Känner att jag måste få skriva av mig lite grann. I februari tog jag ut
spiralen som jag haft i två år. Vi skulle inte ha fler barn än de två vi
fått, friska och välskapta och båda graviditeterna hade gått bra. Men nu
började vi längta efter ett tredje...
Valborgsmässoafton hade jag min sista mens och vi blev överlyckliga att
det gick så fort att bli gravid igen! Jag kände mig nästan som urmodern
själv och tänkte att inget kommer att gå fel den här gången heller.
I samband med toabesök i vecka 8 nånting upptäckte jag blodstrimlor i
flytningen och blev genast orolig. Har aldrig haft blödningar tidigare
under graviditeten så dagen därpå rinde jag till barnmorskan som avfärdade
min oro och sa att det var "väldigt vanligt" att ha småblödningar under den
första tiden. Jag läste även en hel del på olika gravidsajter som sa
likadant som barnmorskan och kände mig aningen lugnare. Fast helt lugn och
säker skulle jag inte känna mig förrän jag fick se eller höra hjärtat slå.
Veckorna gick, småblödningarna - som skulle vara så normala - pågick
dagligen. Brösten ömmade och jag var extremt trött, precis som de andra två
gångerna, så jag oroade mig inte alls. Jag kan inte säga exakt när jag
slutade vara så trött, när jag orkade hålla mig vaken under en hel
film...eller när brösten inte längre gjorde ont. Jag tänkte bara att det
värsta kanske har lagt sig nu och att jag skulle börja känna mig pigg i
stället och få mer energi, så som jag fått i mitten av de andra
graviditerna också.
Var på inskrivning i v 10, barnen blev oroliga när de hörde att mamma
skulle till doktorn så vi var tvungna att berätta den roliga nyheten till
dem också när alla andra i vår närhet hade fått veta. Vi skulle få en
bebis! Åh, vad glada och uppspelta de blev.
På inskrivningen tänkte jag inte på att ta upp det här med blödningarna,
det var ju bara normalt(!)...
Jag hade huvudet fullt med planer, beställde en mammaklänning och ett par
mammajeans från nätet, kollade ut vagn och andra prylar som vi nu skulle få
införskaffa igen. 
När jag passerat 12 hela veckor och blödningarna inte avtagit så började
jag ha en orolig känsla krypande i kroppen...en av mina närmaste väninnor
är också gravid och vi var beräknade att föda med endast två veckors
mellanrum! Det kunde inte bli bättre! Men när jag såg hennes mage...och
kände sedan på min, så insåg jag att min var så mycket mindre än vad den
borde ha varit vid det laget.
I lördags var jag 12+2, och vi hälsade på hos mina svärföräldrar. Min
svärmor frågade om jag kunde äta fetaost, och jag sa "självklart!" och nåt
i stil med att jag struntar fullkomligt i alla kostråden...jag äter det jag
njuter av, för då mår jag bäst och det måste ju vara bra för bebisen
också...
Lite senare upptäckte jag att jag för första gången hade blödit igenom
trosorna och även jeansen! Jag ville åka hem, men samtidigt ville jag inte
oroa någon annan genom att berätta för dem...väl hemma efter några timmar
berättade jag dock för min man och vi kom överens att jag skulle ringa på
måndag morgon och försöka få en tid för VUL så snart som möjligt.
Lyckligtvis fick jag en tid till måndag eftermiddag. Fram tills dess
surfade jag runt på så många sidor om missfall som jag hann, samtidigt som
jag försökte koncentrera mig på jobbet. Ju mer jag läste om andras
berättelser, desto mer befarade jag att mina "normala" blödningar var
tecken på precis samma...men jag hade ju inte haft ont!? Man skulle ju både
blöda OCH ha ont...fast vänta nu, de där dagarna för några veckor sen som
jag fick världens ont i korsryggen....det kanske var på grund av det
här...och inte för att jag legat konstigt i sängen...och alla de gånger jag
rörde mig snabbt och det knep till i livmodern...eller satte mig ner och
det smärtade till mellan benen...Ju mer jag tänkte på det, desto mer tecken
fann jag. Allt som jag tidigare uppfattat som normala graviditetssymtom.
Min man var hemma med barnen, så jag åkte ensam upp till gynmottagningen
på sjukhuset. När jag till slut fick komma till undersökningsrummet och
fläkte ut mig i den berömda stolen så hoppades jag fortfarande på att allt
skulle vara helt i sin ordning. Att jag skulle få se bebisens hjärta slå.
Min lilla bebis, som jag redan hunnit börja älska. Men när sköterskan var
tyst länge, länge medan hon hade VUL-pinnen inne i mig och liksom kollade
från alla vinklar så förstod jag det oundvikliga. Hon vred på skärmen så
att jag skulle få se den lilla varelsen som bara låg där alldeles
stilla...utan något hjärtslag ens... Uppenbarligen hade den dött i v 8
nånting, dvs när jag fick den första sk normala blödningen.
Jag blev så irriterad på mig själv att jag inte gått och kollat tidigare
för att undvika just detta... Jag blev tillfrågad hur jag ville göra, om
jag ville bli skrapad direkt eller få tabletter och åka hem och vänta ut
det... Jag valde att bli skrapad, jag ville få ut allt så fort som möjligt
när jag ändå var på rätt ställe. Lyckligtvis fick jag en läkare och en
sköterska som gjorde det bästa av situationen, och jag märkte inte ens när
jag fick lokalbedövningen! Jag fick höra att det var det som gjorde mest
ont i vanliga fall.
På UL-skärmen fick jag sedan se före- och efter-bild. Allt var plötsligt
borta, jag som var så gravid hade plötsligt inget alls kvar i magen. 
Jag var mentalt införstådd med att det här var det bästa, eftersom bebisen
uppenbarligen inte haft någon chans att överleva. Att det var bra att det
hände så här tidigt. Att jag inte väntade ytterligare en månad till det
vanliga ultraljudet. Att det är hur vanligt som helst med missfall. Att det
inte är något unikt just i mitt fall. Att jag uppenbarligen kan få barn,
men att just det här inte klarade sig. Det är inte fel på mig. Jag intalade
mig själv att det inte var hela världen.
När jag sedan styrde hem till parkeringen så brast det...det var VISST
hela världen, för mig, just då. Jag sköljdes över av alla känslor som jag
så tappert försökt pressa undan. Sorgen och tomheten. Besvikelsen. Insikten
att jag inte är någon urmoder. Hade jag gjort något fel? Kunde jag ha
undvikit det här genom att göra något annorlunda? Med all sannolikhet inte,
men jag gick igenom allt som jag struntat i och som man enligt experterna
ska följa till punkt och pricka. Hur mycket fetaost har jag egentligen ätit
under hela sommaren? Har jag ätit något annat? De två dagliga kopparna
kaffe kanske jag borde undvikit helt och hållet... Jag vet att det inte
låter vettigt, men jag kunde inte låta bli att förebrå mig själv. 
Hur skulle jag klara av att möta barnens undrande blick? Pappan hade redan
berättat för dem, men de var ändå oförstående till varför våran lilla bebis
var så sjuk att den dog redan i magen.
Jag samlade mig, försökte koncentrera mig, men när barnen nattats och det
blev tyst i huset så satte jag mig i soffan, stirrandes ut i tomma intet
med tårarna rinnandes ner på mina byxor. Kommer jag att bli gravid snart
igen? Vågar jag ens bli gravid? Tänk om jag måste gå igenom samma sak igen?
Ska man verkligen berätta för folk att man väntar barn, de kan väl få veta
det efter förlossningen om/när allt gått bra i stället? Jag tyckte det var
nästan jobbigast att höra allas sympatier och försök till tröst...det finns
inga ord som hjälper just då.
Det var även tufft att jobba dagen efter. Även om jag mådde bra fysiskt
och inte hade några men efter skrapningen, så var det oerhört jobbigt. När
som helst annars på året hade jag stannat hemma, men nu i semestertider var
jag tvungen att masa mig iväg. Lyckligtvis ringde inte telefonen så mycket,
för jag satt mest och läste om alla sorgliga historier om andras
förluster...tårarna samlades i ögonvrån och rösten stakade sig. 
En annan kompis ringde och frågade om hon kunde komma och hälsa på under
kvällen, hon ville visa upp sin lilla adoptivdotter...och även om jag inte
var så sugen på att se bebisar av förklarliga skäl, så ville jag ändå
träffa dem båda två! Min kompis har själv genomlidit tre missfall efter
IVF...Hennes lilla flicka var så söt och rar och jag kände mig mer säker än
någonsin på att jag ville ha ett tredje barn! Nu jävlar ska vi börja om på
nytt, på direkten! Jag skiter i om man helst ska vänta tills man fått en
eller två menstruationer, det är ju bara för att det ska vara lättare att
räkna när exakt man har ÄL. Blir jag gravid så blir jag, jag har inte lust
att slösa två månader till när jag har chansen att bli gravid igen!
Vi hade sex i går kväll :) Det kändes först lite annorlunda, som om vi
inte visade någon respekt för bebisen vi just förlorat...men den känslan
försvann ganska snabbt. Sex är välgörande och när jag vaknade imorse var
även huvudvärken borta! Så nu är det bara att kämpa vidare, jag hoppas att
jag snart kan registrera mig på en gravidsajt igen! 
Vill även önska lycka till till alla er andra som delat med er av era öden
här inne. Även om ett missfall alltid är tragiskt, oavsett om det är första
eller femtielfte gången, så finner man styrka genom att läsa och höra om
hur andra har tagit sig igenom krisen.