Oktober
I morse gjorde jag ett graviditetstest som återigen visade sig vara negativt men jag var förberedd på svaret. Jag fick mens i onsdags kväll och hade hunnit komma över den värsta smärtan och låtit tårarna rinna under skogspromenaderna med mina hundar. Gud vad ensam man känner sig just då.

Trots att vi är två om detta så kan jag inte låta bli att tänka att det är jag som står för felen. Vill fortfarande inte ge upp utan fortsätter att kämpa. Ringde till kliniken i eftermiddags och berättade om vårt negativa graviditetssvar, ännu en gång. Fick klartecken att börja om på 21:a mensdagen som blir i början av november. Så nu är det bara att se framåt och tänka positivt.

Det var vårt tredje försök. Första försöket gjorde vi i januari, det andra i juni. Det visade sig att förutsättningarna för vårt första försök var väldigt små då en av mina äggledare var vätskefylld. Efter cirka en månad fick jag tid för operation och läkaren tog bort båda äggledarna.

Det som gör mig arg och besviken är att i samband med titthålsundersökningen konstaterades det att äggledarna var sammanväxta och att jag inte hade några som helst chanser att bli gravid den naturliga vägen. Läkaren som såg detta borde ju redan då rekommenderat mig att ta bort äggledarna med tanke på förutsättningarna.

Min utredning började redan i början på 90-talet tillsammans med min tidigare sambo. Orsaken till att jag inte blev gravid var förmodligen en äggledarinflammation som jag hade 1989.

När förhållandet tog slut 1995 kontaktade jag min gynekolog för att höra om jag kunde stå kvar i kön i Stockholm men det kunde jag inte. Dumt nog var jag ärlig och blev på så sätt utestängd för att några år senare ställa mig i kön på nytt med Tomas. Idag är jag 40 år.

Nu när jag läser insändarbrev på villhabarn.com förstår jag att många inte hunnit dit där jag är idag. Och det känns hemskt att känna sig "rutinerad" då man ligger inne på salen och väntar på sin tur och hör de andra parens frågeställningar.

Nu senast när vi plockade ut äggen var vi tre i min sal och jag var sist på tur. Den ena kvinnan grät förtvivlat både före och efter äggplockningen. Hon var skräckslagen för smärtan. För min del har den psykiska smärtan varit det svåraste. Det skulle vara intressant att veta om det är fler än jag i min ålder som kämpar.

Ulrika

November
Mycket har hänt sedan jag skrev senast men tyvärr inget positivt. Blev uppsagd från mitt jobb i tisdags på grund av arbetsbrist och det gör ju inte livet lättare med tanke på att vi nu är mitt i vår IVF- behandling. Tog blodprov i måndags, fick min uppsägning i tisdags och när jag ringde till kliniken i onsdags för att höra om blodprovet var OK var det med blandade känslor.

Ska vi lägga locket på och avsluta behandlingen i avvaktan på att allt reder upp sig med jobb eller ska vi fortsätta? Jag och Tomas bestämde oss i alla fall för att fortsätta på vinst och förlust. Arbete och ekonomi får inte avgöra det hela.

28 november
Ringde till kliniken och fick prata med Maria som är barnmorska. Blodprovet var bra så det vara bara att börja med sprutorna på kvällen. Den här gången ändrades medicineringen och jag slipper att spraya för att på så sätt få så stor effekt som möjligt på äggblåsorna. Förmodar att jag kommer att känna mig som en spärrballong om någon vecka eller så men det är bara att uthärda det hela och tänka positivt.

Nästa torsdag ska vi på ultraljudsundersökning så nu är det bara att avvakta.

Ulrika

7 december
I går var det dags för ultraljudsundersökningen. Vi blev som vanligt bemötta med leenden från personalen och det värmer. Vi var många par som satt samlade i väntrummet och personalen beklagade att det förmodligen skulle bli lite väntetid.

Det känns märkligt att sitta där och vänta under tystnad för ingen verkar våga ta steget att börja prata. Här satt vi allesammans med samma mål och samma nervositet.

Ultraljudet visade fem äggblåsor på den högra sidan och inga på den vänstra. Vi måste komma tillbaka på måndag igen för att kolla om de mognat. Visst, blev jag besviken eftersom doseringen av hormonmedicinen ändrats. Jag hade nog väntat mig att de skulle vara mogna och att det skulle ha varit fler synbara äggblåsor. Nu är det bara att hoppas att det kan bli några fler fram till måndag.

Under bilfärden hem började jag som vanligt att spekulera och tänka. För nästan ett år sedan gjorde vi vårt första försök och då blev det samma svar på den första ultraljudsundersökningen så vi fick göra en till.

Äggplockningen skedde då på en fredag så att jag kunde få tillbaka äggen på måndagen. Försök två och tre som vi gjorde i somras och nu i höstas gav bra resultat på första ultraljudsundersökningen så på måndagen fick vi plocka ut äggen för att få dem tillbaka på onsdagen. Min undran är om årstiderna med kyla och värme kan ha någon inverkan. Det vara bara en tanke jag fick eftersom det kan vara så i djurvärlden.

Ulrika

17 december
Ultraljudet förra måndagen visade att äggblåsorna hade mognat så äggplockningen ägde rum i torsdags. Tyvärr med mindre positivt resultat då det visade sig att jag bara hade ett ägg, fyra av äggblåsorna var tomma. Det kändes som ett stort tomrum för det resultatet hade vi nog inte räknat med.Jag var så säker på att i alla fall ha några fler ägg. Min kropp svarade inte som den skulle göra på medicineringen.

Denna morgon var vi bara tre i salen och för första gången pratade vi allesammans med varandra så det uppvägde besvikelsen på ett sätt. Vi skulle få telefonbesked mellan 10.00–12.00 nästa dag så det var många långa timmar och på fredagsmorgonen var vi båda sammanbitna och nervösa. Hoppades bara att ägget skulle vara befruktat.

Fredag morgon med klarblå himmel, solsken och snö, det kändes härligt. Telefonen ringde strax före klockan 10 och det var barnmorskan Rosmarie som ringde och gav oss positivt besked så vi var välkomna tillbaka på lördag förmiddag. Det var flera par i väntrummet när vi kom och när det var vår tur kom vår läkare och pratade med oss och berättade att ägget var fint och att de skulle tunna ut äggskalet för att på så sätt öka chanserna för att ägget skulle fastna.

Så han bad oss komma tillbaka efter en timme. Vi tog en sväng nere på stan i Falun och hann med att besöka några affärer och köpa fikabröd till min morfar som vi skulle hälsa på efteråt. När vi kom tillbaka till kliniken var det bara ett par där och vi fick komma in på en gång. Ägget fick åter igen komma tillbaka till mig. Vi fick en ny ordination denna gång och jag ska ta sprutor några gånger framöver.

Gravtestet blir på nyårsafton så nu är det bara att hålla tummarna att det går vägen den här gången. Visst känns det ledsamt att det bara är ett ägg denna gång men det är ju inte mängden av ägg som är avgörande utan det gäller att hitta rätt ägg! Jag är hemma från jobbet den här veckan och tar det lugnt men försöker leva normalt.

Att jag blivit uppsagd från jobbet får mig också att tänka på annat. Jag är inte så orolig längre när det gäller att finna ett nytt arbete. Det löser sig säkert på ett eller annat sätt. Nu går vi mot jul och bara det gör att man i alla fall kan intala sig själv att tänka på annat!

Ulrika

3 januari  
Nyåret blev ju inte som man hade hoppats på! Eftersom vi har hundar blev det inget raketinköp utan istället löjrom, oxfilé samt det som hör till!

Jag bestämde mig redan på morgonen att gravtestet först skulle göras på nyårsdagen men efter shoppingrundan och väl hemma kom mensen! Jag var på väg att gå ut och gräva ner mig i snövallarna! Fy fan vad livet känns jobbigt! Varför kan det aldrig gå vägen?

Mensen kom rejält men jag tog gravtestet i alla fall på nyårsdagen och det var ju negativt som vi så klart väntat.

Att tänka positivt kan ibland vara så svårt, typ livet går vidare etc, etc. Allt rasar, uppsagd från mitt jobb på min älskade arbetsplats Arlanda, min hund som gått i avel kan eventuellt vara anlagsbärare av en rassjukdom, livet känns jobbigt just nu!

Uppfostrad som man är att se allt positivt kan det nu kännas oerhört hårt. Varför har alla andra sådan tur i allt?

7 januari
Ingela från kliniken ringde upp eftersom de fått meddelandet på telefonsvararen. Hon skulle prata med vår läkare om eventuellt nya försök för vi vill inte ge upp!

Nu är det torsdag och vi har inte hört något så snart dimper nog ett brev ner där vår läkare förklarar att nya försök inte är någon större idé! Nu känns det så jobbigt, kan inte längre se bäbisar på TV och undviker grannhuset där alla tre döttrarna fått barn nyligen.

Ja, vad gör man? Jag kan inte sluta upp att tänka på att lämna Tomas så han får en ärlig chans att träffa någon annan som han kan få familj med. Sälja huset och med hjälp av pengarna dra utomlands och starta ett nytt liv.

Jag har i och för sig pratat mycket med Tomas om detta och jag vet att han älskar mig. Men! Jag vet att han inte vill lämna mig men jag måste ju ge honom det alternativet för han är yngre än jag och har alla chanser att träffa en annan livspartner.

Vi har kikat på adoption men det är ingen dans på rosor, regler hit och dit och ålderskrav samt en lång utredning. Det känns tungt! Varför är livet så orättvist? Varför kan inte vi när andra kan och varför ska allt vara så oerhört komplicerat?

Jag får väl lugna mig tills jag får besked från kliniken och får höra vad vår läkare har att säga men just nu känns allt som ett stort mörker.

Ulrika

Mitten av januari
Faktiskt så känns livet lite bättre nu och en del saker har löst sig på ett positivt sätt så vindarna kanske vänder! Jag har fått klart med nytt jobb och börjar där den 4 februari så det känns skönt!

Jag kommer att jobba kvar på Arlanda men för ett mindre företag där jag faktiskt har f d arbetskollegor som jobbar! Faktiskt bättre skifttider och bättre ekonomi. Fick äntligen brev i fredags från vår läkare och svar på våra frågor om nya IVF-försök. Som vår läkare skrev så har jag passerat den optimala åldern för att bli gravid men det kan finnas hopp. Han vill pröva ett tillägg av hormoner som gett bra resultat men självklart kan han ju inte lova något.

Hormonerna kan kanske resultera i flera ägg och på så sätt öka våra chanser! Det kändes skönt och vi vill ju inte ge upp ännu! Jag har inte kontaktat kliniken ännu men ska ringa dem nu i veckan. Tomas röker fortfarande och jag har faktiskt gett honom ett ultimatum. Han måste sluta röka innan jag ringer och bestämmer tid för nästa behandling.

Eftersom jag börjar på nytt jobb vill vi nog avvakta en månad. Jag har inte vågat säga något till min nya arbetsgivare om våra problem för då skulle jag nog aldrig fått jobbet. Med tanke på hormonsvängningarna vill jag inte börja mitt nya jobb med att ha dom "trevliga" hormonsvängningarna för visst blir man påverkad humörmässigt, det skall gudarna veta!

Hittills har ju våra IVF-försök gått i ett så på ett sätt kan det kännas skönt att få en liten paus i det hela och hämta krafter för det känner jag att jag behöver. Det har inte varit några problem att påbörja försök efter försök men nu efter det sista gick andan ur mig och jag var helt inne på att nu orkar jag inte mer men Tomas har peppat mig och han vill inte ge upp.

Vi har också kommit överens om att skicka in en anmälan till kommunen för adoption för att gå igenom en utredning och förhoppningsvis få den klar. När jag ringde till kommunen och pratade med en av handläggarna så var hon väldigt bestämd när hon förklarade att vi måste vara gifta innan utredningen börjar och att vi ska ha slutfört eventuella IVF-försök. Men efter diverse samtal har jag fått besked om att vi inte behöver vara gifta vid starten av utredningen. Däremot att vi måste vara det i samband med att utredningen blir klar.

Att vi fortsätter att hoppas på IVF har faktiskt inte dom med att göra. Jag vill bara berätta hur oerhört glad jag är för att jag valde just vår klinik för personalen är beundransvärd på alla sätt och vis. Kliniken är inte så stor så bara det gör att man får en fin kontakt med dom som jobbar där, man känner sig alltid välkommen och nästan som hemma men det är ju inte så konstigt eftersom vi varit där några gånger.

Som sagt, ett nytt år med nya händelser och förhoppningsvis ett bättre år än det förra, vi ger inte upp hoppet!

Ulrika