Men vad läckert, Jana! MASSOR AV GRATTISKRAMAR till dig och barnen! Jag tar
för givet att snittet gick bra, det låter ju så! Men hur mår du nu efteråt,
har du ont? Kan du röra dig som vanligt? Och så mysigt att få snusa bebis
igen - gissa om jag längtar?! 

Men än är det några veckor kvar - och även om både jag och bebisen mår bra
så är det med viss oro som jag låter tiden gå. Fick nyligen reda på att
bebisen ligger i säte, självklart ska man försöka vända henne/honom, men
mellan raderna förstod jag att det var rätt vanligt att barnet vände
tillbaka till fel läge hos omföderskor (det finns liksom mer utrymme för
sådana cirkuskonster hos oss som redan burit ett barn...) Och jag som trott
att jag inte var rädd för just någonting (annat än att barnet skulle må
dåligt) inser plötsligt att jag VILL INTE SNITTAS. Jag är rädd för att
snittas?! Lugna mig gärna! 

CK och Klara; Jag håller tummarna stenhårt. Det vore så fantastiskt om det
är just den här gången som lyckan ler mot er! Och CK jag tror ingen av oss
mår särdeles bra under behandling - själv var jag extremt pessimistiski
höstas, och hade mest känslan av att det varåtminstone lika bra att börja
försöka så tidigt som möjligt. Och här sitter jag nu! 

Annars är det ganska länge sen jag var här - har haft fokus på så mycket
annat att jag inte ens hunnit märka att jag saknat er. Men det har jag!  

Ser också debatten nedan och vill liksom lägga till lite... Vi kan inte få
barn utan hjälp (vi har en diagnos), men kan ändå inte uppleva oss som äkta
ofrivilligt barnlösa. Eftersom vi visste långt innan det var dags att tänka
på familj och vi sedan fick vårt första barn på första försöket så känns
det inte (i det här forumet) som vi haft så jobbigt. Men trots det har det
svidit varje gång någon berättar hur lätt de blir gravida - och det är nog
mest avsaknaden av ödmjukhet kring vilket mirakel det faktiskt är att få
barn (oavsett spontan eller IVF-graviditet) som provocerar. Det är en sorg
som både jag och min  man alltid kommer bära med oss - jag ser ju i hans
ögon att han tänker som jag... 
MEN sedan sitter vi ju här och väntar vårt tredje barn - med en
oroväckande känsla av att vi utmanar ödet. Den känslan hade jag redan med
andra barnet , men nu känns det ännu mer. Kan man verkligen få tre friska
barn? När man över huvudtaget inte skulle kunna få barn? Visst är det vi
som vill ha ett barn till - i synnerhet detta barn är en "lyx" som vi nog
inte vågat drömma om om vi haft svårt att bli gravida på behandling. Men
det är också en fantastisk glädje att se kärleken mellan de två barn vi
redan har. Och att få se den förväntan med vilken de beundrar min stora
mage - treåringen kan inte sluta pussa, krama och smeka magen... Och som
någon skrev, önskan att ge mina barn syskon baseras nog också på vår resp
relation till våra egna syskon.

Vill med detta långa inlägg inte alls kliva på några tår eller provocera.
Vill bara skriva av mig. 
Och jag tror att vi alla alltid finner olika saker att oroa oss för
oavsett var vi är i utredning, behandling, ev graviditet och om/när barnet
kommer utfinns nya orosmoln. Så är livet. 
Men jag tror också att den enas resa inte är den andras lik och vi måste
behålla vår ödmjukhet, inte bara inför livets mirakel, utan också inför
varandra. Vi har alla stunder då vi är mer eller mindre ledsna, mer eller
mindre bittra och vår viktigaste uppgift här är då att stötta varandra! För
trots allt vi har alla samma mål - att möta kärleken i vårt alldeles egna
barns ögon! KRAM