8 oktober
Nu måste det fram. Jag står inte ut en minut till. Jag skiter i om han blir ledsen, jag kan inte gå och vara så här ledsen och nedstämd jämt. Något måste hända, och det nu. Efter vårt senaste försök med provrörsbefruktning har vi inte med ett ord berört hur vi egentligen känner. Jag har ingen aning om hur det ska gå i fortsättningen, eftersom han flyr när ämnet barn tas upp.

Om han bara får veta hur dåligt jag egentligen mår över att vara ofrivilligt barnlös så kanske han får tummen ur och börjar planera han också. Men jag vågar inte berätta. Kanske, eftersom jag vet hur han kommer att må och hur mycket självförebråelser han egentligen har. Vi vet båda att felet ligger hos honom. Istället för att göra honom ledsen så är jag den typiska kvinnan som tar på mig all smärta och all sorg. Men nu känner jag att det fungerar inte längre. Jag är splittrad och jag kan inte fungera på jobbet. Mina tankar finns alltid hos barnen som inte är.

Kaffet dricks under tystnad. Ticktack. Jag ser klockans visare ändra sig och jag tänker att det inte bara är klockan som ändrar läge. Min klocka tickar ju också. Om han bara kunde förstå det. Klockan är halv nio på morgonen den 8 oktober 2001. Då säger jag:
– Hur ska det bli?
Han står som ett frågetecken och undrar:
– Med vadå?
– Med barn förstås, säger jag. Jag blir inte yngre och vi måste snart ta ett beslut när vi ska börja med nästa IVF.

Han tittar på mig.
– Jag vill inte göra mer IVF!
Fan också. Här går jag som är fertil och längtar och längtar och så vill han egentligen inte ha barn! Lurad? Han fortsätter:
– Jag är så jävla trött på alla misslyckande, jag är trött på sprayer, hormoner och ultraljud. Jag är trött på att ha en kärring som alltid är deprimerad. Trött på att planera in mitt liv efter klinikernas öppettider. Jag är så jävla trött på att aldrig kunna unna mig någonting, att det alltid ska sparas och snålas för att kunna ha råd att göra ännu ett försök som inte lyckas. Jag vill inte.

Jag blev mållös av hans utspel. I nästa sekund fortsätter han:
– Det måste finnas andra alternativ. Vi provar någonting annat. Jag vet att det finns kliniker som gör inseminationer med donerade sperma. Kan du tänka dig det? isåfall vill jag att vi gör det.

Klockan var kvart i nio på morgonen den 8 oktober och för första gången sedan vi började med våra behandlingar med IVF så kände jag att trycket över hjärtat lättade. Jag blev både glad och ledsen. Glad för att vi skulle få chansen till barn men samtidigt ledsen över att min sambo inte skulle bli den biologiska pappan till min unge!

Jag gick upp till min dator och gick in på en sökmotor om spermier. Fick upp några alternativ och skrev mail till några av dem. De första som svarade var Trianglen i Köpenhamn. Innan dagen var slut hade de faxat medicin till mitt apotek här hemma.

12 oktober
Tänk vad livet känns härligt! För bara några dagar sedan kändes allt jobbigt och trögt. Jakten på pengar är över. Vi ska inte göra fler IVF som kostar skjortan. Vi ska bli föräldrar på ett annorlunda sätt. Vi ska bli som vilket par som helst. Gå på bio ibland, något vi inte unnat oss på åtta år. Vi ska ut och käka på restaurang, kanske ta en liten semestertripp. Nu när vi vet att våra pengar inte går till IVF utan till insemination vilket är mycket billigare. Livet känns på något sätt enklare. Vi kan göra vad vi vill och ändå ha pengar över till både resa och behandling i Danmark.

Det känns pirrigt att veta att vi kan vara gravida före jul. Jämfört med IVF så är insemination ingenting. Man äter Pergo fem dagar för att äggblåsor ska bildas. Därefter tar man två injektioner Puregon, för att äggen ska växa till. Därefter ultraljud som visar hur många ägg man har. Sen är det ägglossningssprutan och till sist åker man till kliniken i Danmark och blir förhoppningsvis gravid.

13 oktober
Vi har suttit och pratat om inseminationen min sambo och jag. Funderingarna finns ju där. Vem som blir den biologiska pappan? Men min sambo säger att sånt funderar han inte ens på. Han som lämnat spermier blir inte pappa till vårt barn. Vi har bara fått lite säd. Det är den man som uppfostrar barnet och som ger barnet den vardagliga kärleken och omsorgen som är den riktiga pappan hävdar min sambo. Han säger också att tanken på DI (donatorinsemination) har funnits hos honom redan innan vi påbörjade våra IVF behandlingar men att han inte velat ta upp det eftersom han trodde att jag skulle bli ledsen.

Min sambo säger att det inte är konstigare att ta emot säd än att ta emot blod. Man hjälper någon som behöver det bara, och det har han ju rätt i. Livet känns härligt och allt känns rätt. Tydligen var detta sista pusselbiten som skulle falla på plats. På fredag blir det ultraljud för att se hur många äggblåsor jag har och nästa vecka bär det iväg till Hallerup där jag blir inseminerad!. Återkommer senare.

Torsdag 18 oktober
Det spänner och drar i magtrakten. Undrar hur många ägg där finns egentligen? Vid mina tidigare IVF-försök har jag alltid fått jättemånga ägg, men nu är det en mildare form av stimulering, så jag hoppas på lite färre ägg. Imorgon får jag ju svaret i alla fall.

Varje dag tänker jag på vad som komma ska. Har följt debatten om donerad säd här på villhabarn.com. Det är hårda ord som jag får mig serverat, även om jag inte deltar aktivt i debatten. Alla är rörande överens om att man måste tala om för barnet dess bakgrund. Barnen måste få möjlighet att ta kontakt med sin "pappa" när dom är vuxna! Vi ska självklart tala om för barnet att man men mer än så ska vi inte berätta. Barnet kommer aldrig någonsin att ha någon annan pappa än min man.

Jävla trams egentligen. Vem kan tala om för mig vad jag ska göra och inte göra? Valet måste vara föräldrarnas tycker jag. Det är konstigt att det måste finnas poliser till och med i min sängkammare. Inte har jag någon uppfattning om ställningen som andra använde sig av när dom blev gravida. Inte heller bryr jag mig om ifall folk använder sig av kuddar under rumpan efter samlag för att spermierna ska ha lättare att ta sig till ägget. Jag skiter alltså i sånt som inte angår mig och min familj. Det borde andra också göra tycker jag.

Lördag 20 oktober
Jag hörde ingenting från Triangeln igår, efter det att jag hade varit på ultraljud på gyn, vilket för övrigt resulterade i 14 ägg. Jag ringde kliniken och gissa vad. Dom hade inte fått faxet. Dom hade inte en aning om hur många ägg jag hade, dom visste i princip ingenting. Jag blev helt hysterisk, försökte få den danska sekreteraren att förstå min oro och vånda, men nähä, ingenting. Jag slängde på luren och sprang ner till min sambo och skrek. Han låg och sov och fattade förstås ingenting. När han vaknade till, beslutade han sig för att ringa till min doktor här hemma. Hon hade ingen jour i helgen men han fortsatte ringa till gynavdelningen. Han fick tag i en sköterska som lovade att gå och söka efter min journal. Hon ringde upp oss när hon hade hittat mina papper. Hon sa att faxet visst gått iväg men hon faxade det en gång till. Efter en stund ringde jag upp Danmark igen. Och vad då? Jorå, nu hade dom visst fått det nya faxet och det gamla hade hon hittat också! Men hallå, sa jag ni måste ju hålla reda på saker och ting eftersom vi bor så långt ifrån er. Men då skyllde hon på gårdagens sekreterare. håhåjaja.

En sak är då klar. Efter alla år med en massa hormoner och nedregleringar så har mitt humör blivit en aning labilt. Jag tappar humöret för ingenting samtidigt som jag svär som den värsta sotarlärling, inte vidare kvinnligt. Efter en stund ringde en kvinnlig doktor upp och meddelade att jag var tvungen att göra ett ultraljud till. Hon tyckte att jag hade för många ägg. Jag sade då som läkaren här hemma sagt att det var ju bara 2­3 stycken som var lagom stora. De andra var för små men hon ville i alla fall att jag skulle göra ett ultraljud till. Typiskt!

Måndag 22 oktober
Idag var jag på en extrakontroll för att kolla hur äggblåsorna såg ut. Sex stora äggblåsor totalt. Sen några mindre men dom behöver man ju inte räkna, eftersom de inte har någon chans ändå. Jag fick direktiv idag om hur min behandling ska fortsätta. Det BLIR donation i veckan. Hurra!

Torsdag 25 oktober
Jag gick upp klockan tre i morse, var rädd för att försova mig, ville att vi skulle vara ute i god tid. Kvart över fyra åkte vi hemifrån (lite tidigt jag vet). Men vad händer efter två minuters bilfärd från vårt hem? Ett rådjur springer ut mitt i vägen, och min sambo har ingen möjlighet att stanna bilen. En jävla smäll. Vi stannar längre bort. Extraljusen har gått sönder och vårt helljus fungerar inte. Rådjuret hittar vi inte och vi konstaterar att det egentligen år för mörkt för att åka med enbart halvljus. Men efter att min sambo markerat platsen för händelsen, ringer han polisen och talar om vad som hänt. Sen åker vi.

Halv tio står vi utanför kliniken. Eftersom vi inte skulle vara där förrän klockan 11, så åker vi ner på byn för att fika. Klockan tio i elva är vi på Triangeln. Min sambo får fylla i ett papper. Det är ett faderskapserkännande. Så att han inte ångrar sig... man vet ju aldrig? Nåväl, efter betalning får vi gå upp till den kvinnliga läkaren för att titta till äggblåsorna. Nu till det konstiga. Några dagar tidigare, har jag varit på kontroll hos gynekologen hemma. Då har jag fyra stora äggblåsor och två små på den högra äggstocken, på den vänstra har jag två stora och fyra små. I tisdags kl 21 tog jag min ägglossningsspruta, vilket skulle göra att jag fick ägglossning 36 timmar senare. Men på kliniken i Danmark, ser hon bara fyra äggblåsor och då är klockan 11. Jag borde ju haft ägglossning klockan nio på morgonen. Undrar just om mina stora äggblåsor försvunnit eller om jag ägglossade kl 9 och de andra äggen som var lite mindre häromdagen har växt till sig? Jag vet inte. Frågar och jag får en förklaring. Men jag har svårt att förstå vad hon säger. Jag nickar och mumlar lite.

Hon tror nog att jag är lite konstig. När jag väl ska insemineras så säger doktorn
– Du får vänta lite, spermieprovet var inte bra.
­ Var inte bra???!!! Vad menar människan?
Min sambo frågar och får svaret att spermierna som skulle passa in på honom visade sig inte vara bra. Dom hade inte klarat frysningen så bra. Nytt prov fick tas fram, det blev en annan donator.

Klockan halv ett på dagen görs äntligen inseminationen. Nu får man bara hoppas på att där fanns de 11 miljoner sädesceller som läkaren sa att det gjorde. När vi går ut från kliniken möter jag en man som ser ut som "Iprenmannen". Är han donator?

Fortsättning följer....

November NYTT
I oktober, efter inseminationen, fick jag en blödning redan efter åtta dagar. Jag gjorde ett gravtest utifall om att – och fick positivt. Men blödningen och smärtan tilltog och jag antog att det räknades som tidigt missfall. Jag ringde kliniken och så började Pergobehandling på blödningsdag tre.

Jag fick faktiskt tjata mig till behandling eftersom de tyckte jag kunde vänta i en månad – men då kommer ju jul – och sen är det januari – alldeles för långt att vänta om man är 36... När vi den 19 november var i Danmark igen var det en annan doktor. Jag fick inseminerat 10 miljoner spermier och jag tyckte det lät FATTIGT...

Trodde väl inte att det skulle lyckas - men döm om min förvåning när jag testade. Klart positivt. Teststrecket var starkare än kontrollstrecket och graviditetsstrecket kom till och med upp före kontrollstrecket. Ingen tvekan här om att jag är gravid inte....helt otroligt.

Här kastar man ut 100 000-tals kronor på IVF utan resultat och så gör man två inseminationer och blir gravid... Känner mig jätteglad och samtidigt nervös men det gör väl alla blivande mammor. Känner redan lite illamående – men det är så välkommet så...

En mycket lycklig Fia