Sara-33: Mensen är den största boven i allt detta. Jag kom så långt (innan
vi började med ivf) att jag inbillade mig att jag var gravid även om jag
visste att vi inte haft sex vid rätt tillfällen, eller kanske inte alls.
Helt sjukt vad hjärnan spelar en spratt mitt i allt elände.

Vi har turen att bo i en stad där fertilitetsenheten faller under
vårdgarantin. Man ska med andra ord inte behöva vänta mer än tre månader
innan man är igång. Väntan är ju annars en annan bov i allt detta. Inte nog
med att man är frusterard över mensen varje månad, man får vänta en hel
livslängd (nåja...) innan man får hjälp också. Jag kan trösta dig med att
det känns bra mycket bättre när man väl kommer igång. Även om det för oss
var frustrerande att inte kunna styra över allt själv, så var det samtidigt
skönt att veta att någon annan hade tagit över "jobbet". Vi hade till
exempel inte sex på hur länge som helst efter att vi började få hjälp, för
just då var det så skönt att slippa. Innan hade vi ju i stort sett bara
haft sex för att vi "var tvungna" och det tar på krafterna det med.

Liknelsen med stegen gillade jag. Själv kör jag med perrongen där vi står
och väntar och gravid-tåget sveper förvi igen och igen medan vår vagn
aldrig kommer...

Dessutom avskyr jag all som säger att man är så stark som tar sig igenom
allt detta! De skulle bara veta hur ofta man bryter ihop och väntar på att
allt bara ska vara över.

Och hur illa det än låter så är det skönt att veta att man trots allt inte
är ensam i allt detta.

Kram
Elisabeth