|
Samtal pågår för er som drabbats av sena missfall eller mist ert barn vid förlossningen.
Namn: Louise
Skickat: 2009-12-14 16:26
|
Hej!
Vi förlorade vår dotter i februari i år. Jag var fullgången och vi skulle
till doktorn på måndan för att bestämma tid för kejsarsnitt. På fredan
kände jag inga sparkar, så vi for iväg till akuten. Vår lilla kära dotter
hade somnat in i magen. Finns ingen orsak till varför det hände, känns bara
så himla onödigt och fruktansvärt. Vi har en dotter innan, Emmy 3,5 år som
även hon längtade jättemycket efter sin lillasyster. Vi har haft jättesvårt
att få barn, har gjort några IVF-försök men blev till slut gravida på
naturlig väg med Emmy som kom till oss 2006. År 2007 fick jag missfall i v
14 och så hände det här hemska nu i år, vi förlorade vår kära,
efterlängtade Ester. Hur går man vidare? Ja, på nåt konstigt sätt så går
man vidare...sorgen kommer alltid finnas där, men man lär sig att leva med
den på nåt konstigt sätt. Idag ringde dom ifrån Fertilitetskliniken och sa
att våra frysta ägg går ut i feb nästa år och att vi skulle tänka över om
vi ville sätta in dom. Vi har väl börjat fundera så smått på att försöka
igen, men jag är SÅ rädd att vi ska råka ut för nåt sånt här hemskt
igen...men nånstans börjar ändå "suget" komma tillbaka på att försöka få
ett syskon till Emmy och Ester. Frågan är bara om man orkar gå igenom en
oroande graviditet igen...
|
|
Namn: Anna
Skickat: 2009-10-29 10:47
|
Hej!
Vi fick vårt 3:e missfall i mars och tycker fortfarande att det är
jobbigt. Vi har turen att ha en dotter på fem år, men hon är född i v 26
och vägde 685g. Det var en jobbig och lång tid innan man kunde känna glädje
för att ha blivit förälder. Jag har tre missfall bakom mig, ett i v10, v14
och nu sist i v16. Allt såg bra ut men jag fick en liten blödning när vi
var påväg på vintersemester. Vi stannade till vid sjukhuset på vägen och de
kunde konstatera att fostret levde och att det var nog inte någon fara. Tre
dagar senare får jag feber och känner mig konstig i kroppen. Min vänninna
som var med skjutsade mig till sjukhuset men fick senare ringa efter
ambulans eftersom smärtan tilltog och jag kände att jag höll på att svimma.
Gången tidigare startade missfallet på samma sätt men jag började blöda
kraftigt och det ville vi inte skulle hända eftersom vi hade många mil kvar
till sjukhuset. När jag kom fram med ambulansen gick vattnet och och
läkaren kunde bara dra ut fostret. Jag skickades in på operation för att få
ut moderkakan. Jag vaknade sedan upp med hög feber och det visade sig att
jag hade en infektion i blodet. Det kom också fram lite senare att jag
skulle ha fått en antibiotika kur till för en urinvägsinfektion som inte
helt ville ge sig. Det missade min barnmorska att tala om för mig. Läkaren
hade skrivit ut ett recept och det bara var att hämta på apoteket. Jag
undrar fortfarande om missfallet inte skulle ha hänt om jag ätit denna kur.
Läkarna säger att det har nog ingen påverkan men det får mig att undra. Vi
har nu genomgått undersökningar på undersökningar om varför detta händer
men de kan inte hitta några svar. Det är svårt att gå vidare, jag gråter
fortfarande varje gång jag får mens och inser att jag inte är gravid igen.
Vi har frågat läkarna om det finns möjlighet till att få hjälp att bli
gravid eftersom det inte är så lätt för oss. Svaret blir nej, du kan bli
gravid på natrulig väg. Jag har tyckt det varit en hjälp i sorgearbetet att
prata med mina vänner och bekanta om hur jag känner. Det tar inte bort
smärtan men det hjälper lite att få prata av sig. |
|
Namn: humlan
Skickat: 2009-08-23 22:13
|
Hej
För snart två veckor sedan fick vi vårt 3:e missfall, denna gång i v 19.
Har tidigare fått två tidiga missfall. Allt har denna gång sett bra ut och
vi hade äntligen börjat kunna slappna av. Vid Ul en vecka innan såg allt
bra ut. Men sedan hände det fruktansvärda att vår lille son kom alldeles
för tidigt. Vi vet ej vad som hände. På dagen kände jag sparkar och på
kvällen vid ett toabesök kom en bit fosterhinna med vatten ut. Några timmar
senare på akuten gick vattnet och läkare kunde sedan ej se några hjärtljud.
Detta är det mest fruktansvärda vi varit med om. Dels är det sorgen över
att att vår underbare son aldrig får leva och dels sorgen över att inte
verka kunna få barn. Finns det någon mer som varit med om detta? Har ni
fått någon förklaring till varför? Hur har ni gått vidare? Har ni fått barn
efter sena missfall och vilken hjälp har ni fått? |
|
Namn: Carina
Skickat: 2009-05-21 22:00
|
Hej!
För 14 månader sen föddes vår son Gabriel som hade dött i magen, då
moderkakan lossnade. Han kom fem veckor för tidigt och var klar, så hade
han fötts veckan innan hade han överlevt.
Det har varit ett tufft år då jag skulle bli 40 då han föddes och nu har
det inte kommit fler barn för mina ägg är äldre än jag...
På tisdag ska vi till Riga och nu hoppas vi på äggdonation.
Jag har skrivit blogg under denna tid, det har varit mitt ända sätt att
överleva www.gabrieldahljonsson.bloggagratis.se
Skulle kunna tänka mig att stöjda andra i samma situation. |
|
Namn: Nina
Skickat: 2009-04-19 14:03
|
Hej! Jag heter Nina, min sambo och jag har precis gått igenom 3
ivfbehandlingar. Den andra behandlingen lyckades och det kändes helt
overkligt och underbart.Äntligen skulle vi bli föräldrar. I vecka 18
förvandlades lyckan till en mardröm. Vårt barn hade en kromosomfel som inte
var förenat med liv, så graviditeten fick avbrytas. Det gör så jävla ont
psykiskt och rent fysiskt i hjärtat. Varför just vi? Så många frågor men
inga svar att få. När vi var inne på sjukhuset låg gynavdelningen
parallellt med BBa-avdelningen. Det första vi hörde när vi kom in var
spädbarnsgråt, helt fruktansvärt att uppleva det samtidigt som vi själva
hade ett dött barn i magen.
Nu har det gått fem månader och vårt tredje försök misslyckades. Vårt hopp
är att vi har tre embryon nedfrysta så kanske förhoppningsvis finns vårt
efterlängtade barn där. Men det är väldigt tungt periodvis och vi har så
många runt omkring oss som är gravida just nu.
Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle vara 38år och inte ha
några barn. Jag har alltid älskat barn och jobbar som förskollärare.
|
|
Namn: lisa
Skickat: 2009-03-18 21:07
|
Nä, graden av sorg är inte mätbar, men hur överlever man den? Att försöka
få barn i 15år och sedan mista det? Hur klarar man sig igenom något sånt?
Att gud och rättvisa inte existerar har jag för längesedan förstått, ingen
gud kan finnas som skänker barn till pedofiler och sedan nekar de som
skulle göra allt för sitt barn.
Vi har försökt bli gravida i 5år hittills, 2ggr har vi lyckats men sedan
har något gått fel. Önskar inget hellre än att bli gravid igen men
samtidigt är jag livrädd för jag tror inte jag skulle klara sorgen över att
förlora ett barn till. Att begrava två små barn är mer än vad nån borde
behöva stå ut med
Att både få kämpa för att överhuvudtaget bli gravid och sedan när det
äntligen gått vägen få lyckan krossad, det känns så tröstlöst. Jag vet inte
hur jag ska ta mig igenom det här, vad gör man? Hur har ni klarat er igenom
sorgen och tröstlösheten? |
|
Namn: Maria
Skickat: 2008-05-13 19:54
|
Graden av sorg är inte mätbar. Men det vete sjutton om jag inte lämnat in
för gott efter att ha upplevt det som Elisabeth fått utstå. Jag råkade ut
för samma sak efter 15 års försök att få barn blev vi gravida men barnet
dog dock i v. 20 vilket är en helvetisk upplevelse Det är ju trots allt
inte bara när man måste gå igenom ivf för att överhuvudtaget eventuellt bli
gravid. jag beklagar djupt det du varit med om Elisabeth! Rättvisa finns
ej, ingen Gud heller.. |
|
Namn:
Skickat: 2008-05-05 04:07
|
Elisabeth: Men det är ju jobbigare att mista ett mer fullvuxet barn.... |
|
Namn: Elisabeth
Skickat: 2008-04-25 19:43
|
Vill vidarebefordra en viktig nyhet.
2008-04-23
Tidpunkten för anmälan av dödfödd till Skatteverket ändras (SkU26)
Riksdagen sa idag ja till regeringens förslag om att ändra tidpunkten för
när anmälan av dödfödd ska ske till Skatteverket. Den nuvarande gränsen som
går vid utgången efter havandeskapsvecka 28 sänks till efter utgången av
havandeskapsvecka 22. Ändringen är en anpassning till WHO:s
rekommendationer och börjar gälla den 1 juli 2008.
Läs mer på Riksdagens hemsida http://www.riksdagen.se
Kram/Elisabeth med *Vendela*, Vilda och *Vega* |
|
Namn: Elisabeth
Skickat: 2008-04-25 18:53
|
Forskningsstudie om att mista barn före födseln
Att mista ett barn före födelsen är en stor tragik. Oavsett om det var
länge sedan eller helt nyligen som du miste ditt barn, kan det vara svårt
att besvara frågor om det som hände och hur du minns ditt barn idag. Alla
som mist ett barn före födelsen, oavsett när i graviditeten (det finns
ingen nedre gräns för vad som räknas som barn i den här studien) inbjuds
att besvara frågorna. Syftet med den här undersökningen är att ta reda på
vilket stöd du fick i samband med ditt barns födelse och vilka minnen du
har av ditt barn. Vår förhoppning är att ditt deltagande upplevs
meningsfullt genom att dina erfarenheter kan bidra till att utveckla stödet
till dem som mister ett barn i framtiden.
De svar du lämnar i formuläret är anonyma och de flesta frågorna besvaras
med kryssalternativ. Webbenkäten finns på Spädbarnsfondens hemsida:
http://www.spadbarnsfonden.se Man klickar på "Välkommen in till
mötesplatsen" och sedan under Aktuellt står en rubrik: "Vill du dela med
dig av dina erfarenheter? Har du mist ett barn före födelsen?". Där kan man
besvara frågorna och också läsa mer om studien. Ansvariga för studien är
Ingela Rådestad och Anna Davidsson Bremborg.
Anna Davidsson Bremborg är Teologie doktor och religionssociolog och
verksam vid Teologiska Institutionen vid Lunds universitet. Hon disputerade
vid Lunds universitet år 2002 med en avhandling som handlar om riter vid
dödsfall.
Ingela Rådestad är barnmorska och professor och hon är verksam vid
Akademin för hälsa, vård och välfärd vid Mälardalens högskola i Eskilstuna.
Hon disputerade vid Karolinska institutet 1998 med en avhandling som
handlar om barn som dör före födelsen. Hon har själv förlorat ett barn före
födelsen och har skrivit boken ”När möte blir avsked”. Ingela Rådestad är
ledamot i Spädbarnsfondens styrelse. Om du har några frågor kan du E-posta:
ingela.radestad@spadbarnsfonden.se
Varm kram/Elisabeth med *Vendela*, Vilda och *Vega*
|
|
Namn: Elisabeth
Skickat: 2008-03-21 14:07
|
Vill bara skicka en stor varm kram till alla som kämpar och längtar och
saknar... Jag har skrivit här då och då sedan 2003 tror jag och livet har
tagit sina kringelikrokar.
Vi miste Vendela i v.40+6 2002 precis innan förlossningen. Hon blev till
på naturlig väg efter 10 års barnlängtan.
Vilda blev till precis när vi påbörjat ivf och hon föddes i juni 2005. Hon
ger skäl för sitt namn och hade redan i magen snurrat in sig i
navelsträngen 4 varv, men tack och lov gick allt bra.
Nya ivf-försök och jag blev gravid igen. Tyvärr upptäcktes det att denna
lilla, som fick namnet Vega, dött i v.17. Hon är begravd med sin
storasyster.
Nu är jag gravid igen efter ett fryst ägg-försök och är i v.20. Men som ni
förstår så tar jag en dag i taget.
De har inte hittat någon som helst orsak till varför Vendela och Vega dog
och det är väl på både gott och ont. Nu är jag inne på mitt 15:e
barnlängtansår och jag känner att det får räcka nu oavsett hur den här
graviditeten slutar.
Tumhållningar och kramar till alla som behöver det!
/Elisabeth
www.zoieli.se |
|
Namn: kia
Skickat: 2008-03-05 17:38
|
helen mfl: Låt sorgen komma.och försök igen!insistera på kromosom analys av
äggen! |
|
Namn: Helene
Skickat: 2008-03-01 14:37
|
Hej,
jag är osäker på vilket samtal jag skulle ansluta mig till, men vill så
gärna veta om någon annan råkat ut för vad jag och min man gjort. Jag är
gravid för tillfället, i 14:e veckan, men ska göra abort eftersom fostret
saknar skallben. Sorgen är enorm. Till saken hör att jag varit gravid tre
gånger tidigare de senaste två och ett halvt åren: en trisomi (ej Downs
utan mycket värre) som jag fick abortera efter halva tiden, ett tidigt
missfall samt ett utomkvedshavandeskap. Jag fyller 43 i år och är rädd att
det är dags att ge upp. Jag har bara så svårt att förstå att man kan
drabbas av så mycket otur och tycker så fruktansvärt synd om mig själv. Har
inga barn. Är det någon som känner igen sig? |
|
Namn: Ninna
Skickat: 2007-12-12 13:35
|
Hej!
Finns det någon som har upplevt samma sak och skulle vilja dela med sig.
Jag har kämpat i ca 3 år och har gjort en IVF behandling. Varje dag har
varit som en stor väntan och orolighet.
Jag var på en ultraljudskontroll i vecka 10+5 där dom upptäckte en
vätskespalt från nacke till ryggslutet på fostret och den är väldigt stor.
Från lyck till sorg, allt bara stannade upp. FY FAN när ska det sluta.
Min doktor säger att det inte ser bra ut och att man måste vänta in olika
skeden för att kunna ta vissa tester.
Har letat på internät men hittar inte så mycket, det som finns är
vätskespalt i nacken.
I mitt huvud snurrar det bara runt och jag vet inte vad jag ska göra eller
tro.
Så är det någon som har upplevt samma sak och sätt detta på ultraljudet?
|
|
Namn: Helmer
Skickat: 2007-09-11 18:52
|
Så hemskt ledsen för din skull Anna! Hur kan det vara möjligt att man skall
drabbas två gånger? Jag lider med dig. Hoppas du hittar kraft att våga
försöka igen. |
|
Namn: Anna
Skickat: 2007-08-30 16:37
|
Hej i fredags miste vi vårt andra foster på 6 månader den första dog i v 18
och detta i v 15 så ledsen snyft |
|
Namn: Anna
Skickat: 2007-08-30 16:36
|
|
|
Namn: Helmer
Skickat: 2007-05-04 18:53
|
Hej!
Jag förlorade min son i v 38. Vi går på behandling på Sahlgrenska och fick
där svaret att de vill att 2 menser skall ha gått innan man försöker igen,
men om ni klarar er på naturlig väg så tror jag inte att det finns någon
tidsbegränsning. Försök på bara! När förlorade ni Maja? Vi förlorade vår
son 23 feb. Han hade Downs Syndrom fick vi veta först senare, och det är
starkt misstänkt anledningen till att han gick bort. |
|
Namn: louise
Skickat: 2007-05-04 18:07
|
miste vårt barn i förlossningen hur snabbt kna man bli gravid igen
egenligen?? vet inte varför min älskade maja gick bort drygt en timme före
hon kom ut... |
|
Namn: Jessica
Skickat: 2007-04-26 11:52
|
Hej alla det var evigheter senda jag skrev här. Vi flyttade ju till Danmark
efter alla händelser med misslyckade IVF sena mf och ja allt som vi pågades
igenom. Livet rullar på men minnena kring all den hårda tid sitter kavr.
Men vi har lyckats gått vidare och ser inte längre dagana som mörka och
meningslösa. Vi kämpar på och det hamnar mer och mera i minnen som vi inte
tänker på varje dag. Både skönt och inte skönt. För längtan efter ett
syskon finns kvar. Men vi har accepterat att det inte kommer att hända
efter alla mf och IVFer. Vi jobbar och står i och har lagt all vår vikt på
våran hund kennel som känns viktigast just nu och förhoppningsvis har vi
snart ett antal små terrorister so föds. Vi får nöja oss med fyrbenta
bebbar och vår dotter som nu blivit 13 år. Jisses vad tiden rinner i väg.
Men jo jag gick in här för att kolla läget och ville bara skicka all ni goa
tjejer en jätte kram för all stöttning som jag fått härifrån. Ni är en stor
del av att jag klarat av att gå vidare! Kram på er ni som vet vem jag är
:-) |
|
Namn: Elisabeth med *Vendela* och Vilda
Skickat: 2007-03-29 18:52
|
Ett fåtal platser kvar till vårens samtalsgrupp!
Nu drar vårens samtalsgrupp snart igång. Här kan vi som mist barn i magen
eller barn upp till två år träffas och dela erfarenheter.
Träffarna är barnfria och vi träffas fem kvällar under april-maj samt en
återträff efter sommaren. Förslag till tema för träffarna är "vad som
hände", "begravningen", "omgivningens bemötande", "manlig och kvinnlig
sorg" och "framtiden och vägen vidare".
Vi träffas kl 18.00 i VSFB:s lokal på Skiljemyntsgatan 12 i Högsbo,
Göteborg och turas om att ta med fika till träffarna. Inga nya deltagare
tillkommer efter samtalsgruppens början.
Datum för träffarna är tis 10/4, tors 19/4, tors 3/5, tis 15/5 och tors
31/5.
Anmälan sker senast 1 april till vastergotland@spadbarnsfonden.se
Varma Hälsningar
Henrik & Elisabeth
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*
Henrik Ahlstrand & Elisabeth Thieme
Distriktsansvariga Göteborg/Västra Götaland
Spädbarnsfonden
Magasinsgatan 17
432 40 Varberg
Tel Elisabeth: 0736-49 06 66
Tel Henrik: 0730-35 29 72
Tel kansliet: 0340-102 51
www.spadbarnsfonden.se
vastergotland@spadbarnsfonden.se
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*
|
|
Namn: Ingela villhabarn.com
Skickat: 2007-03-16 10:35
|
Vill bara göra er uppmärksamma på att det just finns lite att läsa om detta
ämne på startsidan här på villhabarn.com. Bl.a en bok "Ett litet barn dör -
ett ögonblicks skillnad av Ingela Bendt. Dessutom lite om att skriva er
egen berättelse.
Varma hälsningar
Ingela
|
|
Namn: karin
Skickat: 2007-03-14 19:54
|
kände inget.. inte ens när det var ett faktum och jag började blöda
mycket.. men oroa dig inte.. är du det så ring o fråga lycka till |
|
Namn: Annika
Skickat: 2007-03-06 14:22
|
Hej!
Hur vet man att man bär på ett foster som dött. Alltså, innan man får
kramper osv. Känns det på ngt speciellet sätt, eller får man en blödning
när det tillbakabildas eller dör? Det är ju inte alls säkert att man märker
ngt, eller?! Är livrädd för att jag ska gå och bära på ett dött foster, och
gå i tron att jag är lyckligt gravid. Kanske låter hemskt, men det är så
det känns... |
|
Namn: Helmer
Skickat: 2007-03-05 14:23
|
Hej!
Jag förlorade mitt barn i v 38 för någon vecka sen nu. En otrolig förlust
som jag tror aldrig man kommer komma över! Istället för dop planerar jag nu
begravning för vår son... Livet känns overkligt! Skönt att kunna prata med
andra i samma sits. Till dig som undrar vart man kan vända sig för att
sörja, så vet jag att det finns grupper med andra i samma sits. Har inte
varit där än, eftersom det bara är 1 v sen det hände, men vänd dig till
ditt landsting och fråga. Jag tror det är viktigt att prata ut om det som
hänt för att kunna komma vidare i livet. Kram |
|
Namn:
Skickat: 2007-02-02 00:20
|
hej jag misste min son för 10är sedan jag va i v27.jag har inte vägat bli
gravid igen är rädd att det ska hända igen.jag fick inte någon hjälp att
sörja riktigt. är det någon som vet vad man ska göra så man kan gå vidare. |
|
Namn:
Skickat: 2007-01-28 22:17
|
hej emma förstår dig fick själv ett semnt missfall för snart ett år sen och
det är sååå svårt. och det känns som alla tycker man ska vara normal igen
men det känns som det aldrig kommer bli det. folk säger glatt att det är
bara att prova igen, men när det ej går då? vet att de menar väl men visst
är det jobbigt! tror inte de som ej varit med om det kan förstå.. Jag
hoppas det kommer gå bättre för dig, men du måste få sörja så länge du
behöver.. det tar tid och det måste alla förstå.... |
|
Namn: Anna16
Skickat: 2007-01-16 18:20
|
Hej Emma!
Jag förlorade min son i v.23 i juli-06. Vissa dagar är jag fortfarande
ledsen och jag kommer alltid att sakna honom. Jag kan dock säga att sorgen
förändras även om det låter konstigt när man är mitt i det. Den blir inte
lika kvävande utan man kan leva vidare och glädjas åt annat. Jag tycker
inte att du ska försöka glömma, du måste ta dig igenom sorgen annars finns
den kvar. Ta kontakt med en psykolog om det inte finns någon som förstår
dig. Jag pratade med en psykolog och det var faktiskt skönt. En annan sida
på nätet som är bra är familjeliv.se där finns ett forum för änglaföräldrar
där man får mycket stöd.
Vi bestämde oss för att våga igen och jag är nu gravid i v.10. Man kommer
tyvärr inte undan oron men man brukar kunna få extra kontroller som lugnar
lite.
Styrkekramar till dig från en som vet! |
|
Namn: Emma
Skickat: 2007-01-16 11:40
|
Förlorade min son i vecka 22 för ca 3 veckor sedan. Sorgen och saknaden är
oerhörd. Det svåra är att det verkar som ingen förstår detta heller.
Inte ens barnets far som tycker att jag ska sluta vara ledsen nu. Försöker
verklig glömma men minnet av att jag höll mitt döda barns kropp i min famn
när jag förlöste honom är en bild som är svårt att förtränga. Vill också
veta hur länge det tar innan man slutar vara ledsen och om man kommer att
våga skaffa fler barn i framtiden utan att vara rädd att detta händer
igen.
|
|
Sida: 1
|
Tillbaka