Hej. Jag om någon vet hur svårt det är att gå ner i vikt. Men... Lite om
min bakgrund:

Mina föräldrar skilde sig då jag var 8 år, jag blev mobbad från klass 1
till 9. Gymnasiet var jag skygg och ensam. Min mamma borde inte fått bli
mamma då hon är väldigt egosentrisk mm. Både jag och min bror fick ta
mycket skit vilket för mig hängde i länge (och gör kanske fortfarnade)så
även för min bror - som inte alls mår bra idag.
I 5:e klass började jag gå upp i vikt -> 2002 visade vågen på 136 kg. Då
slutade jag att väga mig (också en lösning ;-) ) Vet inte vad vågen
tillslut stannade på. Under denna tiden hade jag en del destruktiva
förhållanden. 
Men en dag så hade jag fått nog - jag sparkade ut min dåvarnade, svor på
att leva ensam och må bra. (hade redan 1996 brutit med min mamma). Jag
bytte jobb och flyttade och började med GI. På 6 månader gick jag ner 25kg
utan att jag riktigt visste om det. GI-mat åt jag för jag mådde så bra av
det inte för att banta. 
Sedan träffade jag "HAN" och blev sambo. Föll ifrån GI men har stått
stilla i vikt i några år. Så började vi vilja ha barn och inget hände. Det
blev undersökningar osv Och jag fick för mig att "nu jälvar SKA jag ner i
vikt" Jag började med pulver (Modifast) och nu bara rinner det av mig. :-D

Totalt har jag nu gått ner 42kg och mer ska av. Gubben har lovad att bjuda
på en resa då jag når en viss vikt - så nog jä.lar ska jag på en resa
*tihi* Fick dessutom ett par underbara örhängen av gubben då jag passerade
100kg. 

Visst går det att gå ner i vikt men det är inte bara energi in-och-ut som
ska fungera. Det är även livet runt om, man måste MÅ BRA - göra upp med en
del "spöken", man måste orka och ha tid, man måste försöka förstå varför
man tröstar sig med godis och inte med ett äpple (slår man upp
"tröstätaren" i ett uppslagsverk så är det jag på bilden ;-) ) Men framför
allt så behöver man stöd och att man är jä.ligt enveten/envis. 

Kram