Hallå!

Ännu en mens har kommit, och det 5 (fem!) dagar för tidigt. Fattar
ingenting. Fast hellre att den kommer för tidigt än att den drar över och
vi börjar hoppas för mycket.

Vi bara väntar och väntar på att vi ska få sätta igång med IVF och det
händer ingenting. I vår kommun har man vårdgaranti även på IVF, vilket
innebär att man inte ska behöva vänta längre än max 3 månader från det att
man blivit godkänd för IVF. I vårt fall började det med att
sommaruppehållet på fertilitetsenheten kom i vägen... 

Vår tid efter uppehållet var den 20 augusti och när vi väl kommer dit
säger hon att vi kommer få vänta några månader till för de har lite tjockt
just nu. Första behandlingstiden är v. 48 (då snackar vi ÄP och insättning
så allt drar igång 5-6 veckor innan dess i så fall) och det är inte ens
säkert att vi får plats då. Vad ska man göra? Jag vill inte stressa upp mig
själv genom att dra igång något, samtidigt som de faktiskt har en
vårdgaranti som säger max 3 månader. Pust!

I går var en av mina arbetskamrater och hälsade på med sin 3 månader gamle
son. Mysigt att få snuffa på honom, men jag vill ha ett eget barn! En annan
arbetskamrat kom fram och sa att hon är sugen på en till nu och undrade om
inte jag var sugen. I vanliga fall brukar jag undvika att svara, men den
här gången svarade jag att jag varit sugen i flera år nu, men att det inte
alltid går som man vill. 

Det kändes nästan som en befrielse att säga något för en gångs skull,
samtidigt som jag är lite orolig för att hon ska säga det till någon annan.
Jag vill inte att man ska snacka bakom ryggen på mig eller tycka synd om
mig. Det hjälper inte mig.

Tack för att ni finns!

/Elisabeth