Samtal pågår om psykologi och relationsproblem.
När äktenskapet kraschar. När förhållandet sätts på prov då samvaron enbart uppfylls av att försöka få barn. När den ena partnern vill mer än den andra. När din partner anser att adoption är uteslutet. När sexlivet inte fungerar...
Diskutera och utbyt erfarenheter.

Vad heter vårt grannland i väster?
(frågan hindrar spam-inlägg):

Namn: Sofia
Skickat: 2008-02-20 17:25
 
Gunde: Beklagar att det blev misslyckat även denna gång.
det finns en kvinna på familjelivs sida som jag tror heter Ramona som
brukar skriva väldigt kloka ord om barnlöshet.
Jag vill inte på något sätt såra dig men jag för står din sambo så himla
väl det är ju liksom utstakat från början att alla tjejer ska bli gravida
tänk bara på vad man har fått höra under sina tonår... skydda dig så du
inte blir med barn osv.. och sen när det blir dags så blir det tjat åt
andra hållet och det känns som ALLA runt en blir gravida man känner sig
misslyckad helt enkelt !
Jag hoppas att ni hittar en lösning och fram  för allt din sambo ska må
bättre
Namn: Gunde
Skickat: 2008-02-19 22:11
 
Hej alla tjejer, det känns som att det är lite dåligt med killar generellt
som pratar barnlöshet, men speciellt i dessa forum.

Jag och min sambo har precis (idag) fått veta att vårat 3:e (och då sista
av landstinget finansierade) IVF-försök misslyckades. Hon lider av svår
endometrios och har ingen äggledarfunktion alls, så vi har inget annat
alternativ än "extern" befruktning. Man kan lugnt säga att vi har lite
tryckt stämning här hemma idag.

Min sambo är redo att ta livet av sig om hon inte kan få egna barn, det är
enda alternativet för henne.

Jag läste någon annan stans här på villhabarn.com om ett par som kommit
fram till att deras kärlek för varandra var det viktigaste. Det verkar inte
som det gäller min sambo. För henne är egna barn (av egna ägg och egen
graviditet) vara enda alternativet.

Jag känner mig väldigt maktlös, sårad och frustrerad när hon skriker åt
mig att "Dig är det ju inget fel på, men jag är bara skräp. Det är lika bra
jag tar livet av mig så slipper du mig och mina problem. Då kan du hitta
någon som kan föda dina barn åt dig utan problem."

Men jag älskar henne ju...

Det är ju henne jag vill ha - med eller utan egna barn.

Ni skriver mycket om män och killar som inte kan tänka sig att adoptera.

Om det bara var ett barn hon vill ha, så skulle jag inte tveka en sekund.
Jag skulle lägga all min energi på att försöka hitta ett bra barn att
adoptera.

Hon har en yngre syster, som pga studier och "karriär" valt att ännu inte
ens försöka bli gravid.

Jag bävar för den dagen det inträffar (om det nu gör det, det är ju inte
100% säkert - även om min sambo VET det), då kommer min sambos
självmordstankar att explodera (vilket hon också förvarnar om så ofta hon
får chansen).

Jag vet inte hur jag ska orka.

Jag älskar henne så mycket, men hon vill just nu inte ens prata med mig.

Vill försöka få med henne till psykolog/terapeut som är knuten till
IVF-kliniken. Men hon skulle bara inleda med att fråga om han/hon har egna
barn och om svaret skulle bli jakande så kommer hon inte att varken lyssna
eller säga speciellt mycket för hon anser att den personen inte har en
aning om vad hon går igenom.

Jag tycker att det är att grovt underskatta ett proffs. Med det
resonemanget skulle ingen i psykvården veta någonting om det arbete de
försöker utföra utan att själva varit psykiskt sjuk just på det sätt som
personen som behöver hjälp.

Men det är hennes inställning i frågan.

Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Namn: Rebecka
Skickat: 2008-02-27 10:26
 
Vart kan man vända sig med psykiska problem i samband med barnlöshet. Vi
har inte mycket pengar, men jag har så svåra problem med detta att jag
ibland känner en stark vilja att skada mig själv. Eller dricka alkohol. I
stora mängder. Jag gråter konstant och han orkar snart inte längre. Då vi
inte ens har fått våra provsvar så misstanker jag att vårat förhållande
kanske inte klarar detta. Mitt jobb ar redan blivit lidande då jag ibland
måste stanna hemma. Kan inte koncentrera mig på någonting och inget i livet
är viktigt längre. Vad ska jag göra? Hjälp!
Namn: Ofelia
Skickat: 2008-02-26 20:15
 
Jonna & Gunde: 

Jag har liknande tankar. Misslyckad. Trasig och defekt. Har tänkt i samma
banor. Jag vill inte heller dö gammal och barnlös. Misstänker att det är
många andra här på sidan som har samma tankar som vi förstås. Jag vill
också gärna självklart kunna se in i ögonen på mitt barn i framtiden och
ana drag av min man och mig. Därför ligger mitt hopp till att något går att
göra åt våran situation. Vi ska testa allt tills det antingen löser sig
eller tills vi inte orkar mer. Jag tänkt så här- om det är något gravt fel
på min man (vi inväntar provsvar) så hoppas jag att han kan gå med på
donator och insemination. På så vis finns en chans att i alla fall en av
oss har lite gener i barnet. Om det skulle vara omvänt så skulle jag hellre
adoptera min mans biologiska barn i första hand, om han skulle tycka att
detta är viktigt. Annars i allra värsta fall (tar i trä) så behöver jag nog
bara låta det sjunka in, då vi har testat allt. För då tänker jag att i
grund och botten så vill jag bara att den här förödande smärtan  ska sluta!
Jag vill hålla ett litet barn i mina armar och tanken på att jag hellre
skulle döda mig själv och därmed beröva en liten ensam bebis som antagligen
längtar efter en mamma lika mycket som jag längtar efter ett barn den
möjligheten är befäng! Dessutom så älskar jag min familj, mina vänner och
mig själv trots att jag kanske är defekt och får ont i magen då jag tittar
på min man och gråter då mina vänner blir gravida. Det finns små ledsna
kalla knyten som har levt sina enda dagar i livet utan mänsklig beröring.
Mitt råd till alla som vill träffa Sanktepär heller än dessa små, tänk om!
Ta en resa till solen, titta in på något överfullt barnhem och mata minst
ett litet ensamt knyte innan ni bestämmer er. Det är faktiskt inte bara vi
barnlösa som längtar. Jag vet att det känns tungt, och jag bröt ihop senast
idag, men den här förbannade barnlösheten kommer inte att få ta mitt liv
ifrån min framtida familj, hur den än kommer att se ut. Håll ihop!!!
Namn: jonna
Skickat: 2008-02-23 17:10
 
Gunde: Jag vill bara säga till dig att jag är precis som din sambo. Jag har
världens underbaraste make, han finns alltid där för mig och jag vet att
han aldrig skulle lämna mig för att jag inte kan bära mitt egna barn. Det
är egentligen inte honom jag blir arg på, jag känner mig så lurad av min
egen kropp, jag känner mig misslyckad och värdelös. Det gör ont i mig varje
gång jag ser på min älskade underbara man, för varje gång jag ser honom så
påminner det mig om att jag inte kan ge honom det han vill ha. Han säger
detsamma som du; att det bara är att adoptera. Men jag vill inte, jag vill
inte vara misslyckad. Även om jag inte tänker att alla som adopterar är
misslyckade, jag vet att det finns dem som faktiskt väljer adoption som
förstahands alternativ, så kommer jag inte att klara av att adoptera heller
eftersom det skulle påminnan mig om mitt misslyckade. För mig så skulle
adoption innebära ett misslyckande! Jag vill ha ett barn som jag kan se mig
själv i och den jag älskar. Har också starka tankar på att avsluta mitt liv
om det är så att jag aldrig kommer att få ett eget barn, det som avhåller
mig ifrån det är just min man. Men det hindrar inte att man säger sånt rakt
ut, för skulle vi hålla all våran sorg och ilska inom oss, skulle det bara
outhärdligt.
Namn: Gunde
Skickat: 2008-02-20 21:23
 
Sofia och kakan, tack!

Vi har tid bokad hos psyk-personal vid IVF-kliniken. Vi får se vad det
leder till.
Namn: kakan
Skickat: 2008-02-20 20:51
 
Gunde: Vilken otroligt jobbig situation för er båda. Inte helt lätt att
sätta sig in i för mig, för även om jag också längtar efter barn och är
förtvivlad över vår barnlöshet, så känner jag väldigt starkt att vi är två
om detta, jag och min sambo. Det måste vara hemskt för dig att inte få
stötta och finnas där för din tjej som du vill. 

Det är svårt att komma med något bra råd. Men spontant känner jag att din
sambo verkligen behöver få prata med någon. Och säkert du också. Att gå
omkring och vara orolig för hennes självmordstankar ovanpå allting annat,
det är för mycket för en människa. Kanske kan kliniken hjälpa dig att hitta
en person som passar att prata med, kanske nån som har egen erfarenhet av
barnlöshet. Jag vet inte, men det kan väl vara värt att pröva. 

Önskar dig allt gott. Och att ni ska hitta kraft att stötta varandra. 

kram från kakan
Namn: Sofia
Skickat: 2008-02-20 17:25
 
Gunde: Beklagar att det blev misslyckat även denna gång.
det finns en kvinna på familjelivs sida som jag tror heter Ramona som
brukar skriva väldigt kloka ord om barnlöshet.
Jag vill inte på något sätt såra dig men jag för står din sambo så himla
väl det är ju liksom utstakat från början att alla tjejer ska bli gravida
tänk bara på vad man har fått höra under sina tonår... skydda dig så du
inte blir med barn osv.. och sen när det blir dags så blir det tjat åt
andra hållet och det känns som ALLA runt en blir gravida man känner sig
misslyckad helt enkelt !
Jag hoppas att ni hittar en lösning och fram  för allt din sambo ska må
bättre
Namn: Gunde
Skickat: 2008-02-19 22:11
 
Hej alla tjejer, det känns som att det är lite dåligt med killar generellt
som pratar barnlöshet, men speciellt i dessa forum.

Jag och min sambo har precis (idag) fått veta att vårat 3:e (och då sista
av landstinget finansierade) IVF-försök misslyckades. Hon lider av svår
endometrios och har ingen äggledarfunktion alls, så vi har inget annat
alternativ än "extern" befruktning. Man kan lugnt säga att vi har lite
tryckt stämning här hemma idag.

Min sambo är redo att ta livet av sig om hon inte kan få egna barn, det är
enda alternativet för henne.

Jag läste någon annan stans här på villhabarn.com om ett par som kommit
fram till att deras kärlek för varandra var det viktigaste. Det verkar inte
som det gäller min sambo. För henne är egna barn (av egna ägg och egen
graviditet) vara enda alternativet.

Jag känner mig väldigt maktlös, sårad och frustrerad när hon skriker åt
mig att "Dig är det ju inget fel på, men jag är bara skräp. Det är lika bra
jag tar livet av mig så slipper du mig och mina problem. Då kan du hitta
någon som kan föda dina barn åt dig utan problem."

Men jag älskar henne ju...

Det är ju henne jag vill ha - med eller utan egna barn.

Ni skriver mycket om män och killar som inte kan tänka sig att adoptera.

Om det bara var ett barn hon vill ha, så skulle jag inte tveka en sekund.
Jag skulle lägga all min energi på att försöka hitta ett bra barn att
adoptera.

Hon har en yngre syster, som pga studier och "karriär" valt att ännu inte
ens försöka bli gravid.

Jag bävar för den dagen det inträffar (om det nu gör det, det är ju inte
100% säkert - även om min sambo VET det), då kommer min sambos
självmordstankar att explodera (vilket hon också förvarnar om så ofta hon
får chansen).

Jag vet inte hur jag ska orka.

Jag älskar henne så mycket, men hon vill just nu inte ens prata med mig.

Vill försöka få med henne till psykolog/terapeut som är knuten till
IVF-kliniken. Men hon skulle bara inleda med att fråga om han/hon har egna
barn och om svaret skulle bli jakande så kommer hon inte att varken lyssna
eller säga speciellt mycket för hon anser att den personen inte har en
aning om vad hon går igenom.

Jag tycker att det är att grovt underskatta ett proffs. Med det
resonemanget skulle ingen i psykvården veta någonting om det arbete de
försöker utföra utan att själva varit psykiskt sjuk just på det sätt som
personen som behöver hjälp.

Men det är hennes inställning i frågan.

Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Namn: Betty 26
Skickat: 2008-02-16 21:07
 
Hej! 
Jag ville främst skriva några tröstande ord till Emelie och Silver. 
Emelie:Jag har själv gått igenom åratal av ofrivillig barnlöshet och vet
hur det känns att hata barnvagnar på stan etc. Jag vill bara säga: Ge inte
upp! Jag väntar nu i dagarna vårt andra barn (IVF), så det finns många
vägar till föräldraskap. En nära vän till mig väntar på sin dotter från
Kina. Många vänner har adopterat, gjort IVF, etc. Säg rakt ut till folk som
tjatar om "Ska ni inte sätta igång snart...?" att "För det första: vad har
du med det att göra? För det andra , det är inte så himla lätt för alla
människor!" Då brukar det bli tyst.

Silver: Det är verkligen inget som du ska bara acceptera! Har man gift sig
med en man så vill man ju så klart ha barn med honom om man inte gjort det
helt klart från början att det är ett beslut som man tagit. Det enda raka
är att ni går till en familjeterapeut (kommunens familjerådgivning eller
motsvarande). Detta kan vara ett problem som ligger och gnager hos dig hela
livet annars! Försök inte dra ur honom själv vad som är problemet, för då
gör han ju som du beskriver, drar sig undan och blir tyst.
Namn: emelie
Skickat: 2008-01-30 17:14
 
Hej allihopa.. Jag vet inte med på nått sätt känns mitt och sambons
förhållande starkare, men samtidigt inte, han vill inte ha sex så ofta
mera, bara då ja får stregring på äl testet, jag inväntar spänt att få
testa mig om någon vecka eller så, imorgon ska jag ta blodprov på labbet
här i länet för att se om jag haft ägglosnig, spännande men samtidigt
jobbig process. förhållandet mellan mig och svärmor är inte det bästa
längre då hon har sitt 3:dje barnbarn på gång, då hon tjatade på mig och
sambon när vi började försöka få barn för 3år sen att sätta fart innan hon
dör osv, det har tagit hårt på mig, känner inte den sammanhållningen mera.
Överalt ser man barnvagnar och man har bara lust att skrika försvinn, till
alla smärta och oro lagt sig, men tyvär är detta verkligheten...krama om er
och hoppas ni mår nått bra idag.. ps någon som sett www.familjeliv.se sidan
för där kan man oxså prata med likadana personer i samma sits.krama om er
Namn: Sara-33
Skickat: 2008-01-24 19:22
 
Marie-Antoinett: Många kramar till dig! Det kommer att gå jättebra, du är
så klok! Kör hårt!
Namn: Marie-Antoinette
Skickat: 2008-01-24 11:10
 
Sara 33:

TACK!!! Jag ska ta till mig alla dina goda råd. Och det känns bra att få
veta att det inte kommer hemska frågor under utredningen. Puh.  Jag ska ta
det lugnt och inte stressa. Vi ska skjuta upp bröllopet tills allt har
ordnat upp sig eller i alla fall tills det värsta har lagt sig.  Nästa
sommar kanske? Självklart vill jag inte gifta mig med fel man. Men jag
älskar honom som livet självt och tror väldigt mycket på våran relation.
Jag är uppvuxen med bara en förälder så i övrigt är jag inte heller rädd
för att det mot all förmodan kan gå fel en dag. Livet säger mig att inget
blir som man tänkt sig ändå. Men jag tror på oss och jag vet att han kommer
att bli en fantastisk pappa. Och vi kommer en dag att ha en fin liten
familj. Det här ska gå och jag har väldigt mycket energi att lägga i våran
relation. Jag ska göra allt för att han ska ha sitt självförtroende intakt
i framtiden. 

Jag tar inte alls illa upp, tvärt om! Tack så hemskt mycket och lycka
till!!
Namn: Sara-33
Skickat: 2008-01-21 22:24
 
Marie-Antoinette: Såg ditt inlägg och kan inte låta bli att kommentera.
Känner igen mig såväl i vad som hände när du berättade att du hade äl.
Samma sak hände oss, jag hade precis fått veta att jag hade ett moget ägg
och att vi borde ha sex de följande dagarna och min sambo visste om det.
Trodde att han skulle tycka att det var inspirerande och lite spännande.
Istället blev han helt impotent. Och ledsen, och försökte ändå, det blev en
urdålig upplevelse och jag kommer aldrig mer att låta honom få veta hur jag
ligger till i månaden.

Vid en utredning kommer du inte att få svara på några frågor angående din
killes sperma, de frågar knappt någonting och absolut inget om sex. De vill
veta om du har mens, hur många dagars cykel och liknande. Sedan kommer din
kille att få lämna ett spermaprov, min sambo fick ett provrör med sig och
fick åka och lämna in det efter att ha presterat det hemma. Du får lämna
två blodprov för att de ska se att du har ägglossning. Sen är det dags för
dig att göra en röntgen av äggledarna för att se om det är fri passage. Ta
det nu lite lugnt och far inte iväg i tankarna innan du vet OM det det är
något fel på någon av er. 

Du vill ha en kille som har självförtroende, känner sig snygg, behövd och
manlig, då blir sexlivet bättre, du kan själv skapa denna kille allt beror
på hur du får honom att känna sig, och då är det en dålig idé att låta
honom förstå att du tror att han har "dåliga" spermier, det kommer inte att
underlätta sexet! Beröm, uppmuntra, var kär i honom och försök att ha sex
även när det inte är ägglossning. 

Du kanske inte ska gifta dig ännu om du inte känner dig säker på dina
känslor, det låter som att ni har haft en jobbig tid som ett par och då är
det bättre att landa i alla känslor först. När jag var 29 gifte jag mig med
min ungdomskärlek sedan 9 år. När jag var 30 skilde jag mig och nu har jag
ett nytt förhållande som är mycket bättre. Det är dumt att gifta sig med
fel kille och av fel anledning. Vill du bara ha barn eller vill du ha en
lycklig familj och tror du att du kommer att få det med den här killen?
Lockar livet som ensamstående småbarnsmamma? För gifter du dig med fel
kille kommer du bara att bli olyckligt gift eller frånskild. 

Hoppas att du inte tar illa upp, vill bara ge dig stöd i din situation! Du
är såklart inte påväg att bli galen, du behöver bara sortera tankarna lite
och kanske fokusera på ett problem i taget! Långt svar, hoppas du inte
somnat. Lycka till!
Namn: Marie-Antoinette
Skickat: 2008-01-18 09:55
 
Hej.

Jag har varit gravid för 10 år sen då jag var 19, gjorde då abort pga
livet och en sträng uppfostran. Jag och min kille sedan 2 år har alltid
(helt oförsiktigt) pratat om barn och det vara mycket tanken på familj som
tillslut gjorde att vi blev ihop. Jag har längtat i själen sen jag var 16.
Nu fyller jag 30. 

Vi har nu försökt i ett år  utan att lyckas. Snart ska vi på utredning.
Under det här året har vårt sexliv försämrats rejält och vi har glidit
ifrån varandra då sorgen varje månad vid mens har varit väldigt påtaglig
från min sida, har försökt att hålla god min. Men jag gråter på nätterna
och ibland kommer tårarna mitt på dagen. Till synes helt utan anledning,
men jag vet vad det är. Han vet också. Detta ger honom en otrolig
prestationsångest. Jag måste dölja allt för honom för att han ska kunna ha
sex med mig i alla fall en dag i månaden. Då försöker jag för mitt liv att
inte verka för på för att han inte ska förstå att det är ägglossning. 

Jag berättade det en gång i min enfald och trodde att detta skulle göra
honom lite upprymd, då han också sagt att han vill ha barn. Resultatet var
total impotens. Vi försökte inte ens. På allt detta så misstänker jag att
det är hans sperma som det är fel på. Den har en kostig smak. Inte för att
jag är expert i ämnet, men den smakar väldigt annorlunda. Mycket salt och
mycket järn, blod, helt genomskinlig, vattnig och nästa inget av den  där"
andra" smaken. Självklart har jag inte kunnat berätta detta för honom. Är
rädd att vi kommer att få frågor om detta under utredningen och att jag
kommer att få ljuga om detta om han är i rummet. För ett tag sedan brast
det för mig och jag grät som en idiot och skrek att jag känner mig ensam
och behöver hans stöd och uppmuntran och sex och allt!!  Jag lyckades
tillslut få honom att prata lite om detta helt objektivt. Nämnde inget om
mina misstankar. Vi kom fram till en hemsk sak: Han vill inte gå med på
donerad insemination om det är fel på honom och jag vill för min gud få
bära och föda barn. 

Jag vet att detta börjar bli helt sjukt långt inlägg: Men en sak till:
Han vill gifta sig med mig och jag har sagt ja. Men är det så bra om det
visar sig att.... Äh jag vet inte..Jag känner mig dum och hjärtlös och
hjälplös. Och jag vet nog varför jag inte blir gravid. Det är för att jag
istället börjar galen.
Namn: Lena
Skickat: 2008-01-05 23:18
Namn: Lena
Skickat: 2008-01-05 23:17
Namn: intervju
Skickat: 2007-12-10 15:15
 
Ensamstående gravida sökes! Till en artikel i tidningen Föräldrar & barns
gravidtidning söker jag intervjupersoner som vill berätta om hur det är
att vänta barn ensam. Varje blivande mamma kommer också att fotograferas
av tidningens fotograf. Hör gärna av dig till mig på adress
ulrikahjorth@gmail.com
hälsar Ulrika
Namn: idaC
Skickat: 2007-12-02 11:33
 
jenni: helt ärligt så tror ja inte de är så!
jag känner min kropp jätte rba å ja känner mej inte alls känsligare!
de är han som blivit så annorlunda, han är väl nervös, men ja vet inte hur
ja ska bete mej när man börjar skrika!
sen sitter han endast framför datorn å vägrar hjälpa till, vet inte alls
vad de är med honom!
går ni på terapi?
vi blev erbjudna de via hela ivf proceduren, och innan, eftersom de kan
vara så påfrestande allt de hr, men vi har aldrig gått.
tror de skulle vara bra att göra.
itne för att man har de dåligt (just nu har vi väl de inte toppen men de
kommer å går) utanför att komma varandra ännu närmare!
aja inte vet ja! 
kram å tack fö ditt inlägg=)
Namn: jenni
Skickat: 2007-12-01 18:31
 
Hej IdaC
Jag bara slänger ur mig en massa spontana frågor ang ditt inlägg, några
kanske provocerar, men det är inte illa menat, jag vill ditt bästa, det
hoppas jag att du vet.

Kanske är det så att du har blivit lite känsligare efter att du blivit
gravid? Och att det är du som retar upp dej på saker som du inte har märkt
förut? Ni har ju varit i en lång process iom IVF, och allt har kretsaat
kring det, och nu focuserar ni på andra saker, och reagerar annorlunda. 
Din man kanske har tyckt att det har handlat väldigt mycket om dej och
dina känslor under behandlingarna, så nu tar ut sina känslor och gråter som
du skrev, i efterhand?
Din sambo kanske är nervös och orolig för dej och pyret, inför de kommande
månanderna och visar det på detta sättet?
Du måste prata med honom och berätta hur DU vill ha det, men samtidigt ge
honom utrymme för sina känslor, han har rätt till dem också,  men att han
förklarar vad de står för.

ps
Min man kommer att bli helt nipprig när jag blir gravid. Han har känslorna
utanpå kroppen. Ja, det blir något att ta tag i det!

kram lycka till
Namn: El
Skickat: 2007-12-01 14:33
 
jenni, vet inte om du är samma jenni som finns i det andra forumet? 
Det skulle kunna vara jag som skrivit ditt inlägg. Skönt(men sorgligt)med
någon som har samma upplevelse.
Jag pratade med en annan kvinna om samma problem, hon berättade att hon
aldrig berättade när hon hade ägglossning, istället öppande hon en flaska
vin, tände ljus och gav honom massage. Det är förmodligen att bättre sätt
än att säga det extremt osexiga
-kom igen, jag har ju ägglossning!
Men det är inte så lätt för det är ju så man tänker. En gång har jag till
och med sagt att jag inte tänker göra någon mer IVF om han inte ville. Att
hota har jag nu lärt mig att det är föga upphetsande.
Hoppas ni kommer på nåt bra sätt!
kram
Namn: idaC
Skickat: 2007-11-30 13:49
 
hej alla.
enda sedan vi fick reda på att jag är gravid har min sambo blivit som en
hetsig tonåring. han är arg å skriker åt mej, han gråter, ja måste tjata
¨på han för att han ska hjälpa till att diska, å han tar inge egna
intiativ.
de är som om att de är han som är gravid!
va ska jag göra?
ja blir tokig snart!
hjälp mej!:(
Namn: Maria
Skickat: 2007-11-28 16:11
 
Hej Silver!
Jag satt (eller sitter...) i en liknande situation med min sambo. Vi bott
ihop i tre år och jag var mycket tydlig med att barn var superviktigt för
mig så jag frågade nästan med en gång var han stod. "jag vill också ha
barn" fick jag till svar. Ett år senare började vi försöka, men ingenting
hände. Efter nästan 1,5 år så fick jag panik och vände mig till en läkare
för att göra utredning. Fick med mig min sambo på utredningen, men det var
inget vi pratade om hemma. Jag gick och tassade kring frågan. När vi sedan
blev rekommenderade att börja med IVF gick jag raskt fram och ordnade med
läkartider osv. (Fortfarande pratade vi inte särskilt mycket om det, kände
att det var ett känsligt ämne) När vi äntligen skulle börja med
hormonsprutorna kände jag att allt inte stämde och ställde honom mot
väggen. VILL DU HA BARN?? 

"Nej, jag tror inte jag vill det",  fick jag till svar!!!! Min värld höll
på att rasa. Fullkomligt!!

Tiden gick och jag teg! Berörde inte ämnet och led helt ensam. Sen kom ett
brev från sjukhuset om en ny tid. Nu har jag fått med honom på besöken, jag
är mitt i hormonbehandlingarna (plockar ägg i nästa vecka) och vi pratar
fortfarande inte om det......
Det känns hemskt att kanske skaffa barn med någon som inte vet om han vill
men jag har inte många chanser kvar (pga ålder) och jag HOPPAS att han
egentligen vill men inte vet om det. Som en vännina sa: Hur skall han kunna
längta efter något som han inte vet vad det är...

Jag förstår helt din förtvivlan i att han inte vill, och hoppas bara att
ni hittar ett sätt att lösa det på.
Namn: Silver
Skickat: 2007-11-27 09:01
 
Hej Anna
Det var ju skönt att höra att han ändrade sig. jag hoppas ju på det samma.
Försöker ha tålamod och bara vänta. 
Det där med att vänner skaffar barn tänkte jag också skulle vara bra men
det verkar inte bita så mycket för vissa av hans vänner har redan stora
barn. Några har fått barn nyligen och vi ska snart träffa dem. I den bästa
av världar blir han lite sugen...

Jag hoppas det går bra för er att få barn.
Namn: Anna
Skickat: 2007-11-23 20:43
 
Hej Silver,

Jag lider med dig! Vet du varför din man inte vill ha barn?

Min man ville inte heller ha barn för ett par år sedan och trodde sig
aldrig vilja ha barn. 

Men livet går vidare och man ändras.För två år sedan gick min man igenom
en livskris då han gick in i den berömda väggen. Värderingarna ändrades och
helt plötsligt insåg han värdet i vår relation. Vi gifte oss den sommaren
vilket han överhuvudtaget inte varit intresserad av tidigare. (För min man
har första prioriteten alltid tidigare varit att vara fri och inte bunden).
Just nu försöker vi att skaffa barn och även min man längtar och är
intresserad av barn på ett helt annat sätt. I min mans fall var det nog en
mognadsfråga. Jag tror att en del män är rädda för att livet tar slut då
barnen kommer. Men livet ändras och kanske räcker det att några av din mans
bästa vänner skaffar barn för att hans inställning ska ändras?
Namn: Silver
Skickat: 2007-11-17 20:17
 
Jag känner mig ofrivilligt barnlös men jag har aldrig försökt bli gravid.
Jag vill väldigt gärna ha barn, helst nu, men åt minstone inom ett par år.
Problemet är att min man inte vill det. Han vill inte ha barn över huvud
taget, tror han. 

Känner någon igen sig i detta? Är i en liknande situation eller har varit.
Eller har tips på vad man gör? Snälla läs då vidare, jag skulle verkligen
uppskatta att inte känna mig så ensam i detta. 

Vi har varit gifta i två år. Innan vi gifte oss pratade vi inte så mycket
om barn, mest om vi ville ha ett, två eller tre. Vi pratade aldrig om att
inte vilja ha barn alls, även om vi var överens om att vi inte ville ha
barn just då. Jag känner mig aningen snopen och förtvivlad över att han
inte vill nu. Jag längtar verkligen efter barn och har svårt att tänka mig
att vara utan det, åt minstone om vi kan få barn (vilket jag ju inte vet).
Samtidigt så har vi en bra relation på alla andra sätt och jag kan inte
tänka mig att vara utan honom heller. Vad gör man? Först när vi pratade om
detta så fick jag känslan att han inte förstod att det var VIKTIGT för mig.
Jag har sedan förklarat ordentligt hur jag ser på detta och hur viktigt det
är för mig. Jag tror han förstår men han säger inget. Blir bara tyst. Detta
lägger sig som ett äckligt filter mellan oss. Jag går runt och är ledsen
men berättar inte för honom hur jag känner, det känns väldigt konstigt. Jag
tror att det är bäst att ge honom tid att fundera men jag är rädd att tiden
bara rinner iväg. Jag vill inte tjata men han tar aldig upp det. Vad gör
man?
Namn: Anna F
Skickat: 2007-11-14 12:21
 
Y: vilken mardröm. Du kommer snart att hitta någon annan, som du kan leva
med och älska samt bli respekterad för den du är. Det finns allt alt till
biologiska barn. F-n vad tråkigt att han beter sig på det viset. Blä
Massor med kramar
Namn: Y.
Skickat: 2007-11-13 17:40
 
Tack Kakan för dina ord. Vi har gjort slut nu. Han ska flytta. Livet är upp
& ner men det hade kunnat vara värre. Tack igen för att du orkade peppa
lite :)
Namn: kakan
Skickat: 2007-11-12 13:56
 
Till Y:
Fy tusan vad hemskt! Det är svårt att råda dig, det är ju ditt liv,  men
jag tycker att din sambo beter sig otroligt egoistiskt, omoget och
känslokallt. Att vara barnlös är oavsett anledning bådas problem i ett
förhållande. Oberoende av vad man kan/vill göra åt det så är det ett beslut
som måste finnas hos båda parter. Din sambo går sin egen väg, utan att bry
sig om vad du tycker.

Du måste fundera ordentligt på detta. Om han lyckas få barn med den andra
tjejen, kommer du bli extra-mamma eller bonus-mamma eller vad du vill kalla
det. Är du beredd på det? Är det vad du vill? 

I ditt brev skriver du att han får dig att känna dig värdelös och
misslyckad. Jag hoppas jag lyckas förmedla till dig att det är du inte
alls. Jag tycker du verkar insiktsfull och mogen som tar detta på allvar. 

Min spontana känsla är "kasta ut kräket", men samtidigt så vet jag att det
inte är så lätt när man har känslor som inte försvinner utan vidare.
Hoppas, hoppas, hoppas att det löser sig för dig på ett sätt som ger dig
självkänsla och livsglädje tillbaka. Jag håller alla tummar för dig och
skickar en stor stärkande kram

kakan
Namn: Y.
Skickat: 2007-11-10 02:14
 
Hej, 

Vill bara ventilera lite känslor och kanske få hjälp med hur jag ska gå
vidare i mitt liv, vilket val jag ska ta. Jag kan inte bli gravid pga att
jag opererat bort min livmoder. 

Min sambo vill ha ett biologiskt barn. Denna helg är han och träffar en
tjej som han planerar att få barn med. Han säger att det är mig han vill
leva med men om han får chansen till att bli pappa så vill han ta den. Jag
vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Å ena sidan vill jag sparka
ut honom och aldrig se honom igen, men på ett sätt så kan jag förstå hoom.
Han har en tjej som kan ge vad andra skulle kunna göra. Ändå gör det så ont
i mig. Är så otroligt ledsen, sårad och känner mig fruktansvärt missyckad
som människa. När jag vill prata om det så tycker han att jag tar livet på
för stort allvar och att detta inte ska förstöra mellan oss. Det lutar åt
att jag kommer att lämna honom vilket känns sorgligt. Tänker jag fel? Jag
vill vara med honom samtidigt som jag nog inte kan vara med en person som
får mig att känna mig så värdelös. Jag har helt förlorat min självkänsla
och känner mig som ett vrak. 

Behövde bara skriva av mig för jag kan av förklariga skäl inte berätta
detta ör någon. Tur att sidor som denna finns.
Sida: 1 2 3 4
   
Tillbaka