|
Här kan ni som testat positivt och ni som kommit en bra bit in i graviditeten utbyta erfarenheter. Ni som äntligen fått era efterlängtade barn kan gärna flytta över till forumet med samma namn.
Länk till gamla forumet
Namn: Linda
Skickat: 2010-02-19 10:20
|
Ella: Stort grattis till dig också. Vad roligt att ni redan är gravida med
ett syskon! 1 år och 9 månader imellan är ju ganska så tätt. Vi har ju 2 år
och 7 mån mellan grabbarna, och jag kände lite dåligt samvete för den stora
killen när lillkillen kom. Allra helst som lillebror hade kolik och mest
skrek hela tiden... Å andra sidan är ju den tuffa småbarnstiden så himla
kort. Och jag tror och hoppas att barnen kommer att ha mycket glädje av
varandra framöver då det inte är så hemskt många år imellan dom. Och visst,
vi HAR drömt om att få en jättestor familj, men valt att lägga ner de
planerna bland annat på grund av ekonomiska skäl (bara lillebror kostade
100 000 kr). Därför känns det förstås helt fantastiskt om detta skulle gå
vägen! Tänk att få en liten guldklimp till någon gång i oktober :-). I
sådana fall har vi blivit välsignade med 3 barn på knappt 4,5 år. Känns så
mycket större än att vinna högsta vinsten på lotto!!!
Annars mår grabbarna bara bra. Jag har jobbat i tre veckor nu så båda
grabbarna går på dagis. Faktiskt kul att vara tillbaka på jobbet, även om
jag gärna hade velat vara hemma längre (även detta en ekonomisk fråga
tyvärr).
Känns tråkigt att läsa om dina cellförändringar. Och det är ju lätt för
mig att säga som inte är i din situation; Men försök att inte ta ut några
dåliga nyheter i förskott. Njut av er lilla tjej och av bebisen i magen.
Jag håller alla tummar!
Kram Linda |
|
Namn: Clara
Skickat: 2010-02-18 20:24
|
v 4-8:
Anna (1:a IVF) Bf september 2010
V. 9-12:
Pärlan (1:a FET) BF 1/09/2010
V.13-16:
Charlie (2:a icsi) 17/8/2010
Ella (1a FET) BF 3.8.2010
Klara (5e IVF) BF 24.08.2010
V.17-20:
V.21-24
Villemo BF 24/6 2010
V.25-28
Sara-35 (2:a ET/FET), BF 10/5 2010
V.29-32:
Rara sara BF 2/5 2010
Clara (7:e ET/FET, icsi), BF 13/5 2010
V.33-36:
gita BF 23/2
Ängelen IVF nr 1 tvillingar BF 14/2
V.37-40:
Linn (insem. bf 29/12)
Rädd-haren, insemination nr 3, BF mars |
|
Namn: Ella
Skickat: 2010-02-18 13:07
|
Linda: Men HEJ Linda, vad himla skoj att se dig här igen! Ett STORT GRATTIS
till graviditeten! Det är ju fantastiskt! Jag kommer ihåg att du sa att du
och din man drömde om en stor familj men att ni inte skulle ha råd med fler
IVF försök, och så blir ni gravida på normalt sätt, det är ju otroligt! Hur
är det med pojkarna? Vi blev gravida igen efter ett FET och om allt går bra
så kommer det vara 1 år o 9 månader emellan dom. Är lite skraj inför hur
mycket jobb det kommer att bli eftersom jag tycker det har varit ganska
tufft med bara en, men jag antar att det på ett sätt blir lättare eftersom
man har lite erfarenhet nu. Kul ska det bli iallafall. Vore jätteroligt om
du skrev igen! Ha det så bra o lycka till nu! Kram
Klara, skönt att du känner dig bättre! Gjorde läkarbesöket er lugnare?
Grattis fru Sara!
Tack alla som stöttat och stöttar mig i min cellförändringsmardröm. Jag
försöker att hålla tankarna borta, men det är svårt. På dagarna går det
bra, men jag vaknar ibland på nätterna och då börjar jag tänka negativt och
gråter o kan inte sova.Nu har en vecka gått, 3 till to go. Innan jag fick
min dotter så tänkte jag ibland att om något skulle gå åt pipsvängen så
hade jag iallafall levt mitt liv till fullo, men efter att jag fick min
dotter så har jag så ofta tänkt att jag vill leva tills jag är 100 år. Jag
vill leva så länge jag bara kan så att jag får följa min dotter igenom
livet så länge det går. Men usch vad sentimental jag blev nu då...det
kommer ju att gå BRA! Dags att sluta.
|
|
Namn: Rädd-haren
Skickat: 2010-02-17 23:04
|
Gaaaa, skrev precis ett långt inlägg som försvann.
Men Klara: Utböling för att vi inte gjorde ivf. Vi lyckades på en
insemination. Inte lika hard core, inte tillnärmelsevis lika många sprutor.
Skönt att du är positiv och att det känns bra!
Vilken bajsdag när det kommer till os. Allt har gått åt pipsvängen. Jag är
bara glad att inte bf är närmre i tiden än vad det är. Jag kan tänka mig
att os-spänningen motsvarar ungefär att bli jagad av vargar på hormon-nivå.
Alltså - bäbis vågar sig aldrig ut.
Sen har jag börjat fundera på en till sak. Om man inte har haft sex på
åtta miljarder år, kan slidan ha vuxit igen då... Moahaha! |
|
Namn: AnnaK
Skickat: 2010-02-17 22:09
|
Vet att en del inte vill att vi som fått barn ska skriva här, men vill bara
gratulera till nyblivna frugan! Grattis grattis! Vill också se dig som
brud, vi kanske kan jämföra våra brudmagar? kaktusbrallan@hotmail.com
Väntar på er på andra sidan!
|
|
Namn: Klara
Skickat: 2010-02-16 21:51
|
Säger som Rädd-haren, här var det verkligen många och roliga inlägg sedan
sista kiket ;)
Tack för alla lugnande ord. Läkaren var bra och jag känner mig lugnare nu
än förr... och sen är det ju som det är. Vi ska ju ändå behålla barnen what
so ever.
Börjat med Hemofer eller vad järntabletterna nu heter. De ska vara lite
skonsammare mot magen. Vi får se, än så länge har jag bara tagit 6 doser,
glömmer ibland :-) Har inte känt av nåt speciellt än. Väldigt märkligt
eftersom min mage är sååå galen. Igår åt jag ett äpple (big NONO) och jag
blev så gasig att jag själv fick problem att andas. Haha tur att mannen är
förkyld. Han protesterade inte en endaste gång, och det brukar han göra.
Vareviga gång man "råkar" lägga en rökridå eller två :)
Rädd-haren: på vilket sätt är du utböling? :-)
Sara-35: Grattis till en fin resa! Och grattis till ringen! Härligt!
Pärlan: grattis till meningarna :) Choklad låter som en riktigt bra
present! Själv tjatade jag mig till ett par örhängen och sen fick jag
skylla mig själv för de passade inte. Hoppas ni får "bättre" siffror än vi
så du kan lämna det bakom dig sen. Nu har jag ju lugnat ner mig men ärligt,
jag hade aldrig gjort det igen om jag fått chansen att åka tillbaks i
tiden. Fast det kan jag ju inte :)
Har börjat kolla på gravidyoga och vattengympa. Måste börja röra på mig
mer regelbundet. Mina små korta promenader de dagar jag har energi räcker
inte längre känner jag. Börjar känna viss oro för hur ryggvärken kommer
utveckla sig om jag inte tar tag i det snart och börjar stärka upp mig
snarare än att sunka ner mig :) Har inte ätit nåt godis idag och ingen kaka
(eller semla heller). Rekord!
|
|
Namn: Rädd-haren
Skickat: 2010-02-15 21:01
|
Oj vad det händer saker här.
Så tråkigt att höra om din flat Dalkulla. Det är så sorgligt med hundar
som är ledsna, man kan inte förklara för dem vad som har hänt.
Klara: Det kommer säkert att gå bra, som sagt är ju risken väldigt väldigt
liten ändå. Hur gick det hos läkaren?
Hurra för fru Sara-35. Tänk att du har blivit fru. Jag väntar spänt på
bilder på min raddharen@gmail. Jag tar gärna alla typer av bilder, sälar,
vita puffar, aggresiva bröst och schäfrar! Och det är klart att det är bra
att röra sig när man är gravid, ja förutsatt att man inte har några
konstiga komplikationer förstås. Jag får alltid höra att jag ska äta järn
så nu har jag köpt Blutsaft, det är såååå gott. Vill bara äta järn hela
tiden fast jag håller mig till dagsdosen.
Det känns verkligen helt rubbat att vara på den sista anhalten. Vi har
köpt bilbarnstol nu, och bäddat barnsängen. Jag har köpt hem dextrosol till
förlossningen också. Massor av verkliga saker fast det är ändå så sanslöst
svårt att tänka sig att vi ska bli föräldrar. Jag blir alldeles darrig och
skakig i kroppen när jag tänker på det.
Linda: Välkommen tillbaka och grattis! Det är klart att du hör hit även om
ni lyckades själva denna gång. Jag är också en sån där utböling eftersom
jag inte heller har gjort ivf, men jag hänger mig fast ändå.
Pärlan: Härligt med presenter, då har han faktiskt ansträngt sig lite. Det
är ju jättebra! |
|
Namn: dalkulla
Skickat: 2010-02-15 17:23
|
Sara-35: Detta tillfälle kan man inte missa, så adressen är
dal.kulla@yahoo.se och snäääälla, jag vill ha en sälbild också. 77kg, som
om det vore något¨...... lugn kula, kanske ingen flat, hungrig, kan
definitivt vara flat. |
|
Namn: Sara-35
Skickat: 2010-02-15 14:57
|
Kullan, så tråkigt att höra om valparna! Det är hjärtskärande att se en tik
som bäddar eller mammar leksaker, hoppas det går över snart!
Bröllop och fest var fantastiska! Allt klaffade och vi lyckades till och
med vara närvarande i nuet och verkligen njuta av hela ståhejet. Det finns
massor med bilder, syrran har påpekat att jag ser ut som en säl på vissa. I
min vita päls och med hakan intryckt mot bröstet saknas det bara ett par
stora labbar att klappa med och tigga fisk. Får jag mailadresser så kommer
bilder, dock kanske jag av fåfänga skäl väljer lite snyggare bilder.
Flaten uppförde sig exemplariskt. Sf måttet ökade med 5 cm på bara några
veckor så det blev en riktigt ståtlig kula. Min flat är så snäll och
foglig, om jag retar den genom att picka där jag kände en rörelse får jag
på sin höjd ett pick tillbaka, sen flyttar den på sig. Är det en flat då
eller väntar jag något lugnare? Hungern är fortfarande påtaglig. Väger nu
77 kg. Kram! |
|
Namn: Dalkulla
Skickat: 2010-02-15 12:47
|
Sara-35: Grattis! Undrar så klart hur det var att bli fru? Och hur festen
osv var.... Vill sååååå gärna ha en bild.
Hoppas också att flatvalpen haft det bra, med skidåkning och allt! Av mina
flatvalpar blev intet. En enda valp som dog och fick snittas ut, haft en
jätte ledsen tik här som börjat bädda och leta valpar så fort min valp
pipit, sååå sorgligt att se, dessutom går hon med dumstrut på och får inte
följa på promenader, gissa om hon tycker att det är orättvist.
Kämpa på alla andra, både ni med synliga magar och de som ännu får nöja
sig med en extra valk eller illamående. |
|
Namn: Sara-35
Skickat: 2010-02-14 21:32
|
Hej alla!
Härligt att komma tillbaka från "smekvecka" och se att så mycket har hänt.
Räddis, du googlar fortfarande på sjukdomar läser jag, även om det inte
gäller dig den här gången. Sista anhalten på listan, helt galet!
Ella, gah! Jag får hjärtsnörp bara jag läser om ditt hemska läkarbesök.
"Bra" ändå att cellförändringen blivit upptäckt, nu gäller det bara att få
veta vad det betyder också, håller såklart alla tummar.
Klara, var inte orolig för dina siffror. Anledningen till att man över
huvudtaget pratar om gränser är att det finns en mikroskopisk riks för
missfall vid fostervattenprov. Därför har man lagt riskbedömningen efter
KUB för när det är värt att göra FVP på samma nivå, dvs fortfarande
mikroskopisk risk. Enkelt förklarat kan man säga att det med risken 1 på
240 föds 239 friska barn och ETT med kromosomavvikelse. Tänker man så är
det inte så farligt ens med risken 1 på 10.
Ni som är trötta, ta järn. Det har räddat mig de senaste veckorna. Förutom
huvudvärk blev jag trött och sur som fan. Lättirriterad och grinig. Det kan
yttra sig så, och då är det värt det att bajsa svart bajs ett tag. Värre
effekt än så på magen verkar det inte bli.
Jag har åkt slalom hela veckan. Med min vackra runda mage som är i v 28.
Det har gått helt kanon och jag blir lite sur på alla som blivit
förskräckta och bestämt avrått mig. Tänk om jag hade lyssnat på alla dumma
håll dig absolut stilla-råd, jag fått sen jag plussade. Då hade jag
förmodligen haft fler komplikationer vid det här laget än jag har nu. Rör
på er! Ät järn! Over and out. |
|
Namn: Pärlan
Skickat: 2010-02-14 18:27
|
Linda: Vilken solskenshistoria, alltid lika roligt att höra när det har
gått den naturliga vägen, när det är "dömt att misslyckas" enligt
läkarvetenskapen! Tror att spermierna bara har legat och laddat för att
visa att "nu j-vlar"! Grattis till er båda!
Klara: Du beskriver ju verkligen det som jag är orolig för ska hända - att
man ska få ett dåligt odds. Men jag frågade sist vilket som är det sämsta
odds man kan få - och det är 1 på 2, så jag utgår från det som värsta
scenario. Först då är det ju verkligen sannolikt att det inte går bra. Alla
resultat utöver det blir ju bara bättre. Men jag får väl se hur stursk jag
är på onsdag när vi har fått vårt resultat. Men jag vill göra det - även om
jag har hemskt svårt att tro att jag skulle kunna gå vidare med abort...
Lycka till imorgon, hoppas ni får en bra läkare!
Ella: Skönt att höra att middagen med kompisen fick dig att tänka på annat
en stund! Det behövde du!
Igår var jag hos en kompis som precis har fått barn. Fick en påse med
mammakläder hem. Känns jättekonstigt, samtidigt som jag känner att jag
knappt kan ha några av mina gamla kläder längre. Men än är det ingen snygg
mage, bara en väldigt fet bilring:-)
Imorgon är det 12 veckor prick - som jag har längtat efter den dagen!
Jag är också på bättre humör, kanske för att min tråkiga karl gav mig
choklad i alla hjärtans present och för att vi har kunnat prata flera
meningar. Livet blir så mycket lättare med mycket sömn, lite förståelse och
kärlek! |
|
Namn: Klara
Skickat: 2010-02-14 15:34
|
Hej tjejer idag är jag lite mindre pessimistisk än sist :) Och imorgon ska
vi till läkaren. Jag hoppas att det inte kommer vara någon domedagsprofet
utan snarare någon med lite positiv anda. Det skulle behövas. Om 1 på 240
är samma sannolikhet som % innebär det 0,4% och den ska vi nog lyckas att
inte pricka in.
Ella: tack för dina ord. Efter jag läst det du skrev gick jag in och
surfade lite på andra och det verkar generellt vara så att det ändå är
ganska bra odds att allt går bra.
Vi pratar rätt mkt om att vi ska ha barn. Det börjar kännas lite mer
verkligt. Kanske en början till glädje?
|
|
Namn: Linda
Skickat: 2010-02-13 13:31
|
Hej alla...
Kikar in en liten snabbis. Har hängt här en del genom åren då jag har två
fina pojkar genom ivf (ISCI). De är i dag snart 4 respektive 15 månader.
Min man har få och missbildade spermier så läkarna gav oss inget annat hopp
om att få barn än via den konstgjorda vägen. Döm därför om vår förvåning
när vi för två dagar sedan testade positivt på naturlig väg (!). Fattar
verkligen ingenting. Vi är så nöjda med våra fina pojkar och har aldrig ens
tänkt tanken på att gå igenom ännu en utdragen ivf-sväng för att få fler
syskon. Men när detta nu skedde är vi bara så oerhört lyckliga och glada,
även om vi vet att det är alldeles för tidigt att ta ut någonting i
förskott.
Kommer fortsättningsvis att hålla lite låg profil här inne då jag ju
egentligen inte hör hit denna gång. Men ni ska veta att jag ofta är inne
och läser och håller tummarna för er alla som kämpar här inne.
Over and out.
/Linda |
|
Namn: Ella
Skickat: 2010-02-13 13:19
|
Tack tjejer, vad gulliga ni är! Efter att ha gått i min egen värld igår och
funderat, så gick jag ut och åt med en god vän och vi pratade inget om
ämnet utan hade det bara kul o nu känner jag mig bättre. Ska inte oroa mig.
Håller med om att det är alldeles för lång väntan på svar, lite
tortyrliknande tycker jag. Jag vet inte vad det beror på, man kanske liksom
följer upp utvecklingen av cellerna för att se hur snabbt förändringarna
sker eller något liknande. Jaja, nu är det som det är och det är bara att
vänta.
Klara: Jag förstår att du är orolig, att ni inte var beredda på något
annat än att det skulle vara "bra". 1 på 240 är ju trots allt en liten risk
egentligen.Om man vänder på det och har en chans på 240 att vinna en
lägenhet i Stockholms innerstad, så sjuttsingen att man vinner alltså! Jag
har en kompis som fick 1 på 96 och hon kände sig jättelugn med det och
tyckte det var en jätteliten risk. Det var inte förrän senare hon förstod
att andra tyckte att det var en hög risk, just pga att sjukhuset satt upp
den där normen 200 som hög risk. Just att sjukhuset sätter en linje över
vad som är en hög risk är inte så bra tycker jag, praktiskt för sjukhuset
kanske men den skapar också onödig oro.Sen har jag en kompis som fick 1 på
160 och som gick vidare med fostervattensprov och som var sjuk av oro i
över 2 veckor tills de fick svar. Och hon hade inte ens velat göra abort om
det visade sig vara DS. Så den där gränsen som dom sätter kanske oroar mer
än den hjälper. Har ytterligare en kompis som hade ett lågt tal. Alla 3
fick för övrigt friska barn. Min syster fick dock en dotter med DS när hon
var 27 år, så det finns ju inga garantier för någonting. Men jag förstår
att du tycker det är jobbigt, att du ångrar dig. JAg skrev det här för att
försöka lugna dig, men vet inte om jag lyckades speciellt bra. Ville bara
trösta lite. Kram |
|
Namn: Charlie
Skickat: 2010-02-13 10:14
|
Pärlan, jag var också blek och kände mig yr för några veckor sen. Det
visade sig att jag hade lågt blodtryck och alltså helt normalt. Mår redan
mycket bättre, v.14 har varit en vändpunkt för mig. Inget illamående, kan
äta (nästan) all mat och känner mig piggare än någonsin :)
Klara, vi valde att inte göra NUPP och KUBB av precis den anledningen att
det bara är sannolikhet och inget säkert. Vi är bara 28 och hoppas på det
bästa! Mysigt att få se bebben :) vill också... Hoppas att allt går bra för
dig! Kram!
Ella, usch vilken upplevelse...tur att läkaren var bra att prata med dock.
Håller tummarna för dig att provet ser bra ut. Kram..
Igår pratade vi om föräldraledighet och förväntningar. Det slutade med att
jag grät (jäkla hormoner)...nåja vi verkar faktiskt vara ganska överrens
iaf :) |
|
Namn: Klara
Skickat: 2010-02-13 09:50
|
Hej tjejer,
igår var jag på UL. UL som jag har längtat efter och önskat så innerligt.
Och det var sååå fint. Allt såg normalt ut. Tills dess att vi gjorde Kub.
Varför gjorde vi Kubtestet? Ja ni, inte fan vet jag. Det jag vet är att jag
ångrar mig. Vi har sagt att vi ska spara barnet oavsett vad de ser. Så
varför? Kanske för att jag inte ska få glädjas alls under denna graviditet.
Och jag har berättat för ALLA jag känner och alla som orkar lyssna på mig
att vi skulle på UL igår. Så ALLA frågar hur det har gått. Det gick inge
bra. På det stället vi gick på ska man ha över 300 för att det ska "vara
bra". Allt handlar ju om sannolikheten för att det skulle kunna vara nåt
stort fel så som att det finns ett kromosompar med tre kromosomer i el ett
par som inte är ett par för att den ena fattas. I det ena fallet finns
sannolikheten att det blir ett barn med ds och i det andra att det blir så
skadat att det oftast leder till missfall. Vi fick siffran 240. Jag hade
inte räknat med att hamna under 300. Efter alla turer och allt vi har varit
med om fanns det liksom ingen beredskap för ytterligare oro. Men där lurade
jag mig nåt enormt. Nu har jag oro och dessutom har vi problem att prata om
det. Igår gick det inte alls, men idag har det varit lite bättre. Samtidigt
strömmar SMS in. Hur gick det igår? Ingen förväntar sig nåt annat än det
var underbart. Och jag kräks på alla kommentarer som kommer att komma som
ska peppa eller "förstå". Blä sicken dag. På måndag har vi tid hos en
läkare för att prata om detta. Just att vi fick en tid så snabbt får mig
att nästan må sämre, varför fick vi en tid så snabbt? Är det SÅ allvarligt?
Mannen velar och tycker till och från att vi inte ska träffa läkaren. Han
säger att han kommer pussa ännu mer på ungen om den blir mojje. Det känns
skönt att höra samtidigt som jag känner mig lite bitter. Besviken på livet.
Kunde det inte få vara lätt nån gång? Lite flyt? Tankarna åker runt runt
runt. Men det var väl lite för bra för att vara sant, att få bli med barn
:(
Ella: fy vilken oro du måste ha. Varför ska det ta fyra veckor? Tar det så
lång tid att analysera? Eller är det för att det är köer? Om det är det
sistnämnda får du tjata och gnata tycker jag. Tänker på dig! Lyssna på
Rädd-haren, el kanske ska vi kalla henne Surf-haren? Stor kram
Pärlan: jag har också blött en del näsblod men det har slutat nu, tror jag
ta i trä. Barnmorskebesöket gjorde det mer verkligt, både för mig och
sambon. Hoppas ni får höra hjärtljudet - det var underbart! |
|
Namn: Pärlan
Skickat: 2010-02-12 22:16
|
Ella: Förstår att det där besöket skrämde upp mig! Håller med Rädd-haren om
att det inte var smidigt att låta dig se diagnosen! Lyssna på Rädd-harens
kloka ord om att cellförändring inte behöver betyda cancer!! Håller
tummarna för dig!
Rädd-haren: Det är ju tur att mammor finns:-)
Klara: Vad jag skrattade om din liknelse med en fluortant!
Vi har lekt hantverkare i vårt hus varje helg (ska flytta från lägenhet i
vår). Men det har tagit mycket på oss båda, så vi är helt slut båda två. En
av anledningarna till att jag får väldigt dålig förståelse skulle jag tro,
han orkar inte. Men i nästa vecka är det inskrivning och då ska jag ta upp
alla symptom med barnmorskan så hon får bekräfta att jag är "normal".
Jag har blött näsblod helt oprovocerat två kvällar. Kändes lite läskigt
tills jag hittade info om att det inte var konstigt när man är gravid. Men
idag när jag skulle gå hem sa en jobbarkompis "du är så blek, du har väl
inte blodbrist". Ska bli skönt att få bolla sina funderingar och sitt blod
med personal som vet vad de gör! |
|
Namn: Rädd-haren
Skickat: 2010-02-12 19:58
|
Nämen usch så hemskt Ella! Det är klart att du är orolig och även om
läkaren var bra så var det väl inte så smidigt att låta dig se "diagnos:
invasiv cancer". Då spelar det mindre roll vad han säger sen. Jag googlade
(såklart) på saken för man blir ju orolig och hittade någon landstingssida
för behandling av cellförändringar. Där stod det på flera ställen att man
inte skulle kalla cellförändringarna för cancer, för då skrämmer man upp
folk i onödan, för cellförändringar är ju inte cancer. Det är ju bara
pytte-pytte-liten del av cellförändringarna som visar sig vara cancer och
OM det ändå skulle vara cancer så fixar läkarna det. Det är klart att du
ska vara positiv! Men jag skulle också vara orolig och det blir en jobbig
tid att vänta på svar. Att de ska ta sån tid!
Jag kan förstås ingenting om ämnet men jag vill bara försöka peppa dig
lite, hoppas att det inte hade motsatt verkan. Det kommer att gå jättebra!
Tack för träbocks-stöd. Han är nog bortom all räddning så jag får förlita
mig på min mammas komplimanger, hon är mycket imponerad av min mage. Det är
tur att mammor alltid tycker att sina barn är finast och bäst!
Dagen grät jag min igenom, fast denna gång för att jag var så rörd och
lycklig över att jag har en liten bäbis i magen. Så gråt blir det hur jag
än vänder och vrider på mitt liv.
Jag har helt givit upp på sex med magen, jag fick faktiskt en liten
utskällning för att jag inte respekterade att han inte ville ha sex. Han
verkar nästan tycka att jag är lite äcklig som vill ha sex när det ligger
ett barn i min mage… Fast jag tror att det bara är ursäkter. |
|
Namn: Ella
Skickat: 2010-02-12 15:52
|
Var till sjukhuset igår för att göra fler tester för de cellförändringar
man hittade. Jag hade peppat upp mig och var positiv och tänkte att det är
nog inte så farligt. När jag kommer in till läkaren så börjar jag direkt
läsa på hans dataskärm och det första jag ser är "Diagnos: invasiv cancer".
Jag hör inte alls vad han säger och han fattar inte att jag läst det. Han
pratar o pratar och sen frågar han om någon berättat om resultatet o jag
säger att barnmorskan ringde o sa att jag hade cellförändringar men inget
mer. Då säger han att jag har grad 3, vilket innebär grava förändringar. Så
han tar en massa prover o kollar i mikroskop i en evighet.Jag bara gråter o
gråter. Men han är bra läkaren. Tar sig tid och lyssnar och svarar på mina
frågor. Är därinne i en timme. Jag berättade att jag sett vad som står på
dataskärmen och då säger han att man inte vet om det är så utan det är
själva frågeställningen. Så nu måste jag vänta på svar om jag har cancer
eller inte i 4 långa jäkla veckor! Om det inte är cancer så måste dom ändå
operera mig efter förlossningen. Usch och fy, jag är så himla rädd och kan
inte tänka på något annat. Men jag måste vara positiv. Jag kan inte tänka
på om svaret skulle vara dåligt.
Rädd-haren: jag blir så ledsen att din träbock inte ser dig och din fina
mage. Det gör ont i mig. Jag hoppas verkligen att han kommer till sans
snart och öppnar ögonen!
Pärlan: Ja, det är jobbigt med karlar som inte förstår. Jag tror att det
är bra om han hör från din barnmorska eller om han kan läsa i någon bok om
hur påfrestande det verkligen kan vara att vara gravid. Lycka till! |
|
Namn: Klara
Skickat: 2010-02-11 22:39
|
Nu har jag flyttat ner ett steg! Känns fantastiskt. Imorgon UL, kub och
nupp. Känns ok. Det ska faktiskt bli kul att se mini. Jag är bara lite
orolig att den har dött. Men så är jag ju orolig av mig. Speciellt nu...
Rädd-haren: Kram och kram och kram igen. Jävla träbocken. Jag blir så arg
på honom när jag läser ditt inlägg. Samtidigt har jag en antibock som inte
får det att funka för magen är i vägen. Hehe men hur ska det då bli sen,
när den verkligen verkligen är i vägen? Orkar inte tänka så långt. Försöker
vara nöjd ändå. Jag är med barn. Kram igen!!
Pärlan: det är helt ok att vara upp och ner. Ha inte dåligt samvete för
att du är hemma en dag från jobbet. Hur många år ska vi inte jobba tills vi
går i pension? Skit i jobbet, tänk på dig!! Du har ju lyckats bli med barn.
Fantastiskt! Din karl kommer att fatta i sinom tid. Jag tror det är precis
så, när magen syns mer får man mer förståelse. Hoppas jag :) Själv är jag
inte inne i min bästa period, vrålande arg eller lille skutt tårar. Det är
som om man var nån j-a flourtant: Varsågod och skölj!
Bäst är ju att vara arg. Gråta tar mer på hela mig. Kan du inte försöka
vråla lite mer? :)
|
|
Namn: Listan
Skickat: 2010-02-11 22:26
|
v 4-8:
Anna (1:a IVF) Bf september 2010
V. 9-12:
Pärlan (1:a FET) BF 1/09/2010
V.13-16:
Charlie (2:a icsi) 17/8/2010
Ella (1a FET) BF 3.8.2010
Klara (5e IVF) BF 24.08.2010
V.17-20:
V.21-24
Villemo BF 24/6 2010
V.25-28
Clara (7:e ET/FET, icsi), BF 13/5 2010
Sara-35 (2:a ET/FET), BF 10/5 2010
V.29-32:
Rara sara BF 2/5 2010
V.33-36:
gita BF 23/2
Ängelen IVF nr 1 tvillingar BF 14/2
V.37-40:
Linn (insem. bf 29/12)
Rädd-haren, insemination nr 3, BF mars |
|
Namn: Rädd-haren
Skickat: 2010-02-11 16:09
|
Hjälp, här kommer jag och flyttar ner till sista raden. Och det känns
fortfarande helt overkligt. Jag vet inte vad det är som ska få mig att
känna att jag faktiskt kommer att få ett litet barn. Jag tror att jag ska
packa förlossningsväskan idag och se om det får fart på min
verklighetsuppfattning.
Det där med engagemang från mannens sida… När jag berättade att vi
äntligen var med barn så sa han att det var roligt men att han vill titta
klart på tennisen!
Sen har jag väl legat på honom ganska hårt och frågat ungefär tusen gången
om han längtar efter barnet. Han har svarat nej, att han vill ha barnet och
att han kommer att tycka om det när det kommer ut men att han inte längtar.
Han har inte kommenterat min mage i annat än att den ser konstigt ut och
den får honom att sexvägra. Jag har känt mig så ensam. Det blir extra
påtagligt när jag får höra ”åh, det här måste vara den bästa tiden i ditt
liv, är du inte lycklig?”.
Men nu har han faktiskt börjat värma upp och är väldigt mån om vårt lilla
barn. Han bryr sig fortfarande inte om mig förstås, vilket är tråkigt, men
även när vi är ovänner och skriker åt varandra så kommer han svansande
efter ett tag och viskar förtroligt med magen om att böbisen ”snart ska få
komma ut till sin stabila pappa och slippa sin galna mamma”. Sen fortsätter
vår ovänskap. Jag kan inte låta bli att tycka att det är gulligt ändå.
Om jag säger att jag är trött så kontrar han bara med att han också
minsann är trött. Så någon sympati får jag inte.
Vi har bråkat en hel del på sista tiden och jag funderar dygnet runt på om
jag ska ta med honom på förlossningen eller inte. För även om han till slut
har blivit engagerad i barnet så känns det inte som att han bryr sig om mig
alls. Jag vill inte tänka på vad som händer om man kombinerar den här
vansinniga relationen med saftiga förlossningssmärtor tillsammans med en
rejäl dos av utlämnad Rädd-hare… Sen ska man väl säga att mitt tålamod
inte är det bästa just nu heller.
Jag dagdrömmer om hur träbocken tittar mig i ögonen och säger att jag är
så fantastiskt vacker med min mage och hur lycklig han är över att ha mig.
Och sen så har vi massor av sex. Men det är så långt ifrån sanningen man
kan komma och det gör mig så sorgsen att tänka på hur fantastiskt det
skulle kunna vara. |
|
Namn: Rädd-haren
Skickat: 2010-02-11 16:07
|
v 4-8:
Anna (1:a IVF) Bf september 2010
V. 9-12:
Klara (5e IVF) BF 24.08.2010
Pärlan (1:a FET) BF 1/09/2010
V.13-16:
Charlie (2:a icsi) 17/8/2010
Ella (1a FET) BF 3.8.2010
V.17-20:
V.21-24
Villemo BF 24/6 2010
V.25-28
Clara (7:e ET/FET, icsi), BF 13/5 2010
Sara-35 (2:a ET/FET), BF 10/5 2010
V.29-32:
Rara sara BF 2/5 2010
V.33-36:
gita BF 23/2
Ängelen IVF nr 1 tvillingar BF 14/2
V.37-40:
Linn (insem. bf 29/12)
Rädd-haren, insemination nr 3, BF mars |
|
Namn: Helena
Skickat: 2010-02-11 01:33
|
Pärlan - vår lilla tjej blev 1 år i helgen. Jag tycker inte min man förstod
vad som hade hänt, dvs graviditet, förlossning, bebis förrän hon inte var
ett litet ammandes knyte längre. Jo, lite när jag sista månaden hoppade på
kryckor för att jag fick en nerv i kläm i ryggen när magen sjönk ner....
Kan du prata med din sambo är det bra, men innan magen syns ordentligt
kommer det nog vara svårt för honom att förstå överhuvudtaget. Nu är min
man toppen med vår lilla tjej och leker och fixar med henne. Det kommer
säkert, hoppas lite tidigare för dig än för mig :-). |
|
Namn: Pärlan
Skickat: 2010-02-10 16:11
|
Tack för uppmuntrande ord! Jag förstår att jag nog måste förstå min karl
lite bättre också! Igår bara grinade jag för allt, så jag stannade hemma
från jobbet idag. Dåligt samvete för det såklart, men nånstans måste jag
hitta lite inre ro. Så ikväll får jag försöka snacka lite med sambon och
berätta hur jag mår. Fråga lite hur det känns för honom! Kanske bra att vi
ska på inskrivning och ultraljud igen i nästa vecka, så att det blir lite
mer konkret och lättförståeligt.
Det är skönt att det finns folk som förstår när man tror att man är helt
tokig!! |
|
Namn: charlie
Skickat: 2010-02-09 16:29
|
Pärlan, det måste kännas jättejobbigt för dig... Jag hade det likadant
fram till vecka 13. Jag tror inte det är så lätt för våra män att förstå
vad som händer i våra kroppar. NU har min man fattat att jag inte orkar
lika mycket som innan... ge honom tid så tror jag att hans förståelse
ökar!
Kramar! |
|
Namn: rara sara
Skickat: 2010-02-09 14:20
|
Pärlan: Oj, stackars dig...Så hade jag nog också reagerat...
Men det är säkert som han själv är nervös och inte riktigt vet vad som
händer...Killar reagerar så ibland...
Jag tror det ändrar sig med tiden...Du överreagerar inte i alla fall, man
är ju extra trött och känslig under graviditen...
Kram |
|
Namn: Pärlan
Skickat: 2010-02-09 11:50
|
Hur kan jag må så dåligt i vad som borde vara den bästa tiden i mitt liv?
Efter så många års längtan är jag äntligen gravid. Vi borde vara
överlyckliga, men jag är bara ledsen, känner mig ensam och övergiven.
Känns som om jag är helt ensam om detta. Min sambo är inte med
överhuvudtaget. Tycker bara att det är jobbigt att jag har svårt för allt
som luktar, att jag är jobbig som kräks av allt. Att det är jobbigt att jag
inte skottar lika mycket som honom, att jag inte orkar städa, laga mat och
sköta allt. Allt är bara jobbigt - för honom!
Pricken över i, är att det är så jobbigt att behöva ta ledigt två
eftermiddagar samma vecka för att gå på inskrivningen på MVC och göra
Ultraljud för Kubtestet. Borde han inte vilja vara med?
Jag vet inte längre vad som är hormoner och vad som är en träbock till
karl - men jag vet att jag gråter hela tiden. Ska det vara så? Jag är ju så
glad för mitt lilla gryn, men mina tårar rinner konstant numera känns det
som.
|
|
Namn: rara sara
Skickat: 2010-02-09 00:34
|
Namn: villemo
Skickat: 2010-02-05 11:30
v 4-8:
Anna (1:a IVF) Bf september 2010
V. 9-12:
Klara (5e IVF) BF 24.08.2010
Pärlan (1:a FET) BF 1/09/2010
V.13-16:
Charlie (2:a icsi) 17/8/2010
Ella (1a FET) BF 3.8.2010
V.17-20:
V.21-24
Villemo BF 24/6 2010
V.25-28
Clara (7:e ET/FET, icsi), BF 13/5 2010
Sara-35 (2:a ET/FET), BF 10/5 2010
V.29-32:
Rara sara BF 2/5 2010
V.33-36:
gita BF 23/2
Ängelen IVF nr 1 tvillingar BF 14/2
Rädd-haren, insemination nr 3, BF mars
V.37-40:
Linn (insem. bf 29/12)
|
|
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 147 148 149 150 151 152 153 154 155 156 157 158 159 160 161 162 163 164 165 166 167 168 169 170 171 172 173 174 175 176 177 178 179 180 181 182 183 184 185 186 187 188 189 190 191 192 193 194 195 196 197 198 199
|
Tillbaka