Hej på er!

Först av allt vill jag ge Cajsa- Sara och Pepita vardera en jättekram! Jag
är ledsen att det inte gick bra för er denna gång. Jag känner igen mig i
mycket av det ni båda skrivit angående relationen med mannen och hur man
ska blicka framåt. Jag har också velat ha försäkran om att vi skall
fortsätta med nya försök tills vi lyckas och känner att jag inte får gubben
med till 100 %. Han gör ganska mycket för min skull och någonstans tror jag
att han kommer att nöja sig med att det inte gick. Hur gör man då? 

För ett tag sedan var jag och tog ett papa-prov till en sköterska här på
trakten. Det var ett sådant där som det tar med jämna mellanrum och alltså
inget som hade med barnlösheten att göra. I samband med det så frågar de ju
en massa frågor och fyller i ett formulär. Första frågan var "Hur många
barn har du?". Andra var "Hur många missfall har du haft?". Svarade snällt
noll på båda. Sedan undrade hon när jag senast gjort en gyn.undersökning
och då svarade jag att jag varit hos gynekologen ganska mycket på sistone
då vi gjort provrörsbefruktning. Sedan började jag gråta. En sådan där gråt
som inte har nåt slut och inte rymmer nåt tal. Jag var sista "kunden" för
dagen och hon satte igång med en lång monolog om alla möjligheter vi hade.
Vi kunde adoptera och i sista hand kunde vi ha det bra med varandra bara.
Hon var jättesnäll och menade riktigt väl, men i något skede känns det
alltid lite fel när de "lätta lösningarna" serveras för en. Jag är på alla
sätt för adoption, men jag förstår inte varför alla redan i sin andra
mening föreslår att man ska adoptera. När "normala" vill ha barn, så är ju
inte heller deras omedelbara tanke "Hmmm, ska vi adoptera... eller tar vi
det naturell?". Jag vill också vara gravid. Nåja, hon var själv adopterad
(inom landet), så det var säkert därför hon talade så varmt om adoption.
Hon hade själv stått i kö för IVF, då deras första också hade dröjt, men
sen hade det plötsligt löst sig. Kanske därför hon trodde att allt bara
blir bra för alla. Hur som helst. Hon gav mig telefonnummer till en
psykolog hon tyckte att jag skulle ringa och prata med, men det har jag nog
inte gjort... Det är så svårt att prata när man bara börjar gråta.

Kanske Ängelen redan har flyttat vidare till andra sidan och inte läser
här mera, men utifall: Grattis!

Och Maria. Så jag gärna ville träffas. Har ju inte riktigt avslöjat här på
forumet att jag är finlandssvensk. Däremot skulle jag gärna ha dig som
mailvän. Min mailadress innehåller förnamn.efternamn, så jag lägger inte ut
den här ;) men har du nån "anonym" adress? Annars kan jag fixa till en. Mår
du bättre? Jag tycker nog att jag är mera i balans nu, även om tårarna
ligger ganska nära ibland.

Jag gick ju på akupunktur inför mitt förra försök och jag tror inte jag
har berättat vilka fördelar det kom ut av det. (Förutom det stora negativa
att det inte lyckades! ;) Iallafall... Livmoderslemhinnan var 2,5 mm
tjockare än vad den varit förr. Äggen/embryona var fina och inte
"fragmentariserade" i kanterna som förr. Så även om det inte lyckades så
tror jag starkt på akupunktur. Skall börja igen efter midsommar!

Oj, vad jag skrivit! Ja, så här blir det när man skriver sällan!