt i huvudet. Vi har inte så stora förhoppningar att vi ska få svar på våra frågor nästa fredag. Ska och kan vi verkligen betala så mycket pengar för en privat behandling om vi inte har svar på våra frågor först? Varför slänga en stor summa pengar i sjön om det är så att det är något fel på Johns sperma.
Mina webbkompisar på earlymenopause-siten råder oss att testa Johns kromosoner. Diverse fel där kan orsaka tidiga missfall eller dålig embryoutveckling. De peppar mig att inte ge upp hoppet men säger att vi måste börja maximera våra chanser genom att vara det enda mottagande paret till donatorns ägg samt att bara göra färska försök.
Oron ökar över att vi kommer att få så få ägg på CARE kliniken i Sheffield. Mina grubblerier om anonym donator sätter igång igen. Optimismen jag känt över adoptionsalternativet sjunker. Åter igen tvivlar jag inte på att vi ska få ett godkännande från kommunen. Vi får se. Det ska bli intressant att gå föräldrautbildningen inför adoption i alla fall. Jag fyllde 34 för några dagar sen och även om alla på fertilitetskliniken säger att jag är ung så känner jag mig lastgammal. Jag kan se åren rinna iväg och att jag sitta där som 44 åring utan barn. Jag vill bli mamma, NU!
Onsdag 13 september
Första träffen på adoptionsutbildningen. Vi är totalt sex par och två ensamstående kvinnor som går kursen. Nervöst att träffa alla och ”intervjua” och presentera bänkgrannen inför hela gruppen.
Genomgång inför kursen och en intressant övning där kursledaren läste upp ett antal påståenden/frågor. Man skulle gå till Ja-, Nej-, Kanskestationer beroende på hur man tyckte. Exempel på frågor var: Ställs det för höga krav på blivande adoptivföräldrar? Är det rätt att adoptera av endast sociala skäl? Är det för dyrt att adoptera? Gagnar internationell adoption barnens villkor i ursprungsländerna? OSV.
Fredag 15 september
Besök på fertelitetskliniken. Ultraljudet visar en slemhinna på 9 mm. Bra. Jag kan ta emot frysisen nästa vecka.
Har frågor uppskrivna på ett papper som vi bombarderar doktorn med. Hon säger att hon kan förstå vår oro inför att det skulle vara något fel på Johns spermier men förklarar sedan i detalj vad som hänt i labbet alla tre gånger. Siffrorna som vi fått muntligt stämmer inte riktigt. Det har varit både omogna och tomma ägg inblandade i varje försök. Fertilitetsfrekvensen har varit 4 av 6 första gången, 5 av 7 andra gången och 8 av 8 tredje gången. Högst normala procent. Andelen av Johns snabba raksimmande spermier har varit ganska låga men efter bearbetning så har man lyckats skrapa ihop ett duglig antal (över en miljon).
Doktorn höll med oss om att utvecklingen av embryon har varit lite dålig men kunde inte säga vad det berodde på. När vi tog upp kromosomtestet sa hon att det inte var ett rutinprov eller att de brukar ta provet på män som ändå har spermier som kan befrukta äggen ordentligt eller är missbildade på något sätt.
Hon sade dock att detta faktum att det varit tre olika donatorer som gör att man blir lite misstänksam. Alla tre donatorer kan inte haft dålig äggkvalité, eller inte passat ihop med John.
Läkaren säger att hon tror att jag mycket väl ska kunna bli gravida med äggdonationsbehandlingar, om allt blir optimalt. Hon menar att Johns spermier mycket väl klarade av själva befruktningen och att jag är ung.
John ska lämna blod inför ett kromosomtest nästa vecka. De ska diskutera i läkargruppen (igen) om vi ska få ett försök till efter detta. FET planeras till på tisdag och jag ska börja med progesteronvagiatorerna i morgon lördag.
Skickade ett brev till Dr Shaker på CARE kliniken om dessa uppgiftersom han efterlyst.
Det är mycket nu. Känns ganska skönt men också påfrestande. Jag känner ingen vidare entusiasm att FET ska lyckas denna gång men samtidigt växer hoppet inuti mig. Det kan ju lyckas. Hoppas allt går bra nu med min slemhinna och upptiningen och insättningen.
Tisdag 19 september
Jag känner mig ganska lugn på förmiddagen innan återförandet. Klockan elva passerar utan att de ringer från fertilitetskliniken, bra.
När det så är dags så visas vi in i rummet utanför behandlingsrummen, sen blir vi sittande där…och sittande…och sittande. Två par visas in i behandlingsrummet före oss. Till slut jagar en barnmorska iväg för att få tag i läkaren och då visar det sig att det blivit kommunikationsfel mellan två läkare om vem av dem som skulle göra transfern. Doktorn kommer dock och vi hamnar i behandlingsrummet nästan en timme efter vi skulle varit där.
Det lilla embryot har tinats till 50%, 3 av 4 celler är intakta. Transfern blev om möjligt ännu värre än förra gången. Läkaren har mycket svårt att komma in i livmodern med katetern och måste använda samma griptång som förra gången, bara det att nu tar det längre tid. Det gjorde så ont och jag kände mig så utsatt att jag bara grät. Läkaren och barnmorskan var mycket vänliga och omtänksamma men det var ingen trevlig upplevelse. Fick ligga efteråt och vila mig, det kändes bra. Blev yr och illamående även denna gång. Jag blödde inte lika mycket som förra gången men det gjorde ont tills dagen efter. Jaha, nu sitter vi här igen och har denna urjobbiga tvåveckors väntan framför oss.
Onsdag 20 september
Försöker vara positiv men det är så svårt. Varför skulle detta embryo som ”bara” var tinat till 50% klara sig därinne? Kan min livmoder verkligen välkomna något som bokstavligen tvingats in i den?
Det känns lite konstigt att sitta på adoptionskursen på kvällen. Känner mig nere och entusiasmen är inte stor för varken det ena eller det andra. Kommer vi verkligen att bli godkända som adoptivföräldrar? Kommer embryot verkligen att växa därinne?
Fredag 22 september
Är så trött mest hela tiden och humöret växlar som värsta aprilvädret. Känner mig nere, förbannad, irriterad, glad, tveksam, kärleksfull i en enda röra.
Jag försöker tvinga mig själv att vara positiv. Funderar på att gå till kyrkan och prata lite med Gud men bestämmer mig av tidsbrist att vända mig till moder Natur istället. När jag är ute med hunden passar jag på att krama trädstammar och ligga raklång i det våta gräset och titta upp mot himlen, i försök att nå moder Natur. Försöker få henne att ge den lilla inuti mig liv. Om jag inte lyckades med något annat så lyckades jag nog att förbrylla en och annan joggare i skogen. Berättar för min mamma att vi har testdag på hennes 60-årsdag. Hon blir tårögd och säger att det skulle vara den bästa födelsedagspresent hon skulle kunna få.
Lördag-söndag 23-24 september
Är på så dåligt humör!. Är arg och irriterad mest hela tiden. Jag blir så arg och vill slå sönder saker (och personer). Jag känner inte igen denna ilska. Den är jobbig. Jag är så j-la skitförbannad på allt. På natten kliver hunden på mitt ena bröst. Båda brösten är väldigt ömma och så kliver hundskrället på det ena när jag ligger och sover. Jag fullkomligt flyger upp och börjar puckla på hunden i någon sekund eller två innan jag inser vad jag gör. Jag såg bara rött. Hundstackarn förstår ju ingenting och är rädd. Jag börjar gråta så sitter vi där i mörkret, hunden och jag. Jag gråter och har dåligt samvete och hunden försöker trösta med svansviftningar och slickar. Jag börjar tycka synd om min omgivning.
Måndag 25 september
Mår bättre idag (är det ett bra tecken eller ett dåligt?). Känner mig mer stabil. Får lite jävlar anamma i mig. Varför sjutton skulle inte detta embryo kunna vara vår efterlängtade bebis. Tredje gången gillt, jag klarade ju körkortet på tredje gången gillt. Testdag är ju dessutom på min mammas 60-årsdag. Någon sorts rättvisa måste väl existera någonstans. Nu vill jag veta och det är åtta dagar kvar till testdag. På ett sätt är jag glad att jag har ganska mycket att göra men en annan del av mig skulle inte vilja lämna sängen överhuvudtaget den här kommande veckan.
Onsdag 27 september
Nu går allt runt i huvudet på mig. Jag måste ta en time-out-dag för att försöka samla mig lite. Tar en underbar, mycket lång promenad med hunden i skogen och längs vattnet. Känner att jag tankas upp med lite hopp och energi. Mina tankar går om igen till Moder Natur. Ber henne snällt och vänligt på alla sätt jag kan. Berömmer hennes skapelse och ber att hon slänger en liten livsgnista in i min livmoder. Puh, det är så jobbigt och påfrestande att ruva. Är vansinnigt öm i brösten.
Lördag 30 september
Oj, oj, oj vad jag har gravsymtom. Brösten har växt och ömmar, magen är svullen och konstig, jag är superduper känslig för lukter och kräks nästan som resultat flera gånger, jag är så trött att det är ett under att jag står upp, jag är hungrig men det är bara ett fåtal saker som smakar gott osv, osv.
Hoppet är dock inte så stort. Jag känner inte att något skulle vara vid liv där inne.
Måndag 2 oktober
Jag krockar med en parkerad bil. Är övertygad om att det är ett dåligt varsel, ett omen. I morgon är det testdag.
Tisdag 3 oktober
Vaknar superkissnödig vid halv fem på morgonen. Måste bara kissa. Tänker att det är bäst att göra testet på denna urin. Är sömnig och fryser då jag gör testet. Maken och jag ligger under täcket och väntar de tre minuterna. Så går jag upp.
Det var NEGATIVT – IGEN!
Blir inte förvånad. Känner mig inte speciellt ledsen eller arg. Går och lägger mig och sover igen. Drömmer konstiga saker. När jag stiger upp är jag arg. Arg över att det aldrig kan funka. Men det är bara och sätta full fart. Min mamma fyller 60 idag. Har ett stort kalas att förbereda. Jag tar ett djupt andetag och slänger mig in i det hela. Bävar inför kvällen och alla människor men jag har jättekul till sist. Det är så skönt att inte tänka på vad som hänt. Så känns det i alla fall just nu.
Onsdag 4 oktober
Turbolent dag. Städar efter festen igår och stressar runt. På kvällen är det adoptionskurs. Vi ser på en film om en familjs andra adoption från Colombia. Jag vill bara hoppa in i videon och ta ett av barnen på det colombianska barnhemmet med mig. JAG VILL HA BARN NU! Jag struntar i om det är nyfött eller åtta år gammalt, om det är vitt, brunt, svart, rött eller gult . Om det så har regnbågens alla färger så kommer det att vara älskat, älskat, älskat!
Vi kanske inte är guds bästa barn men varför kan vi inte få ett litet (eller stort) barn att älska som vår eget? Vad har vi gjort för ont?
Torsdag 5 oktober
Mår inget bra idag. Är ledsen. Vet inte hur många äggdonationsbehandlingar jag orkar med längre. Både min kropp och psyke är trötta och utslitna. Men vad har jag för val? Att leva utan barn är inte ett alternativ för mig (oss). Om vi inte får ett godkännande för adoption så måste vi ju göra äggdonationsbehandlingar.
Jag har länge skämtat om att om ingenting skulle funka så skulle vi kunna flytta ut på landsbygden någonstans i Afrika. Väl där skulle vi kunna ”köpa” ett barn och sen aldrig lämna landet och uppfostra barnet/barnen som våra egna. Den tanken känns som en livboj ute på det öppna havet. Håller man på och bli knäpp?
Ringer till kommunen och kontrollerar att vi verkligen står i kö för en hemutredning och undrar lite när den kan börja. Vi är registrerade och står i kön. Väntetiden från att man anmält intresse tills man har beslutet i handen är ca 1 år nu i vår kommun. Det betyder att hemutredningen troligen startar någon gång i början av nästa år.
Lördag 7 oktober
Vi sitter barnvakter till vår gudson, David, som snart fyller två år. Det är så underbart att rå om honom. En annan mamma i lekparken tror att jag är Davids mamma och jag rättar henne inte. Jag får lite dåligt samvete men det var så härligt att vara mamma för en stund.
Tisdag 10 oktober
Får mail från CARE kliniken. De har en donator att erbjuda oss som ska börja sin behandling i dec/jan. Vi får vissa uppgifter (längd, vikt, hudfärg, hårfärg, ögonfärg, blodgrupp osv). De undrar om vi accepterar henne och vill fortsätta med att planera behandling. Visst vill vi det!
Helt plötsligt är tvivlen på om jag skulle orka med en till behandling som bortblåsta. Stackars John blir lite förvirrad, han hänger inte riktigt med i svängarna. Jag kan slå vad om att allt händer på en gång i januari nu. Det blir antagligen behandling i England och Stockholm och att hemutredningen sätter igång. Allt på en gång…
Fredag 20 oktober
Det går runt i huvudet på mig. Allt snurrar så fort. Jag vet inte hur saker och ting ska sluta och det är frustrerande. Jag vill ha raka besked, NU.
Om jag bara visste att jag en dag skulle bli mamma, på vilket sätt spelar ingen roll, så skulle jag lättare kunna ta denna ovisshet.
Har det struligt med andra aspekter i livet också. Framtiden är helt plötsligt en kompakt dimma och jag ser ingenting, vad ska det bli av mig, oss, vårat barn? Försöker leva här och nu men det är så svårt!
Måndag 23 oktober
Ja, nu händer det som jag slog vad om. Fertilitetskliniken på KS här i Stockholm ringer på eftermiddagen och säger att de har en ny donator till oss. Det är preliminärt planerad till vecka 49 och min progynonbehandling ska starta vecka 47.
Efter moget övervägande bestämmer vi oss för att vi ska skjuta på den planerade behandlingen i England. Det känns lite jobbigt men samtidigt känner vi att vi inte kan strunta i att ta emot en ”gratis” behandling. För varje behandling ökar ju våra chanser. Behandlingen i England finns ju kvar om detta försök inte skulle fungera eller om vi vill ha syskon en vacker dag.
Om drygt fem veckor ska jag starta behandlingen. Här går det undan. Samtidigt vill jag att fem veckor ska vara senast imorgon. Jag är så innerligt trött på att vänta och vänta och vänta…
Tisdag 24 oktober
Får instruktioner om hur jag ska fortsätta med mina trisekvens till den 20:e då jag ska börja med progynon.Nu är vi på väg. Ska bara knapra i mig dessa tabletter i denna karta så börjar behandlingen.
Torsdag 26 oktober
Får lite blodblandade flytningar, tänker inte så mycket på det.
Lördag 28 oktober
Har mensvärk och blodet tilltar. Hmmm, ringer nog fertilitetskliniken på måndag.
Varför blöder jag? Bör jag få större dos hormoner än vad trisekvensen ger?
Måndag 30 oktober
Pratar med barnmorskan på fertilitetskliniken. Hon kontaktar en läkare som ordinerar att jag ska ta dubbel dos trisekvens. Vilket jag börjar med på stående fot. Får en ultraljudstid till nästa måndag, de vill ta en titt.
Onsdag 1 november
Blöder rätt mycket och har rejäl mensvärk. Ringer fertilitetskliniken igen. De kan inget göra förrän efter ultraljudet på måndag.
Måndag 6 november
Ultraljud. Jag blöder fortfarande. Slemhinnan är rätt tjock fortfarande, 8 mm. Jag har en follikelsäck/cysta som är 18mm i höger äggstock. Är det orsaken till blödningarna? Doktorn vill inte ge några svar utan säger att han ska kontakta chefsöverläkaren och rådgöra med henne eftersom hon är den som är mest insatt och har ordinerat den planerade behandlingen. Han säger att de ska ringa tillbaks till mig så fort som möjligt, troligen redan senare idag.
Precis innan jag går så säger han att de inte kan sätta in ett embryo om jag blöder. Nej det förstår jag också, säger jag. Vad bra att du inser det, säger han. Ingen ringer senare från kliniken.
Torsdag 9 november
Ringer upp fertilitetskliniken. Vad händer? Varför har de inte hört av sig på hela veckan? Barnmorskan är lite förbryllad och läser högt vad doktorn skrivit i journalen. Avbruten behandling. Prov ska tas av min livmoder.
Jag blir alldeles bestört. Är denna behandling avbruten? Vad är det för prov? Ska vi inte få behandling om ett par veckor? Barnmorskan undrar om inte doktorn gick igenom detta med mig. NEJ säger jag. Barnmorskan ska tala med doktorerna och ringa tillbaks till mig så fort hon kan.
Ett antal timmar senare ringer doktorn upp. Han säger att han har blivit utskälld av sköterskorna. Ber om ursäkt lite lamt att han inte ringt men att det tagit tid att rådgöra och komma fram till ett beslut samt boka proverna. Behandlingen är avbruten. De måsta ta reda på varför jag blöder. Det är inte normalt. De vill göra en biopsi av livmoderslemhinnan samt boka in mig på en hysteroskopi, titthåls operation in i livmodern. Jag kan inte gå igenom några behandlingar förrän de vet om något är fel. Han vill att jag slutar med alla mina hormoner omedelbart.
Det är viktigt att det utreds och det måste gå före allt annat just nu. Han säger det inte men jag vet att cancer är en av sakerna de är rädda för.
Jag får en tid för en biopsi redan till imorgon.
Jag tror jag blir lite chockad, känner mig allmänt förvirrad. Vill ringa John, min mamma, min bästa vän men gör inget. Vet inte vad jag ska säga. När jag väl ringer John så blir jag väldigt ledsen.
Jag tror inte jag har cancer men vad betyder det här egentligen? Är det något fel med min livmoder? Kommer jag inte kunna göra fler äggdonationsbehandlingar? Visar det sig att jag verkligen är sjuk så kan vi ju glömma adoptionsutredningen. De kommer inte vilja att ta i oss med tång om jag är sjuk.
Ska jag aldrig bli mamma? När tankarna far iväg önskar jag nästan att det är något allvarligt och att jag ska dö. Då slipper jag känna denna obeskrivliga smärta som längtan efter barn innebär. Bara tanken på att kanske aldrig få barn är så skrämmande att döden verkar vara ett lättare alternativ.
Fredag 10 november
Biopsin av livmoderslemhinnan görs under förmiddagen. Jag får lokalbedövning och ”gripklon” känns inte alls lika mycket men även denna doktor har mycket svårt att gå in genom min cervix. Det tar lång tid och känns smärtsamt. När själva biopsin tas gör det direkt ont.
Jag frågar doktorn varför de inte tror att de är hormoner som orsakar blödningarna nu, eftersom de alltid trott det förut. Får inget direkt svar utan bara att vi måste ta reda på om slemhinnan är frisk. Han säger att jag inte ska vara orolig, att det är liten risk att jag skulle ha (han säger det inte rakt ut men menar utan tvivel) cancer.
Jag ska få en kallelse för en hysteroskopi om cirka 2 veckor. Svaret på biopsin ringer han om, om 1- 2 veckor.
Nu gäller det att bara vänta. Väntan av ett annat slag.
Lördag 11 november
Det är jobbigast att informera våra föräldrar och nära vänner om den senaste utvecklingen. De blir nog ganska oroliga men de är också mycket stöttande. Jag känner mig lugnare och mindre rädd. Även om jag har cancer eller värstingmyom eller värstingpolyper eller något annat krafs i livmodern och de kanske måsta ta bort hela livmodern så får det väl vara så.
På något sätt ska jag stå med mitt barn i mina armar en dag, oavsett existerande livmoder eller ej!
Det som är mest jobbigt är att mera värdefull tid flyter iväg, jag är 34 år och vill inte vara hur gammal som helst när jag får barn. Dessutom LÄNGTAR jag så. Det har jag gjort i över 6 år nu.
Måndag 13 november
Har i stort sett slutat blöda idag. Jag slår mig i backen på att det inte är något fel med mig och min livmoder. Det är nog bara hormonerna som spökar. Jag är inte ett dugg rädd längre, klart att tanken finns där men det känns skönt att de kollar upp saker. På eftermiddagen ringde en syster från gyn mottagningen på KS, de har beslutat att göra en ”enkel” hysteroskopi på mig. De gör det när jag är vaken på mottagningen, om de hittar något så sövs jag ned vid ett senare tillfälle. Jag får tid redan på onsdag, här går det undan.
Onsdag 15 november
Konstigt nog blir jag nervös redan kvällen innan och på morgonen fladdrar fjärilarna i magen. Vad är jag rädd för? Ny doktor? Undersökningen? Vad de kan tänkas hitta? Jag vet inte. Anländer i löjligt god tid till gyn mottagningen. Önskade att John var med mig men han hade svårt att komma ifrån jobbet så jag sa att jag skulle gå själv. Jag får byta om och sätta på mig de otroligt
oelastiska ”stay-upsen” som bara ramlar ned och den alldeles för stora sjukhusskjortan.
Inne i undersökningsrummet är det fullt med folk. Två undersköterskor, två sjuksköterskor och en läkare samt en läkarstudent. Alla var mycket vänliga. Själva undersökningen går mycket, mycket lättare än vad de senaste insättningarna eller biopsin gjort, det är i stort smärtfritt. En kamera sätts in i min livmoder och livmodern fylls med vatten och luft. Insidan av livmodern ser fin och normal ut. Jag har dock en liten polyp i livmoderhalsen. Den tas bort och det är periodvis mycket smärtsamt. Det blöder friskt runt fästet av polypen och doktorn bränner ett större område.
Förhoppningsvis så kommer inte polypen tillbaka.
Doktorn säger att polypen kan ha orsakat mina onormala blödningar men kan inte lova att det är den som är boven. Polypen är liten (ca 1 cm lång) men i sitt sammanhang ganska stor. Polypen ska skickas på analys, dock är polyper i livmodermunnen mycket sällan maligna så doktorn är inte orolig. Doktorn tror att polypen kan vara orsaken till att de haft så svårt nere på fertilitetskliniken att komma igenom min cervix. Jag skämtar att jag ska ta med denna doktor till fertilitetskliniken och systrarna skämtar tillbaka och säger upprört att de vill behålla sin duktiga doktor själva.
Tisdag 28 november
Har undrat i ett par dagar här hemma varför inte resultaten på proverna kommer. Ringer barnmorskan som lovar att jaga provsvaren och återkomma. Istället ringer doktorn på eftermiddagen. Han är nöjd att de hittat något och verkar övertygad om att polypen är boven i dramat. Alla provsvar är OK. Han vill att jag ska börja ta trisekvens direkt, men jag är tveksam. Jag är ganska övertygad om att min lilla follikelsäck som syntes vid det senaste ultraljuder nu är en stor östrogenproducerande cysta.
Jag har uttalade östrogen-symtom (rikliga, sega flytningar, bröstspänningar, huvudvärk och samlar på mig vatten som en kamel). När jag nu inte står på några hormoner och vi vet att min kropp är (lite) dålig på att producera östrogen, så tror jag att dessa symtom beror på en cysta som lever loppan därinne. Doktorn går med på att göra ett ultraljud innan jag sätter igång med hormonerna. Eventuellt kanske de måsta sticka hål på den…
Jag ifrågasätter om inte jag ska stå på något läkemedel som undertrycker äggstockarna så de inte bildar cystor och annat som stör. Enligt tjejerna i Amerika och England bör kvinnor med POF få det samtidigt som den andra behandlingen just för att äggstockarna fortfarande är nyckfulla och vill odugligt lägga sig i. Doktorn verkar tveksam, han vill titta först så får vi se sen. Ultraljud planerat till nästa tisdag.
Söndag 3 december
De rikliga sega flytningarna och de andra symtomen avtar. Är det bra eller dåligt? Jag hatar att inte veta vad som försiggår i min kropp.
Tisdag 5 december
Ultraljud på fertilitetskliniken. Läkaren där är nu ännu mer övertygad att polypen var boven i dramat. Han har pratat med doktorn som utförde hysteroskopin. Jag försöker prata om min oro att det är hormonerna som spökat hela tiden och undrar om inte jag ska ha något äggstocksundertryckande läkemedel, men han säger att det inte ska behövas – allt ser bra ut Jag får av någon anledning inte se ultraljudsbilden men doktorn säger att jag inte har någon cysta eller annat. Slemhinnan är dock tjock så östrogen har påverkat mig någonstans ifrån…
Jag ska äta gestapuran för att framkalla mens och sedan börja med trisekvensen igen. Doktorn önskar lycka till och säger att det bör bli en optimal behandling denna gång nu när vi hittat ”felet” – polypen.
Jag känner mig tveksam och lite misstänksam, dom har ju trott att allt ska gå bra alla andra gånger också. Det känns som att det är FÖR enkelt att det skulle vara polypen som ställt till med allt strul hittills. Vi får se helt enkelt.
Den snälla barnmorskan säger att behandlingen nog kommer att ske i februari vecka 5-6.
Åh tänk om… Julen knackar på dörren och det är mysigt, jag tycker mycket om julen och det är alltid mycket att göra så här i december (bra att tänka på annat). Efter nyår ska vi åka iväg på en välförtjänt skidresa och förhoppningsvis är februari här innan jag vet ordet av.
God Jul
Susanne
Måndag 1 januari 2007
Nytt år. Känner mig helt golvad. Min äldsta väninna är nu gravid. Det berättade hon det första hon gjorde på nyårsafton hemma hos dem. Jag visste att de försökt i några månader men jag blev ändå helt chockad. Hon var så lycklig och pratade i detalj om hur testet sett ut, om hur hon kände sig o.s.v. Hela nyårskvällen präglades av att jag kände mig helt bedövad. Utåt märktes nog ingenting men inuti var det kaos.
Nu är jag sist kvar bland mina jämnåriga vänner att inte ha barn. Vi är sist fastän vi är det paret som hängt ihop längst och började försöka skaffa barn innan tanken ens fanns hos de andra. Jag har klängt mig fast vid tanken att jag inte är den enda av mina jämnåriga vänner som inte har barn än. Som en livboj på öppet hav. Två andra vänner har också varit barnlösa, dock frivilligt. En av dem gick tragiskt och oväntat bort för snart ett år sedan och nu är den andra av dem gravid.
Jag hade lovat mig själv som ett nyårslöfte att jag skulle känna hopp inför framtida behandlingar och adoptionsplaner men nu känns det löjligt. Hopp! Det gör bara ont.
Onsdag 3 januari
Oroar mig inför hemutredningen och undrar om vi inte ska skrota hela adoptionstanken, vi kommer säkert ändå att få ett nej. Hur ont kommer inte det att göra? John säger att vi måste fortsätta, vi har inget val. Och det stämmer ju, skulle vi få ett medgivande så är det den vägen vi garanterat kommer att vandra. Jag längtar nästan mer efter att få adoptera ett litet eller stort barn än att bli gravid och få barn. JAG VILL BARA HA BARN!
Torsdag 4 januari
De ringer från fertilitetskliniken och säger att vi har fått en donator (det visste vi ju redan) och att embryotransfer beräknas ske vecka 7 (inte 5 - 6 som vi fått information om tidigare). De skulle återkomma med ordination för Progynon. Jag ber barnmorskan prata med doktorn om att jag verkligen inte ska ha något som undertrycker äggstockarna, hon lovar att prata med doktorn. Ett par timmar senare ringer en annan barnmorska (den som är bra, min favorit) och säger att jag ska få en spruta som undertrycker mina egna äggstockar när jag får mens och den har sedan full effekt den 29/1 då jag ska börja med Progynon. Helt plötsligt känns det lite hoppfullt. Nu finns det ju en stooor skillnad mot alla tidigare försök, polypen är borta och jag ska få en annan medicinering. TÄNK OM!
Söndag 7 januari
Som en blixt från en klar himmel. Vi får en förfrågan... Ett barn behöver en familj. Är vi intresserade? HJÄLP! Det är helt overkligt. Är det sant? Efter snabbt men moget övervägande kommer vi fram till att det är klart att vi är intresserade. Men jag vågar inte hoppas på något. Det går runt i huvudet.
Måndag 8 januari
Är inne på fertilitetskliniken och får min Procren-spruta som ska försätta mina äggstockar i ”dvala”. Tvekar att ta den men vi vet ju ingenting om vad som eventuellt händer med barnet som behöver familj. Vi fortsätter tills vi har mer kött på benen.
Får mer information om barnet. En kontakt i barnets närhet ringer upp oss och vi pratar. Hon har lite frågor och jag försöker berätta om oss. Hon berättar lite till om barnet. Hoppet börjar spira. Tänk om våra böner har blivit besvarade. Det känns så overkligt men ändå så verkligt på en och samma gång.
Tankarna och fullkomligt rusar iväg i 380 km/h. Vi fantiserar, planerar och drömmer. Det är läskigt men jag känner redan en sådan kärlek gentemot detta barn så fort jag får höra att det existerar och då jag får veta vad hon heter. Vi är rädda och osäkra på mycket men är så fullkomligt övertygade om att vi är kapabla till att älska och acceptera detta barn som vårt eget. Att hon är flera år gammal känns underbart. ÅHHH vad vi vill ha henne.
Men mycket kan dock hända så att drömmen går i kras. De kan välja en annan familj, Socialtjänsten kan sätta sig på tvären, vi kanske inte blir godkända som adoptivföräldrar eller så kanske allt bara är ett missförstånd. Det kan ju bara inte vara sant, kan det? Allt är för bra. Huvudet och känslorna far runt som i en torktumlare. Jag känner allt och ingenting på samma gång. Undrar om jag kommer att få en blund i natt?
Torsdag 11 januari
Jaha. Dåliga nyheter överallt.
Vår donator har backat ur, det blir ingen behandling nu i februari. Jag har tagit den här J-LA sprutan helt i onödan. Jag blir förbannad. Hur kan donatorn backa ur i detta läge? Vi är ju två kvinnor som synkroniserats med henne redan. Hon har haft över sex månader på sig att tänka över om det är rätt eller ej. Det är säkert så att hon både har hastigt uppkomna och tungt bärande skäl till att backa ut så här sent men det känns som om någon sätter krokben för oss precis innan mållinjen.
Får mer information om barnet. Det är inte fråga om någon adoption. De vill endast hitta nya vårdnadshavare. Det handlar inte om att barnet ska ha adoptivföräldrar. Många frågor och tankar väcks efter samtalet. Är vi redo att vara mer fosterföräldrar än föräldrar? Skulle vi klara det känslomässigt? Vad händer om pappan, som är vid liv helt plötsligt en dag vill ha vårdnaden om sin biologiske son? Kommer barnet verkligen att känna sig hemma hos oss under dessa förhållanden? Kommer hon någonsin att se oss som sina föräldrar? Vi har henne men ändå inte. Det är en väsentlig skillnad då adoption inte är alternativet. Vi känner oss lite tveksamma. Jag kan inte riktigt fatta att vi tvekar, men det gör vi. En del av mig skriker: ta barnet om du så bara får ha det ett litet tag. En annan del av mig är samtidigt rädd för hur det blir när vi inte kommer bli riktiga föräldrar. Vi vet inte hur det kommer att gå...
Fredag 12 januari
Vi känner oss väldigt kluvna till att bli endast vårdnadshavare. Vår gudsons pappa är rektor på en stor skola och har livslång erfarenhet av barn. Han delar med sig av sina erfarenheter av liknande situationer. Han och min bästa vän som är barnskötare vill i all välmening höja ett varnande finger. Våra föräldrar och syskon delar vår kluvenhet och höjer lite varnade fingrar även de. Vi inser att barnet kanske behöver en annan typ av hem än det vi kan erbjuda.
Lördag 13 januari
Vi åker iväg på en hastigt bokad skidresa. Nu ska vi försöka koppla bort alla tankar och se om vi blir klokare. Vi meddelar alla att vi ska vara borta i en vecka.
Tisdag 16 januari
Sitter med skidorna på i en sittlift upp mot 3000 meters höjd i franska alperna då min telefon ringer. Det är fertilitetskliniken. De undrar om vi skulle kunna tänka oss att vara mottagarpar nummer två till en annan donator i februari. Vi tackar ja direkt. Då är inte allt förlorat. Kanske leder det ingenvart men vi har i alla fall en CHANS!
Ska börja med Progynontabletterna på måndag. Vi känner båda två att vi nog inte är redo att ge upp alla äggdonationsförsök. Ännu finns det en het önskan att få barn på det ”vanliga” sättet.
Söndag 21 januari
Hemkomna igen. I tysthet har vi båda kommit fram till att barnet antagligen aldrig kommer att bli vårt. John vill inte på grund av att det känns för osäkert. Jag är tveksam och måste respektera Johns känsla. Det är fel förutsättningar, fel tajming och fel magkänsla. Det var kanske inte meningen helt enkelt. Det känns dock sorgligt.
Måndag 29 januari
De ringer ifrån familjerätten på kommunen och undrar om vi har börjat adoptionsutbildningen, de går igenom alla par och försöker planera. Den är klar svarar jag. Vad bra säger dom, de har ingenting mer att säga nu.
Tisdag 30 januari
Har lite lätt molande mensvärk då jag vaknar, är nu inne på min nionde Progynondag. Ser spår av blod i flytningarna och grips av en förlamande rädsla. Inte igen!
På förmiddagen har jag en tid för ett ultraljud på fertilitetskliniken. Jag biter ihop till dess. Doktorn ser inget blod, ”mensvärken” kan bero på att min slemhinna nu är väldigt tjock, 11 mm. Doktorn säger att det ser väldigt fint ut därinne men att det kanske är lite väl moget för att vara på dag nio. Eventuellt har jag fått ett ”flair-up” av hormoner då jag tog Procrensprutan, det händer ibland.
Jag har en stor, fin, mogen äggblåsa på ena äggstocken och doktorn säger skämtsamt att det kliar i händerna på henne att ge mig en ägglossningsspruta. Jag försöker förklara att det sett ut så många gånger förut utan att det varit några ägg i äggblåsan, det blir mest cystor av dem…
Det känns åter jobbigt att träffa så många olika läkare hela tiden, det är ingen som har hela min historia i ett helt stycke. Allt blir så fragmentariskt det känns som jag drar hela min historia om och om igen och får ”goddagyxskaft” till svar på mina frågor. Jag känner så sällan att de har tid för frågor och funderingar. Det är IN – UT, nästa tjej, som på ett löpande band.
Jag pratar snabbt med den vänliga barnmorskan, hon lovar att ringa mig mot slutet av veckan med vidare information. I slutet av veckan bör vi veta hur det ser ut. Om vi får några ägg eller inte. Nu gäller det att inte börja blöda.
Försöker nå mina kontakter med barnet som behöver vårdnadshavare. Kanske har de valt en annan familj? Vi har ju tagit ett beslut redan men det skulle vara skönt att knyta ihop alla trådar. Jag hoppas att barnet får den absolut bästa familjen och att situationen blir så bra den kan för alla inblandade.
Torsdag 1 februari
Jaha. Så var det med det. Det finns inga ägg åt oss. Alla går till par nummer ett. Fastän vi vetat att det ”bara” var en halv chans till så känns det för J-LIGT. Varför kan det aldrig funka för oss? Det känns som vi är otursförföljda, allt strular hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Det är konstigt att det kan göra så ont. Vi har gått igenom så många besvikelser, vi borde vänja oss...
Barnmorskan som ringer är väldigt gullig och säger att hon inte vågade ringa mig utan att ha en ny plan. Vi får frågan om vi vill vara mottagarpar nummer 1 till en ny donator i slutet av mars. Självklart vill vi det. Vi har ju tidigare diskuterat om det inte börjar bli dags att säga adjö till landstinget och börja med behandlingen på CARE kliniken i England. Nu är vi överens om att vi ska ta den här chansen som Karolinska ger eftersom den ligger så nära i tiden. Det får dock bli den allra sista. Funkar det inte nu i mars så måste vi optimera våra chanser.
Jag får instruktioner om hur jag ska ta hormoner tills nästa försök. Jag ska fortsätta med Progynon ett tag, sedan ska jag äta Gestapuran och framkalla mens. När jag får mensen ska jag in och få en Procrenspruta. Så sitter vi på tåget igen!
Februari är en kort månad så mars är snart här. Nu ska det bli åka av!
Onsdag 21 februari
Jag är tillbaka på ostadiga ben. Har varit jättesjuk. Först kraftigt förkyld i drygt två veckor sen blev jag ännu sämre. Jag trodde att jag skulle dö och sedan ville jag nästan dö… Jag fick lunginflammation.
Jag var livrädd att nästa behandling skulle avbrytas för att jag inte kunde ta Procrensprutan som planerat men läkaren på fertilitetskliniken sa att jag skulle komma in och ta den trots allt. Och hör och häpna, med hjälp av flertalet mediciner var jag för första gången feberfri när jag vaknade i morse. Jag känner mig som en ny människa! Därför var det inga problem men dock på darrande ben vandra in på fertilitetskliniken och få sprutan, så nu är det gjort.
Fredag 23 februari
Har varit alldeles gråtmild hela dagen. John åker till England och jag känner mig ensammast i hela världen. Är fortfarande så trött att jag inte orkar göra många knop. Undrar om det är sviterna efter lunginflammationen eller sprutan som påverkar mig, eller både och?
Måndag 26 februari
De ringer från familjerätten. Vår ansökan om att adoptera ligger långt fram i kön och de kommer att koppla in en extern utredare eftersom de har svårt med egen personal. Utdrag från polis- och socialregistret plus våra papper kommer att skickas till den externa utredaren. Hon kommer i sin tur att kontakta oss, sannolikt om två veckor. HJÄLP! Nu händer det saker. Blir väldigt nervös. Hur ska det gå?
Söndag 4 mars
Jag träffar en väninna som tillsammans med sin man ska adoptera ifrån Kina. De förväntar sig att få BB (barnbesked) till sommaren, efter att ha väntat i drygt arton månader. Vi pratar om hemutredning och adoption och barn och länder. För första gången känner jag verkligt hopp inför att vi ska få möjlighet att adoptera. Vi kan ju faktiskt få ett medgivande. Tänk om? Vad fantastiskt det skulle vara. Vi är i så fall rörande eniga om att det skulle vara den vägen vi ska vandra. Om vi får ett medgivande blir det inga mer medicinska behandlingar för oss. Men i väntan på detta medgivande fortsätter vi i full fart med nästa äggdonationsbehandling. Vi vet ju att det finns en risk att vi inte får något adoptionsmedgivande
Måndag 5 mars
Jag har haft småblödningar ända sen jag fick mens, varje gång det verkar avta så börjar det igen. Det blöder inte mycket men ändå… Jag har försökt använda mig av strutsmetoden för att hantera det hela, jag låtsas som det regnar. Försöker vara och tänka positivt. Inser dock att jag måste ringa fertilitetskliniken imorgon och fråga om blödningarna. Jag är rädd att allt är kört, igen.
Tisdag 6 mars
Som genom ett litet mirakel blöder jag ingenting på morgonen då jag vaknar. Avvaktar att kontakta fertilitetskliniken.
Onsdag 7 mars
Japp, turen håller i sig. I stort sett ingen blödning, bara vanlig flytning som är lite brun. Är det ett tecken? Jag beslutar bestämt att jag denna gång ska tänka så positivt jag någonsin kan. Tanken HAR kraft. Jag beslutar mig även för att prova akupunktur i samband med behandlingen. Vissa hävdar ju bestämt att det hjälpt dem att bli gravida. Jag bokar tid hos en akupunktör med stor erfarenhet av IVF-behandling och äggdonation. Här ska allt provas!
Lördag 10 mars
Tänker positivt så det knakar. För första gången sedan vi ”bara” försökte själva tar jag fram almanackan och räknar ut när vårt barn kommer att komma till världen. Nu ska det ske, nu ska det fungera. Jag planerar sommaren med tanke på att jag kommer att vara gravid. Jag ser ett positivt graviditetstest och en växande mage framför mig.
Måndag 12 mars
Vi får kallelse till första mötet i hemutredningen, nästa tisdag.
Onsdag 14 mars
Är hos akupunktören för första gången. Först får jag en lista på saker jag inte bör äta och dricka. Det är mängder av saker jag ska undvika. Exempelvis vitlök, curry, gurkmeja, ananas, papaya, mjölk ,vitt mjöl, vit pasta, grönt te, kaffe, CocaCola, sötsaker och godis. Jag får samtidigt råd på hur jag ska bete mig. Undvik stress, sluta grubbla, tänka positivt och ägna mig åt aktiv avslappning. Jag får även instruktioner på kosttillskott. Vanliga vitaminer och mineraler, extra folsyra, extra vitamin B12 och B6 samt fiskolja och jättenattljusolja.
Jag får lägga mig på en skön mjuk brits med en otroligt mjuk kudde under huvudet, jag får en mjuk flisfilt över mig. Den manliga akupunktören sätter nålar i mina fötter, underben, på magen, i ena handen, mellan ögonen och uppe på huvudet. Jag får en värmelampa riktad mot magen. Så får jag ligga i cirka trettio minuter i ett mörkt rum medan jag lyssnar till mjuk kinesisk avslappningsmusik.
När jag åter är nålfri och reser mig upp känner jag mig oerhört tung i kroppen och avslappnad. Jag går ut i vårsolen och känner mig som om jag sover men är klarvaken på samma gång, märklig känsla. Jag inhandlar de olika kosttillskotten på väg hem. Och då upptäcker jag något helt otroligt. Jag går alltid fort med snabba steg, det är liksom min naturliga rytm, men nu, nu kunde jag inte gå fort med snabba steg, det kändes helt fel, en mycket märklig känsla. Jag bestämmer mig för att satsa seriöst på detta, vad har jag att förlora? Om inte annat får det mig och må bättre under hela den här ”cirkusen”.
Lördag 17 mars
Är förkyld igen, känner mig lite hängig. Oroar mig lite över att jag inte har samma symtom av Progynonen som jag haft tidigare. Jag har symtomen men i mycket mindre grad, är det bra eller dåligt?
Vi sitter barnvakt till vår gudson, David, på kvällen. Han är drygt två år och alldeles underbar. När vi sitter och äter middag, vi tre, så känner jag en sån obeskrivlig kärlek gentemot David att det är svårt att förstå hur mycket jag kommer att älska mitt eget barn.
Första hemutredningsträffen närmar sig, det är svårt att koncentrera sig på något annat.
Måndag 19 mars
Får akupunktur igen. Har glömt att stänga av mobiltelefonen så den ringer och piper och har sig då jag ligger där full med nålar i ett mörkt rum, inte så avslappnande precis. Svär tyst över mig själv. Nu börjar jag bli nervös inför morgondagens möte. Jag hoppas så enormt på adoption. Känner att jag inte är speciellt koncentrerad på äggdonationsbehandlingen som vi är mitt uppe i. Det är mycket nu….
Tisdag 20 mars
Vi sitter i väntrummet på kommunens familjerätt och väntar på att bli inkallade. Det känns som en evighet innan hon kommer, vår externa socionom. Hon är någonstans mellan 40-50 år och verkar bra, lugn och erfaren. Hon har lång erfarenhet av adoption.
Hon frågar oss om hur vi upplevt adoptionskursen vi gått på. Vi ska träffas fyra till fem gånger och ett av dessa möten kommer att vara ett hembesök. Hon förklarar att hon inte kommer att använda sig av djupintervjutekniken. Vi får instruktioner om hur vi ska skriva vår levnadsberättelse. Det känns bra men det är så läskigt. Jag insåg inte från början hur jobbigt jag skulle tycka att det var att sitta där och bli ”bedömd”. Vi har inte flera skelett i garderoben än de flesta andra, men helt plötsligt känns det som om vår garderob är knökfull och att alla vill ut. Vad ska man ta upp och vad ska man inte ta upp? Vi har fått rådet att mer eller mindre inte ta upp något som inte tas upp av utredaren. Något som möjligtvis kan betraktas som ett skelett är att John har en kronisk åkomma som jag av respekt för honom inte vill gå in på närmare här i min dagbok på nätet. Men det oroar oss lite, inte att vi inte skulle klara av att bli föräldrar utan hur socialförvaltningen ser på sjukdomar av olika slag. Vi har tagit upp detta i vår hälsoredovisning med intyg från hans specialläkare men som sagt det hade känts bättre att detta inte fanns med i bilden.
Får huvudbry på eftermiddagen och inser att jag kanske inte kommer att orka med både äggdonationsbehandlingen och hemutredning på samma gång. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kommer jag stjäla energi som behövs till äggdonationsbehandlingen till förmån för utredningen? Eller kommer jag bara halvhjärtat vara inne i utredningen för att mina tankar är på annat håll?
Onsdag 21 mars
Vaknar med försiktig tillförsikt. Nog ska jag klara allt det här. John och jag pratade igår och kom fram till att vi bara måste fortsätta. Skjuter vi upp hemutredningen så kanske vi står där med ett negativt graviditetstest igen om drygt tre veckor och ingen hemutredning. Då är båda förlorade. Om vi testar negativt så är det en enorm tröst att adoptionsprocessen är igång.
Ultraljudet på fertilitetskliniken visar en fin slemhinna på 10 mm. Vi får planeringen för nästa vecka: Progesteronstart på söndag, Johns bidrag på måndag och äggåterförandet på onsdag. Här ska bli ett barn! Det är INGA negativa test om tre veckor här inte! Pratar med doktorn om chanserna att få två embryon inplanterade men får ett ganska bestämt nej, de gör det i princip aldrig med donerade ägg, någonsin, förutom i extrema undantagsfall och ett sådant är jag tydligen inte.
Tisdag 27 mars
Andra besöket hos socialsekreteraren. Vi kartlägger vårt sociala nätverk och pratar om våra referenter.
Utan förvarning får plötsligt John symtom från sin sjukdom mitt under besöket. Det är över ett och ett halvt år sedan han sist hade någon som helst känning av detta så det känns ju inte klokt att det ska dyka upp nu då vi sitter på socialkontoret. Det måste vara den stressande situationen vi befann oss i som framkallat det hela. Socionomen blev helt klart skärrad och nu måste John och hans sjukdom bedömas i ett rättsligt råd innan socialnämden kan ta ett beslut, det räcker inte längre med ett läkarintyg från hans specialist. Snacka om otur. Är det kört nu?
Onsdag 28 mars
Jag har varit så ockuperad i mina tankar och känslor runt adoptionen att jag knappt tänkt på äggdonationsförsöket. Jag glömde till och med att börja med Progesteronet på söndagsmorgonen. Ingen fara skedd för jag kom ihåg det på eftermiddagen, men ändå…
Idag innan vi skulle till kliniken var både John och jag toknervösa. Väl på kliniken fick vi reda på att vi hade fått 6 ägg, 5 hade befruktats och 4 delat sig. Jag fick ett fint embryo inplanterat och två frystes ned. Vi är så lyckliga! I alla våra tidigare försök har det ju bara blivit ett litet embryo som kunnats användas, men nu har vi 3. Själva insättningen var den absolut enklaste hittills. Det tog max tio minuter och det gjorde inte ett dugg ont. Läkarna hade tydligen rätt då de trodde polypen kunde ha orsakat tidigare svårigheter att komma igenom min cervix. Det är en sådan känslomässig skillnad nu när embryot inte ”tvingats” in i mig. Jag känner mig mjuk och snäll mot embryot och välkomnar det med hela mitt hjärta. Jag känner kärlek gentemot det lilla, lilla livet. Vi sjuder av lycka och hopp och tänker kalla embryot ”bubblan” eftersom luftbubblan det ligger i är det enda som syns på ultraljudsbilden vi fått. HOPPAS, HOPPAS!
Torsdag 29 mars
Vaknar glad. Ligger kvar i sängen och ber tyst. När jag går ut med hunden känner jag mig så stark, pigg och redo. Det känns nästan som om jag blivit självlysande på grund av den otroliga lilla guldklimpen i min livmoder. Jag känner mig viktig som bär på något så värdefullt. Det känns så annorlunda mot alla tidigare försök. Positivt. Är det för akupunkturen? Är det för vi har fått mer än ett embryo? Är det för att det är rätt tid nu? Är det för att embryot lever och tänker leva? Strunt samma, jag mår bra med bubblan inne i mig. Härligt, vårsolen lyser och nu är jag gravid. NU SKA DET SKE!
Tisdag 3 april
6:e ruvardagen. Det har blivit svårare och svårare att hålla upp positivismen. Jag försöker slappna av och tittar varje dag på ultraljudsbilden och ber tyst. Jag hade lite ont i livmodertrakten, typ som lätta sammandragningar, igår eftermiddag och idag på förmiddagen. Båda gångerna efter att jag varit fysiskt aktiv. Jag försöker ta det lugnt men det är svårt. Känner mig lite nere och negativ. Jag är otroligt trött hela tiden, smaker och lukter förstärks, jag drömmer otroligt verkliga drömmar, brösten gör ont och jag mår lite småilla. Jag vet att det inte betyder någonting eftersom det inte gjort det förut, det är väl bara vaggisarna som talar. Åh, vad jobbigt detta ruvande är. 11 ruvardagar kvar…
Måndag 9 april
Jag är rädd! Riktigt rädd.
Jag har varit mycket stressad och grubblat mycket över diverse saker de senaste dagarna, inte minst adoptionsutredningen. I går glömde jag att ta en av vagiatorerna. Idag fick jag lite mensvärk och rikliga bruna flytningar. Insikten att det gått åt skogen även denna gång slog mig som ett knytnävsslag i magen. INTE IGEN, SNÄLLA! INTE IGEN! INTE IGEN!
Desperat försöker jag tänka att det kanske är embryot som växer, att det är vanligt att ha småblödningar i början av en graviditet och att det inte är kört än men någonstans VET jag. Jag vet inte om jag orkar få ett negativt besked igen. Hur ska jag orka hålla ihop mig själv? Har ruvat i 12 dagar nu och har 5 kvar
Onsdag 11 april
John är förkyld så det planerade hembesöket imorgon ställs in. Jag skickar över våra levnadsberättelser till socionomen med en klump i magen. Jag har i beskrivningen även tagit med den svacka jag befann mig i mars 2005 då jag fick Rosasea, en hudsjukdom som drabbar de små ytliga blodkärlen i ansiktet som leder till rodnad, utslag och körtelförändringar. Jag har skrivit om detta tidigare i min dagbok. Jag mådde då psykiskt ganska dåligt, hade sömnsvårigheter och mycket mörka tankar. Jag fick helt enkelt diagnosen depression och min läkare skrev ut antidepressivt läkemedel åt mig. Och faktumet att jag fortfarande är delvis sjukskriven från jobbet. Hur ska hon ta det?
Inga blödningar under de senaste dagarna. Kanske, kanske var det embryot som borrade in sig i slemhinnan som orsakade den lilla blödningen. Bestämmer mig för att testa 2 dagar innan utsatt tid. Imorgon är i varje fall 15:e dagen efter transfern, är jag gravid borde jag se ett tunt, tunt streck i alla fall. Jag orkar inte vänta längre.
Torsdag 12 april
Vaknar tidigt av en otroligt verklig dröm. Jag drömde att jag testade positivt, drömmen var så tydlig att jag för ett ögonblick trodde det var verklighet. Sover en stund till innan jag går upp och tar testet. Kikar på det och väntar mig se ett svagt streck i resultatfönstret men ser ingenting. Väntar fyra minuter, fortfarande ingenting. Resultatfönstret är lika tomt som det varit de tidigare gångerna. Jag har testat negativt igen. Jag är inte gravid. Känner mig oerhört tom och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Fredag 13 april
Kliniken säger att vi kan köra direkt med det vi har i frysen. John vill gärna men jag känner motstånd. Jag vill inte igen, inte nu. Jag orkar inte med ytterligare två veckors tortyrväntan. Jag vill att adoptionsutredningen ska vara klar innan nästa försök. Jag vill ta det lugnt och njuta av våren. Det känns tungt.
Onsdag 18 april
Det visar sig att det både fysiskt och psykiskt är svårare att komma tillbaka efter det fjärde och misslyckade försöket.
Orkar jag mer? Är jag färdig med dessa äggdonationsförsök? Tar adoptionsutredningen all kraft? Har vi råd att vänta med FET. (Frosen Embryo Transfer, återföring av ett ägg som varit i frysen).
Tisdag 24 april
Hembesök. Oj vad vi har städat, hela huset lyser. Precis innan vår utredare kommer plockar jag fram lite saker och ”stökar till” av rädsla att hon ska uppfatta vårt hem som kliniskt och opersonligt. Det känns konstigt att ha henne sittande där i soffan. Hon har många frågor om min tidigare depression och min sjukskrivning. Även jag kommer behöva ett specialistläkarintyg. Vi pratar också mycket om och kring det blivande adoptionsbarnet samt om våra tankar och känslor inför att bli föräldrar. Vi tycker båda att vår socialsekreterare är väldigt snäll och professionell, hon är lätt att prata med. Hon förklarar att hon börjat skriva redan och vill gärna ha in referenserna och läkarintygen så fort som möjligt. Hon vill att ärendet ska kunna tas upp i socialnämden innan semestrarna börjar, och det vill vi med. Nästa möte är planerat till den 10 maj.
TÄNK OM vi skulle få ett medgivande. Jag vill det så otroligt mycket att allt annat kommer i skuggan. Tänk om vårt barn redan finns där för oss? Det svindlar då jag tänker på det.
Torsdag 10 maj
Vi är på vår fjärde träff med hemutredaren. Vi pratar mycket om min tidigare depression, nu kanske mitt läkarintyg måste skickas för bedömning i det rättsliga rådet, det beror på chefen på socialkontoret. Vi pratar även om hur vi på ett bra och naturligt vis kan få in barnets ursprungsland i vårt liv samt barnets ålder och vad eventuella syskon betyder. Vår utredare avråder oss ifrån att ansöka om syskon och äldre barn. Hon tycker att gränsen går vid ej fyllt 4 år.
Utredaren säger också att hon är nöjd och har fått en bra bild av oss. Hon kommer starkt att rekommendera oss som adoptivföräldrar eftersom vi är så förberedda. Vi har vänt och ventilerat allt ut och in. Hon tror att vi kommer bli utmärkta adoptivföräldrar. Det är enormt skönt att höra det. ENORMT!
Vi kommer överens att jag ska kontakta adoptionsorganisationen och höra vilka länder som kan vara aktuella för oss och vilken ålder det är bäst att lägga sig på. Mina steg är lätta och hjärtat jublar när vi går därifrån. Är detta verkligen sant?
Måndag 14 maj
Under helgen letar vi information angående de länder som kan passa oss. En fyra-fem olika länder verkar vara möjliga. Vi pratar om barnens åldrar, diskuterar fram och tillbaka och säger att kanske ”ej fyllt 3” skulle vara en möjlighet.
På måndag morgon får jag tag i en adoptionskonsult som efter att ha fått en mycket kort muntlig redogörelse om hur vår historia ser ut menar att det sannolikt kommer att bli i stort sett omöjligt för dem att hitta ett land som accepterar oss som adoptivföräldrar. Epilepsi och depression tillhör de sjukdomar alla länder är som mest rädda för.
Onsdag 23 maj
Har inte hört något från vår hemutredare trots att jag sökt henne vid ett par tillfällen. På kvällen dimper det ned ett mail från henne med nyheter som får mig att gråta i flera timmar. Enligt chefen på familjerätten är det omöjligt för oss att få ett medgivande att adoptera på grund av våra sjukdomar och min sjukskrivning.
Vi får två alternativ: Driva saken till nämnden och överklaga ett avslag (med resultat att inget land sedan kommer acceptera oss som adoptivföräldrar även om vi vinner överklagandet). Dra tillbaka vår ansökan och prova igen om ett par år. Båda alternativen är oerhört nedslående.
Just när det sett ut att ljusna så dras mattan bort under våra fötter. Det enda som får mig att inte gå under, att känna total hopplöshet är de frysta embryon vi har.
Tisdag 29 maj
Kontaktar fertilitetskliniken och undrar om vi hinner med en frysförsök innan de stänger för sommaren samt hur den behandlingen skulle se ut. Barnmorskan säger att det antagligen finns tid men hon ska höra med doktorn om jag verkligen behöver ta Procrensprutan. Hon ska återkomma. Känner mig trött och sliten. Samtidigt är jag så innerligt glad att denna chans finns nu, snabbt. ALLT är bättre än att bara vänta.
Onsdag 30 maj
Barnmorskan ringer upp. Först sa läkaren att jag inte behövde ta Procrensprutan men efter att ha läst min journal ändrade hon sig. Jag ska ta Procrensprutan nästa vecka.
OHOJ, alla landkrabbor – nu bär det av till sjöss igen!
Jag hade inte planerat att mönstra på nu innan sommaren och hade hoppats att inte någonsin behöva göra det igen, men nu är det väl bara att hålla i sig och göra det bästa av saken.
Tisdag 5 juni
Är inne på kliniken och får sprutan. Vi planerar den fortsatta behandlingen. Det känns bra samtidigt som det känns för j-ligt: Vi skulle ju adoptera! och så är vi här igen.
Måndag 18 juni
Började till min förvåning att blöda igår. Först blev jag rädd men sen lugnade jag mig. Efter ett telefonsamtal med kliniken fick jag besked att det inte var någon fara, Procrensprutan kan ge blödningar.
På eftermiddagen går vi på ett möte på socialkontorets familjerätt och pratar om vår adoptionssituation. Det är tråkigt och mycket, mycket ledsamt att höra att de inte kan ge oss ett medgivande, att de måste tänka på barnet i första hand. Precis som vi skulle vara skadliga för ett barn. Det finns tusentals olämpliga föräldrar därute som har all rätt att skaffa barn, men vi, vi får inte. Det känns som om vi straffats på grund av att vi varit fullt sanningsenliga och ärliga, hade vi inte varit det skulle vi nog ha ett medgivande idag.
Våra papper ligger nu på socialkontoret i väntan på att vi ska återuppta ansökan om ett par år då vår situation har förbättrats.
Det är tungt. Det känns som adoptionsmöjligheten nu är helt borta samtidigt som jag inte har något större hopp inför äggdonationsförsöken. Jag är så trött. I drygt sex år har vi kämpat, tar det någonsin slut? Är det någon ide att fortsätta? Hur ska jag kunna leva utan att bli mamma? Jag känner mig bitter, luttrad och hopplös.
Torsdag 21 juni
Jag bestämmer mig för att leva mitt liv PRECIS som jag brukar genom hela detta försök. Inga konstiga äta det, inte det eller inte bära tungt eller träna avslappning osv. Jag tränar agility med min hund och vi har ett agilityläger planerat sedan ett bra tag tillbaka som sammanfaller med insättningen, jag bestämmer att jag ska åka på lägret vad som än händer.
fredag 29 juni
Ultraljud på kliniken. Slemhinnan är 8,5 mm. Jag träffar en ny doktor som blir förvånad över alla försök vi gjort. Skojar om min långa journal. Hon är lite tveksam och vill göra insättningen på torsdag eller fredag nästa vecka, så slemhinnan ska mogna mer, samtidigt som hon är rädd att jag ska börja blöda igen som jag gjort tidigare. Eftersom agilitylägret börjar på torsdag övertalar jag henne att insättningen ska ske på onsdag istället. Vi har tre embryon nedfrysta, inte två, eller fyra, som vi tidigare fått information om.
Söndag 1 juli
Får beslutsångest. Gör jag verkligen rätt som nästan struntar i insättningen och prioriterar agilitylägret? På lägret kommer jag att bära en hel del och springa runt som en tok. Tänk om jag äventyrar hela försöket? Samtidigt vill jag verkligen åka på lägret, det är årets höjdpunkt, jag har sett fram emot det i fyra månader. Skulle jag stanna hemma och sedan testa negativt skulle det kännas för j-ligt. Samtidigt vill jag inte äventyra att förstöra detta försök. Oj vad jag velar...
Tisdag 3 juli
Kommer äntligen fram till ett beslut. Jag ska åka men ta lite hänsyn till mitt ”tillstånd”. Jag har ju provat det mesta under tidigare ruvningstider. Soffpotatis, mitt-emellan-aktiv, akupunktur, positivt tänkande, aktiv avslappning, utan att det hjälpt så varför inte prova ett agilityläger? Detta är dock säkert, jag kommer att ha det väldigt kul och må mycket bra. För en gång skull kommer jag att ha mina tankar på annat också, inte bara den där klumpen inuti mig.
Onsdag 4 juli
Vi är lite spända på förmiddagen. Kommer de att ringa från kliniken att våra enbryon inte klarade upptiningen? Undrar om vi kommer att ha några kvar i frysen efter idag?
Åker in och får reda på att vi har ett embryo att sätta in. Det första klarade inte upptiningen, inte heller det andra men det tredje och sista tinades i lika fint skick som då de frös ner det. Återförandet går lätt och jag får ett 4 celligt embryo insatt. Allt ser utmärkt ut säger doktorn, här har alla förutsättningar för graviditet uppfyllts. Pyttsan! Det har vi hört förut ett par gånger… Nu är det bara att vänta. IGEN.
5-8 juli
Det är underbart att fokusera på något annat. Jag har så oerhört kul med andra hundägare och hundar. Vi är alla lika insnöade på hundar och agility. Vi delar verkligen samma intresse och det PRATAR vi om mycket och länge. Träningen är mycket givande, vädret är bra, vi får lagad mat serverad tre gånger om dagen. Jag upptäcker till min förvåning att jag tänker på knytet inom mig kanske 20 gånger per dag till skillnad från 20 gånger per timme under de andra försöken. Jag känner mig lättare och gladare nu än vad jag gjort under tidigare ruvningar. Jag gjorde helt rätt som åkte!
Tisdag 10 juli
Fick lite mensvärk framåt kvällen igår, tänkte inte så mycket på det men idag då det övergår till lätta kramper blir jag lite orolig. Eller är det ett bra tecken? Sex dagar sedan insättningen, borrar knytet in sig? Eller håller allt på att gå åt skogen? Fy nu börjar det bli jobbigt igen.
Torsdag 12 juli
Är så trött, så trött. Tar rekord i att sova, cirka 12-13 timmar per natt och 1-2 mitt på dagen. Mår lite illa, är lite yr. Orkar ingenting, sitter framför TV:n mest hela dagen.
Fredag 13 juli
Mår bättre idag, är i full gång halva dagen men sen tar det stopp. Mår lite illa, är lite yr, TRÖTT. Min bästa vän tror att jag är gravid, det är nästan så jag tror det själv. En vecka kvar till testdag. Jag har lovat mig själv att gå på Gröna Lund direkt efter att jag eventuellt testar negativt. Jag älskar att åka alla attraktioner och tänker åka så jag nästan dör om det blir negativt.
Onsdag 18 juli
Vaknar med tårarna strömmande nerför mina kinder av en otroligt verklighetstrogen dröm. I drömmen var jag gravid men fick ett mycket smärtsamt och blödande missfall i sängen. Ett blodigt sprattlande minifoster låg på lakanet, jag visste inte om jag skulle spola ned det i toaletten eller inte. Försökte febrilt få tag i det men det var så halt av allt blod att jag tappade det på golvet och råkade trampa på det.
Det var så verkligt och så SJUKT! Jag var skakad en bra bit in på förmiddagen. Har inte så stora förhoppningar inför fredag.
Fredag 20 juli
Jag sover illa hela natten, blir superkissnödig redan vid tre och ligger och vrider mig till fem då jag går upp och kissar och tar graviditetstestet. John sover. Jag stirrar och stirrar på stickan. Kontrollstrecket kommer upp men i den andra rutan är det tomt, tomt, tomt. Jag tror jag sitter med den där stickan i tio minuter och försöker tvinga fram ett resultatstreck, men inget händer. Går tillbaka till sängen och väcker John och berättar. Vi suckar och svär lite uppgivet båda två men somnar om efter ett tag.
Jag känner mig så luttrad och sliten. Bitterheten växer inom mig. Oron är där, är det något fel på min livmoder? Är det någon idé att fortsätta? Tänk om jag aldrig blir mamma?
Jag brukar tänka att allt som händer har en orsak med då betyder det ju att alla misslyckade äggdonationsförsök och avslaget på vår adoptionsansökan, att det är MENINGEN.
Jag känner att jag inte kan acceptera det. Aldrig i livet. Senare på dagen diskuterar vi lite om vad vi ska göra nu. Vi är båda inställda på en privat behandling på kliniken i England. Jag pratar om att vi kanske måste sätta en maxgräns på hur många försök till vi ska göra innan vi ger upp äggdonation. John är tveksam. Jag säger att vi ska insistera på att embryona långtidsodlas innan transfer och att de ”klistras” in. MINST två embryon ska inplanteras. John håller med.
Det blir ingen Gröna Lund, vi är tvungna att åka in akut till veterinären med hunden, hon är mycket sjuk och behöver vård och uppsikt. Jag är orolig för hunden och känner mig splittrad, med samtidigt är det skönt att koncentrera sig på något annat än testresultatet.
Måndag 23 juli
Får otrolig ont, mensvärk, börjar blöda. Tycker synd om mig själv. Nu ska jag ha ont och blöda ut hela eländet. IGEN.
Tisdag 24 juli
Har sådan stark mensvärk att jag kräks, kallsvettas och nästan svimmar. Vanliga värktabletter hjälper inte. Tidigt på onsdagsmorgonen åker jag in till gynakuten. Det gör så ont och jag mår inte bra. Fertilitetskliniken är ju stängd och det är jobbigt att inte kunna kontakta dem. På gynakuten får jag dra min historia många gånger och alla kliar sig lite i huvudet och säger att detta är så otroligt specialiserat att de inte vet vad de ska göra. Jag är väldigt öm vid undersökningen men ultraljudet visar inget som direkt kan förklara min enorma smärta. Jag har lite vätska runt livmodern och lite blod har backat upp och kan ha irriterat men det är så lite att det inte borde ha orsakat en sådan smärta. Om igen får jag åka hem utan förklaring på vad det var för smärta. Nu har jag dock starka värktabletter i mig, och i handen, så jag slipper smärtan och sover mest hela dagen.
Söndag 29 juli
Får ett tips av en ”medsyster” från England om immunologiska faktorer som kan hindra en graviditet. Jag trodde det endast gällde kvinnor som genomgått upprepade missfall. Spenderar flera timmar på internet och utforskar ämnet. Med fasa inser jag att det inte bara är troligt, utan ganska sannolikt, att jag skulle ha immunologiska faktorer som förhindrar att embryona fäster och kan växa. Jag hittar information om att man brukar göra dessa tester även på kvinnor med flera misslyckade IVF-behandlingar bakom sig. En studie säger att nästan 50% av alla kvinnor som genomgått flertalet misslyckade IVF/ÄD-IVF har antikroppar mot spermien och/eller embryot. Risken att utveckla antikroppar ökar för varje försök man gör.
Jag känner i magen att detta är något som rör mig! Detta skulle mycket väl kunna vara förklaringen till varför våra fem försök misslyckats. Vi bestämmer oss att detta måste utredas innan vi lägger ned en förmögenhet på ett privat försök.
Måndag 30 juli
Jag lusläser på internet om olika immunologiska faktorer, tester och behandlingar. Blir allmänt förvirrad. I England och USA verkar detta vara standard och viktigt vid upprepade misslyckade IVF-försök. Svenska läkare verkar ta det hela med ro och mena att immunologiska faktorer endast påverkar vid upprepade missfall.
Vi kontaktar CARE kliniken i Sheffield som drivs på halvfart eftersom det är semester även där. Vi får namn och nummer till en annan CARE klinik, där de har en specialistläkare i detta ämne. Det verkar som om test nummer 1 kan tas av vår läkare i Sheffield och att han sen avgör om vi bör skickas till specialisten. Det första testet kan göras i England, följande tester tas också i England men analyseras av en specialistklinik i USA. Specialistläkaren i England har först tid i början av oktober. Detta betyder att vi måste åka till England två extra gånger nu i höst. Finns det inte någon privat fertilitetsklinik som kan ta dessa tester på mig här i Sverige? Kollar runt lite men får ringa imorgon för information.
Mitt i allt lusläsande på internet dyker det upprepade gånger upp råd från läkare att mer än 6 försök rekommenderas ingen att göra, chansen att lyckas är bäst vid 1-3:e försöket, därefter dalar chansen att lyckas kraftigt. Flera läkare rekommenderar par med flera misslyckade försök bakom sig att adoptera för att få barn. Det är som ett slag i ansiktet. Jag vill ju inget annat än att adoptera, men jag får inte. Var ska jag då vända mig?
John vill att vi tittar seriöst på att åka till USA för en sista behandling. Vi har fått tips både här och där om fördelarna att åka för behandling i USA. Jag tvekar dock. I USA är alla donatorer anonyma för både oss och barnet. Det blir dessutom dyrt att åka till USA och tillbaka. John vill optimera detta sista försök och säger att det får kosta vad det kosta vill, men jag vet inte.
Torsdag 16 augusti
Vi har legat lågt då det gäller det mesta. Vi fick tidigare i veckan erbjudande om ett avslutande läkarbesök på fertilitetskliniken, vilket vi tackade ja till. Idag var det så dags.
Vi är fyllda av frågor om immunologiska faktorer och varför alla behandlingar varit negativa. Doktorn är både pratsam och hjälpsam. Hon är tveksam till de immunologiska faktorerna och ”inklistring” och långtidsodling. Hon menar att dessa tekniker kommer och går och visar sig i större studier inte vara mer lyckosam än vanlig behandling. Hon säger att privata kliniker måste profilera sig på något sätt för att få kunder och då är det vanligt att man ”nischar” in sig på något och blåser upp saker stort som inte är vetenskapligt testade på ett tillräckligt stort urval av patienter. Hon rekommendera oss att fortsätta med äggdonationsförsök eftersom hon anser att vi inte haft de allra bästa förutsättningar tidigare (antal ägg, min polyp o.s.v) samt att vi bara ska räkna de två färska försöken som ”riktiga” försök. Hon menar att vi antagligen bara haft otur. Av 1000 patienter som blir behandlade med äggdonation blir cirka 300 gravida – 700 blir det INTE. Vi har haft otur och hamnat bland de 700 flera gånger i rad.
Däremot rekommenderar hon oss att inte dela donatorns ägg med någon, ju fler ägg desto bättre chanser. Hon rekommenderar Finland där man har samma sätt att jobba på som i Sverige och har lång erfarenhet av äggdonation.
Vi vandrar ut lite allmänt förvirrade. Ska vi strunta i att testa för antikroppar? Är det rätt att välja CARE där vi kanske får väldigt få ägg? Vad ska vi göra med de pengar vi redan betalt? Efter kort övervägande bestämmer vi att vår doktor, Dr Shaker, på CARE ska få besluta om vi ska testa för antikroppar eller inte. Vi ska gå vidare med ett försök i Sheffield som planerat och hoppas att allt faller väl ut, gör det inte det får vi räkna med att åka till ett land där man kan välja donatorer (ju yngre desto bättre) och att vi blir ENSAM mottagare av hennes ägg.
Vi får lösa finansieringsfrågan då. Vi har skrapat ihop en del pengar och våra föräldrar hjälper oss med resten så ett privat försök är fixat. Hur vi ska få pengar till ett andra är en svår fråga, men det löser vi då.
Fredag 17 augusti
Fick mens igår enligt trisekvenskartan och idag händer samma sak som sist. Jag får sån fruktansvärd mensvärk att jag kallsvettas, kräks och är så yr att jag ramlar omkull. Tar av de starka värktabletterna jag har kvar sen förra gången. Sover sedan hela dagen. Vad är det som händer? Ska det vara så här varje gång jag blöder nu? Har jag fått endometrios på ”gamla” dar? En kompis till mig som just fått diagnosen har samma symtom då hon blöder. Kanske ska jag be om att få hormonersättningstabletter som inte framkallar en blödning?
Söndag 19 augusti
Vi har fått en telefontid till dr Shaker men först den 5 september. STÖN! Känner mig allmänt pessimistisk. Jag ser gravida kvinnor, barnvagnar och bebisar överallt och det är som om någon hugger mig i hjärtat varje gång. Det räcker dock inte med det nu för tiden, även föräldrar med adopterade barn utlöser samma smärta.
Vi har hela tiden varit öppna mot vår familj och våra vänner men nu verkar det som om dom har gett upp hoppet. Dom börjar tala om möjligheten att använda sig av en surrogatmamma. Min äldsta väninna har just fått en liten kille, en ofrivilligt barnlös vän ska börja sin IVF i dagarna och en annan ofrivilligt barnlös vän kommer att få barnbesked under september, det känns som det går framåt för alla andra förutom mig.
Måndag 20 augusti
Drömmer en otroligt verklig men skum dröm. Vi hade fått en liten minibebis med kolsvart hår. Den sov inne bland handdukarna i linneskåpet men jag glömde bort bebisen hela tiden. Varje gång jag blev påmind om bebisen rusade jag fram till linneskåpet och tog ut bebisen. Jag fylls då av en sån oerhörd intensiv kärlek. Mitt barn.
Onsdag 5 september
Ringer CARE kliniken för att tala med dr Shaker som avtalat. Han säger att det utan tvekan är dags att ta immunologiska prover på mig. Han säger att det är tre starkt vägande skäl till detta.
1: jag har fått 5 embryon inplanterade vid 5 olika tillfällen
2: inget av dem har fäst
3: jag har haft 4 olika donatorer
Han säger att vi i alla fall måste utesluta eventuell immunologiska faktorer och att vi bör göra ytterligare test på Johns spermier. Bara genom att konstatera att spermierna KAN befrukta ägg är inte fullständigt eftersom de kan ha fel som gör att delning går snett senare. Det blodtest som John gjort är inte fullständigt, man kan ha kromosomfel enbart inne i spermierna. En DNA-fragmentation inne i spermierna bör göras. Man bör även titta in i spermierna med ett elektronmikroskop för att titta på alla strukturer. Dr Shaker ska skicka över mer information och priser för dessa test. När vi gått igenom informationen och bestämt oss ska vi ringa och boka en tid för provtagning.
Vi känner att vi måste lita på honom, det blir dyrare – visst, men vad har vi för val?
Måndag 17 augusti
Äntligen kommer informationen om våra tester från England! Men bara om Johns tester… Läser allt noga och chockas av priserna, dyrare än vad vi trott.
Två av Johns tester är viktiga för de skulle eventuellt förklara våra misslyckade försök men det skulle i princip inte finnas något att göra åt det. Om det visar sig att jag har några immunologiska faktorer som spökar så går de flesta att göra något åt.
John börjar prata om embryodonation, något vi inte pratat om förut direkt. Han menar att om vi gör det så försvinner ju han som en faktor och vi kan strunta i att ta de dyra proverna för honom. Jag måste ju göra mina, i vilket fall som helst.
Jag ringer till svenska kliniker för att få reda på om vi kunde ta dessa prover här i Sverige. De verkar mycket misstänksamma och vet inte riktigt vad jag pratar om. De kan kanske ta proverna men vi måste själva skicka dem dit de ska. Vi är rörande överens om att vi hellre åker över till England och tar proverna där, där de har erfarenhet.
Om igen tvivlar vi. Är detta bara ett sätt för kliniken i England att få ut mer pengar av oss? Gör vi verkligen rätt som väljer att betala dyra pengar för endast ett fåtal ägg? Vem har rätt egentligen, doktorn från KS här i Stockholm eller en privatläkare i England?
Torsdag 20 september
Efter att ha pratat med dr Shaker ytterligare en gång så är vi nu säkra på att vi ska göra testerna. Vi kommer att vänta med det dyraste av Johns tester, om alla tidigare tester är normala så tar vi upp det igen, eller så väljer vi att gå över till embryodonation istället. Flyg och tåg är bokade till på onsdag. Det ska bli MYCKET intressant om de hittar något… Det tar dock ett tag innan vi får resultaten, mellan 2-3 veckor antagligen.
Torsdag 27 september
Besök på CARE kliniken i England. Om igen slås vi av den otroliga skillnaden mellan KS och denna klinik. Det är mycket professionellt men intimt och hemtrevligt. Alla hälsar och är glada. Flera av personalen känner igen oss trots att vi bara varit där en gång tidigare, för ett år sen.
Jag lämnar en hel radda med provrör fyllda med mitt blod. John lämnar ett bidrag av sina små simmare. Vi pratar med dr Shaker som säger att antingen hittar vi något i testerna eller så kommer de alla tillbaka normala. Då måste vi ta ställning till om vi vill utreda vidare eller göra ett till ÄD IVF försök. Han säger att det finns mediciner för det mesta dom eventuellt hittar hos mig i detta stadium. Skulle vi hitta något hos John som inte kan botas så finns ju embryodonation som ett alternativ.
Vi lämnar kliniken med en bra känsla men betydligt fattigare i plånboken… Nu kan vi bara vänta. Dr Shaker ringer om resultaten så fort de fått dem. Jag tror vi båda nästan hoppas på att de ska hitta något, men samtidigt inte.
Tisdag 9 oktober
Träffar min vän som är mitt uppe i sin IVF, äggplock ska ske imorgon. Jag uppdaterar henne om vad som hänt oss sen sist och känner mig allmänt oengagerad i min egen historia. Jag har känt mig rätt OK angående de väntande provsvaren tills nu. Nu känns det bara jobbigt. Jag vill också vara mitt uppe i en behandling!
Onsdag 10 oktober
Min äldsta vän får tag i mig . Hennes lilla kille är nu snart två månader och jag har inte sett honom ännu. Jag vet inte om jag medvetat dragit mig för det eller om det bara inte blivit av, kanske är det lite av båda skälen. Min vän är fylld av moderlig glädje och pratar och pratar om hur underbart det är att vara mamma och ha en bebis. Jag är genuint glad för hennes skull men det gör så ONT! Det känns så ORÄTTVIST! Det skulle varit JAG!
Torsdag 11 oktober
Idag är exakt två veckor sen proverna togs. Jag rycker till varje gång telefonen ringer – kanske är det dr Shaker.
Fredag 12 oktober
Får blödning enligt trisekvenskartan. Om igen, precis som tidigare gånger, får jag en oerhörd mensvärk, jag spyr, blir kallsvettig och svimmar. Jag blir så arg på mig själv över att jag inte gått till gynekologen med detta som jag sagt att jag skulle göra. Så här kan jag ju inte ha det, ligga i sängen en hel dag varje gång jag får en blödning. Varje gång det händer mår jag så obeskrivligt dåligt.
När jag ligger i halvdvala får jag ett meddelande från min vän som ska adoptera, de har fått barnbesked! De är nu föräldrar till en liten tjej. Jag blir så glad för deras skull att jag gråter en skvätt. Men samtidigt gör det också ONT! Det känns ORÄTTVIST!
Det skulle varit JAG!
Jag missunnar inte mina vänner någonting men det gör ont i mig. Jag känner mig bitter och avundsjuk och ensam. Kommer jag någonsin att få mitt barn? Om allt som händer har en mening så hänger jag inte med längre. Hur länge ska vi plågas på detta sätt?
Fredag 19 oktober
Det har nu gått tre veckor sedan proverna togs. Jag är på helspänn varje gång telefonen ringer. Till slut ringer jag själv upp kliniken och undrar vad som händer.
De har inte fått alla provsvaren men lovar att doktorn ska ringa med resultaten nästa vecka.
Onsdag 24 oktober
Fortfarande inget livstecken från kliniken. Börjar nästan oroa mig att de hittat något riktigt allvarligt och nu inte vet hur de ska meddela oss.
Fredag 26 oktober
Vi ringer kliniken igen. Alla resultat är har kommit men doktorn har inte tid att prata med oss och vi får en telefontid på torsdag nästa vecka. Vi insisterar på att få besked nu eftersom doktorn lovat att ringa oss SÅ FORT resultaten kom.
Ett par timmar senare ringer deras embryolog med svar på Johns tester. Det visar sig att John har en hög andel DNA fragmentation i sina spermier. Vilket innebär att själva DNA-spiralen är ”trasig” i en stor del av spermierna. John har nedsatt eller kraftigt nedsatt fertilitet. Vi måste prata med doktorn om vad det innebär för vår behandling.
Vi lusläser all information vi kan komma över gällande detta. Det kan vara förklaringen till att våra försök misslyckats. Spermier med hög DNA fragmentation kan befrukta ägg utan problem men det är det tidiga embryonala utvecklingen som störs vilket leder till att embryots utveckling kan avstanna. Samtidigt är det inte säkert att det är detta som är fel, John har ju fortfarande felfria spermier blandat med de skadade.
Vi pratar om att en embryodonation helt klart är ett alternativ, kanske det alternativet vi väljer. Vi får vänta till på torsdag innan vi vet mer. Vi har fortfarande inte fått resultaten av mina tester.
Torsdag 1 november
Pratar länge och väl med dr Shaker i telefonen. Alla mina provsvar är normala. Jag har inga antikroppar eller koagulationsproblem eller problem med thyroidea. Så det var ju bra, tror jag...
När det gäller John har han förutom den höga andelen spermier med skadad DNA ett annat avvikande provsvar. Han har även lite för många omogna spermieceller. Doktorn menar att de avvikande värdena mycket väl kan vara orsaken till alla våra misslyckade försök men han kan inte säkert säga att det är så. Spermier med skadade DNA-strängar och omogna spermier befruktar ägg i lika hög grad som friska med det är senare i embryots tidiga utveckling som de gör skada.
Detta tillstånd hos spermierna behöver dock inte vara statiskt. Studier har visat att vissa män som tar höga doser antioxidanter (bl.a vissa vitaminer och mineraler, vitlök m.m) förbättrar sin procent. Ingen rökning eller alkohol samt måttlig aktivitet har visat sig positivt. Viktigt är också att man inte blir för varm.
Doktorn menar att vi kan sätta John på dessa antioxidanter och sen testa Johns sperma om tre månader igen. Kanske, kanske inte, har provet förbättrats då. Ett annat alternativ är att gå över till donerad sperma.
Vi vet inte riktigt än vad vi ska välja. Det känns som att kasta ut pengar och tid på att vänta och testa om. Vi vet ju inte om det kommer att göra någon skillnad och gör det inte det så står vi ju inför donerad sperma ändå.
Eftersom vi redan behöver donerade ägg och nu eventuellt även donerad sperma så känns ju embryoadoption som ett vettigt alternativ. Rent krasst är det billigare också, än att använda både donerade ägg och sperma. Ett donerat embryo är ett fryst embryo som blivit ”över” när ett par fått alla barn de vill ha och istället för att embryot ska förstöras så kan de donera det. Tyvärr är tillgången på donerade embryon väldigt liten och oregelbunden så det är omöjligt att veta hur länge vi måste vänta.
Kön för att få donerad sperma är också längre än för donerade ägg. De har ingen brist på ägg på grund av ”egg-share programmet” (patienten får ett kraftigt nedsatt pris på vanlig IVF om man donerar hälften av sina ägg) medan spermadonatorerna alla är altruistiska.
Jag funderar mycket på vad barnet skulle föredra. Att en man och kvinna som har barn tillsammans donerar ett nedfryst ”syskon” – barnet. Eller om barnet hellre vill ha två för varandra okänd donatorer.
Lördag 3 november
Min bästa vän och jag har ett långt samtal om detta att jag tänker så mycket på vad barnet eventuellt kommer tycka och tänka om donationen. Är det kanske bara jag som är rädd att stå till svars för det en dag? Min bästa vän, som själv är adopterad, påpekar att jag inte kan låta något som kanske händer styra beslut vi tar idag.
Hon menar liksom förut att vi inte kan skydda barnet mot sorg och olycka. Vårt barn kommer bli som alla andra barn. Kommer det i kris över sina donerade gener så gör den det. Annars kanske den kommer i kris över något annat.
Min bästa vän menar att vi förberett oss och redan tänkt så mycket på barnet, vilka föräldrar gör det? Hon menar att vi är så redo att vara föräldrar att barnet praktiskt taget ber om att få komma till. Hon om någon vet ju hur det är att fundera över sitt ursprung. Hon har dessutom två egna barn och två bonusbarn, dessutom jobbar hon med barn. Både John och jag lyssnar mycket på henne. Hon är så klok.
Söndag 4 november
John och jag pratar om hur vi ska göra. Nya tankar och idéer dyker upp. John har en bror, skulle han kunna bli vår spermadonator? Vad skulle det betyda? I Ryssland kan man få donerade embryon till hälften av priset än i England och de har en jämn tillgång utan väntetider. Det lockar men då har ju barnet ingen som helst möjlighet att få reda på vems gener han/hon bär på. Vi har ju dessutom redan betalat en summa till kliniken i England. Fy vad jag hatar att pengar ska spela så stor roll i allt detta!
Vi skickar ett mail med massor av frågor till kliniken. I väntan att få svar så funderar vi vidare.
Jag börjar misstänka att då vi har funderat så länge och vänt in och ut på allting i flera år så innebär det att vi bokstavligen inte ser skogen för alla träd.
NYTT
Fredag 9 november
Vi ringer kliniken som ännu inte svarat på våra frågor. Vi får svar på en del av dem och resten ska komma i ett mail nästa vecka. De har i genomsnitt enbart haft ett par per år som har donerat sina ”överblivna” embryon de senaste åren och fyra par står i kö för att ta emot donerade embryon. Det betyder att väntetiden kanske blir så lång som 4 år. Embryoadoption med CARE kliniken försvinner då som ett alternativ.
ÄD IVF med donerad sperma är möjlig efter cirka 6 månaders väntan och kostar endast lite mer än vanlig ÄD IVF. Även om vi har en egen spermadonator tar det 6 mån på grund av de två HIV/hepatit testerna som måste tas med 6 månaders mellanrum.
Orkar vi vänta eller är Ryssland alternativet?
Faktum är att jag försöker gå ner lite i vikt just nu, så på stört kan vi inte göra ett försök. Sen är julen snart här och i januari har vi en efterlängtad skidsemester med familjen inbokad. I februari firar vi vår 10:e bröllopsdag och då ska vi uppfylla en gemensam dröm – att åka skidor i Klippiga Bergen (Canada). Det vill vi inte missa!
Så mars skulle vara lagom för nästa behandling och då har redan fyra av de sex månaderna gått. Och vill vi kan vi göra om Johns test under tiden. Kanske ska vi vänta de 6 månaderna så vi får behandling i England. Fungerar inte det tar vi ett sista desperat försök i Ryssland.
En del av mig tycker att denna prioritering är helt fel men det finns en större del inom mig som känner starkt att det är en fokusering på mig själv, oss som gäller just nu. Om vi ska orka.
Under tiden då jag var ute med hunden idag reflekterar jag över hur otroligt lång denna resa blivit. Lite mer än sex och ett halvt år har gått sen vi aktivt började försöka få barn. Sex och ett halvt år, det är nästan 20% av hela mitt liv. Jag kommer knappt ihåg en tid då detta att få barn inte stod på prioriteringen. Den oerhörda smärtan till följd av barnlösheten har konstant varit där i sex år. Smärtan har format mig som person, utan den hade jag inte varit den jag är idag. Frågan är om det är positivt eller negativt.
Torsdag 13 december
Vi har bestämt oss för att göra ett nytt test av om Johns spermier, vi har tid på CARE i mars. Samtidigt ska vi också träffa deras psykolog som ska bedöma om vi är redo att ta emot ett embryo med BÅDE donerade ägg och donerad sperma. Om det skulle bli aktuellt.
Vi kommer troligen få göra behandling i maj-juni, oavsett om det blir med Johns sperma eller med donerad sperma. Johns bror var positiv till att bli donator till oss men vi har valt bort det alternativet, mycket på grund av tid och rädsla att han kanske bär på samma sak som John har. Allt vi vill är att få barn. Vems eller vilka gener den bär på är oviktigt.
Tisdag 19 december
Jag är förtvivlad. De senaste dagarna har en mailkedja skickats runt från de som vi gick adoptionsutbildningen med. ALLA de andra paren och en av de ensamstående har fått medgivande och har eller ska välja land. Det gör så fruktansvärt ont.
Det är som att detta avslag för oss till att adoptera gör ondare än något annat i hela denna cirkus, och det verkar inte bli lättare med tiden. Jag vill inte betala dyra pengar för medicinska behandlingar, jag vill inte gå igenom medicinska behandlingar längre. Jag vill adoptera mitt barn, men det får jag inte.
Det känns som jag blivit utdömd som mamma av systemet. Jag känner mig maktlös och frustrerad. Förtvivlan, smärta, längtan och rädslan ligger så nära ytan. Kommer jag någonsin att bli mamma?
Gör vi rätt att åka iväg på skidsemester? När pengarna till det skulle kunna användas till försök? Samtidigt vet jag att vi måste ta hand om oss själva, ha lite livskvalité, mitt upp i allt detta.
Snart är ett nytt år. Åter igen kommer jag att sitta som jag gjort de senaste sex nyårsaftnarna, barnlös men ändå med hopp om att nästa nyår ska vara annorlunda.
|
Tillbaka