|
Samtal pågår för er som är ofrivilligt barnlös på grund av någon allvarlig sjukdom. För er som av medicinska eller kroppsliga skäl inte kan eller bör genomgå en graviditet.
Namn: CF
Skickat: 2007-09-25 17:17
|
Anne...jo, den står jag alltid på för min sjukdom. Har till och med prövbat
med extra, men det hjälper inte : ( |
|
Namn: anne
Skickat: 2007-09-11 21:29
|
CF har du provat bisolvon som är slemlösande vid hosta? Det finns kvinnor
av samma problem som du och provat den och blivit gravida. Vissa kvinnor
har tjock slem och den är ju slemlösande över hela kroppen dvs alla
slemhinnor. |
|
Namn: CF
Skickat: 2007-08-23 16:02
|
Varför ska det vara så svårt att få den rätta hjälpen, bara för att man är
sjuk ?
Mvh en deppig cf |
|
Namn: Anna
Skickat: 2007-07-08 14:00
|
Vickan: Min mamma äter också östrogenbortagande medcicin för att
bröstcancern inte ska komma tillbaka.
Som du säkert redan vet så är biologiska barn inte att tänka på. Väljer
man det med den här formen av bröstcancer så kan man ju i princip räkna med
att få cancern tillbaka - och då hamnar man i en långt värre situation, med
eller utan barn.
Adoption är nog det enda alternativet som kan komma att fungera för er.
Men då krävs det att ni har ett positivt läkarintyg från den läkaren som du
har för cancern. Han/hon måste tro på att du kommer att bli frisk, att din
prognos ser bra ut helt enkelt.
Landet Kina hade varit ett bra alternatyiv för er förut då de i regel
godkände sökande som haft cancer kort innan ansökan om adoption. Men nu har
de stängt den möjligheten. Vietnam skulle kunna fungera på er, men då är
det brottom. Vietnam ha nämligen väldigt långa köer och man kan få räkna
med att vänta 3 år på barn därifrån från det att man börjar hemutredning.
Dock kan man ju alltid vara öppen för barn med speciella behov, tex läpp
och gomspalt. Då brukar det gå mycket fortare.
Även om adoption kanske inte känns helt rätt för er så tycker jag ändå att
ni ska ta er en närmare titt på det. Många ändrar sig med tiden och är, då
de får sitt barn, så glada över det.
Den här sidan är gjord av en familj som har adopterat två flickor från
Kina:
http://gthomasson.tripod.com/
En annan familj som hämtat en son från Vietnam:
http://www.famkarlsson.net/
Ytterligare en familj med barn från Vietnam:
http://lotta45.tripod.com/adoption.htm
Önskar er all lycka med vad ni än gör! |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2007-06-25 22:40
|
Hej vickan! Jag är inte i samma situation som du men jag äter oxå östrogen
för att få "konstgjord" mens å rensa min kropp...har ingen egen naturlig
mens=/ Min längtan efter barn är oxå stor. Hur man överlever? Ja, hoppet är
ju det sista som överger en säger dom ju. Mitt enda hopp är en förstående
pojkvän och adoption eller äggdonation.
Sköt om dig// Kramar Veronica |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2007-06-15 23:46
|
Sara: Jag producerar inte heller egna ägg p.g.a en sjukdom...men inte så
allvarlig som leukemi. Jag är snart 25 och tycker som du att när jag va
yngre brydde jag mig inte men nu känns det jättejobbigt=/ Jag har sambo men
han är inte så sugen på barn så vi får se vad som händer i framtiden men
barn skulle verkligen vara en fin gåva att få!! Sköt om er alla! Kram |
|
Namn: Sma
Skickat: 2007-04-29 17:50
|
Tack Lollo!
Jag förstår att det är ett stort beslut att bli äggdonator och tänker att
det är en otroligt fin sak att göra för någon annan. |
|
Namn: Lollo
Skickat: 2007-04-14 23:53
|
Tack Sma och Sara! Jag har anmält mig som äggdonator för att hjälpa dem som
är i er situation. Det är inget lätt beslut, att "göra någon annan gravid",
men när jag läser om era våndor känner jag att det är rätt. Och du, Sma, om
du inte har någon fysisk sjukdom borde du ju ha goda möjligheter att bli
gravid med äggdonation. När du väl håller ditt lilla barn i famnen känns
nog frågan om varifrån ägget kom betydelselös. Lycka till på
fertilitetskliniken! |
|
Namn: Sara
Skickat: 2007-04-13 14:35
|
Jag kan nog säga att pga av en allvarlig sjukdom (leukumi) när jag var 17
jag fick strålning och det resulterade i att jag inte har ngn egen
produktion av ägg. Ibörjan kändes det inte som ngt problem men nu så vill
jag jättegärna ha ett eget barn! Såg en tjej på Tv som själv hade skaffat
sig ett eget barn som hon uppfostrade själv, då tändes mitt hopp och jag
funderar på att själv försöka! Skriv gärna om ngn har liknade erfarenheter!
/ Lycke till alla! |
|
Namn: Stina
Skickat: 2007-03-24 11:21
|
Hej!
Destina.. att det inte finns några spermier i sädesvätskan behöver inte
betyda att det inte finns... Dom kan ju gå in i testikeln och bitestikel
och kolla.. har inte läkarna sagt nåt om det??? Heter PESA eller TESA..
tror jag!!
Lycka till! |
|
Namn: Destina
Skickat: 2007-03-23 23:16
|
Hej! Jag behöver hjälp, är det någon som kanske är i samma situation som
jag är i? Jag och min man har efter en tids utredning fått veta att vi inte
kan få barn :( Han sägs inte ha några spermier i sädesvätskan...verkar inte
bero på någon sjukdom. Inte vad vi vet i alla fall. Vi håller på att bli
galna. Vad ska man göra??? Snälla någon som känner igen sig? |
|
Namn: Sma
Skickat: 2007-03-05 16:53
|
Jag har nyligen hittat hit. Jag undrar om det finns någon här vars
situation liknar min. Jag känner mig just nu så ensam med detta.
För snart tre år sedan fick jag reda på att jag bär på en ärftlig sjukdom.
Den har uppstått genom en mutation hos mig så jag är ensam om den i min
släkt, men den ärvs alltså vidare från mig. Direkt när jag insåg det här
bestämde jag mig för att inte försöka få "genetiska" barn eftersom de
skulle ha 50% risk att få sjukdomen. Jag hade då inte funderat så mycket på
det här med barn, var då 23 år, men det var som att jag då gick från att
vara frivilligt barnlös till att vara ofrivilligt barnlös. Allt kändes
plötsligt så förvirrat. Numera är min längtan efter barn ganska stor och
jag delar denna längtan med min man. Vi har bestämt oss för att pröva med
äggdonation, vi har en tid för detta om ca 2 mån. Men jag känner mig
fortfarande vilsen i allt detta. Undrar om det finns några här vars
situation liknar min och hur ni har hanterat detta - praktiskt och
känslomässigt? |
|
Namn: Nillan
Skickat: 2007-02-28 22:59
|
Hej alla,
Jag vill bara säga att vad ni än går igenom och vilka problem ni än har,
prata med varandra..
Jag och min kille har aldrig haft det problemet, dock har vi försökt att
få barn under många många år. När vi till slut sökte hjälp fick vi veta att
min tidigare brustna blindtarm (som jag hade vi 11 års ålder) gjort att vi
inte "kan få till det" på natuligt sätt.
När jag då berättade detta för mina föräldrar visade det sig att de då
visste att detta kunde bli ett problem för mig (oss) i framtiden.
Jag vet min mamma o pappa aldrig har kunnat tala med mig eller min syster
om dessa typer av frågor, och det är något som sårar mig sååå mycket nu i
vuxen ålder.. Även om det är något som jag önskar att jag fått veta lite
tidigare, har även jag svårt att tala om dessa känslor.. Sååå den dag jag
blir själv blir mamma, kommer jag ALLTID att tala med mina kära o nära..
Kram till er alla. |
|
Namn: maran
Skickat: 2007-02-13 13:37
|
Fia!
Jag tycker att var och en som skriver på detta forum har rätt att avgöra
själv vad som är allvarlig sjukdom och inte!!!Jag har svårt att förstå vad
du ifrågasättet och varför.
LYCKA TILL ALLA SOM KÄMPAR OCH LÄNGTAR!
Kram! |
|
Namn: -80
Skickat: 2007-01-25 18:53
|
Jag är 26 år och fick ett barn för ett halvår sedan, hon dog efter en månad
på sjukhuset. Jag och min man har nu fått veta att vi är frika anlagsbärare
av samma muskelsjukdom och denna sjukdom fick vår flicka. Jag blev gravid
första månaden vi försökte och graviditeten var perfekt, ingen anade oråd.
Hon föddes med kjejsarsnitt för att hon låg i säte. Hon kunde aldrig andas
sjäv utan hade respirator. Men hon var den sötaste bebisen som fanns och
hennes ögon var så fina och kloka. Snacka om plötslig och allvarlig
sjukdom. |
|
Namn:
Skickat: 2007-01-16 13:20
|
Nedsatt spermieantal är väl inte hela världen? Det finns dom som inte har
några alls. |
|
Namn: Fia
Skickat: 2007-01-07 21:02
|
Allvarlig sjukdom? Finns här någon som faktiskt har en allvarlig sjukdom? |
|
Namn: barnlös i stan
Skickat: 2007-01-04 22:10
|
Jag har varit sambo i åtta år, vi fick reda på att min sambo har nedsatt
spermie antal, vi har gjort ett inseminationsförsök som misslyckades, vi
får väll gå igenom en ICSI ivf med egna pengar eftersom landstinget inte
betalar oss. |
|
Namn: Veronica
Skickat: 2007-01-04 18:27
|
Jag o min pojkvän vill gärna ha barn, men jag vågar helt enkelt inte att
bli gravid. Jag är 30 år gammal, men har stora problem med min fysiska
hälsa. Detta är dock inte det enda utan jag kan också ha
fertilitetsproblem. Jag är opererad för cystor på äggstockarna vid två
tillfälle och vid andra operationen miste jag min ena äggstock. Läkarna
fick avlägsna tre cystor på den andra äggstocken, men lyckades rädda delar
av den. Läkarna tror att denna ska fungera. Vid sista kontrollen misstänkte
läkaren en ny cysta på ca 2 cm på den äggstocken jag har kvar. Egentligen
skulle jag behöva bli gravid fortast möjligt, men jag har precis fått
diagnosen fibromyalgi. Denna sjukdom har jag fått genom att jag inte tar
upp all näring från maten. Jag har under en längre tid haft kalcium-,
järn-, B12 brist. När jag i somras gjorde en fettsyreanalys var denna
riktigt dålig. Jag hade till o med för lågt kolestrol, något som inte
egentligen existerar i länder som Sverige. I dagsläget har jag extremt
dålig fysik o kan max bära 5 kg. Men trots att jag "bara" är 30 år har jag
inte tid på mig att vänta med att bli gravid tills jag mår bättre. Risken
är att längtan efter barn tar över o att jag tar ett dumdristigt beslut o
blir gravid. Sedan står jag 9 månader senare o kan inte bära mitt eget
barn. Usch..., vilket negativt meddelande detta blev, men jag vet inte hur
jag ska göra. Fast min sambo längtar enorm mkt efter barn, så låter han
beslutet vara mitt, eftersom det trots allt är jag som ska vara gravid o
det är jag som inte mår bra. |
|
Sida: 1
|