Samtal pågår för anhöriga. Här kan föräldrar, syskon och andra anhöriga utbyta erfarenheter. Om hur det är att stå bredvid. Att kanske inte våga fråga, att inte veta hur man ska stötta. Att själv bli ledsen då andra pratar om sina barnbarn då man inget högre önskar än att äntligen bli mormor, farfar...

Vad heter vårt grannland i väster?
(frågan hindrar spam-inlägg):

Namn: emelie
Skickat: 2008-01-30 17:19
 
hejsan allhiopa.. jag har pco-s och vart ganska svårt att smälta men går nu
på mediciner, vilket väcker känslor i min största stora syster igen hon har
en son på snart 3år sedan innan och måste operera sig igen om hon ska få
fler barn, hon har en ny kille nu inte pappans barn alltså, en yngre som ja
inte själv anser är så mogen för barn, men ja kan missdömma med, ingen lust
att smutskasta någon liksom. Men jag tror min syster inte orkar med ett
barn till som hennes tillstånd är och hon och hennes dåvarande sambo
barnets pappa försökte i 2.5år och efte mycket om och men blev min syster
gravid, nu har hon vikt noja ligger väldigt lågt på vågen och extremt
utseende fixerad, kan detta ha med att göra att ja bett henne vara ärlig om
hon vill prata om sin sjukdom, nu nekar hon till att hon nåsing sagt att
doktorn sa att hon hade endometrios. jag förstår inte, hur ska jag bete
mig, vara gentemot henne, mamma har antingen endo med kanske att hon hade
pco-s ochså. Min syster är rädd det förstår jag, men måste göra henne mer
illa om hon inte accepterar sin sjukdom och låter läkarna hjälpa henne nu
när jon fyler 30 detta året med... jag vet inte hur ja som lilla syster ska
vara gentemot henne ska ja uppmuntra eller ignonera eller hur ska ja bete
mig, ska ja inte prata om hennes endo om hon inte själv inbjuder mig att
göra det? jag är orolig för min stora syster för det är inte bra att leva i
en förnekelse, mamma och mina 2 övriga syrror är ochså oroliga. någon som
har nåt svar tack..krama om
Namn: Mona
Skickat: 2007-08-21 16:06
 
HEJ PETRA!
Nej, jag ångrar inte en sekund att vi har berättat. Vi har inte så mycket
utomstående vänner utan har mest våra familjer, vilka båda är ganska stora.
Jag och min sambo jobbar på min pappas firma där det jobbar mycket släkt
och de flesta vet och jag tycker oftast att det är skönt att de vet. När
man behöver vara ledig och så för att åka till kliniken så förstår alla
varför, men okej sen kommer blickarna och även en del frågor om hur det
gick och ibland är det jobbigt men oftast helt okej. Jag säger till om jag
inte orkar prata och det accepterar dem. Sen har man bättre kontakt med
vissa givetvis och några har vi kommit närmare när det visar sig att de
också haft problem som de inte innan vågat prata om så ja det känns rätt
att vara öppen om det! 
Lycka till du/ni också!
Kram Mona!
Namn: Petra
Skickat: 2007-08-18 17:16
 
Hej Mona, 
tack för ditt svar! Jag hoppas också att jag kan vara förstående och glad
för min kompis när de blir gravida. Jag tror hon förstår mig men hon är
rätt så tankspridd och impulsrik så ibland tror jag orden "slinker" på
henne. 

Vissa människors kommentarer häpnar man över, "att behöva öva mer", hur
kan man ens säga så? Överlag, ångrar du att ni berättat för folk om er
svårighet att få barn eller tycker du att det är mest positivt? Jag vill
inte höra mer dumma kommentarer av folk, samtidigt som det vore skönt att
"få säga som det är", så kanske folk förstår mer? Det är nog dock som du
säger, även om folk vet om det så kan de säga vad som helst för en del
tänker inte längre än vad näsan räcker.

Önskar dig lycka till!
Kram, Petra
Namn: Mona
Skickat: 2007-08-18 14:40
 
Hej Petra!
Nej det är inte lätt, trodde att jag skulle bli jätteledsen när någon i
min närhet blev med barn men när min sambos lillasyster blev med barn blev
jag faktiskt förvånad över mig själv. De har varit ihop 4-5 år medan jag
och min sambo varit ihop i 11 år, de blev också gravida direkt. Visst hade
jag dagar när jag var ledsen men inte för att dem hade fått barn utan för
att jag inte också kan få vara i detta lyckorus. Fast nu är det inte alltid
hon är lycklig deras dotter är lite trottsig just nu och skriker och kastar
saker hela tiden. 
Vi umgås mycke med dem och det känns jättebra men hon är en av dem som
säger att jag inte ska hänga upp mig för mycket på att försöka bli gravid
utan bara slappna av. Då kan jag faktiskt bli riktigt sur. de har just
bestämt att de bara ska ha ett barn, de vill ge henne all uppmärksamhet.
Jag kan inte ens bestämma att jag vill ha ett. Kanske blir det inget! 

Jag förstår att det är jobbigt att nästan vänta på att hon ska ringa igen
och säga att hon är gravid men förstår hon inte dig lite iallafall nu när
hon själv råkat ut för missfall? Jag ochmin sambo har berättat för de
flesta i vår närhet men alla är absolut inte "snälla" för det. Ibland får
vi höra att "ni behöver bara öva mer" eller "jaha nu är det väl snart dags
för barnbarn, jag börjar snart bli för gammal" Den sista kommentaren gör
ont men försöker tänka att han inte säger det för att vara elak utan
försöker "lätta upp" det hela.
Ha det bra, och hoppas ni hinner före!!  =)
Namn: Petra
Skickat: 2007-08-16 11:40
 
Hej, jag har läst era inlägg här och förstår att det bästa är om man kan
vara med och glädjas åt dem som får barn, då får man ju en liten bit av
kakan, men det är svårt tycker jag. 
Jag och min kille har försökt få barn längre än min absolut bästa kompis
och hennes kille ens varit ihop. Hon och jag har pratat mycket om barn på
sista tiden i och med att vi går under utredning och allt har känts
hopplöst. Jag bad henne berätta när de skulle börja försöka skaffa barn så
att jag skulle vara förberedd vilket hon inte gjorde. Hon ringde bara en
dag och grät och sa att hon fått missfall, ett mycket tidigt sådant. Jag
tröstade och tröstade, men inombords var jag arg och besviken. Hon blev
gravid på första försöket och malde nu på om hur svårt det är att bli
gravid och att vi nu "satt i samma båt". Jag kände mig grymt sviken av
henne, att hon inte förstod mer min situation men insåg att hon var helt
inne i sitt. Idag har vi pratat om det och "förlåtit" varandra men jag
känner mig fortfarande arg och ledsen. Dessutom är jag rädd och nervös
varje månad att hon ska ringa och säga att nu är hon gravid och jag då
måste vara glad och tycka det är roligt. Jag skulle ju bli glad för hennes
skull men jag tror inte jag skulle orka med det. Hur löser man det, hur
tänker man för att orka med?
Namn: Q
Skickat: 2007-03-30 11:46
 
Vad roligt att läsa att så många bryr sig om sina nära och kära. Mindre
roligt är det att läsa att syskon tappar kontakten och blir ovänner på
grund av att ena ska få barn! Jag kan därför inte låta bli att dela med mig
av min berättelse.

Jag och min sambo hade försökt få barn via IVF. När min lillasyster
berättade att de skulle ha barn så kände jag så klart att det var tråkigt
att inte vi lyckats så vi skulle kunna få jämngamla kusiner och tänkte att
vi "började ju först". Men sen så bestämde jag mig för att glädjas med dem
och inte missa något under graviditeten. Att ett syskon får barn är ju så
nära man själv kan komma om man förblir barnlös. Jag älskade att få lägga
handen på hennes mage och känna mitt syskonbarn sparka där inne och kunde
lyssna i timmar om alla graviditetsymtom/krämpor hon hade. Det är klart att
jag ibland kände mig avundsjuk och funderade på om jag själv skulle få
uppleva att få ett barn, men det slutade alltid med att jag kände mig så
glad att jag åtminstone fått en systerson att pussa på och gosa med. 

Mitt råd till er som funderar på hur ni ska hantera det här blir, utifrån
min egen erfarenhet, att ring eller berätta när ni är bara ni och låt
rektionen få komma och låt ditt syskon få smälta beskedet. Försök sedan få
erat syskon att bli delaktig i moster/fasterrollen så fort som möjligt. För
både barnet och ni kommer att få så mycket glädje av varandra om
moster/fasterrelationen fungerar! Jag tror att de kommer att ångra sig
annars.

Nu löste det sig för oss också, så lilla systersonen fick en kusin. Men
min systerson har en nästan lika stor plats i mitt hjärta. Och framförallt
så kan man pussa, busa, skämma bort om man är moster!
Namn: M
Skickat: 2007-03-22 23:04
 
Hej, vill också dela med mig, som både berörd och eventuellt anhörig. Min
lillebror och hans tjej är 35 år och har inga barn. Eftersom jag själv inte
blivit gravid trots att min kille och jag försökt aktivt i snart två år, så
vet jag hur jobbigt det kan vara, och vill därför inte fråga honom hur det
är. Men jag misstänker ju att något är fel, alla hans vänner har barn.
Visserligen brukar han och hans tjej prata om hur jobbigt det är med barn,
men det brukar jag också göra, för att ingen ska tycka synd om mig. 
Jag tror att jag skulle tycka att det var jätteskönt om min lillebror och
hans tjej blev gravida, men det beror på att han och hans tjej till
skillnad från Lindas bror, varit tillsammans länge och är ungefär lika
gamla som mig.  

Det som skulle vara så skönt, det är att min mamma då äntligen skulle få
bli mormor. Så slapp jag känna dåligt samvete för det, då skulle hon
åtminstone ha ett barnbarn. Och jag skulle ha en "närasläktingbebis" och
åtminstone få bli moster. 

Min mamma har varit bra och inte tjatat om barn, men jag vet att hon
väldigt gärna vill bli mormor, och hon skulle bli en så bra mormor också.
Och jag tror jag skulle bli en bra mamma, känns sorgligt och overkligt att
jag kanske inte blir det. Jag trodde i min enfald att det skulle vara lätt
för mig att bli gravid. Jag har alltid sagt "om jag får barn",inte "när jag
får barn" var noga med att inte vara förmäten och ta något för givet, men
innerst inne så trodde jag alltid att det skulle gå bra, nu tvivlar jag
starkt.

kramar M
Namn: Linda
Skickat: 2007-03-05 13:22
 
Vill bara berätta hur det var för mig. Jag och min man kunde inte få barn
och vi hade kämpat i många år även med ivf. Som för de flesta andra var det
jobbig när kompisar blev gravida. Men så kom den stora chocken min
lillebror och hans tjej skulle få barn(vi hade försökt att få barn länger
än dom varit ett par)och det hävde dom ur sig just när vi skulle gå hem.
Jag gick bara ut och började storgråta kunde inte rå för det, brorsan blev
skit förbannad för att jag inte var glad och det skar sig ordentligt. Vi
pratade knapt inte med varandra under graviditeten. det är ju så att livet
är ju inte enkelt varken för det syskon som kan eller inte kan få barn. jag
tror att vi bara får gilla läget och låta tiden ha sin gång för eller
senare har man lärt sig att hanskas med sin kännslor. Det är inte lätt det
vet jag vi kan bara försöka finnas kvar när allt lugnar ner sig. 
Hur har vi det idag kanske ni undrar? Jo, jag och min man lyckades till
slut med hjälp av ivf få en underbar liten dotter som i dag är 20 månader,
brorsan har fått sitt andra barn och vi börjar hitta tillbaks till
varandra. 

Kram Linda
Namn: a
Skickat: 2007-03-05 11:42
 
Jag och min man kan inte få barn utan lite hjälp på traven, har försökt i
tre år nu. Hans släkt bor inte där vi bor ca 30mil bort så vi träffas inte
så ofta. När hans syster blev gravid vågade hon inte berätta det för oss
utan drog ut på det så länge hon kunde. Hon berättade det via sms, och hon
skrev inte hur långt gånger hon var. Så nästa gång vi träffades så fick vi
en chock när hon kom och magen var enorm. Trodde inte att hon var så långt
gånget. Och det var jätte jobbigt att ta. Kunde knappt titta på henne. Hade
hon bara sagt något tidigare så vi hade kunnat vänja oss vid tanken och
inte precis innan vi skulle träffas och nästan vara höggravid utan att
berätta hur långt gånget hon var. Det var jätte jobbigt. Så dra inte ut på
det för länge, och inte över sms. På telefon tror jag oxå är det bästa
sättet. Mycket känslor, lättare då att sammla sig och bearbeta sin egen
sorg, och sen glädje för er skull som är gravid. Så när ni sen träffas är
det lättare att vara glad för er skull och inte vilja springa därifrån. 
Lycka till. kram
Namn: En annan M.
Skickat: 2007-02-26 18:48
 
Jag kan inte bli gravid. Därav den ångest jag känner inför andra som blir
gravida. Jag skrev bara att jag skulle föredra att få beskedet per telefon
för att jag aldrig ser glad ut när någon berättar att de väntar barn. Inget
jag rår för utan så är det. Säger nån det per telefon så klarar jag att
låtsas vara glad. Nästa gång jag träffar personen ifråga så kan jag hantera
det. Glad för att nån annan blir gravid kan jag inte förmå mig att bli.
Däremot tycker jag om barnen som kommer ut! Tror inte att man kan förstå om
man kan få barn...
Namn: C
Skickat: 2007-02-26 14:33
 
till en annan M
Men om du själv blir gravid hur kommer du då berätta för släcktingar och
vänner?
Namn: En annan M.
Skickat: 2007-02-25 20:57
 
Hej! Jag är en som gärna vill ha barn och känner otrolig starkt ångest
inför den dag min bror och hans tjej säger att de är gravida. Jag har tänkt
lite på när och hur det är bäst att de säger det. Jag skulle föredra
telefon. Då kan man bearbeta det tills man ses nästa gång. Vi barnlösa är
inte lätta att ta på rätt sätt men tyvärr så rår man inte över sina
känslor. Man är inte missunsam men gravida personer är oerhört svårt att
konfrontera av nån anledning. Livet känns så orättvist. Lycka till, och
tack för att att ni verkar så gulliga och omtänksamma mot era syskon :)
Namn: M
Skickat: 2007-02-17 12:03
 
Jag vet inte hur jag ska säga det. Absolut inte på en familje middag utan
mer i förbi farten när det är bara vi så de kan dra sig undan ifall det
behövs. Förra gången drog jag så på det att jag var rädd att de skulle ha
hört från någon annan. Jag sa det på telefon till slut och min bror sa bara
jaha och sen pratade vi inte om min graviditet förrän jag var riktigt stor
om magen. Hans tjej sa heller aldrig grattis eller frågade något under
första halvåret av graviditeten. Det är ju just graviditeten som är/verkar
jobbigast. Sedan när barnet är fött och växt lite har det blivit lite
bättre mellan oss.
Namn: Annika
Skickat: 2007-02-09 16:56
 
till M
Jaa, hoppas verkligen att deras långa väntan har en ände nångång. Det
känns så tungt att veta att någonting så självklart här i livet, kan vara
så svårt att få för vissa. Jag sörjer och känner mej maktlös. Jag hoppas så
att de snart kan bli en familj. att Mitt yngsta barn är väldigt lik min
bror på sättet. Det har jag inte ens nämnt till honom. Att jag ser honom i
mitt barn.Det känns tungt. Jag vill ju helst att min bror ska ha ett eget
barn att glädjas åt. Det är faktiskt hans/deras tur nu!!!! 

M hur tänker du tala om att du är gravid...igen?
Namn: M
Skickat: 2007-02-08 19:58
 
Jag är i samma situation som du Annika. Har precis fått reda på att jag är
gravid igen. Vet att det kommer leda till att min bror och hans tjej
undviker oss. Blir så ledsen över att det inte finns något jag kan göra.
Jag sörjer också deras barnlöshet och vill att mina barn ska få kusiner
och att mitt enda syskon ska lära känna mina barn. Men jag förstår att de
inte orkar träffa oss. Hoppas bara att det inte ska vara så här resten av
livet. Jag saknar dom. Mina föräldrar lider också. Speciellt när min bror
och hans tjej drar sig undan hela släkten. Vet att de försökt ivf men det
har inte lyckats.
Namn: Annika
Skickat: 2007-02-06 13:02
 
Nej, jag skall aldrig lämna min bror, även om jag känner att jag inte kan
stödja honom. Det är något outsagt i luften...
Jag sörjer också deras barnlöshet, egoistisk tanke kanske, men mina barn
har inga kusiner.
Jag ser att de har lättare att umgås med barnlösa par, än med oss.
Jag känner dock innerst inne att de båda älskar mina barn, även om de
kanske inte har kraft att umgås med oss så ofta. 
Ingen skulle bli mera glad än jag, om de en dag skulle visa upp ett foto
på en liten krabat och berätta att de just fått barnbesked från något land
långt bort.
Namn: Karina
Skickat: 2007-02-05 10:19
 
Annika, som barnlös är det lätt att man isolerar sig. Eftersom barn är vad
livet går ut på känner
man sig per definition som en halv männinska. Samtidigt måste man
anstränga sig för att hålla skenet uppe och låtsas som om livet är OK ändå.
Man står inte ut med att folk tycker synd om en. Det lättaste är att i alla
lägen försöka undvika
situationer där det pratas om barn och barnbarn. Svårt. Speciellt som man
inte har tillräckligt på fötterna för att komma med egna inlägg. Det är
desutom en sorg man inte kan ta sig igenom, som man gör efter ett dödsfall
t ex. Den här sorgen bara mal och mal och mal. Lämna inte din bror, men
inse att det finns mycket bakom fasaden han och kanske ff a hans tjej visar
utåt.
Namn: Annika
Skickat: 2007-02-04 21:34
 
Hur skall jag göra?
Jag saknar min bror. Jag vet inte hur jag skall närma mej honom och hans
tjej. De har varit ett par i flera år. De vill ha barn, det har de sagt för
åratal sedan.
Jag skulle vilja stötta dom i deras kamp, för att få ett barn, men vet
inte hur, samtidigt känner jag en skuld eftersom jag själv har två friska
ungar.
De har inte sagt något förutom att det är svårt.
Namn: Beatrice
Skickat: 2007-02-01 09:00
 
Hej
Är det någon mer som längtar efter barnbarn men inga får? Jag håller på
att bli tokig då ALLA mina arbetskamrater bara pratar om sina små barnbarn.
JAG VILL OCKSÅ bli mormor eller farmor. I mitt fall har jag en dotter och
en son men det verkar inte som om de kommer att bilda familj någon av dem.
Förlåt min gnällighet, kanske ett futtigt problem då många här kämpar för
att bli föräldrar. Men jag tyckte att finns nu rubriken anhöriga så får man
väl skriva... Lycka till alla ni unga par som kämpar på med IVF, adoption
och allt annat. 
Kram från ofrivilligt barnbarnlös
Namn: M.
Skickat: 2007-01-06 12:01
 
Till mormor? 

Alla är nog väldigt olika. Jag har en jättefin relation med mina föräldrar
men inte alltid lust att prata med dem om min barnlöshet. Vissa problem
behöver inte ältas hela tiden och av alla(tycker jag). Det är viktigt att
det är den barnlösa som hela tiden får styra hur man ska prata om det.
Ibland är det faktiskt jobbigt att vara "problemet" som faktiskt vi som
barnlösa blir... Man är annorlunda om man jämför sig med syskon, man
orsakar oro i familjen. Det känns ganska tungt ibland. Ibland vill man
prata och då är det bra om mamma finns, ibland vill man inte prata(för att
man för tillfället kanske är nöjd med sitt liv och mår bra utan att tänka
på barn hela tiden) och då är det viktigt att man som förälder accepterar.
För i mina ögon är problemet mitt och min mans och  bara ibland vill jag
blanda in andra. Vi måste komma ihåg att alla är olika. /M.
Namn: Mormor?
Skickat: 2007-01-05 22:20
 
Hej igen
Vill bara titta in. Vi min dotter och man pratar nu då och då om detta med
barn och det är väldigt skönt att vi vet var vi står. Inte klokt att jag
blandar in mig, kanske? Jag menar att jag skriver var "vi" står. Jag menar
bara att vi kan ju inte låtsas som om detta inte är något problem. Att ha
svårt att bli med barn är väl ett problem? Tycker inte du det? (till
Ellen). Och är det inte då något man vill tala om? Jag menar om inte ens
föräldrar är väldigt jobbiga och krävande förstås. Ja, ja det är svårt att
säga hur man ska göra och svårt att säga hur mycket man ska lägga sig i.
Jag är iallafall glad att vi äntligen pratatr om detta. Nu ser jag fram
emot vårens behandling. Och jag skulle även välkomna adoption men jag vet
inte, en sak i taget. Jag är inte last gammal men hade gärna velat bli
mormor innan jag blir kryckig och senil. Stor kram och lycka till alla ni
andra döttrar och söner. Mitt råd: Tala med era anhöriga. Jag tror att det
är en lättnad för både er och dem.
Mormor?
Sida: 1
   
Tillbaka