”Jag har haft tur”
Trebarnsmamma, 43 år
och gravid i 20:e veckan
av Ingela Johansson Rosander 2007

Molly har haft tur som blivit med barn vid 43 års ålder. Hon blev gravid på naturlig väg och är nu inne i 20:e veckan. Men turen har inte alltid funnits där. I stället har hon drabbats av graviditetskomplikationer, två dödfödda barn, panikångest, missfall och så en svår trafikolycka, som totalt förändrat hennes liv.
– Man skulle kunna tro att jag är mytoman, skrattar Molly.

Molly bor centralt, mitt i Lund och strax intill domkyrkan. Hon lever ett tryggt och lugnt liv med sin familj, som består av Johan 22 år, Saga 18, Erland 13 och så Nils, Mollys man sedan 15 år tillbaka.

– Nils är mitt livs kärlek, vi passar väldigt bra ihop, fast samtidigt är vi väldigt olika, säger Molly.

Mamma vid 20
Vid 17 års ålder träffade Molly Micke. Båda var punkare, intresserade sig för musik och spelade i rockband. De planerade inte att skaffa barn, men såg det inte heller som något problem när Molly blev gravid vid 20 års ålder.

Graviditeten blev besvärlig eftersom Molly fick havandeskapsförgiftning. Trots det slutade allt lyckligt i och med att Johan föddes och Molly tillfrisknade. Men redan efter sex månader bröt Molly och Micke sitt förhållande.

- Micke var helt enkelt för ung, tror Molly.

Livet som ensamstående småbarnsmamma var inte lätt, men Molly var ung, stark och orädd. Hon jobbade som journalist inom radio och TV och levde ett roligt, spännande och kreativt liv, men samtidigt stressigt och inte alltid lätt att planera. Hon frilansade också för olika tidningar och arbetade med teater. Livet flöt på.

Ny relation
Efter ett par år flyttade Molly utomlands för att jobba. Då träffade hon engelsmannen Calvin. De blev förälskade och efter ett tag blev hon gravid. Men graviditeten slutade i katastrof. I vecka 26 visade det sig att fostret, en liten flicka, hade fått navelsträngen om halsen och dött i Mollys mage.

Molly åkte hem till Sverige igen för att föda på Malmö Allmänna sjukhus. Det var sommar, semestertider och många vikarier. Läkaren varnade för att igångsättningen kunde ta lång tid, kanske upp till ett dygn. Det tog fem.

När Molly återhämtat sig något efter förlossningen ville hon se sitt barn, men då hade det redan bränts som kroppsavfall.

- Det var det första riktigt hårda slaget, det var fruktansvärt, berättar Molly.

- Jag kan inte tro att det går till så idag, numera läser man mycket om hur viktigt det är att få sörja och att få se sitt döda barn. Det är nitton år sedan och det har nog hänt väldigt mycket sedan dess, hoppas jag, säger hon.

Efter den svåra förlossningen fick Molly dessutom en infektion då delar av moderkakan blivit kvar i livmodern. Hon mådde väldigt dåligt och kände sig mycket ledsen.

Storebror får lillasyster
Efter Mollys stora förlust ville hon snabbt bli med barn igen och efter sex månader blev hon gravid. Graviditeten var fylld av oro, men så föddes en liten levande flicka, Saga. Storebror Johan var då fyra år.

Tyvärr höll inte förhållandet med Calvin och han flyttade tillbaka till England. Mollys liv som ensamstående, nu som tvåbarnsmamma, började igen. Det blev mycket pusslande med tillvaron. Livet bestod av barn, mycket arbete och många vänner. Ett roligt men hektiskt liv. Under en tid flyttade den lilla familjen till London där Molly fick arbete på ett TV-produktionsbolag, men de återkom till Sverige och Malmö lagom till att Johan skulle börja skolan.

Alla hjärtans dag
Så kom Alla hjärtans dag 1993.

- Det var då jag träffade Nils. Det var kärlek vid första ögonkastet, berättar Molly.

Molly och Nils träffades på krogen. Ett missförstånd gjorde att han trodde att Magdalena var kompis till några av hans vänner och han började därför intresserat prata med henne. I själva verket var Nils blyg och skulle knappast inleda ett samtal med en vilt främmande tjej på krogen.

- Nils var ursnygg, tyckte jag, långt blont hår ner till midjan och 
som sagt lite blyg. Jag brukar retas med Nils och säga att det jag då 
upplevde som ett dolt djup i själva verket var social fobi, säger 
Molly och skrattar.

- Nils är en på miljonen, vi passar väldigt bra ihop.

Plötsligt var Nils tvåbarnspappa med bonusbarn, och han köpte hela paketet. För Johan och Saga var det helt naturligt. Deras biologiska pappor var ju inte närvarande och bättre än så här kunde det knappast bli.

En gång då Nils och jag hade ett (faktiskt väldigt sällsynt) gräl hotade jag argt: Ja, då får det bli skilsmässa! Då hördes Johans röst från rummet intill som sa: Då följer jag med pappa! berättar Molly.
- Bättre betyg kan väl inte en ”styvpappa” få?

Familjen utökas
Med tiden kände Nils och Molly att de gärna ville ha flera barn. De försökte, testade positivt en gång, men graviditeten slutade med ett tidigt missfall i vecka nio. Det var ledsamt men de tvivlade inte på att det nog skulle gå vägen om de bara hade tålamod. Och mycket riktigt blev Molly gravid igen. Den här gången var alla yttre förutsättningar de allra bästa. Ett tryggt kärleksfullt förhållande, en familj som nu skulle utökas med ännu en medlem, Mollys och Nils gemensamma biologiska barn.

Graviditeten gick bra och i september föddes en liten gosse. Men plötsligt blev situationen väldigt dramatiskt. Molly och barnet hade blivit smittade av stafylokocker, pojken fick lunginflammation och Molly blodförgiftning. Barnet fördes till barnintensiven och Molly togs om hand på en annan avdelning.

Efter tio dagar fick Molly och babyn åka hem, men hon kände sig ändå inte bra. Febern var fortsatt hög, hon sov hela tiden och mådde allmänt dåligt. Nils förstod att allt inte stod rätt till. Efter ilfärd till akuten visade det sig att en bit av moderkakan även denna gång blivit kvar inne i livmodern. I kombination med blodförgiftning innebar det att Molly fick opereras akut mitt i natten. Men till sist tillfrisknade Molly. Och babyn, som fått namnet Erland, hämtade sig också. Han blev snabbt familjens lilla kelgris.

Missfall igen
Åren gick, och familjen hade blivit ganska stor med tre barn. Molly arbetade mycket, dels på Sveriges Radio och SVT, dels med att medverka i att starta upp en kvinnotidning, ett till att börja med roligt men stressigt och krävande projekt. Mitt uppe i detta visade det sig att hon var gravid. Men i vecka 19 dog fostret, en liten pojke, oförklarligt.

Året därpå återupprepar sig ungefär samma sak i vecka 16. På ultraljudet ser man att fostret slutat växa i vecka 8. Hon blir skrapad men veckorna går och Molly känner sig allt sämre. Hon blöder, söker hjälp, skickas hem, blöder ännu mer. Först efter sex månader, vid en ny skrapning visar det sig att det finns rester kvar av ännu ett foster i livmodern. Graviditeten som avslutades i vecka 16 hade varit en tvillinggraviditet.

Panikångest
Det var då Molly fick sitt första panikångestanfall.

- Jag är säker på att det var mitt sista missfall som utlöste ångesten, jag tror helt enkelt att mina hormoner löpte amok.

Molly är övertygad om att det oupptäckta fostret och moderkaksresterna med största sannolikhet hade denna negativa inverkan på hormonerna. Panikångesten tilltog och under lång tid mådde Molly oerhört dåligt psykiskt.

- Periodvis befann jag mig bokstavligt talat i ett stort, svart, djupt hål. Jag har aldrig lidit av depression, men den här ångesten var som en mardröm.

Vägen tillbaka med hjälp av både terapi och medicinering tog tid men situationen är idag hanterbar.

Bilolycka gav ständiga smärtor
Till sist kom olyckan som förändrade Mollys liv totalt. Hon skulle medverka i en TV-inspelning och till detta krävdes inköp av en del rekvisita. Nils parkerade utanför varuhuset och Molly knäppte loss säkerhetsbältet. Sekunden senare blev de påkörda bakifrån och Molly flög handlöst framåt. Det gjorde jätteont i nacken och ryggen direkt, men The show must go on, tänkte hon och sprang in och handlade. Hon spelade in fem program på en dag och åkte in till ortopedakuten kvällen därpå. Det visade sig att två ryggkotor slagits ihop och skadats mycket illa. Nils klarade sig helt utan skador på grund av att han inte hunnit ta av sig säkerhetsbältet.

Olyckan inträffade för åtta år sedan och fem av de åren har Molly varit rullstolsburen. Idag kan hon gå men inte några längre sträckor och inte utan stöd. Hon lever med ständiga smärtor och är förtidspensionerad. Hennes yrkesbana som nöjesjournalist är slut.

- Jag fick gå mitt i festen, säger hon.

Hon undrar ibland vad livet vill säga med all denna dramatik. Men trots alla svårigheter lever hon ett liv tillsammans med sin familj fyllt av mycket glädje och kärlek.

Stark barnlängtan
I och med Mollys tillstånd var det inte längre aktuellt med fler barn, men tanken och barnlängtan fanns där. Och eftersom hon passerat fyrtio var det mycket som talade emot, både hennes ålder och fysik.

Första symtomen var värk och spänningar i brösten.

- Vi trodde knappast på det, köpte det allra billigaste graviditetstestet på apoteket, berättar Molly.

Testet visade positivt. Nils såg märkbart bekymrad ut till att börja med, men sen hämtade han kameran, det här var de tvungna att föreviga.

På frågan om hur omgivningen har tagit beskedet att Molly är med barn svarar hon att de allra flesta är positiva.

- Visst är det lite speciellt både med tanke på min ålder och på min skada. Föräldrarollen har jag ju sen innan, men mina tankar rör mest om det är synd om det nya barnet. Att det kommer att ha relativt gamla föräldrar och stora syskon. Kommer han eller hon att känna sig utanför? Jag är rädd att folk på stan ska tro att jag är mormor istället för mamma. Någonstans läste jag att man är självisk om man skaffar barn efter trettiofem, säger hon.

Molly berättar att hon själv kan ha åsikter och kanske fördomar om att skaffa barn högt upp i åldrarna.

- Jag kan tycka att det kanske inte är helt rätt att skaffa barn då man närmar sig femtio, speciellt om man slutat producera egna ägg men jag vet vilken drift det finns i att längta efter barn. Barnlängtan, det är en stark kraft.

Själv berättar Molly för precis alla.

- Jag kan helt enkelt inte behärska mig.

Häromdagen, när familjen åkte ut till landet över helgen, träffade de grannfrun vid brevlådan som vänligt frågade hur det stod till. Molly svarade glädjestrålande ”Jo tack allt är bra OCH DESSUTOM ÄR JAG MED BARN!”

Vill du kommentera artikeln?
Skriv till kommentera@villhabarn.com