Hej Anna och alla ni andra!
Jag Lena, känner igen mig mycket i din beskrivning. Jag fyller 50 nu i
augusti och för mig är allt hopp ute om att få egna eller adopterade barn
och vår diagnos är fortfarande okänd. Att vara barnlös har tagit bort
mycket av den glada tjej med normalt självförtroende som en gång fanns. Nu
har jag blivit någon som alltid går och känner mig osäker, känner mig
aldrig riktigt tillfredsställd och det kan gälla det mesta allt ifrån min
relation till mina vänner och okända människor och till min man (som är
oförskämt nöjd med tillvaron, trots allt; fan ta honom). Måste tillägga att
under mina bra perioder är livet trots allt skönt att leva och jag älskar
min man, inte passionerat mer som mannen i mitt liv. Min historia är som
för de flesta andra, från första utredningen -83 till privat mikroinjektion
i Göteborg -93. Sen gav vi upp. Vi säger jag, jo vi pratade om att adoptera
och gifte oss därför också -93. Vi fick hem papper och hade bara att
kontakta utredning för adoption. Tilläggas ska att jag vid det tillfället
var väldigt trött, sliten, ynklig och tyckte oerhört synd om mig själv. Det
var då som min man säger att han inte vill adoptera. Tårarna rinner som
värsta monsunregn. Varför? är frågan jag ställer. Min man hade suttit och
tittat och läst informationen om att adoptera. Denna folder beskrev inte
direkt det pastellfärgade mjuka, gosiga babyn utan beskrev istället
baksidan, vilket naturligtvis var meningen, det gällde att vara säker på
vad man gav sig in i. Det var på första sidan som det fanns en bild av en
kolossalt ful färgad man på ca 30 års med texten ”Kan du älska detta barn?”
Jag fick aldrig veta exakt hur min mans tankar gick. Han har alltid haft
svårt att både visa och prata om känslor. Men han lyckades övertyga mig om
att riskerna var större att få problem med ett adopterat barn än om vi hade
fått egna. Jag tror att han blev rädd. Nåväl, efter att ha förstått att min
man inte ville så backade jag också. Insåg att om inte båda ville
helhjärtat så var det ingen idé. Nu efteråt, ångrar jag mig i stort sett
varje dag. Hade jag varit mer envis så är jag övertygad om att min man hade
både gett mycket kärlek och tagit stort ansvar om barnet som hade kommit
till oss. Men frågar jag, vilket jag gjort flera gånger, så svarar han
alltid med ett bestämt NEJ, han ville inte ha något adoptivbarn. Punkt
slut.
Idag, ja vad ska jag säga. Mina perioder kommer inte så fasligt tätt, då
jag känner mig tom inombords, hatar min kropp, är avundsjuk på alla som har
barn. Receptet för mig är att jag försöker undvika att vara tillsammans med
vänner när dom har sina barnbarn hos sig. Jag undviker i stort sett det
mesta där barn är involverade. Vi (jag) tackade nej till att gå på barndop
nr 2 hos min systerson. Vid nr 1 satt jag och grät i kyrkan, när prästen
pratade om lyckan med barn, det var ett rent helvete. Min förevändning när
folk tittade var att det var så vackert. Djävla skit, man har blivit en
mästare på att alltid hålla färgen. Det blir ju pinsamt om man inte delar
lyckan med nyblivna föräldrar, mor- och farföräldrar, och pinsam vill man
ju inte vara. Det räcker med att omgivningen tror sig förstå, vilket dom
naturligtvis inte gör.
Just nu i skrivande stund har jag min period, det som utlöste detta var
att grannen (dom är hur bra som helst vill jag tillägga) precis har fått
barn. Jag ser henne på promenad utanför mitt hus. Hon har ett lyckoskimmer
omkring sig. Ser henne böja sig fram och rätta till något i vagnen, kanske
filten eller nappen, vad vet jag. Jag har ännu inte förmått mig att gå in
till henne och gratulera till flickan. Jag orkar inte det just nu. När jag
är inne i mina bättre perioder ska jag naturligtvis göra det. För jag är
trots allt glad för deras skull. Flickan är ett provrörsbarn.
Jag brukar önska mig bort, långt bort, kanske till skogen där det inte
finns några grannar tätt inpå. Det ironiska är att just på min lilla gata,
det finns totalt åtta hus, i två av husen bor det par som fått sina barn
med hjälp av IVF, ett par har två adopterade pojkar från afrika (vet ej
var) en par som har äldsta pojken handikappad i benskörhet, en pojke dog
vid 2 års ålder i leukemi och en flicka och pojke som växt upp normalt, en
barnlös ensam ungkarl på 70 år och så är det vi, övriga är vad vi kallar
dom lyckligt lottade. Många gånger har jag funderat på att packa min väska
och bara dra iväg, lämna min man som är så nöjd att han ständigt och jämt
glömmer bort att krama om mig, prata med mig, visa mig uppskattning och
bekräftelse när jag behöver det mest. Anledningen till det är att han själv
är ovetande, han har inget behov av ömhet. I hans föräldrahem var det snålt
med pussar och kramar, där fanns ingen ömhet mellan hans föräldrar vilket
har gjort att han själv inte har denna typ av beröring som något naturligt.
Sexuellt, jovisst gärna ofta och oplanerat. Jag växte upp med motsatsen,
och har därför ett stort behov av ömhetsberöring. Kan längta mig sjuk att
inte kunna få ta mitt barn i famnen och bara kramas. I mina tankar kan jag
drömma mig till att jag håller mitt barn i famnen, eller glädjen att få
krama mina barnbarn. Min sexualitet är i stort sett obefintlig, har ingen
större glädje av detta numer. Jag har väl under åren skadat min lusta. Så
länge jag hade hoppet hoppade jag gärna i säng.
Framtiden, ja den skrämmer mig, kanske inte så mycket, men jag blir
oerhört ledsen när jag inser att den dagen jag blir riktigt gammal så har
jag inga barn som kommer och som tänker på mig. Jag får istället lita på
att jag får bra vårdpersonal som tar hand om mig och vill mitt bästa. Är
jag arg och bitter? Ja, det är jag nog. Mest arg (inombords) blir jag när
folk envisas med att berätta för mig hur roligt det kan vara med barn.
Ärligt talat så skiter jag i det numera. Därför Anna, kan jag mycket väl
identifiera mig med vad du känner. Du frågar hur man kommer vidare. Ja, det
gör man. Man tar en dag i taget och faktiskt för det mesta så skrattar jag
och är glad, fast jag varje dag gråter inombords. Man lär sig att tänka
bort sin längtan efter egna barn. Stor KRAM till dig och alla andra. Mitt
råd: Har ni börjat att fundera på adoption så backa för guds skull inte.