Samtal pågår om psykologi och relationsproblem.
När äktenskapet kraschar. När förhållandet sätts på prov då samvaron enbart uppfylls av att försöka få barn. När den ena partnern vill mer än den andra. När din partner anser att adoption är uteslutet. När sexlivet inte fungerar...
Diskutera och utbyt erfarenheter.

Vad heter vårt grannland i väster?
(frågan hindrar spam-inlägg):

Namn: kent
Skickat: 2010-06-26 22:59
 
hej kan ge er ett barn genom samlag.adda kentlers@gmail.com
bor i södertälje och vill ej ha faderskapet.
Namn: 40+
Skickat: 2010-06-24 16:21
 
Hej!
Jag är drygt 40 och min man snart ngra år äldre än jag. Vi har varit gifta
i snart 6 år och försökt få barn under mer eller mindre alla dessa år.
Misslyckade IFV och adoptionsutredning. Jag kan fortfarande inte släppa att
själv kunna få bära på ett barn, vilket skulle ev. kunna vara möjligt med
ÄD. Men min man vägrar. Vi har varit oense om detta och "kompromissat" med
adoptionsutredning och står nu i kö, vilket självklart leder till stress i
relationen om man inte är överens (jag vaknar varje dag och är ledsen att
jag inte skall få vara gravid och föda barn). Jag har funderat på att lämna
min man och skaffa barn själv, men är också rädd för att det skall
misslyckas och jag blir helt ensam...., samtidigt som vår relation inte
känns bra, vi försöker jobba på den. Hur blir det för det ev. barnet med en
ensamstående mor, kanske dålig ekonomi, är det egositiskt att tänka på sin
egen lycka bara inte vad man utsätter barnet för. Någon som känner igen
sig?
Namn: Bella
Skickat: 2010-06-09 22:44
 
Duna: När jag höll på att bryta ihop i IVF-träsket fick jag kontakt med en
kurator genom kvinnokliniken på vårt sjukhus. Vi hade i och för sig gjort
våra försök genom landstinget. Jag vet inte om det påverkar? Lycka till!
Namn: duna
Skickat: 2010-06-01 11:33
 
ja, det skulle man kunna tycka men det finns i alla fall ingen information
på deras hemsida...
Namn:
Skickat: 2010-05-31 21:56
 
duna: Dom på fertilitetskliniken kanske har någon bra. Dom om några borde
ju vara specialiserade på detta. Annars vet jag faktiskt inte tyvärr..
Namn: duna
Skickat: 2010-05-24 19:53
 
Hej!
jag undrar om ni kan hjälpa mig. jag har genomgått flertal IVF
behandlingar de senaste åren och känner att jag måste träffa nån slags
terapeut innan jag går vidare med fler behandlingar eller adoption. Jag bor
i Lund men jag har inte än lyckats hitta ut av hur jag ska bära mig åt för
att hitta en bra terapeut som specialiserar sig i fertilitetsproblem eller
liknande. Har ni några tips?
Namn: gita
Skickat: 2009-09-27 09:21
 
Carina! Endel får tyngre bördor än andra - men du verkar nog ha fått lite
för mycket. Jag undrar också om du gjort någon utredning angående dina
missfall och samtidigt vill jag berätta om min 44åriga väninna som blev
gravid vif första ÄDförsöket i Riga.
Själv är jag också gravid efter ÄD i Finl (43 år).

Om man kan anta att missfallen beror på deina ägg så tror jag absolut att
du lyckas vid ÄD eftersom chanserna där (då man har lite äldre) är mycket
högre.

Viktigt vid äD är ju dock att ni har en god parrelation och kan prata
genom alla viktiga frågor. Vet 8-åringen om att ni försöker skaffa barn?
Tänkte bara att det kan ju vara en delorsak till hennes beroende av pappan,
en föraning till svartsjuka på vad som kanske komma skall. Det är tungt för
dig och vore extra viktigt att din man kan stöda dig. Kram
Namn: Henna
Skickat: 2009-09-08 19:18
 
carina: Efter att ha läst det du skrivit så kan jag säga att man kan bli
vrickad och galen med mindre. Du har det jättejobbigt, det är otroligt
tungt psykiskt bara att gå igenom 10 missfall. Att dessutom brottas med en
bortskämd dotter får ju inte dig att må bättre precis. Jag tycker du är
stark som orkat och hållit ihop så länge. Tycker också att din sambo inte
visar tillräckligt med förståelse för dig.
Jag har bara haft ett missfall och gjort 4 misslyckade ivf, men har ändå
svårt för alla som är gravida eftersom det visar hur "misslyckad" jag själv
är. 
Din man borde också gå med på parterapi för förhållandets skull, det
skulle säkert vara bra för er. Min sambo är emot allt sånt men en gång fick
jag med honom, efter mycket tjat. 
Har någon läkare gjort en utredning över dina missfall så du vet varför
det händer? 
Kämpa på och låt ingen trampa på dig.
Namn: carina
Skickat: 2009-09-02 14:39
 
Jag har troligtvis just fått missfall nr 10, behöver inte berätta hur jag
mår.
Jag träffade min sambo för två år sedan och vi bestämde efter två månader
att vi ville skaffa barn, han kastade mina p-piller. Jag är 43 och han 37,
och han har en jättesöt dotter på åtta år som bor hos oss varannan vecka.
Hon är extremt bortskämd och otacksam, tror hon fick ca 30 presenter på
födelsedagen och säkert 50 julklappar förra året.Sista julklappen öppnade
hon i förra veckan! Hon verkar vara ett resultat av två föräldrars dåliga
samveten!? Min sambo har klargjort att dottern är nr 1 i hans liv, vilket
ju är toppen! När dottern är hos oss varannan vecka kan hon inte vara utan
sin pappa förutom i skolan. Går han utanför dörren ropar hon efter honom.
Hon har inget behov av att leka med andra barn, hon har ju pappa. Hon är
extremt högljudd och pratar konstant, det finns inte en tyst minut runt
middagsbordet, om radion är på sjunger hon istället. Om jag ber henne
sjunga litet tystare så säger hon att hennes mamma vill att hon skall
sjunga mycket, för hon sjunger så vackert(som en normal åttaåring...)
Innan mina graviditeter och missfall påbörjade hade jag nog inte brytt mig
så mycket, men jag har blivit så labil, och mår så fruktansvärt dåligt.
Ofta känner jag mig utanför. När jag berättar att jag fått missfall och mår
dåligt känner jag inget stöd av min sambo. Han säger bara att han också mår
dåligt och att jag agerar egoistiskt och bara tänker på mig själv.(alla
mina vänner och anställda säger att jag är den minst egoistiska människa de
känner).
Hans fd plastdotter(nyss fyllda 18) fick barn i somras och skall utbilda
sig till frisör. Jag bad honom att inte klippa sig hos henne, pga att jag
"ser hennes bebis framför mig" varje gång jag tittar på hans frisyr. Detta
tyckte han naturligtvis lät jätteknäppt och klippte sig hos henne
häromdagen i alla fall, och påpekade att jag är psykiskt sjuk. Jag håller
med om att det inte är friskt.Jag går till en psyoterapeut en gång/vecka
för att lära mig att acceptera andra gravida kvinnor och nyfödda bebisar,
men det går så långsamt, och varje gång jag blir gravid(ungefär varannan
månad, missfallen sker ca v5-6)
väcks nytt hopp. Tyvärr har vi tiden emot oss, och har funderat på
äggdonation i Riga, men tror inte att det kommer fungera. Min sambo är emot
adoption och fosterbarn, men jag älskar honom jättemycket...
Det var skönt att skriva av sig.
Namn: Henna
Skickat: 2009-08-24 20:22
 
A-K: Tack för det du skrev, det värmde. Jo det är så att när man burit
barnet så har man nåt som ingen annan har, tänkte inte själv på det förrän
du skrev. Vilken tur att du blev gravid på sista försöket. Hoppas allt går
bra, lycka till!

Vilse i skogen: Jo vi är många i samma situation, skönt att ha någon att
diskutera med. Vi skrivs :)
Namn: A-K
Skickat: 2009-08-20 20:21
 
Henna: Min sambo har så få spermier att vi var beredda att göra anonym
donatorinsemination i Danmark, när vi mirakulöst lyckades på allra sista
ICSI-försöket, trots avbrytande och strul. Jag vet inte om det finns
möjlighet med anonym ÄD? Vi vet att i Sverige måste barnet ges chans att
spåra sitt genetiska ursprung, men vi skulle ha åkt utomlands för att
trotsa det. För oss var det så tydligt att vi hade en pappa, men vi behövde
lite hjälp för att göra barn. Spermierna var bara "medicin" när vi pratade
om det. Många kanske tycker det är hopplöst egoistiskt, men främst sambon
var emot adoption, då man inte vet vad barnet varit med om tiden innan det
kommer till sin nya familj eller varför föräldrarna inte kunnat ta hand om
det. En donator har inte valt bort barnet, utan gör en god gärning för ett
längtande par. Dess roll är över efter donationen. Att se sig själv i
barnet är inte bara utseende, utan gester, uttal etc. 
Får du barn efter ÄD har du burit det i din mage och har en närhet som
pappan inte kommer i närheten av förrän senare, även om hans spermier varit
med och simmat ;-) Lycka till!
Namn: Vilse i skogen
Skickat: 2009-07-26 22:49
 
Tack för ditt inlägg "Henna". Det är så skönt att höra från andra som
befinner sig i samma situation!!
Maybe baby och Henna, vill ni så maila mig på emjo_78@hotmail.com.
Sköt om er :-)
Namn: Henna
Skickat: 2009-07-23 14:43
 
Vilse i skogen: Jag har känt precis det samma som du eftersom det är mitt
fel att vi inte kan få barn. Ska göra ÄD i höst för jag vill inte adoptera
och tycker att i alla fall sambon kan få ett biologiskt barn. Däremot var
och är jag fortfarande avundsjuk på att han får ett genetiskt och inte jag.
Jag vill ju också ha någon som liknar mig, som är en blandning av oss båda.
Tänk om barnet börjar likna det genetiska mamman? Hur hanterar jag den
dagen då barnet kanske vill söka upp donatorn? Känner jag mig åtsidosatt
då. Hur ska det kännas att se barnet och pappan och inte vara en del av
det. Tusen tankar snurrar i huvudet, trots jag vet att det kommer att bli
så bra. Jag vill verkligen göra det här och när jag väl blir gravid så är
det bara mitt :) Jag blir ju mamma trots allt även om det är jobbigt i
början. 

Jag ältade länge på sambon, varför han ville vara med värdelösa mig då han
kunde hitta en överfertil tjej och få 10 barn med henne. Han försäkrade mig
varje gång att jag är den han vill ha. Om rollerna varit ombytta och det
varit hans fel, hade jag heller aldrig lämnat honom. Nu har jag slutat
fråga för det är inte roligt för honom att jag misstror honom. Sånt tär
också på relationen. Sexlusten var borta i flera månader pga barnlösheten,
det blev ett tvång. Efter en tid tog vi tag i det och nu är det bra igen
och vi gör det t.om oftare än före vi började "göra barn". Men det var
jobbiga och långa månader, man förstör sexlivet vare sig man vill eller
inte. Men det blir bättre, det är en period som alla går igenom och när ni
kommit över det värsta så är ni starkare än någonsin tillsammans. Jag
trodde att jag skulle leva i celibat resten av livet men det reder upp sig
till slut. 

maybe baby: Vi kan låsas in tillsammans och göra varandra sällskap :) Var
till frisören igår, hon var gravid! Jättekul (NOT!)
Namn: Vilse i skogen
Skickat: 2009-07-19 23:22
 
Till maybe baby:
Vissa perioder känns det lite bättre och jag kan fokusera på annat. Men
rätt som det är så kommer "skovet" tillbaka. Då jag funderar otroligt mkt
över min situation. Blir så jobbigt.
Försöker att hitta en mening med allt detta, men kan inte komma på en
enda. Det går verkligen upp och ner i tankar och känslor.
Namn: Maybe baby
Skickat: 2009-07-15 13:57
 
Vilse i Skogen, din man älskar ju dig. Därför stannar han. Jag förstår det
du skriver, sexlivet är inte bra om man bara ser det som en metod att få
barn. Jag har samma problem.

Jag driver min man till vansinne med mitt "vill bli gravid"- tjat, han
orkar inte höra det mer. Jag håller på att bli knäpp och helt förlora
fotfästet i tillvaron, jag tänker bara på graviditeter och bebisar. Jag vet
att man inte ska tänka så mycket men jag tänker knappt på något annat, just
nu handlar hela livet om att bli gravid. Snart blir jag väl inlåst för jag
håller på att bli ordentligt deprimerad.
Namn: Vilse i skogen
Skickat: 2009-05-26 12:43
 
Hej!
Har skrivit några inlägg i forumet om att ha kommit in i för tidigt
klimakerium oxå.
Att få ett sådant besked tär på mig själv och inte minst på vår relation.

Är sambo med en kille som är 6 år äldre än mig. Vi har varit ett par i
drygt fyra år. Ingen av oss har barn sedan tidigare.
Man hinner tänka så mkt under tiden då man genomgår en utredning och under
tiden efter.
Vi fick vårt besked för lite mer än ett år sedan, att vi inte kan få
genetiska barn tillsammans.
Fy vad jag har kännt mig värdelös många ggr, undrar varför min sambo vill
vara med mig som är infertil. Har kännt att han borde träffa någon som kan
få barn.
Sexlusten är i stort sett obefintlig, från båda håll kan jag påpeka. Har
kännt ibland, att varför ska vi ligga med varandra när det ändå inte blir
några barn. Känns som att vi tappar bort varandra ganska mycket i allt
detta. Mina tankar kretsar mkt kring vår barnlöshet. Vi har ställt oss i kö
för äggdonation, men vägen dit har inte varit självklar! Har ibland kunnat
känna en avundsjuka gentemot min sambo som kommer att vara genetisk
föräldrer..barnet kommer inte att likna mig. Ibland känns detta
jätteviktigt och ibland inte.
Tanken på att adoptera, för att vi får barn på lika villkor, har ibland
inte verkat så främmande. Men samtidigt ska jag vägra honom att bli
genetisk pappa för att mitt ego står ivägen?
Vi är förlovade sedan 3 år och tanken har hela tiden varit att vi ska
gifta oss en dag. Men inte heller det känns särskilt roligt längre. Det var
ju inte så här jag hade tänkt mig andledningen till ett giftemål! Har
pratat om att gifta oss snart, för att inte "slösa bort" dyrbar tid. Att
gifta sig ska ju kännas roligt och spännande, för mig känns det mest
jobbigt just nu.

Försöker verkligen att se positivt på detta, men vissa dagar (som idag)
känns det inte alls självklart.

Finns det någon där ute som genomgår samma sak som oss, som tycker att det
känns kämpigt i sitt förhållande så skriv gärna en rad här. 

Tankarna och känslorna svänger från dag till dag!
Namn: lotta
Skickat: 2009-04-07 21:14
 
Är en kvinna som närmar mej 40 strecket. Och nu väntar mitt första
efterlängtande barn
efter att haft kontakt med en donator, tyckte det var ett svårt steg att
ta. 
Hade väldig ångest efter och vill inte ha någon kontakt. 
Fast känner ändå att vi har något gemensammt.
 Även om jag vet att mannen har barn med många fler kvinnor än jag,
 vissligen har jag valt att göra det här själv och på dom primmiserna.
Men känner att jag behöver stöd! Kanske andra kvinnor/män än mej själv
kännt samma sak efter att haft kontakt 
med varandra på det här lite annorlunda viset. 
som ensam kvinna känner jag mej ändå lite utsatt tycker jag. Det är abslut
inget jag ångrar
 
lotta39@live.se
Namn: Lindha
Skickat: 2008-09-22 17:38
 
Rebecca: vi började försöka få barn för snart två år sen, turerna har varit
många...vi har precis gjort en första ivf som tyvärr inte lyckades, inte
riktigt samma situation men jag vet hur relationen kan ta stryk av alla
dessa känslor! Jag har under hela denna tid varir deprimerad, sista tiden
väldigt deprimerad coh min man har fått ta allt! Jag hoppas att det hela
lyckas till slut men ofta oroar jag mig för hur relationen ska klara allt!
Namn: Rebecca
Skickat: 2008-09-22 08:48
 
Har haft 2 missfall och fick göra en abort i våras som jag ångrar..mår så
dåligt och lider av deprissioner min relation med min sambo har tagit
mycket stryck..nån som vart med om liknande??
Namn: Lindha
Skickat: 2008-09-16 18:41
 
Det verkar tyvärr inte vara så mycket aktivitet på den här sidan längre,
hade hoppats att det skulle vara det då jag känner att det finns så
otroligt mycket känslor knutet till detta!!
_Kram
Namn: En efterlysning till ensamstående kvinnor och män
Skickat: 2008-04-07 13:40
 
Jag arbetar på Strix Television och vi kommer under året att göra ett
program om en kvinna som längtar efter och vill ha barn men ännu inte har
hittat någon pappa till det. I serien kommer den perfekta pappan för just
den kvinnans barn att vaskas fram med hjälp av olika experter. Vem det blir
beror naturligtvis främst på vad just den kvinnan har för preferenser men
vi hjälper henne att få reda på fakta som kan spela in tex. mannens hälsa,
familj, sociala nätverk, ekonomi etc. Kvinnan och mannen får också
naturligtvis tid att lära känna varandra ordentligt.
 En terapeut och relationsexpert kommer att följa kvinnan genom serien och
samtala och stödja henne i hennes val. Målsättningen är att kvinnan ska
hitta sin idealfar (och vice versa) och tillsammans med honom genomföra en
insemination. Vi tänker alltså inte i första hand att kvinnan ska hitta en
partner/kärlek till sig själv att få barn med utan en pappa att dela först
sin längtan och sedan sitt barn med.
Vi söker nu både kvinnor och män till programmet som kommer att spelas in
under sommaren.
Är detta något du skulle vilja veta mer om får du gärna kontakta mig. Du
når mig på 08-522 595 20 eller på matilda.walker@strix.se
 
Med vänliga hälsningar, Matilda Walker
Namn: Sara-33
Skickat: 2008-04-05 10:03
 
Hej Malla!
Det är inte lätt när man lever "ojämnt" och är i olika fas. Jag är
tillsammans med en tre år yngre kille och upplevde samma sak för några år
sedan. Jag längtade mig helt blå efter barn medan han inte kände någon
brådska alls och absolut inte ville. 

Vi pratade om det och kom fram till en dead-line, när det var ok att börja
försöka. Jag tryckte mycket på det rent biologiska, att jag inte hade all
tid i världen att vänta på honom. Sen gick det ju som det gick, långnäsa
till oss båda, för det blir inga barn på naturlig väg. 

Hur bråttom har du, och vill du leva med din tjej. Är du kanske osäker på
er relation? Detta frågar jag eftersom du verkar vara beredd att strunta i
vad hon vill och köra på egen hand? 

Gör det någon skillnad rent praktiskt för dig om du söker hjälp ensam
eller tillsammans med din tjej, finns det olika köer, priser eller annat? 

Tror du på er relation så är det nog en förutsättning att ni är överens
innan du blir gravid, tänk själv vilket svek om hon tog ett livsavgörande
beslut utan att ta hänsyn till din vilja. 

Tror du att barnfrågan kommer att driva er isär eller att den bara är ett
uttryck för att ni inte har samma mål och framtidsbild, då är det kanske
dags att se över relationen. 

Det är väl det råd jag kan ge, ta inga förhastade beslut när du inte "vet
ut eller in", red ut först vad du vill så är det lättare för dig sen att
förhandla eller ta ett jobbigt beslut!

Lycka till!
Namn: Malla
Skickat: 2008-04-03 21:47
 
Hej hallå.
Jag är snart 30 år å lever i en relation med en 5 år yngre tjej. Jag har
längtat efter barn i flera år. Jag pratar inte längtan utan verkligen
LÄNGTAN efter barn. 

Min flickvän vill inte ha barn i nuläget. 
Jag vet varken ut eller in. Funderar på att skaffa barn på egen hand och
sedan får hon välja om hon vill vara delaktig eller ej. Jag är säker på att
jag skulle bli en fantastisk mamma på egen hand också!

Något råd?
Namn:
Skickat: 2008-03-06 20:32
 
Gunde: På de flesta kliniker finns det en kurator eller liknande ansluten
till teamet. på många ställen ingår det också en träf med denna person
innan IVF rullar igång, så man vet vad det kan handla om och för att man då
sedan vet vem man kan vända sej till om man får problem. Även om din tjej
vägrar kan väl du vända dej dit och kanske få råd hur du kan bära dej åt? 
Hon är inte intresserad av sidor som denna? för många får faktiskt stöd
och kraft härifrån. Nu verkar hon ha trillat djupare än de flesta av oss,
men det kanske är bättre än inget?
Hoppas det löser sej för er!
Namn: Gunde
Skickat: 2008-03-05 18:29
 
Det blev inte alls som jag hoppats och tänkt med träffen på IVF-kliniken.

Jag trodde att jag bokat tid med en kurator/psykolog där för att prata om
hur vi går vidare och hur vi ska hantera situationen.

Men när vi kom dit så visade det sig att det var en IVF-läkare (gynekolog)
som vi fick träffa.

Min sambo tyckte det var bra, för hon fick en massa svar på frågor som hon
hade - men för mig var det totalt bortkastat.

Jag vet inte hur jag ska orka längre.

Försökte komma med förslag på kurator/terapeut att prata med, men hon mer
eller mindre vägrar ("Vad ska det tjäna till, det finns ändå ingen som
förstår min situation"). Hon har tidigare pratat mycket med en terapeut,
men det fick ställas in härom året - för att terapeuten blev gravid
(otroligt olämpligt ur vårt perspektiv). Nu är terapeuten tillbaka i
arbete, och min sambo skulle kunna tänka sig att prata med henne - men då
krävs det en remiss, och det lär knappast gå på ett par dagar.

Just nu ligger hon i sängen och tycker att allt (inklusive jag) är skit.

Jag känner ett AKUT behov av att både själv få prata med någon, men även
att få henne att prata med någon (annan än mig, för jag klarar inte av att
vara hennes terapeut/psykolog - jag orkar inte längre).

Jag har inte en aning om vart man kan vända sig.
Namn: Bella
Skickat: 2008-03-02 11:27
 
Rebecka: Genom kvinnokliniken eller mödravården brukar man kunna få
kuratorskontakt. Det kostar ca 100 kr/gång, men räknas in i
högkostnadsskyddet, så det blir max 100 kr/12 månader. Hoppas du snart kan
må bättre!
Namn: Rebecka
Skickat: 2008-02-27 10:26
 
Vart kan man vända sig med psykiska problem i samband med barnlöshet. Vi
har inte mycket pengar, men jag har så svåra problem med detta att jag
ibland känner en stark vilja att skada mig själv. Eller dricka alkohol. I
stora mängder. Jag gråter konstant och han orkar snart inte längre. Då vi
inte ens har fått våra provsvar så misstanker jag att vårat förhållande
kanske inte klarar detta. Mitt jobb ar redan blivit lidande då jag ibland
måste stanna hemma. Kan inte koncentrera mig på någonting och inget i livet
är viktigt längre. Vad ska jag göra? Hjälp!
Namn: Ofelia
Skickat: 2008-02-26 20:15
 
Jonna & Gunde: 

Jag har liknande tankar. Misslyckad. Trasig och defekt. Har tänkt i samma
banor. Jag vill inte heller dö gammal och barnlös. Misstänker att det är
många andra här på sidan som har samma tankar som vi förstås. Jag vill
också gärna självklart kunna se in i ögonen på mitt barn i framtiden och
ana drag av min man och mig. Därför ligger mitt hopp till att något går att
göra åt våran situation. Vi ska testa allt tills det antingen löser sig
eller tills vi inte orkar mer. Jag tänkt så här- om det är något gravt fel
på min man (vi inväntar provsvar) så hoppas jag att han kan gå med på
donator och insemination. På så vis finns en chans att i alla fall en av
oss har lite gener i barnet. Om det skulle vara omvänt så skulle jag hellre
adoptera min mans biologiska barn i första hand, om han skulle tycka att
detta är viktigt. Annars i allra värsta fall (tar i trä) så behöver jag nog
bara låta det sjunka in, då vi har testat allt. För då tänker jag att i
grund och botten så vill jag bara att den här förödande smärtan  ska sluta!
Jag vill hålla ett litet barn i mina armar och tanken på att jag hellre
skulle döda mig själv och därmed beröva en liten ensam bebis som antagligen
längtar efter en mamma lika mycket som jag längtar efter ett barn den
möjligheten är befäng! Dessutom så älskar jag min familj, mina vänner och
mig själv trots att jag kanske är defekt och får ont i magen då jag tittar
på min man och gråter då mina vänner blir gravida. Det finns små ledsna
kalla knyten som har levt sina enda dagar i livet utan mänsklig beröring.
Mitt råd till alla som vill träffa Sanktepär heller än dessa små, tänk om!
Ta en resa till solen, titta in på något överfullt barnhem och mata minst
ett litet ensamt knyte innan ni bestämmer er. Det är faktiskt inte bara vi
barnlösa som längtar. Jag vet att det känns tungt, och jag bröt ihop senast
idag, men den här förbannade barnlösheten kommer inte att få ta mitt liv
ifrån min framtida familj, hur den än kommer att se ut. Håll ihop!!!
Namn: jonna
Skickat: 2008-02-23 17:10
 
Gunde: Jag vill bara säga till dig att jag är precis som din sambo. Jag har
världens underbaraste make, han finns alltid där för mig och jag vet att
han aldrig skulle lämna mig för att jag inte kan bära mitt egna barn. Det
är egentligen inte honom jag blir arg på, jag känner mig så lurad av min
egen kropp, jag känner mig misslyckad och värdelös. Det gör ont i mig varje
gång jag ser på min älskade underbara man, för varje gång jag ser honom så
påminner det mig om att jag inte kan ge honom det han vill ha. Han säger
detsamma som du; att det bara är att adoptera. Men jag vill inte, jag vill
inte vara misslyckad. Även om jag inte tänker att alla som adopterar är
misslyckade, jag vet att det finns dem som faktiskt väljer adoption som
förstahands alternativ, så kommer jag inte att klara av att adoptera heller
eftersom det skulle påminnan mig om mitt misslyckade. För mig så skulle
adoption innebära ett misslyckande! Jag vill ha ett barn som jag kan se mig
själv i och den jag älskar. Har också starka tankar på att avsluta mitt liv
om det är så att jag aldrig kommer att få ett eget barn, det som avhåller
mig ifrån det är just min man. Men det hindrar inte att man säger sånt rakt
ut, för skulle vi hålla all våran sorg och ilska inom oss, skulle det bara
outhärdligt.
Namn: Gunde
Skickat: 2008-02-20 21:23
 
Sofia och kakan, tack!

Vi har tid bokad hos psyk-personal vid IVF-kliniken. Vi får se vad det
leder till.
Sida: 1 2 3 4
   
Tillbaka