Hej!
Jag önskar att ni ville ta upp det här med singelkvinnor och barn. Nu då homosexuellas situation allt som oftast kommit upp till debatt i samhället, känns det som om singelkvinnornas problem är det enda som återstår att diskutera. Och vi är många, vi ensamstående som längtar efter barn.

Själv har jag vandrat en lång väg, bland annat genomfört fyra IVF med donator, utomlands naturligtvis.

Eftersom jag fyllt fyrtiofem, tror jag snart inte längre att mitt barnprojekt kommer att lyckas. Inte någonsin. Det allra svåraste är att vara osynlig, att mitt problem inte finns. Jag kan inte ens berätta om min sorg, inte visa mig själv som jag är.

Det finns bara en person som jag varit helt öppen med om detta, och det är en väninna som är i liknande situation. I min bekantskapskretsen, som är stor och helt "normal" och består av vanliga par och vanliga ensamstående finns det även två kvinnor som singeladopterat.

Jag önskar att samhället kunde debattera det här öppet, och att konstruktiva lösningar kunde diskuteras på ett förutsättningslöst sätt. Det är faktiskt ett samhällsproblem att en mängd kvinnor (potentiella mödrar) går omkring med sin barnlängtan men inte kan skaffa sig de barn de så gärna vill ha därför att partner saknas.

Det är ju ett välkänt faktum att det är överskott på välanpassade kvinnor med bra jobb och utbildning, medan motsvarande mansöverskott tyvärr finns i en helt annan socialgrupp.