Hej.
Jag ber om ursäkt till alla som har "värre" problem än jag men tja det är
ett ämne som jag inte vet vem jag skall diskutera med.
Sitter på ett intikat problem.
Är en man på 36 år med sambo som har egna barn men jag har inga själv.
Sambon vägrar skaffa fler barn då hon anser att hon är för gammal samt att
de 2 barnen hon redan har tar all tid så det inte skulle bli någon tid till
ett till.
Fadern till hennes egna barn är frisk och har barnen 2 dagar var annan
vecka.
Ja har frågat om det inte skulle vara möjligt om han kunde ha sina barn
50% och på så viss ge oss den tid som ett barn behöver.
Men där ställer hon sig kallsining och nekar.
Att leva ihopa med en person som varje dag får tillbringa sin tid med sina
barn och se dem växa och samtidigt själv veta att om man stannar aldrig får
uppleva den känslan är grymt jobbigt.
Barnen är 12 och 18 så det är inte som att jag kan spela någon direkt
pappa roll, speciellt inte som de har sin far och ser upp till honnom.
Att han sen inte vill veta av dem mer än nödvändigt, det är en annan sak.
För barnen är jag mest en inneboende hos deras mor, och kanske en "kompis"
i alla fall till den äldste, den yngste tycker det nog mest är jobbigt att
jag finns då det sabbar alla chanser att hans föräldrar skall kunna "hitta
tillbax".
Deras förhållande sprak 2 år innan jag visste vem hon var, så jag hadde
inget med den saken att göra.
Nu är frågan, ni som förstår längtan man kan känna efter att ha egna barn,
går det att försöka gömma sina egna kännslor och leva vidare, eller skall
jag bryta upp?
Känns inte kul att "sparka ut" min sambo då jag tycker om henne, men att
hela tiden leva så nära men ändå bara kunna se på utan att dela lyckan är
fruktansvärt jobbgt.
Jag försöker i dag att ignorera problemet för mig själv men jag känner att
jag blir bittrare och bittrare mot alla som har barn och berättar hur
underbart det är.
Livet tappar sin glans så att säga!
Har försökt tala om det många gånger men det hjälper inte, och när jag är
nedstämnd och sambon frågar och jag berättar blir hon bara sur och tycker
att hon bara är "en mellanlandning" innan jag går vidare.
När vi träffades praade hon ofta om hur underbar människa jag var och
vilken underbar fader jag skule kunnat bli, men när det blev tal om att
skaffa barn blev det andra ord, det var en reservfader till de befintliga
barnen som hon tydligen menade ( ja jag vet, jag låter bitter....).
Men såtill frågan, är jag en stor djäkla egoist om jag sparkar ut henne
och hennes barn för att jag själv vill få möjligheten att en dag få bli
kallad pappa?
Detta är kanske inte den vanliga typen av barnlöshet, men den gör lik
förbaskat ont!
Och jag vet som sagt inte hur jag skall göra.
Jag har bett Sambon försöka tänka sig in i min situation.
Men samtidigt, om hon går med på det, är det rätt mot barnet att komma
till världen när det kanske bara är en av föräldrarna som vill ha det?
Mitt liv n känns som att sitta på en biostol och se hur det kunde vara
utan att få ta del hela handlingen.
Det känns på något vis som att de bästa bitarna bara försvinner och jag
kan bara se på!
Så frågan är, bita ihopa och uthärda, eller göra slag i saken och bryta
upp mot en osäker framtid där man egentligen inte ens vet om man kommer att
hitta en partner som kan och vill få barn ( har kollat mig själv och jag är
lyckligt lottad så möjligheterna finns för min del)
Ja som sagt, det är egentligen bara gnäll mot många andras problem, men
för mig är det ett verkligt problem!
Vilka råd kan ni ge?