Sonja: Självklart stöttar vi varandra. Jag och min blivande man hade bara
varit ihop i ca 6 mån när jag slutade med p-piller. Det är snart två år
sedan nu... (Jag är 29 år nu) Jag var i början livrädd att vi började
"försöka" så tidigt. Att jag skulle bli gravid på en gång. Idag slogs jag
av att det faktiskt snart gått två år sedan dess. Är glad att vi inte
väntade längre. På mindre än ett år har vi hunnit med 3 inseminationsförsök
och nu väntar vi på beskedet från vår första ivf.

Det är en hög tröskel att ta sig över, för självklart vill man inte höra
det värsta. För mig känns det som en liten bit av den tunga stenen jag har
i bröstet har släppt när vi fick reda på att jag faktiskt hade ägg som
kunde bli befruktade av min killes spermier. Det visste vi ju inte innan.
(Nu blev det inte topp-kvalité på de två embryona de satte tillbaka, men
jag hoppas!)

Önskar dig all lycka, alla andra här inne också. Oavsett hur ung eller
gammal man är, eller hur länge man har försökt så stöttar vi varandra. Man
måste få spy galla när man behöver det, gråta eller glädjas över något
(ibland litet) som hänt i vardagen.

Själv har jag (efter en bättre period) börjat hata alla gravida igen. Jag
står inte ens ut med tanken på att några vänner till oss möjligen ska ha
barn då de ska köpa en större lägenhet. Ta hand om er!