Hej,
Jag och maken är 42 år och jag har blivit oplanerat gravdid och vi har
inga barn sedan tidigare. Är troligen i v.7 - mensen har varit oregelbunden
så jag misstänkte inget förrän ca tre veckor sedan. Först bokade jag tid
för tidigt ultraljud men har avbokat tiden. Efter en hel del diskussion
dessa veckor kom vi fram till att avbryta graviditen. Dels har jag i många
år lidit av högt blodtryck som jag medicinerar mot och så har jag har
genetiska avvikelser i min släkt så vi tyckte att risken för komplikationer
både för mig och barnet skulle vara för stora. Har bokat tid för
fastställande av vilken vecka jag är i för att kunna avgöra vilken typ av
abort det blir (medicinsk eller kirurgisk). Först grät jag jättemycket när
jag fick veta att jag var gravid för det ville jag inte vara. Sedan tyckte
jag det var lite okej, men var jätteorolig för den stora förändring av våra
liv som barnet skulle innebära vilket gav mig ångest och så grät jag igen
och ville avbryta det hela. Maken sa att han stöttar mig oavsett vilket
beslut JAG är tar. Då blev jag arg på honom och tyckte att han skulle säga
vad HAN ville... Det var då han sa att han tyckte vi var för gamla och att
vi i så fall skulle skaffat barn minst 10 år sedan. Vi har hållit ihop i 15
år men det har aldrig varit aktuellt med barn då vi båda varit mitt upp i
att etablera oss på arbetsmarknaden. Så här i efterhand var det ju lite
korkat... Hur som helst så sa maken att han absolut inte ville ha barn -
han anför mitt hälsotillstånd som det starkaste skälet, men jag tror bara
att han är rädd om vår - men mest sin egen - frihet.
Som ni anat har jag börjat vackla... Problemet är att jag vet varken ut
eller in... Jag har aldrig varit speciellt barnkär, men det kanske är annat
när det gäller ens eget barn... Funderar allvarligt på att genomföra
aborten, men planera att bli gravid i februari eller mars nästa år då
kroppen återhämtat sig... och då vara mer mentalt förberedd så att jag kan
glädja mig åt graviditeten. Hittills har jag ju bara gråtit. 
Vet ej om det här är rätt forum för mina tankar, men jag har ingen att
prata med eftersom vi beslutat att inte berätta för någon alls...
Är det någon som kan/vill ge mig tips och råd hur jag ska agera ?!