|
Samtal pågår för anhöriga. Här kan föräldrar, syskon och andra anhöriga utbyta erfarenheter. Om hur det är att stå bredvid. Att kanske inte våga fråga, att inte veta hur man ska stötta. Att själv bli ledsen då andra pratar om sina barnbarn då man inget högre önskar än att äntligen bli mormor, farfar...
Namn: Jenz
Skickat: 2010-07-27 17:27
|
Kent. Vad jag skratta när jag läste det du skrivit. Du är ju för rolig. Det
finns säkert andra sidor för dig där du nog kan ha större tur. Lycka till.
;) |
|
Namn: kent
Skickat: 2010-06-26 23:25
|
ställer upp med min sperma till er kvinnor som vill bli ensamstående
förälder.jag insiminerar er genom samlag med min stora sköna kuk.kanske får
ni en underbar orgasm med.adda min msn kentlers@gmail.com
sen när ni blitt med barn så kan träffrna fortsätta då med påsen på bara
för njutningens skull.bor i tälge, |
|
Namn: maria
Skickat: 2010-03-23 07:55
|
Hej! Är det någon som vet i vilka nordiska alt. europeiska länder man kan
göra PGD?
Och i sånna fall på vilken klinik?
Tacksam för svar.
Svara marisommar@live.se |
|
Namn: maria
Skickat: 2010-03-22 22:02
|
Hej!
Jag är en kvinna lite över 40 som längtar efter att få ett till barn. Har
ett redan vuxet barn.
Jag bor i Stockholm och har ett ordnat liv.Jag jobbar med människor och
trivs att vara ute i naturen,skidåkning,dans,kultur och att umgås med mina
vänner.
Jag söker en man som längtar att skaffa barn och vill fungera som pappa
och ha regelbunden kontakt,och ha ett ev barn varannan helg och ca en dag i
veckan. Och del av lov och helger.Jag tror att jag ser bra ut,och önskar
att du gör det oxå.Att du har scharm,glimten i ögat och har värme och
humor.Hoppas vi hörs!
Om du blir intresserad av dessa rader så maila till vargmaria@hotmail.com |
|
Namn: Lin
Skickat: 2009-09-22 23:06
|
Hej Mimmi - och alla andra.
Tack Mimmi för ditt fina svar.
Det är så att jag har en man. En man som gjorde som dom flesta och blev
pappa i den ålder då de flesta blir det, medan jag fortfarande inte lyckats
hitta kärleken. Jag var så lessen över bristen på kärlek i mitt liv att jag
var avundsjuk på par som inte fick barn, för dom hade ju ändå varandra! När
jag var lessen för att jag inte fick barn hade jag inte ens någon att prata
med om det. Och att försöka få barn på egen hand var aldrig aktuellt för
mej. Jag kände att om ingen vuxen man valde mej, och om jag inte var så
förtjust i mej själv, så vore det taskigt att tvinga ett barn att få mej -
och bara mej - till förälder. Nu önskar jag att jag varit mer självisk. Att
försöka få barn är väl ändå en självisk handling? Så varför försökte inte
jag? Men nu är det för sent, för om jag försöker nu mister jag kärleken jag
äntligen fått. Det är bara att välja och jag har valt, men måste lära mej
hantera sorgen på ett positivt och utvecklande sätt. Du har så rätt Mimmi,
i att värdelöshetskänslorna drabbar de flesta förr eller senare, av olika
anledningar. Vi måste alla hantera dom på olika sätt också.
Allt gott till er alla. |
|
Namn: mimmi
Skickat: 2009-08-09 20:25
|
jag satte fel namn, jag menade att det var till Lin! |
|
Namn: lin
Skickat: 2009-08-09 20:20
|
Hej,
Nu vet jag inte hur gammal du är men låt inte det hindra dig att du inte
har en man. Jag har flera vänner som fixat detta i Damnark. Ett jättebra
alternativ om man kan tänka sig att vara ensamstående mamma. Själv saknar
jag livmoder men blev lycklig faster igår :) Ibland känner man sig värdelös
jag vet men man är det inte. Jag tror att alla både med eller utan barn
någongång känner sig värdelösa. Vi som inte har barn skyller det på
barnlösheten, de andra på nåt annat. Försök att vara med din bror och hans
barn. Ta plats och gör dig viktig för de barnen. Vi barnlösa kan vara bra
förebilder trots att vi inte är föräldrar. Barn behöver fler vuxna
förebilder än bara mamma & pappa.
Ta hand om dig!
Mimmi |
|
Namn: Lin
Skickat: 2009-07-06 21:29
|
Jag har nyss hittat till den här sidan. Jag är en av dom som inte har några
barn. Sorg finns där, men värst är skammen och utanförskapet. Varför dög
inte jag? Varför ville ingen ha barn med mej? Kanske är det bäst, om ingen
man frivilligt valde mej och jag ibland har svårt att stå ut med mej själv,
att jag inga barn har, för barn får inte välja... Det här får jag lov att
hantera på något vis, det håller på att knäcka mej. Det jag också våndas
för är mina föräldrar. Jag ville så gärna ge dom barnbarn. Dom har aldrig
frågat eller tjatat. Jag älskar dom för deras respekt och reservationslösa
kärlek till mej. Och mitt hjärta blöder för att dom aldrig får bli
morföräldrar. Min bror har barn och det är tur, för både hans och våra
föräldrars skull. Visst känner jag mej utanför; den torra grenen på
släktträdet, men även om det är tufft och jag ofta håller mej undan på
grund av skam och att jag blir lessen av att se barnen, så är det bra att
det finns ungar i familjen. |
|
Namn: Nella
Skickat: 2009-06-26 15:54
|
Linda: Du verkar vara en bra väninna :) Jag tror du måste acceptera att din
väninna är frustrerad och bär på sorg. Kanske går det inte att reparera
detta tillstånd, men din väninna kommer förhoppningsvis att anpassa sig
till hennes svåra omständigheter. Du gör nog bäst i att bara vara hennes
väninna. Prata inte för mycket om barn, men undvik heller inte ämnet. Men
som sagt viktigast är nog för dig att inse att din väninna har det jobbigt
och det finns ingenting du kan göra för att ändra på detta förutom att
fortsätta vara hennes väninna.
kram
N |
|
Namn: Linda
Skickat: 2009-06-24 13:31
|
Hej!
Jag vill gärna få tips på hur jag kan stötta min väninnan som förmodligen
inte kan bli med barn. Jag säger "förmodligen" för att det är inte helt
utrett ännu, hon har dock fått veta att allt inte står rätt till... Men hon
lever enligt premissen att hon aldrig kommer att bli gravid. Många av oss i
hennes närhet är i barnafödande ålder och detta är jättejobbigt för henne.
Hon verkar inte vilja prata om detta och i mina ögon känns det som att hon
trycker undan sina känslor. Jag är av åsikten att det finns professionella
som man kan gå och prata med om man mår dåligt (har själv gjort det vid
flera tillfällen i livet). Frågan är om jag ska propsa på att hon tar tag i
"sin mentala hälsa"? För mig känns det helt rätt att göra det, men hon är
ju inte jag... Sen undrar jag också om jag ska prata med henne om detta
över huvud taget eller om jag ska låtsas som att problemet inte finns?
Hjälp! Jag vet inte hur jag bäst kan stötta henne i detta! Jag vill inte
klampa in på allt för känsliga territorier, men samtidigt tycker jag att
man som en riktigt bra vän inte bara kan stå och se på när någon mår
dåligt... |
|
Namn: Sara-34
Skickat: 2009-03-16 17:17
|
Kristina, jag kan bara säga hur det känns för mig, som är ofrivilligt
barnlös och omgiven av snälla människor (som du) som vill hjälpa till.
Du vill ge din släkting hopp, men hur vet du att det finns hopp? Du måste
tänka på att de har levt länge med sin barnlöshet, har läst allt som finns
att läsa, hoppats, blivit besvikna, hoppats igen, pratat med läkare, pratat
med fler läkare, kanske påbörjat en behandling och hoppats igen, blivit
besvikna igen. De är proffs på ofrivillig barnlöshet och du sitter inte
inne med samma kunskap. Din försäkran om att deras situation kommer att
lösa sig kan snarare göra att de känner sig ännu mer ensamma i sin insikt
om att det kanske inte kommer att göra det.
Du kan säga att du "hoppas för deras skull", men säg inte att "de ska
hoppas" för det är att förenkla deras situation. Själv känner jag mig som
mest ensam när någon snäll kompis eller anhörig försöker ge mig hopp, ofta
genom att berätta om någon som känner någon som inte kunde, men så
plöstligt...
Jag tror att det bästa du kan göra är att visa att du finns där och att du
är stark nog att ta emot deras förtvivlan och lyssna på deras hopplösa
situation UTAN att försöka få dem att må bättre. Det är en stor konst och
inte många klarar det. Ett annat tips är att hålla ditt eget barn och din
egen graviditet helt utanför diskussionen, du kanske inte ens ska ta med
dig barn dit. För det enda som skulle göra mig än mer förtvivlan i den
situation jag befinner mig i är att någon med ett barn på armen skulle säga
något i stil med "ja, det här är verkligen meningen med livet" eller något
annat. Det känns som att få hjärtat slitet ut ur kroppen att bli påmind om
att det man saknar och går miste om verkligen är så fantastiskt som man
föreställer sig. Att söka samtalshjälp är dyrt och det finns mycket annat
som kostar för den som gör fertilitetsbehandlingar. En klapp på handen, en
förstående nick och att bara vara tyst och lyssna är dock helt gratis. Du
har redan visat att du är klok och engagerad som sökte dig till det här
forumet för att be om råd, jag är säker på att du kan vara ett riktigt bra
stöd. Det skulle finnas fler som du! |
|
Namn: Kristina
Skickat: 2009-02-25 09:31
|
Hej! Jag är en nära anhörig till ett par som inte kan få barn. Det är inget
vi pratar inom familjen. Efter fått eget barn så har jag börjat undrat hur
det står till med deras barnlöshet. Tog mod till mig och frågade igår hur
det var.Det var år sen vi pratade om det senast. Det kändes dock som jag
gjorde allt värre trots att min avsikt inte var det. Försökte ingjuta lite
hopp i min släkting men det kändes som hon var väldigt uppgiven. Hon hade
gett upp. Jag kan aldrig föreställa mig hur det är men jag vet vad hon går
miste om sen jag själv fick barn. Försökte peppa henne med att prata med
någon men hon svarade med att vad skulle det göra för nytta. Det gav henne
inget barn. Dessutom ser dem det som en ekonomisk fråga, vilket det är i
ett avseende. Är det någon som har något råd vad jag kan göra för mina kära
släktingar? |
|
Namn: Nor
Skickat: 2009-01-19 14:41
|
Jag ställer upp som spermadonator!
Har inte donerat i Sverige och inte til Danska kliniker. Det är ingen
risk
för inavel!.
saddonor@yahoo.com
|
|
Namn: "När det inte blir några barnbarn"
Skickat: 2008-11-10 16:47
|
Hej!
Jag heter Josefin Ekman och är journalist. För tidningen M-Magasin ska jag
skriva en artikel om tre kvinnor och deras längtan och sorgen över att inte
får några barnbarn. Arbetsrubriken är "När det inte blir några barnbarn".
Jag söker därför efter en mor till ett ofrivilligt barnlöst par, som är
villig att dela med sig av sina erfarenheter. Jag tror verkligen att det
kan hjälpa andra att belysa frågan.
Har du tips får du gärna mejla mig på: josefin@goodwriting.se
Tack på förhand!
Bästa hälsningar
Josefin Ekman |
|
Namn: Mary Bunbury
Skickat: 2008-08-23 20:34
|
Hi, My name is Mary. I am currently living in Skåne in southern Sweden. I
am looking for a sperm donor who would be prepared to allow his identity to
be known to the child. I am looking for someone of normal height blue eyes,
intelligent, kind and if possible musical. I have read terrible case
histories about people who have gone for an anonymous donor in Denmark only
to discover that there are a whole range of serious deseases and conditions
which the donors are NOT tested for. Also of wierd situations that arise
when the child is 18 and discovers that the donor was a complete lunatic.
So I NEED someone who I can meet and assess myself. Are you out there?
Please DO NOT reply to me at this forum, but write to me at
bunbury@talk21.com. |
|
Namn: emelie
Skickat: 2008-01-30 17:19
|
hejsan allhiopa.. jag har pco-s och vart ganska svårt att smälta men går nu
på mediciner, vilket väcker känslor i min största stora syster igen hon har
en son på snart 3år sedan innan och måste operera sig igen om hon ska få
fler barn, hon har en ny kille nu inte pappans barn alltså, en yngre som ja
inte själv anser är så mogen för barn, men ja kan missdömma med, ingen lust
att smutskasta någon liksom. Men jag tror min syster inte orkar med ett
barn till som hennes tillstånd är och hon och hennes dåvarande sambo
barnets pappa försökte i 2.5år och efte mycket om och men blev min syster
gravid, nu har hon vikt noja ligger väldigt lågt på vågen och extremt
utseende fixerad, kan detta ha med att göra att ja bett henne vara ärlig om
hon vill prata om sin sjukdom, nu nekar hon till att hon nåsing sagt att
doktorn sa att hon hade endometrios. jag förstår inte, hur ska jag bete
mig, vara gentemot henne, mamma har antingen endo med kanske att hon hade
pco-s ochså. Min syster är rädd det förstår jag, men måste göra henne mer
illa om hon inte accepterar sin sjukdom och låter läkarna hjälpa henne nu
när jon fyler 30 detta året med... jag vet inte hur ja som lilla syster ska
vara gentemot henne ska ja uppmuntra eller ignonera eller hur ska ja bete
mig, ska ja inte prata om hennes endo om hon inte själv inbjuder mig att
göra det? jag är orolig för min stora syster för det är inte bra att leva i
en förnekelse, mamma och mina 2 övriga syrror är ochså oroliga. någon som
har nåt svar tack..krama om |
|
Namn: Mona
Skickat: 2007-08-21 16:06
|
HEJ PETRA!
Nej, jag ångrar inte en sekund att vi har berättat. Vi har inte så mycket
utomstående vänner utan har mest våra familjer, vilka båda är ganska stora.
Jag och min sambo jobbar på min pappas firma där det jobbar mycket släkt
och de flesta vet och jag tycker oftast att det är skönt att de vet. När
man behöver vara ledig och så för att åka till kliniken så förstår alla
varför, men okej sen kommer blickarna och även en del frågor om hur det
gick och ibland är det jobbigt men oftast helt okej. Jag säger till om jag
inte orkar prata och det accepterar dem. Sen har man bättre kontakt med
vissa givetvis och några har vi kommit närmare när det visar sig att de
också haft problem som de inte innan vågat prata om så ja det känns rätt
att vara öppen om det!
Lycka till du/ni också!
Kram Mona! |
|
Namn: Petra
Skickat: 2007-08-18 17:16
|
Hej Mona,
tack för ditt svar! Jag hoppas också att jag kan vara förstående och glad
för min kompis när de blir gravida. Jag tror hon förstår mig men hon är
rätt så tankspridd och impulsrik så ibland tror jag orden "slinker" på
henne.
Vissa människors kommentarer häpnar man över, "att behöva öva mer", hur
kan man ens säga så? Överlag, ångrar du att ni berättat för folk om er
svårighet att få barn eller tycker du att det är mest positivt? Jag vill
inte höra mer dumma kommentarer av folk, samtidigt som det vore skönt att
"få säga som det är", så kanske folk förstår mer? Det är nog dock som du
säger, även om folk vet om det så kan de säga vad som helst för en del
tänker inte längre än vad näsan räcker.
Önskar dig lycka till!
Kram, Petra |
|
Namn: Mona
Skickat: 2007-08-18 14:40
|
Hej Petra!
Nej det är inte lätt, trodde att jag skulle bli jätteledsen när någon i
min närhet blev med barn men när min sambos lillasyster blev med barn blev
jag faktiskt förvånad över mig själv. De har varit ihop 4-5 år medan jag
och min sambo varit ihop i 11 år, de blev också gravida direkt. Visst hade
jag dagar när jag var ledsen men inte för att dem hade fått barn utan för
att jag inte också kan få vara i detta lyckorus. Fast nu är det inte alltid
hon är lycklig deras dotter är lite trottsig just nu och skriker och kastar
saker hela tiden.
Vi umgås mycke med dem och det känns jättebra men hon är en av dem som
säger att jag inte ska hänga upp mig för mycket på att försöka bli gravid
utan bara slappna av. Då kan jag faktiskt bli riktigt sur. de har just
bestämt att de bara ska ha ett barn, de vill ge henne all uppmärksamhet.
Jag kan inte ens bestämma att jag vill ha ett. Kanske blir det inget!
Jag förstår att det är jobbigt att nästan vänta på att hon ska ringa igen
och säga att hon är gravid men förstår hon inte dig lite iallafall nu när
hon själv råkat ut för missfall? Jag ochmin sambo har berättat för de
flesta i vår närhet men alla är absolut inte "snälla" för det. Ibland får
vi höra att "ni behöver bara öva mer" eller "jaha nu är det väl snart dags
för barnbarn, jag börjar snart bli för gammal" Den sista kommentaren gör
ont men försöker tänka att han inte säger det för att vara elak utan
försöker "lätta upp" det hela.
Ha det bra, och hoppas ni hinner före!! =) |
|
Namn: Petra
Skickat: 2007-08-16 11:40
|
Hej, jag har läst era inlägg här och förstår att det bästa är om man kan
vara med och glädjas åt dem som får barn, då får man ju en liten bit av
kakan, men det är svårt tycker jag.
Jag och min kille har försökt få barn längre än min absolut bästa kompis
och hennes kille ens varit ihop. Hon och jag har pratat mycket om barn på
sista tiden i och med att vi går under utredning och allt har känts
hopplöst. Jag bad henne berätta när de skulle börja försöka skaffa barn så
att jag skulle vara förberedd vilket hon inte gjorde. Hon ringde bara en
dag och grät och sa att hon fått missfall, ett mycket tidigt sådant. Jag
tröstade och tröstade, men inombords var jag arg och besviken. Hon blev
gravid på första försöket och malde nu på om hur svårt det är att bli
gravid och att vi nu "satt i samma båt". Jag kände mig grymt sviken av
henne, att hon inte förstod mer min situation men insåg att hon var helt
inne i sitt. Idag har vi pratat om det och "förlåtit" varandra men jag
känner mig fortfarande arg och ledsen. Dessutom är jag rädd och nervös
varje månad att hon ska ringa och säga att nu är hon gravid och jag då
måste vara glad och tycka det är roligt. Jag skulle ju bli glad för hennes
skull men jag tror inte jag skulle orka med det. Hur löser man det, hur
tänker man för att orka med? |
|
Namn: Q
Skickat: 2007-03-30 11:46
|
Vad roligt att läsa att så många bryr sig om sina nära och kära. Mindre
roligt är det att läsa att syskon tappar kontakten och blir ovänner på
grund av att ena ska få barn! Jag kan därför inte låta bli att dela med mig
av min berättelse.
Jag och min sambo hade försökt få barn via IVF. När min lillasyster
berättade att de skulle ha barn så kände jag så klart att det var tråkigt
att inte vi lyckats så vi skulle kunna få jämngamla kusiner och tänkte att
vi "började ju först". Men sen så bestämde jag mig för att glädjas med dem
och inte missa något under graviditeten. Att ett syskon får barn är ju så
nära man själv kan komma om man förblir barnlös. Jag älskade att få lägga
handen på hennes mage och känna mitt syskonbarn sparka där inne och kunde
lyssna i timmar om alla graviditetsymtom/krämpor hon hade. Det är klart att
jag ibland kände mig avundsjuk och funderade på om jag själv skulle få
uppleva att få ett barn, men det slutade alltid med att jag kände mig så
glad att jag åtminstone fått en systerson att pussa på och gosa med.
Mitt råd till er som funderar på hur ni ska hantera det här blir, utifrån
min egen erfarenhet, att ring eller berätta när ni är bara ni och låt
rektionen få komma och låt ditt syskon få smälta beskedet. Försök sedan få
erat syskon att bli delaktig i moster/fasterrollen så fort som möjligt. För
både barnet och ni kommer att få så mycket glädje av varandra om
moster/fasterrelationen fungerar! Jag tror att de kommer att ångra sig
annars.
Nu löste det sig för oss också, så lilla systersonen fick en kusin. Men
min systerson har en nästan lika stor plats i mitt hjärta. Och framförallt
så kan man pussa, busa, skämma bort om man är moster!
|
|
Namn: M
Skickat: 2007-03-22 23:04
|
Hej, vill också dela med mig, som både berörd och eventuellt anhörig. Min
lillebror och hans tjej är 35 år och har inga barn. Eftersom jag själv inte
blivit gravid trots att min kille och jag försökt aktivt i snart två år, så
vet jag hur jobbigt det kan vara, och vill därför inte fråga honom hur det
är. Men jag misstänker ju att något är fel, alla hans vänner har barn.
Visserligen brukar han och hans tjej prata om hur jobbigt det är med barn,
men det brukar jag också göra, för att ingen ska tycka synd om mig.
Jag tror att jag skulle tycka att det var jätteskönt om min lillebror och
hans tjej blev gravida, men det beror på att han och hans tjej till
skillnad från Lindas bror, varit tillsammans länge och är ungefär lika
gamla som mig.
Det som skulle vara så skönt, det är att min mamma då äntligen skulle få
bli mormor. Så slapp jag känna dåligt samvete för det, då skulle hon
åtminstone ha ett barnbarn. Och jag skulle ha en "närasläktingbebis" och
åtminstone få bli moster.
Min mamma har varit bra och inte tjatat om barn, men jag vet att hon
väldigt gärna vill bli mormor, och hon skulle bli en så bra mormor också.
Och jag tror jag skulle bli en bra mamma, känns sorgligt och overkligt att
jag kanske inte blir det. Jag trodde i min enfald att det skulle vara lätt
för mig att bli gravid. Jag har alltid sagt "om jag får barn",inte "när jag
får barn" var noga med att inte vara förmäten och ta något för givet, men
innerst inne så trodde jag alltid att det skulle gå bra, nu tvivlar jag
starkt.
kramar M |
|
Namn: Linda
Skickat: 2007-03-05 13:22
|
Vill bara berätta hur det var för mig. Jag och min man kunde inte få barn
och vi hade kämpat i många år även med ivf. Som för de flesta andra var det
jobbig när kompisar blev gravida. Men så kom den stora chocken min
lillebror och hans tjej skulle få barn(vi hade försökt att få barn länger
än dom varit ett par)och det hävde dom ur sig just när vi skulle gå hem.
Jag gick bara ut och började storgråta kunde inte rå för det, brorsan blev
skit förbannad för att jag inte var glad och det skar sig ordentligt. Vi
pratade knapt inte med varandra under graviditeten. det är ju så att livet
är ju inte enkelt varken för det syskon som kan eller inte kan få barn. jag
tror att vi bara får gilla läget och låta tiden ha sin gång för eller
senare har man lärt sig att hanskas med sin kännslor. Det är inte lätt det
vet jag vi kan bara försöka finnas kvar när allt lugnar ner sig.
Hur har vi det idag kanske ni undrar? Jo, jag och min man lyckades till
slut med hjälp av ivf få en underbar liten dotter som i dag är 20 månader,
brorsan har fått sitt andra barn och vi börjar hitta tillbaks till
varandra.
Kram Linda |
|
Namn: a
Skickat: 2007-03-05 11:42
|
Jag och min man kan inte få barn utan lite hjälp på traven, har försökt i
tre år nu. Hans släkt bor inte där vi bor ca 30mil bort så vi träffas inte
så ofta. När hans syster blev gravid vågade hon inte berätta det för oss
utan drog ut på det så länge hon kunde. Hon berättade det via sms, och hon
skrev inte hur långt gånger hon var. Så nästa gång vi träffades så fick vi
en chock när hon kom och magen var enorm. Trodde inte att hon var så långt
gånget. Och det var jätte jobbigt att ta. Kunde knappt titta på henne. Hade
hon bara sagt något tidigare så vi hade kunnat vänja oss vid tanken och
inte precis innan vi skulle träffas och nästan vara höggravid utan att
berätta hur långt gånget hon var. Det var jätte jobbigt. Så dra inte ut på
det för länge, och inte över sms. På telefon tror jag oxå är det bästa
sättet. Mycket känslor, lättare då att sammla sig och bearbeta sin egen
sorg, och sen glädje för er skull som är gravid. Så när ni sen träffas är
det lättare att vara glad för er skull och inte vilja springa därifrån.
Lycka till. kram |
|
Namn: En annan M.
Skickat: 2007-02-26 18:48
|
Jag kan inte bli gravid. Därav den ångest jag känner inför andra som blir
gravida. Jag skrev bara att jag skulle föredra att få beskedet per telefon
för att jag aldrig ser glad ut när någon berättar att de väntar barn. Inget
jag rår för utan så är det. Säger nån det per telefon så klarar jag att
låtsas vara glad. Nästa gång jag träffar personen ifråga så kan jag hantera
det. Glad för att nån annan blir gravid kan jag inte förmå mig att bli.
Däremot tycker jag om barnen som kommer ut! Tror inte att man kan förstå om
man kan få barn... |
|
Namn: C
Skickat: 2007-02-26 14:33
|
till en annan M
Men om du själv blir gravid hur kommer du då berätta för släcktingar och
vänner? |
|
Namn: En annan M.
Skickat: 2007-02-25 20:57
|
Hej! Jag är en som gärna vill ha barn och känner otrolig starkt ångest
inför den dag min bror och hans tjej säger att de är gravida. Jag har tänkt
lite på när och hur det är bäst att de säger det. Jag skulle föredra
telefon. Då kan man bearbeta det tills man ses nästa gång. Vi barnlösa är
inte lätta att ta på rätt sätt men tyvärr så rår man inte över sina
känslor. Man är inte missunsam men gravida personer är oerhört svårt att
konfrontera av nån anledning. Livet känns så orättvist. Lycka till, och
tack för att att ni verkar så gulliga och omtänksamma mot era syskon :) |
|
Namn: M
Skickat: 2007-02-17 12:03
|
Jag vet inte hur jag ska säga det. Absolut inte på en familje middag utan
mer i förbi farten när det är bara vi så de kan dra sig undan ifall det
behövs. Förra gången drog jag så på det att jag var rädd att de skulle ha
hört från någon annan. Jag sa det på telefon till slut och min bror sa bara
jaha och sen pratade vi inte om min graviditet förrän jag var riktigt stor
om magen. Hans tjej sa heller aldrig grattis eller frågade något under
första halvåret av graviditeten. Det är ju just graviditeten som är/verkar
jobbigast. Sedan när barnet är fött och växt lite har det blivit lite
bättre mellan oss. |
|
Namn: Annika
Skickat: 2007-02-09 16:56
|
till M
Jaa, hoppas verkligen att deras långa väntan har en ände nångång. Det
känns så tungt att veta att någonting så självklart här i livet, kan vara
så svårt att få för vissa. Jag sörjer och känner mej maktlös. Jag hoppas så
att de snart kan bli en familj. att Mitt yngsta barn är väldigt lik min
bror på sättet. Det har jag inte ens nämnt till honom. Att jag ser honom i
mitt barn.Det känns tungt. Jag vill ju helst att min bror ska ha ett eget
barn att glädjas åt. Det är faktiskt hans/deras tur nu!!!!
M hur tänker du tala om att du är gravid...igen? |
|
Namn: M
Skickat: 2007-02-08 19:58
|
Jag är i samma situation som du Annika. Har precis fått reda på att jag är
gravid igen. Vet att det kommer leda till att min bror och hans tjej
undviker oss. Blir så ledsen över att det inte finns något jag kan göra.
Jag sörjer också deras barnlöshet och vill att mina barn ska få kusiner
och att mitt enda syskon ska lära känna mina barn. Men jag förstår att de
inte orkar träffa oss. Hoppas bara att det inte ska vara så här resten av
livet. Jag saknar dom. Mina föräldrar lider också. Speciellt när min bror
och hans tjej drar sig undan hela släkten. Vet att de försökt ivf men det
har inte lyckats.
|
|
Sida: 1 2
|
Tillbaka