|
Samtal pågår för er som är ofrivilligt barnlös på grund av någon allvarlig sjukdom. För er som av medicinska eller kroppsliga skäl inte kan eller bör genomgå en graviditet.
Namn: Åsa
Skickat: 2010-02-10 14:16
|
Har varit gravid 3 gånger tre missfall alla har jag varit tvungna att
skrapa bort. Har svår endo och har nu också fått tre miyomer som växer inne
i livmodern. Min tid är nu ute blir inga barn, väntar på operation att ta
bort allt. Det går inte att beskriva min sorg. Åsa |
|
Namn: Lilla_jag
Skickat: 2009-02-15 19:20
|
Veronica: Ah, det är skönt att slippa hypothyreos, diabetes och allt annat
man kan få. =P Ja, klart att han själv ska vilja också! Och det kommer han
säkert vilja snart också. =)
Kram kram |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2009-02-13 15:54
|
Ok..skönt å slippa det. Nä diabetes har jag inte hellet. Jag har ju inte
ättit tabletterna så länge. Men tycker fortfarande att kroppen känns lite
"trög" Men men...får se hur det blir. Man kanske inte har rätt dos.
Jo, vi får se hur det går med övertalandet. Jag vill ju att han ska vilja
själv oxå. Inte bara för min skull.
Hehe..ok, hoppas det gick bra.
Ha en bra helg. Kram |
|
Namn: Lilla_jag
Skickat: 2009-02-13 07:19
|
Hej! Ok, vad synd att du fått problem med sköldkörteln! Men med tabletterna
så märker du väll ingenting av det? Än har jag klarat mig från både det och
högt HBa1c (altså diabetes) som dem ju kollar varje år. =)
Ok, så han är så pass gammal ändå, då förstår jag att du vill börja komma
igång. Men du kommer nog lyckas övertala honom tillslut! =D
Ne nu ska jag iväg och visa några vakter på fängelset, där jag har
praktik, hur man tar blodtryck o puls. :P
Kram |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2009-02-12 22:50
|
Lilla jag:
Låter lite som mig du beskriver. Jag var oxå runt 11 när jag fick reda på
det. Och följde inte min längdkurva så mina föräldrar ville få det
uppkollat. Jag fick ta sprutor oxå varje dag i några år. Men inget som jag
heller"plågades" av. Mina närmaste kompisar visste. Jag tyckte då inte att
det var nån stor grej. Då är den här barngrejen större. Själva sjukdomen i
sej har jag inte lidit av anser jag. Men jag har fått problem med min
sköldkörtel för ca ett halvår sen så äter nu levaxin. Men förrutom det har
jag mått bra. Min sambo är 41...så han kan ju inte vänta hur länge till som
helst med barn.
Haha...bra att du kan skämta om det;-)
Sköt om dig. Kramar |
|
Namn: Lilla_jag
Skickat: 2009-02-12 06:35
|
Veronica: Oj bara 25%? Kanske dags att ställa sig i adoptionskö eller
skaffa hund på en gång. =/ Aha så han vill inte ha barn? Hur gammal är han?
Han kan ju hinna ändra sig. =)
JAg fick reda på att jag hade turnes när jag var runt 11-12. Nån gång
6an-7an. Eftersom jag var så kort o inte följde min längdkurva bad mina
föräldrar min skolsyster att skicka remiss till barnmottagningen på
sjukhuset. Tycker inte det varit nått särskilt att växa upp med det. Visst,
jobbigt med injektionerna varje dag, men jag är inte stickrädd utan tyckte
mest det var spännande med sprutor, JAg är konstig ,jag vet. ;P Och sen en
hel del besök på barnmottagningen. Ingen av mina vänner vet om att jag har
turnes, utan jag sa bara att jag fick ta sprutorna för att jag var kort.
Jag tycker inte det är en stor grej, jag känner mig normal. Hur tyckte du
det var att växa upp med det? Ska iväg på praktik nu! Ha en bra dag! =)
Kram |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2009-02-09 21:46
|
Jo, klart, du har gott om tid på dig=) Jo, tycker det är lite med bara ett
försök. Men man får väl flytta om inte annat;-)Jag är inte säker men hört
nånstans kring 25% av gångerna blir man gravid. Så det är ju inte så
jättehöga odds. Hehe...förlossningar är kanske inte nåt man ser fram emot
men barnet måste ju ut på ett sätt eller annat=) Men det är som du säger,
inget fel på att adoptera heller. Jag tror man tar till sig barnet ändå.
Jag har en sambo sedan 3 år tillbaka. Men han är inte så himla pigg på barn
så vi får väl se hur det blir.
Hur har du tyckt det har varit att växa upp med turners? När fick du reda
på det?
Kramar |
|
Namn: Lilla_jag
Skickat: 2009-02-08 22:07
|
Veronica: Haha Ja, jag är 23. =) Så har ju fortfarande ett par år på mig
att hitta ¨den rätta¨, om han nu finns nån stans där ute. =P Och börja
fundera på barn. Men ändå. Ok, 1 provrörsbefruktning bara? Hur stor är
chansen att den lyckas? Men adoption är ju inte heller fel. Man får ett
supergulligt barn att ta hand om och gör en riktigt god gärning! =) Jag
läser till sjuksyrra och var med på en forlossning under en praktik, och
efter det har jag bestämt mig för kejsarsnitt eller adoption. ;P Haha neda,
men ett adopterat barn blir nog precis som ett eget!
Har du föresten pojkvän eller du kanske till och med är gift? =)
Kram |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2009-02-03 08:57
|
Lilla_jag: Bra koll jag har då...Haha...såg att du skrivit att du var 23
nu. Här i Norrbotten där jag bor får man 1 provrörsbefruktning gratis men
jag vet att det är olika inom olika landsting. Din läkare borde ha koll så
fråga henne/honom.
Kram |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2009-02-03 08:54
|
Lilla_jag! Kul att du skrev tillbaks=) Jag har inte barn men jag skulle
hemskt gärna vilja ha nån dag. Inte så givet med våran sjukdom. Men jag
skulle vilja göra ett försök iallafall innan man "ger upp" Det måste ju bli
via provrörsbefruktning om man inte väljer att adoptera. Jag har inte
heller några yttre symtom och jag svarade väldigt bra på tillväxthormonet
så är hela 162 cm lång. Så förrutom min barnlöshet lider jag inte av min
sjukdom.
Hur gammal är du?
Kram Veronica |
|
Namn: anna
Skickat: 2009-02-01 10:20
|
Hej!
Jag ar en svensk kvinna i 23 ars aldern som har medborgarskap i oceanen.
Jag har tidigare varit surrogatmamma och skulle garna vara det igen. Jag
onskar ett litet arvode men ar inte omojlig!
Om nagon ar intresserad kan ni hora av er har i forumet sa mailar jag lite
info om mig sjalv! |
|
Namn: Lilla_jag
Skickat: 2009-01-30 08:03
|
Veronica: Hej! Jo det är turners. Har inga andra symptom från det förutom
att jag bara är 153 cm lång, villket inte gör mig så mycket, och att jag
tror att jag inte producerar egna ägg, har för mig att en läkare nån gång
sa att det fanns en chans till det men vad brydde jag mig om sånt när jag
var i 12-13års åldern? =P så jag minns inte om jag gör det eller inte, men
jag betvivlar det. Har du funderat på konstgjord befruktning, eller kanske
du till och med har barn?
Kram |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2008-12-18 14:18
|
Lilla_jag: Hej! En liten fråga...läste att du hade ett "syndrom". Jag
undrar om det är Turners syndrom? För det har nämligen jag och producerar
inte heller egna ägg. Är 26 år.
Kram |
|
Namn: A
Skickat: 2008-12-07 10:11
|
Lilla_jag: För att få hjälp att bli gravid måste man vara ett par i
Sverige. Landstinget kan hjälpa till med donerade ägg, men då måste vara
gift eller sambo, då man inte kan få både ägg och spermier. Generellt ska
man ha försökt skaffa barn i ett år på egen hand, men vet du att du inte
producerar några ägg kan det väl inte gälla dig. |
|
Namn: Lilla_jag
Skickat: 2008-11-27 12:06
|
Hej! Jag har ett syndrom som gör att jag inte producerar några egna ägg och
jag äter östrogrentabletter. Jag är än så länge bara 23 år och vill inte ha
barn förän jag är typ 30, men jag är singel o tänker att tänk om jag inte
hittar den ¨rätta¨ att skaffa barn med ( som jag antar att landstinget vill
för att få genomgå en insemination). Jag menar, andra kan ju faktiskt se
till att ha en one night thing om de verkligen vill ha barn men det kan
inte jag, så då kanske jag måste gå barnlös hela livet? eller? någon som
har någon koll på landstingets policy kring detta?
MVH // Jag |
|
Namn: CF
Skickat: 2007-09-25 17:17
|
Anne...jo, den står jag alltid på för min sjukdom. Har till och med prövbat
med extra, men det hjälper inte : ( |
|
Namn: anne
Skickat: 2007-09-11 21:29
|
CF har du provat bisolvon som är slemlösande vid hosta? Det finns kvinnor
av samma problem som du och provat den och blivit gravida. Vissa kvinnor
har tjock slem och den är ju slemlösande över hela kroppen dvs alla
slemhinnor. |
|
Namn: CF
Skickat: 2007-08-23 16:02
|
Varför ska det vara så svårt att få den rätta hjälpen, bara för att man är
sjuk ?
Mvh en deppig cf |
|
Namn: Anna
Skickat: 2007-07-08 14:00
|
Vickan: Min mamma äter också östrogenbortagande medcicin för att
bröstcancern inte ska komma tillbaka.
Som du säkert redan vet så är biologiska barn inte att tänka på. Väljer
man det med den här formen av bröstcancer så kan man ju i princip räkna med
att få cancern tillbaka - och då hamnar man i en långt värre situation, med
eller utan barn.
Adoption är nog det enda alternativet som kan komma att fungera för er.
Men då krävs det att ni har ett positivt läkarintyg från den läkaren som du
har för cancern. Han/hon måste tro på att du kommer att bli frisk, att din
prognos ser bra ut helt enkelt.
Landet Kina hade varit ett bra alternatyiv för er förut då de i regel
godkände sökande som haft cancer kort innan ansökan om adoption. Men nu har
de stängt den möjligheten. Vietnam skulle kunna fungera på er, men då är
det brottom. Vietnam ha nämligen väldigt långa köer och man kan få räkna
med att vänta 3 år på barn därifrån från det att man börjar hemutredning.
Dock kan man ju alltid vara öppen för barn med speciella behov, tex läpp
och gomspalt. Då brukar det gå mycket fortare.
Även om adoption kanske inte känns helt rätt för er så tycker jag ändå att
ni ska ta er en närmare titt på det. Många ändrar sig med tiden och är, då
de får sitt barn, så glada över det.
Den här sidan är gjord av en familj som har adopterat två flickor från
Kina:
http://gthomasson.tripod.com/
En annan familj som hämtat en son från Vietnam:
http://www.famkarlsson.net/
Ytterligare en familj med barn från Vietnam:
http://lotta45.tripod.com/adoption.htm
Önskar er all lycka med vad ni än gör! |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2007-06-25 22:40
|
Hej vickan! Jag är inte i samma situation som du men jag äter oxå östrogen
för att få "konstgjord" mens å rensa min kropp...har ingen egen naturlig
mens=/ Min längtan efter barn är oxå stor. Hur man överlever? Ja, hoppet är
ju det sista som överger en säger dom ju. Mitt enda hopp är en förstående
pojkvän och adoption eller äggdonation.
Sköt om dig// Kramar Veronica |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2007-06-15 23:46
|
Sara: Jag producerar inte heller egna ägg p.g.a en sjukdom...men inte så
allvarlig som leukemi. Jag är snart 25 och tycker som du att när jag va
yngre brydde jag mig inte men nu känns det jättejobbigt=/ Jag har sambo men
han är inte så sugen på barn så vi får se vad som händer i framtiden men
barn skulle verkligen vara en fin gåva att få!! Sköt om er alla! Kram |
|
Namn: Sma
Skickat: 2007-04-29 17:50
|
Tack Lollo!
Jag förstår att det är ett stort beslut att bli äggdonator och tänker att
det är en otroligt fin sak att göra för någon annan. |
|
Namn: Lollo
Skickat: 2007-04-14 23:53
|
Tack Sma och Sara! Jag har anmält mig som äggdonator för att hjälpa dem som
är i er situation. Det är inget lätt beslut, att "göra någon annan gravid",
men när jag läser om era våndor känner jag att det är rätt. Och du, Sma, om
du inte har någon fysisk sjukdom borde du ju ha goda möjligheter att bli
gravid med äggdonation. När du väl håller ditt lilla barn i famnen känns
nog frågan om varifrån ägget kom betydelselös. Lycka till på
fertilitetskliniken! |
|
Namn: Sara
Skickat: 2007-04-13 14:35
|
Jag kan nog säga att pga av en allvarlig sjukdom (leukumi) när jag var 17
jag fick strålning och det resulterade i att jag inte har ngn egen
produktion av ägg. Ibörjan kändes det inte som ngt problem men nu så vill
jag jättegärna ha ett eget barn! Såg en tjej på Tv som själv hade skaffat
sig ett eget barn som hon uppfostrade själv, då tändes mitt hopp och jag
funderar på att själv försöka! Skriv gärna om ngn har liknade erfarenheter!
/ Lycke till alla! |
|
Namn: Stina
Skickat: 2007-03-24 11:21
|
Hej!
Destina.. att det inte finns några spermier i sädesvätskan behöver inte
betyda att det inte finns... Dom kan ju gå in i testikeln och bitestikel
och kolla.. har inte läkarna sagt nåt om det??? Heter PESA eller TESA..
tror jag!!
Lycka till! |
|
Namn: Destina
Skickat: 2007-03-23 23:16
|
Hej! Jag behöver hjälp, är det någon som kanske är i samma situation som
jag är i? Jag och min man har efter en tids utredning fått veta att vi inte
kan få barn :( Han sägs inte ha några spermier i sädesvätskan...verkar inte
bero på någon sjukdom. Inte vad vi vet i alla fall. Vi håller på att bli
galna. Vad ska man göra??? Snälla någon som känner igen sig? |
|
Namn: Sma
Skickat: 2007-03-05 16:53
|
Jag har nyligen hittat hit. Jag undrar om det finns någon här vars
situation liknar min. Jag känner mig just nu så ensam med detta.
För snart tre år sedan fick jag reda på att jag bär på en ärftlig sjukdom.
Den har uppstått genom en mutation hos mig så jag är ensam om den i min
släkt, men den ärvs alltså vidare från mig. Direkt när jag insåg det här
bestämde jag mig för att inte försöka få "genetiska" barn eftersom de
skulle ha 50% risk att få sjukdomen. Jag hade då inte funderat så mycket på
det här med barn, var då 23 år, men det var som att jag då gick från att
vara frivilligt barnlös till att vara ofrivilligt barnlös. Allt kändes
plötsligt så förvirrat. Numera är min längtan efter barn ganska stor och
jag delar denna längtan med min man. Vi har bestämt oss för att pröva med
äggdonation, vi har en tid för detta om ca 2 mån. Men jag känner mig
fortfarande vilsen i allt detta. Undrar om det finns några här vars
situation liknar min och hur ni har hanterat detta - praktiskt och
känslomässigt? |
|
Namn: Nillan
Skickat: 2007-02-28 22:59
|
Hej alla,
Jag vill bara säga att vad ni än går igenom och vilka problem ni än har,
prata med varandra..
Jag och min kille har aldrig haft det problemet, dock har vi försökt att
få barn under många många år. När vi till slut sökte hjälp fick vi veta att
min tidigare brustna blindtarm (som jag hade vi 11 års ålder) gjort att vi
inte "kan få till det" på natuligt sätt.
När jag då berättade detta för mina föräldrar visade det sig att de då
visste att detta kunde bli ett problem för mig (oss) i framtiden.
Jag vet min mamma o pappa aldrig har kunnat tala med mig eller min syster
om dessa typer av frågor, och det är något som sårar mig sååå mycket nu i
vuxen ålder.. Även om det är något som jag önskar att jag fått veta lite
tidigare, har även jag svårt att tala om dessa känslor.. Sååå den dag jag
blir själv blir mamma, kommer jag ALLTID att tala med mina kära o nära..
Kram till er alla. |
|
Namn: maran
Skickat: 2007-02-13 13:37
|
Fia!
Jag tycker att var och en som skriver på detta forum har rätt att avgöra
själv vad som är allvarlig sjukdom och inte!!!Jag har svårt att förstå vad
du ifrågasättet och varför.
LYCKA TILL ALLA SOM KÄMPAR OCH LÄNGTAR!
Kram! |
|
Namn: -80
Skickat: 2007-01-25 18:53
|
Jag är 26 år och fick ett barn för ett halvår sedan, hon dog efter en månad
på sjukhuset. Jag och min man har nu fått veta att vi är frika anlagsbärare
av samma muskelsjukdom och denna sjukdom fick vår flicka. Jag blev gravid
första månaden vi försökte och graviditeten var perfekt, ingen anade oråd.
Hon föddes med kjejsarsnitt för att hon låg i säte. Hon kunde aldrig andas
sjäv utan hade respirator. Men hon var den sötaste bebisen som fanns och
hennes ögon var så fina och kloka. Snacka om plötslig och allvarlig
sjukdom. |
|
Sida: 1 2
|