Samtal pågår om missfall. Här kan ni utbyta erfarenheter.

Vad heter vårt grannland i väster?
(frågan hindrar spam-inlägg):

Namn: Moa
Skickat: 2007-10-03 15:43
 
Hejsan,

vid besök på första ultraljud i fredags konstaterades MA. Inte vad vi
väntat oss, det värsta var min man som grät inne hos barnmorskan, då gick
det upp för mig hur mycket barnet hade betytt för honom. jag älskar honom
mer än någonsin nu, jag är glad att vi har varann.

Fick ett piller att avbryta graviditet i måndags, skulle genomgått
medicinsk abort idag. Men det lilla pillret satte igång MF igår och allt är
nu avklarat. 
Är det fler här som fått MF av det "lilla" pillret man får två dagar före
medicinsk abort? 

Ville också säga att jag gick över helgen med babyn i magen (skulle varit
i v 13, men barnet hade dött v 10). Kändes lite jobbigt, men inte så
jobbigt som en del här beskriver det. Det som hänt har ju hänt, och det är
inget jag har kunnat påverka. Till er som söker er hit och är i den
situationen jag var nyss, tänk inte att det är nåt konstigt utan en del av
er som tyvärr inte var meningen att bli något denna gång. 

Och vi är inte ensamma, se här på forumet. Och många av oss har också en
partner som tänker, känner, är osäker, och hjälplöst står vid sidan om och
ser på när framtiden förändras. Glöm inte er partner, jag gjorde det men
förstår nu att det är jättesvårt att stå vid sidan av. 

Stor kram till er alla tjejer här.
Namn: Nathalie
Skickat: 2007-09-30 16:47
 
Någon som vet hur snart man kan försöka bli gravid igen vid ett tidigt
missfall?
Namn: Petra
Skickat: 2007-09-25 17:38
 
Till Sonja! 

Jag hoppas och önskar att det går vägen denna gång. Jag håller tummarna
för dig..
Namn: EK
Skickat: 2007-09-25 03:14
 
det är exakt 6 månader sedan mitt missfall. på fredag var dagen då min och
min älskade sambos bebis skulle komma. jag trodde att allt skulle vara ok,
med det är värre än någonsin. jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, jag
kan inte sova, jag orkar inte prata med mina vänner som är gravida eller
har barn, jag bara gråter. varje gång mensen kommer gråter jag tills
tårarna tar slut. jag orkar snart inte gå till jobbet längre och jag
funderar på att flytta för att slippa alla människor som ser mitt lidande
och tycker synd om mig. min tröst är att läsa era inlägg, att veta att jag
inte är ensam om min sorg. tack för att ni finns.
Namn: E-k
Skickat: 2007-09-25 03:14
 
det är exakt 6 månader sedan mitt missfall. på fredag var dagen då min och
min älskade sambos bebis skulle komma. jag trodde att allt skulle vara ok,
med det är värre än någonsin. jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, jag
kan inte sova, jag orkar inte prata med mina vänner som är gravida eller
har barn, jag bara gråter. varje gång mensen kommer gråter jag tills
tårarna tar slut. jag orkar snart inte gå till jobbet längre och jag
funderar på att flytta för att slippa alla människor som ser mitt lidande
och tycker synd om mig. min tröst är att läsa era inlägg, att veta att jag
inte är ensam om min sorg. tack för att ni finns.
Namn: E-K
Skickat: 2007-09-25 03:13
 
det är exakt 6 månader sedan mitt missfall. på fredag var dagen då min och
min älskade sambos bebis skulle komma. jag trodde att allt skulle vara ok,
med det är värre än någonsin. jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, jag
kan inte sova, jag orkar inte prata med mina vänner som är gravida eller
har barn, jag bara gråter. varje gång mensen kommer gråter jag tills
tårarna tar slut. jag orkar snart inte gå till jobbet längre och jag
funderar på att flytta för att slippa alla människor som ser mitt lidande
och tycker synd om mig. min tröst är att läsa era inlägg, att veta att jag
inte är ensam om min sorg. tack för att ni finns.
Namn: E-K
Skickat: 2007-09-25 03:13
 
det är exakt 6 månader sedan mitt missfall. på fredag var dagen då min och
min älskade sambos bebis skulle komma. jag trodde att allt skulle vara ok,
med det är värre än någonsin. jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, jag
kan inte sova, jag orkar inte prata med mina vänner som är gravida eller
har barn, jag bara gråter. varje gång mensen kommer gråter jag tills
tårarna tar slut. jag orkar snart inte gå till jobbet längre och jag
funderar på att flytta för att slippa alla människor som ser mitt lidande
och tycker synd om mig. min tröst är att läsa era inlägg, att veta att jag
inte är ensam om min sorg. tack för att ni finns.
Namn: E-K
Skickat: 2007-09-25 03:12
 
det är exakt 6 månader sedan mitt missfall. på fredag var dagen då min och
min älskade sambos bebis skulle komma. jag trodde att allt skulle vara ok,
med det är värre än någonsin. jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, jag
kan inte sova, jag orkar inte prata med mina vänner som är gravida eller
har barn, jag bara gråter. varje gång mensen kommer gråter jag tills
tårarna tar slut. jag orkar snart inte gå till jobbet längre och jag
funderar på att flytta för att slippa alla människor som ser mitt lidande
och tycker synd om mig. min tröst är att läsa era inlägg, att veta att jag
inte är ensam om min sorg. tack för att ni finns.
Namn: E-K
Skickat: 2007-09-25 03:12
 
det är exakt 6 månader sedan mitt missfall. på fredag var dagen då min och
min älskade sambos bebis skulle komma. jag trodde att allt skulle vara ok,
med det är värre än någonsin. jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, jag
kan inte sova, jag orkar inte prata med mina vänner som är gravida eller
har barn, jag bara gråter. varje gång mensen kommer gråter jag tills
tårarna tar slut. jag orkar snart inte gå till jobbet längre och jag
funderar på att flytta för att slippa alla människor som ser mitt lidande
och tycker synd om mig. min tröst är att läsa era inlägg, att veta att jag
inte är ensam om min sorg. tack för att ni finns.
Namn: E-K
Skickat: 2007-09-25 03:12
 
det är exakt 6 månader sedan mitt missfall. på fredag var dagen då min och
min älskade sambos bebis skulle komma. jag trodde att allt skulle vara ok,
med det är värre än någonsin. jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, jag
kan inte sova, jag orkar inte prata med mina vänner som är gravida eller
har barn, jag bara gråter. varje gång mensen kommer gråter jag tills
tårarna tar slut. jag orkar snart inte gå till jobbet längre och jag
funderar på att flytta för att slippa alla människor som ser mitt lidande
och tycker synd om mig. min tröst är att läsa era inlägg, att veta att jag
inte är ensam om min sorg. tack för att ni finns.
Namn: Sonja
Skickat: 2007-09-25 01:04
 
Har nyligen avslutat vår tredje IVF-behandling efter att vi fick missfall i
v8 efter första behandlingen. Andra gången tog sej inte alls och tredje
gången gillt vet vi ännu inte hur det ska gå. Troligtvis inte alls för jag
känner absolut ingenting. Och jag kämpar fortfarande med sorgen trots att
det är ca 9 månader sen missfallet. Och det blir inte lättare heller när
man vet att nästa gång måste man betala en massa pengar för ett nytt
försök. Stor press alltså.
Namn: Petra
Skickat: 2007-09-24 08:52
 
Fick reda på att jag var gravid, det kändes ite som de förra gångerna, jag
trodde att det skulle lyckas. Glädjen var total och jag var pigg hela
tiden. Men så kom det ännu ett till missfall var nummer 6 i ordningen nu.
Börjar på att fundera om det är "någon högre makt" som inte vill att jag
skall bli mamma, en god mamma. Syrran är gravid, precis träffat killen hon
är med. Ska snart ha barn de två. Känns elakt men jag är "svartsjuk" eller
nå liknande. Funderar på vad jag har gjort för fel. Varför kan det inte bli
min tur? Sorgen är mycket stor, men jag håller skenet uppe då sambon inte
skall se min sårbarhet, känns inte riktigt som om att jag kan prata med
honom om detta. Ja jag vet, det är fel - man skall kunna prata med sin
sambo, men jag kan inte. När skall det lyckas, ska man ge upp?
Namn: Kajsa
Skickat: 2007-09-21 20:44
 
Karin - om man är i situationen som du beskriver kan man helt enkelt inte
räkna alls, eftersom man inte vet när ägglossningen inträffade - det tar
olika lång tid för kroppen att återhämta sig efter missfall. Det enda man
kan göra är att kolla med ultraljud och fastställa hur långt graviditeten
har gått, och gå efter det. Det är också orsaken till att de oftast
rekommenderar folk att vänta med att försöka igen till dess att första
mensen kommer, så att man vet när en ev. ny graviditet inträffar.
Namn: Lisa
Skickat: 2007-09-21 11:00
 
Till Rultan.
Fy vad livet är orättvist! Hoppas att du orkar dig igenom detta å att
du/ni har många stöttande vänner runt om. 
Visst läker tiden men det känns som en sån platityd att säga nu. Inga ord
räcker till.. Kramar i massor!
Namn: Rultan
Skickat: 2007-09-19 18:47
 
Min historia: Kämpat i 5 år. 3,5 år utan hjälp. 1,5 år med hjälp av IVF-
Blev gravid, blev överstimulerad, läkarna trodde jag skulle få missfall,
hade låga hcg-värden, lillen kämpade på och såg helt frisk ut i v.11!
Lyckan var total! V.16(!!) i förrgår fick jag missfall. Fy fan, hela mitt
livs lycka försvann i blödningar. Varför? Hur ska man orka? Jag har gråtit
i dygn och det gör så ont, jag älskade ju mitt ofödda barn.. varför ville
det inte stanna!!??
Skönt att läsa att det finns flera som varit med om skiten, känns bara så
jävligt just nu.. Läker verkligen tiden alla sår? 
Ville bara få skriva av mig... Jag önskar inte min värsta fiende att få gå
igenom detta, låt oss aldrig mer bli drabbade!
Rultan
Namn: Birgitta
Skickat: 2007-09-15 11:50
 
Till Klara!
Om du har funderungar på adoption, vänta inte till du är 38 utan börja
NU!! Det tar lång tid med hela adoptionsprocessen, kan ta flera år från det
att man bestämmer sig. Det är en tålamodsprövande process så det är inte
fel med lite extra tid.
Namn: Elisabeth
Skickat: 2007-09-14 17:46
 
Hej Anna!

Man kan INTE få missfall av att ha sex under graviditeten. Missfallet
beror i så fall på något annat. Däremot drar livmodern ihop sig när man får
orgasm, och det kan kännas lite obehagligt, men det är inte farligt.

Kram
Elisabeth
Namn: Anna
Skickat: 2007-09-14 09:56
 
Kan man verkligen få missfall av att få en orgasm i början av sin
graviditet? En tjej som påstod det? Då kan man ju inte ha sex ibörjan. Har
inte hört nåt om detta, kan det verkligen stämma? Jag är lite orolig nu,
min pojkvän tycker jag är galen som alltid ska hitta massa saker som man
inte får, detta kanske var lite väl känsligt också. Vet inte vad jag ska
tro.
Namn: karin
Skickat: 2007-09-13 15:14
 
Hej!
Kan någon svara mig på en fråga?!
Om man fått missfall och väntar på sin mens, som inte kommer, utan det
visar sig att man är gravid igen. Från när räknar man, första blödningen
eller själva missfallet, då fostret kom ut? Någon som vet? Vid vanlig mens
är det ju första blödningen på senast mensen..... 
Hoppas på svar från någon.
Hälsningar Karin
Namn: Lisa
Skickat: 2007-09-09 19:47
 
Hej Rebecca,
livet är så orättvist, inget man säger gör sorgen mindre... Hoppas bara
att du har andra människor runt om dig som kan hjälpa och stötta, och att
du så småningom kan gå vidare.
Många kramar!
Namn: Rebecka
Skickat: 2007-09-08 18:07
 
Hej! Jag fick missfall för drygt en månad sedan. Det var tidigt - i vecka 7
men för mig var det ett barn. Jag var så lycklig över det. Pappan till
barnet gjorde slut i samma veva som jag blev gravid och har inte funnits
där över huvud taget för mig. Snarare har sorgen och bitterheten över hans
helt känslokalla beteende gjort smärtan ännu större. Just nu vet jag inte
hur jag ska orka gå vidare. Jag är ju ensam nu - jag kan inte försöka bli
gravid igen, jag måste hålla ihop mitt liv själv och ibland känns det som
att sorgen ska ta över helt. /Rebecca
Namn: Elisabeth
Skickat: 2007-09-08 13:42
 
Hej Lisa H och alla andra!

Jag fick mitt missfall för 14 månader sedan (juli 2006) och jag bryter
fortfarande ihop ibland. Särskilt när man får höra att männiksor omkring en
är gravida eller precis fått barn. Tyvärr tänker jag ibland att jag skull
ha haft ett barn på sju månader vid det här laget. Jag vet att det inte
hjälper mig att tänka så och tack gode gud för att det inte sker oftare!

Det jag vill säga är i alla fall att sorgen finns där olika länge hos
olika människor och kommer mer eller mindre ofta. Det du/ni ska tänka på är
att det är din/er sorg och ingen annans. 

Numera sörjer jag mest det faktum att jag inte har barn och inte lika
mycket själva missfallet, även om det självklart finns kvar i mina tankar
(inte så lätt att glömma...). Vi startar med IVF nu i höst och hoppas på
att det ska hjälpa oss.

Kram på er!

/Elisabeth
Namn: Pia
Skickat: 2007-09-08 07:02
 
Hej victoalia!
Det är så jävla orättvist. Känner verkligen med dig. Hur långt hade du
gått? Hoppas du fått gå hem nu och vara för dig själv! Kram Pia
Namn: victoalia
Skickat: 2007-09-08 00:55
 
Hej
Sitter på jobbet med tårar i ögonen och en molande smärta i mitt underliv.
I morse när jag vaknade och gick på toa så blödde jag. Och det har bara
blivit mer alltefter dagen har gått. Jag mår illa, lukten av järn kväljer
mig och jag hatar att sitta här på jobbet. Vill bara hem och kura ihop
under täcket och gråta hejdlöst.
Namn: Pia
Skickat: 2007-09-03 17:11
 
Hej!
Jag har också känt mig dum som har ältat och det har kännts som om folk
tycker att man borde komma över det. Man måste få vara ledsen och få prata
om det, annars blir det bara jobbigare för dig. Min bästa vän har fått barn
precis och det är jätte mysigt att hålla honom men visst är det jobbigt när
man kunde haft en egen lite bebis.

ps. Äntligen  har jag berättat för mina föräldrar och dom var jätte
gulliga och jag insåg att jag skulle gjort det tidigare!
Namn: Lisa
Skickat: 2007-09-03 10:52
 
Hej,
Det är svårt att vara glad föra andras skull när man är ledsen för sig
egen. Det betyder inte att man missunnar dem deras glädje men samtidigt så
är man sig själv närmast. Min syster fick barn tre veckor efter mitt
missfall och jag hade mkt konstiga och skrämmande tankar om vad som skulle
kunna hända när jag höll hennes son. Inget hände så klart men usch vad
obehagligt! Å nog skar det i hjärtat när jag höll honom...
Det är inte så konstigt att du känner dig mer ledsen nu, trots tiden som
gått, allt rivs ju upp varje gång man får veta om någon annans graviditet.
Alla förväntningar å förhoppningar om hur livet hade varit om det INTE
hänt. Gråt! Det är sunt. Hur lång tid det har gått är oväsentligt i en
sorgeprocess.
Kramar!
Namn: lisaH
Skickat: 2007-09-03 10:21
 
Fick mitt MF för åtta månader sedan, och jag känner mig ledsnare än på
länge nu. Fick igår veta att båda mina bröder väntar barn med sina
flickvänner... jag vill verkligen vara glad för deras skull men det går
bara inte! Jag törs inte prata med någon annan än min sambo om hur ensam
och ledsen jag känner mig, eftersom det har gått så pass lång tid sedan det
hände så tycker dom flesta att jag borde ha kommit över det vid det här
laget!! Får man aldrig slut tårar?
Namn: Lisa
Skickat: 2007-08-30 20:20
 
PS. Tack för stödet tjejer, det känns faktiskt lite mindre nattsvart när
man inser att man inte är ensam. För trots att familj å vänner bryr sig så
är dom inte i samma sits.
Namn: Lisa
Skickat: 2007-08-30 20:08
 
Hej Pia, å alla andra.
Var "egoist"! Gör som du känner känns bäst för DIG, självklart förstår jag
att du inte vill göra dina föräldrar ledsna men samtidigt behöver du kanske
deras stöd?
Vi valde att berätta om vårt missfall. Jag hade precis börjat berätta att
vi skulle ha barn när det hände å det kändes skönt att några visste om det
så att man kunde få "älta lite". Fast idag på jobbet mötte jag en kollega
som jag inte träffat på hela sommaren, hon log å klappade mig på magen å sa
"att nu börjar det ju synas"...  Först när hon såg min förvirrade min
förstod hon att hon trampat på ömma tår. Vad ska man säga??? "Nä, min bebbe
dog ju, jag är bara tjock"... Inte blir det lättare av att andra på jobbet
skall ha precis när jag skulle så man blir påmind hela tiden när man ser
deras växande magar. Är det ok att bli irriterad på gravida????
Namn: Pia
Skickat: 2007-08-30 12:00
 
Jag är 26 år gammal och mina föräldrar har alltid tjatat på mig och mina
syskon om att dom vill ha barnbarn och varje gång en vän till oss har fått
barn så frågar dom om vi inte blivit smittade. Jag och min sambo har valt
att låtsas att vi inte vill ha barn och mina syskon hjälper till ibland för
att övertyga dom. 
Rätt skönt att slippa tjatet och istället kan det den dagen det är dags
komma som en överaskning.
När det väl var dags så fick vi veta ganska sent att jag var gravid och
bestämde att vi skulle vänta två veckor till med att berätta för dom då vi
skulle fira en födelsedag i familjen.  
En vecka senare så fick jag missfall och vi hann aldrig säga nåt till
någon. Vi valde att inte berätta för våra föräldrar pga, vad vi sagt förr
om att inte vilja ha barn. Jag berättade för min äldre bror som stöttat mig
mycket. Men varje gång jag pratar med mamma så får jag sådan ångest och
vill så gärna berätta, vill ha en tröstande kram och goda råd. 
Men jag vill hellre berätta att dom ska få barnbarn inte har förlorat ett.
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
   
Tillbaka