|
Vår historia börjar för cirka 3 år sedan. Då bestämde jag och min pojkvän (nuvarande man) oss för att det var dags att skaffa barn. Jag beställde tid och fick min spiral uttagen och vi satte igång. Vi hade från början en ganska avslappnad attityd till det hela och blev inte direkt förtvivlade när det inte blev något barn med en gång. Vår inställning var att detta löser sig bara vi ger det lite tid. Ingenting hände och vi tänkte att det löser sig om vi börjar fokusera på något annat vilket vi gjorde. Jag lärde mig att dyka och Håkan lärde sig att rida. Vi förlovade oss på det mest tänkbara romantiska sätt under ett dyk. I förlovningsannonsen står att lösa att vi bytte ringar på havets botten, vilket var helt sant. Ingenting hände dock på barnfronten. Vi köpte både hund och hus för att ha annat att fokusera på och därefter gifte vi oss. Efter bröllopet bestämde vi oss för att göra något åt barnlösheten som vi hittills tagit det ganska lugnt med. Vi började att räkna efter vilka dagar vi borde göra "det" när det var störst chans. Vi övade och var ganska flitiga men resultatet uteblev. Vi gifte oss i augusti månad och strax efter årsskiftet åkte vi på bröllopsresa. Vi köpte då vårt första, men definitivt inte sista, ägglossningstest. Ingenting hände. Men så plötsligt i maj månad uteblev mensen. Glada i hågen sprang vi till apoteket och köpte ett gravtest. Tro det eller ej men det var negativt. Vi studerade testet gemensamt och förstod ingenting. Vi konsulterade almanackan som vid det hör laget var full av anteckningar om ägglossning och mens och kunde konstatera att mensen var försenad. Vi väntade i tre dagar och köpte därefter ett nytt test och även detta var negativt. Jag ringde upp barnmorskan. Hon ansåg att vi skulle vänta tills det gått 17 dagar efter senaste oskyddade samlag som kunde leda till graviditet och därefter ta ytterligare ett test. Om även detta var negativt var vi välkomna åter. Brösten värkte Efter det negativa testet konsulterades barnmorskan på nytt och äntligen fick vi tid för utredning på sjukhuset. Det kändes konstigt att åka dit. Jag visste inget om vilket besked vi skulle få och innerst inne hoppades jag att läkaren skulle konstatera att jag trots allt var gravid. Det gjorde han tyvärr inte. Han gjorde en undersökning med hjälp av vaginalt ultraljud och en vanlig gynundersökning. Han hittade en cysta på vänster äggstock som han trodde var roten till vårt problem. På något sätt lurade cystan kroppen att tro att den var gravid. Jag påtalade den långa tid som vi faktiskt försökt att skaffa barn men läkaren ansåg inte att det var någon ko på isen. "Det är väl ingen fara", sa han. "Ni har ju hela livet på er. Om det inte har blivit något barn efter sommaren får Ni höra av er. " Jag insisterade dock på att vi skulle starta utredningen redan nu och lyckades efter en halvtimme tjata mig till att få ta hormonprover. Nu följde en väntan som kändes som en evighet. Jag trodde i min enfald att läkaren skulle höra av sig och berätta resultatet av hormonproverna för mig, men tji fick jag. Idag vet jag bättre och har lärt mig att man måste ringa och tjata hela tiden för att det ska hända något på landstinget. Efter fem veckors väntan ringde jag upp sjukhuset och fick till svar att visst har svaret på proverna kommit, men doktorn är på semester så något svar kan du inte få. Jag härsknade till och krävde att någon annan skulle granska proverna. En sjuksköterska tittade slutligen på provsvaren men hon förstod absolut ingenting och de svar jag fick av henne var ganska galna. Jag lyckades att tjata mig till en telefontid med läkaren. Efter ytterligare en vecka ringde han upp. Han berättade att jag ägglossade som jag skulle och att det därför inte borde vara några problem att få barn. Jag påtalade på nytt att vi försökt under mycket lång tid varefter läkaren konstaterade att vi kanske borde göra en undersökning av Håkans sperma. Jag fick instruktioner om att provburk fanns att hämta i Karlshamn och att detta skulle göras tisdag eftermiddag. Hämtade burken Vi fick vänta i en hel evighet innan någon förbarmade sig över oss. Det visade sig att provet ingalunda kunde lämnas här utan att vi måste åka till Karlskrona (över 10 mil bort, enkel resa) och att provet måste lämnas in mellan 07:30 och 09:00 på morgonen. Vi fick vidare veta att provet inte fick vara äldre än en timme vilket gjorde att det måste produceras på plats. Jag blev otroligt sur över att provet skulle lämnas på morgonen och inte på eftermiddagen som vi fått besked om. Jag ringde Karlskrona och försökte övertala dem att vi skulle få lämna provet nu direkt men ingen personal som kunde ta hand om det var kvar... Vi gick och shoppade och svor över sjukvården. Nästa tisdag ställde vi väckarklockan mycket tidigt och åkte iväg till Karlskrona. Väl framme irrade vi runt ett tag innan vi hittade rätt. Vi blev väl mottagna och visades in på en av landstingets toaletter för att ordna fram ett prov. Situationen upplevdes som mycket pressande. Håkan gjorde sitt bästa och lyckades till slut prestera ett prov. Vi lämnade in detta och undrade över fortsättningen. Labbpersonalen meddelade att resultatet skulle skickas till Karlshamn inom 14 dagar. Vi gick hem och väntade. Jag ringde Karlshamn efter två veckor, inget besked. Strax därefter kom ett brev från läkaren där vi uppmanades att ta kontakt med honom så att vi kunde diskutera vidare åtgärder. Vi ringde och beställde en telefontid. En helt annan läkare ringde upp. Han meddelade att provet var ganska OK och att det nu var upp till vår första läkare att besluta om vidare åtgärder. Vi väntade. Helt plötsligt damp det ner ett brev till där det stod att jag skulle kontakta röntgen för en undersökning av mina äggledare. Jag ringde röntgen som sa att det var mycket svårt att få tider. Undersökningen skulle göras precis i början av mensperioden och detta gjorde att valet av dagar var högst begränsat. Jag kom inte till första månaden utan fick försöka igen. Jag ringde och klargjorde att jag inte tänkte nöja mig med mindre än en undersökning och sade mycket tydligt ifrån att det nu var andra gången jag ringde. Jag fick en tid. Inte orolig Iförd landstingets mycket stora skjorta klev jag in i undersökningsrummet. Ytterligare en person som var sjuksköterska anlände nu. Även hon var mycket vänlig och började förklara hur undersökningen skulle gå till. Jag var inte speciellt orolig trots att hon sa att en del personer kan uppleva att det spänner ganska rejält när kontrastvätskan sprutas in. Jag brukar ha hög smärttröskel. Doktorn kom in och presenterade sig och berättade lite till om undersökningen och visade den kateter som de tänkte sätta in i livmoderhalsen. När doktorn satte in katetern var det OK men när han sedan spände upp en ballong för att hindra kontrastvätskan från att rinna baklänges fick jag min första föraning om det som komma skulle. Det gjorde VÄLDIGT ont. Sjuksköterskan såg på mig att det var smärtsamt och erbjöd mig att hålla henne i handen. Jag tror att hon ångrade detta senare eftersom jag mer eller mindre krossade hennes hand. Jag tyckte att det gjorde mycket, mycket ont. Det sämsta av allt var att doktorn kunde konstatera att det var helt stopp i äggledaren på höger sida och att den vänstra endast hade begränsad passage. Doktorn uppmanade mig trots detta att gå hem och ta tag i gubben min, som han uttryckte det. Han sa att chanserna att lyckas var större nu när det var nyspolat och fräscht. Jag var alldeles matt efteråt. Sjuksköterskan såg detta och gjorde sitt bästa för att pyssla om mig. Jag gick så småningom ut och där väntade Håkan på mig. Jag var upprörd och ledsen. Håkan frågade om allt var klart, men jag kunde inte svara. Om jag öppnat munnen hade jag storgråtit. Jag grät hela vägen hem i bilen och tyckte mycket synd om mig själv. Håkan var förtvivlad eftersom jag knappt kunde berätta vad som hänt. Jag upprepade bara flera gånger att jag absolut INTE ville göra om detta. Trots den tid som förflutit står jag fast vid detta. Jag gör INTE om det. Jag mådde dåligt i flera dagar och blödde mycket. Bara tanken på att ha sex fick mig att må illa. Vi försökte trots detta enligt doktorns instruktioner men alla kan förstå att det endast var för att producera barn och inget annat. Det tråkigaste av allt var att resultatet uteblev. Jag fick mens och inga barn var på gång. Jag väntade på någon form av besked ifrån läkaren om hur vi skulle gå vidare men inget hände. Var mycket tydlig Jag frågade vad detta sammantaget betydde på ren svenska och fick till svar att visst var det möjligt för oss att få barn på naturlig väg men chansen var inte så stor. Som att få sju rätt på lotto. Jag började förhöra mig om möjligheterna att få provrörsbefruktning och nu kom första chocken. Kravet som vårt landsting ställer är att det antingen ska vara 100% stopp i kvinnans äggledare eller att mannen ska vara fullständigt steril. Vi stämde inte in på typfallet och kunde nog inte få bidrag till provrörsbefruktning. Jag blev upprörd. Läkaren berättade att det trots allt fanns en liten chans att vi kunde få bidrag, men då måste det göras en titthålsoperation för att konstatera sammanväxningar på mig och Håkan måste bedömas av en urolog. Det är cirka ett års väntetid var på dessa undersökningar och av någon underlig anledning går det inte att stå i kö för båda samtidigt. Jag blev rasande. Läkaren påpekade också att Håkan dessutom måste lämna minst ytterligare ett spermaprov. Vi åkte alla milen till Karlskrona och lämnade ytterligare ett spermaprov. Det har nu gått mer än två veckor och vi har inte hört någonting. Jag har sökt vår läkare men fått besked att han varit sjuk i veckan och att det inte går att boka en telefontid med honom!!!!!! Sekreteraren lovade att skicka honom e-post om vårt fall och be honom att höra av sig. Jag började undersöka möjligheterna för oss att gå förbi kön och själva bekosta en provrörsbefruktning. Priserna var ganska avskräckande, inte minst med tanke på att vi nyligen köpt hus och inte har allt för stora möjligheter att låna mer pengar. Jag deppade på kvällen. Min gulliga man förstod min deppighet och överraskade mig med en liten present följt av en lapp med: "Jag älskar dig" när jag kom hem från jobbet. Det var faktiskt precis vad jag behövde för att orka kämpa vidare. Fortsättning följer. Fredag 30 november Inget med posten, inget besked ifrån gyn. Jag frågade om det var möjligt att efterlysa proverna från Karlskrona, vilket det inte var. Jag ringde hem till Håkan och surade. Han tröstade och sa att vi måste ge oss till tåls. Ungefär en timme därefter ringde, hör och häpna, läkaren själv upp. Det var tur att jag satt ner när jag svarade. Han hade gått igenom våra journaler, bett sköterskan att efterlysa proverna från Karlskrona och ordnat en telefontid den 10 december. Han hade nu ändrat åsikt om provrörsbefruktning. Om detta sista spermaprov också visade sig vara dåligt kunde vi nog komma ifråga för provrörsbefruktning omgående. Jag blev överlycklig men sansade mig tillräckligt för att fråga om väntetiderna. Läkaren kunde inte ge något exakt besked men sa att han skulle kontrollera detta om vi skulle ställa oss i kö. Han trodde att väntetiderna kunde variera så pass mycket som från några månader till upp till 2 år. Han förklarade att om vi får hjälp kommer vi att få vända oss till Curakliniken eller Öresundskliniken i Malmö. Landstinget har tydligen avtal med båda och det är avtalet som styr vilken klinik vi hamnar på. Jag har tidigare beställt information från båda och visst verkar de mycket proffsigare än landstinget. Redan inledningsvis i deras broschyrer står det att vi möts och planerar er behandling så att ni kan planera ledighet från jobb m m. Vilken skillnad mot landstinget, här kan man planera. Nu befinner vi oss i den konstiga situationen att vi hoppas på att spermaprovet är dåligt. Är det inte en underlig värld? Oj, vad tiden kommer att gå långsamt till den 10 december. Strax innan läkaren ringde verkade det som om december månad skulle försvinna i raketfart. Nu känns det som om månaden kommer att gå i snigelfart. Jag hör av mig efter läkarens besked den 10 december. Hälsningar Helén 10 december Jag hade en telefontid klockan 15.00. Klockan 15.30 ringde jag upp avdelningen och frågade varför läkaren inte hört av sig. Han var inte ens där!!!! Han var någon annanstans. Jag frågade om de saknade telefon där, men fick inget svar. Sköterskan tittade i journalen och kunde mycket riktigt konstatera att det fanns en telefontid inbokad, men som sagt läkaren var inte där. Jag frågade efter provsvaret och fick veta att de fortfarande inte fått något svar. Jag blev rosenrasande. Mitt humör är inte det bästa och nu svämmade det över alla bräddar. Sköterskan sa att hon kunde be en annan läkare ring upp, men något svar kunde de ej presentera. Jag bad att få numret till den avdelning som skulle utreda provet, men detta nummer lämnades ej ut. Sköterskan lovade till slut att någon läkare skulle ringa upp mig i morgon. Hon ville sätta upp mig för en ny telefontid med "min" läkare den 18 december!!!! Jag bara vägrar. Om jag inte får besked i morgon kommer jag personligen att åka ner till sjukhuset på onsdag och inte gå därifrån förrän jag har besked. Vet någon vart man vänder sig när man blir så här nonchalant bemött? Finns det någon ansvarsnämnd? Jag är heligt förbannad på den svenska sjukvården. Det är under all kritik att boka tider och sedan inte hålla dessa, det är absolut inte första gången det här händer. Jag är så arg, så arg att jag är rädd för att jag kommer att göra något dumt. Helén 17 december Han sade också att han skulle skicka iväg remissen IDAG!!! Den skulle sedan till Karlskrona för ytterligare en underskrift men detta var bara en formalitet. Om vi inte hört något inom 4-6 veckor ska vi kontakta sjukhuset på nytt men vi är beviljade en remiss. Helt underbart. Äntligen är det dags. Jag har redan varit och köpt en flaska champagne. Detta är verkligen något att fira. Nu är vi äntligen "på gång" eller på G med ett stort G. Vi dansar på små moln nu. Vi har äntligen fått vår remiss. Kram från Helén och Håkan 31 januari Tänk efter alla motgångar ler nu äntligen livet mot oss. Jag ringde genast tillbaka och bekräftade att vi kan ta tiden. Nu ska vi åka till dit för information, detta sker den 11 februari. Innan dess ska vi ha tagit nya hormonprover och hämtat ut ett första recept på apoteket. Gud vad spännande! Jag kan absolut inte tänka på något annat. Nu äntligen är det dags för oss. Alla på jobbet blev helt chockerade över hur snabbt allt gått. De ville dessutom inte att jag skulle vara borta från jobbet under högsäsongen som naturligtvis inträder mellan april och juni. Jag svarade att detta går före allt annat och att vi får hjälpas åt att lösa situationen. Det är lite svårt att klara av det hela rent praktiskt. Jag är stressad på jobbet men minst lika stressad om jag är hemma och vet att ingen gör mitt jobb under tiden. Jag vet inte riktigt hur jag skall lösa situationen. Jag har mycket kundkontakter och oroar mig redan för de berömda humörsvängningarna. Tänk om jag skäller ut en kund, ve hemska tanke. Kan man kanske bli sjukskriven? Jag är så uppåt att jag nästan blir lite orolig för mig själv, nu är det ÄNTLIGEN dags att börja "tillverka" ett barn. Vi ska nu äntligen få chansen att verkligen försöka bli föräldrar. Hoppas verkligen att det lyckas. Jag återkommer med vidare rapporter. Helén 20 februari Tidigare samma dag ringde jag till kliniken och berättade att jag fått mens och bad dem hjälpa mig att räkna ut när jag skulle börja spraya. Denna gång längtade jag efter att få mens, knäppt va? Jag möttes av enormt positiv personal som gärna gav goda råd om hur vi skulle köra för att hitta fram på ett lätt sätt. Vi hittade med en gång. I många år har varje mens varit ett misslyckande och nu längtade jag efter att få den eftersom det var tecknet på att vi nu kunde köra igång. Väl framme mötte en sköterska oss och visade in oss i mysrummet. Det var så långt ifrån landstingets väntrum man kunde komma. Det fanns dessutom frukt att äta och tidningar och information att läsa. Sköterskan gav sig tid att prata lite med oss och när hon fick höra om vår långa resväg rekommenderade hon ett besök i restaurangen en trappa ner före mötet. Vi accepterade tacksamt men väl nere i restaurangen blev det bara en slät kopp kaffe eftersom fjärilarna fladdrade i magen. Åter uppe i mysrummet fick vi första chocken. Håkan mötte en arbetskamrat och jag mötte en av våra kunder. Ingen trevlig situation. Man vill inte vara igenkänd i dessa situationer. Vi hälsade därför ganska kort. Informationen började med en rundvandring i lokalerna och därefter bildvisning och information i konferensrummet. Alla verkar bry sig och alla har tid att svara på våra frågor. Det verkade dock som om jag var en av de få som verkligen frågade många saker. Typiskt mig. Det var ganska bra att jag läst så mycket om provrör bland annat här på denna sida eftersom det var lättare att ta till sig informationen då. Det låter lite läskigt med sprutor men även det får väl gå, speciellt om vi lyckas. Då är man nog beredd att stå ut med det mesta. Skulle det däremot misslyckas är det ju inte så roligt. Nu är vi äntligen på gång. Jag ska börja spraya den 3 mars och sen rullar det bara på. Det är verkligen spännande!!! Jag återkommer med vidare rapporter. Helén April 2000 Efter att ha mått dåligt i cirka en vecka började det att vända. Yrseln och illamåendet minskade men huvudvärken var kvar. Jag började bli ömsom varm och ömsom kall och få svårt att sova. Det gick så långt att jag var vaken flera nätter och hann att sticka en tröja och brodera en duk. Ganska knäppt men sant. Dagen då vi skulle på nedregleringskontroll närmade sig. Jag började bli allt mer retlig och det var mer än en person som fick känna av att en kvinna med humörsvängningar som är framkallade av hormoner inte är att leka med. Dagen med stort D kom. Vi åkte hemifrån redan kvällen före och övernattade hos mina föräldrar. Jag sov faktiskt lite den här natten. Vi kom till kliniken i god tid. Precis som förra gången blev vi mycket väl mottagna. Vi fick träffa doktorn nästan omgående. Han gav sig tid att diskutera och förklara allt som hänt och som skulle hända. Sen var det dags för undersökning. Det mesta såg bra ut men tyvärr hade jag en vattencysta som måste tömmas eftersom den kunde störa. Doktorn anvisade två lösningar. Antingen kunde han tömma den lite senare samma dag och det skulle göra lite ont men vara snabbt övergående eller också kunde jag få komma tillbaka dagen efter för punktion under narkos. Eftersom jag genomgått en mycket smärtsam röntgen av äggledarna som den läkare som utförde den påstod skulle vara i princip smärtfri var jag tveksam till hur jag skulle göra. Läkaren sa då: Jag vinner absolut inget på att lura Dig. Jag måste dessutom träffa dig flera gånger vilket den andra läkaren inte behövde och jag förstår absolut inte varför landstinget envisas med att genomföra dessa undersökningar och jag förstår absolut inte varför de säger att de är smärtfria. Den undersökningen är något av det värsta man kan genomgå. Jag kände att läkaren respekterade mig och mitt val och att jag kunde lita på honom. Jag bestämde mig för att försöka göra punktionen senare samma dag utan bedövning men förbehöll mig rätten att avbryta om jag tyckte att det blev för mycket. Detta var enligt läkaren helt självklart.
Det blev nu lite väntetid eftersom läkaren måste engagera en sjuksyster det hela. Under väntetiden fick vi träffa en annan syster som dels tog blodprov på mig och dels visade hur Puregonsprutan fungerade. Det är lite läskigt med vetskapen att man skall sticka sig själv men det får väl gå. Jag fick pröva i hennes närvaro och det gick bra. Även denna syster hade tid att prata och svara på alla nödvändiga och icke nödvändiga frågor som dök upp. Vi fick sedan vänta lite. Doktorn kom och kallade på oss och genomförde punktionen. Det underlättade att Håkan fick vara med. Det kändes mycket bättre bara genom att han fanns i rummet. Doktorn berättade hela tiden vad han gjorde och varför vilket fick mig att slappna av lite. Han berättade även innan han stack vilket faktiskt var bra. Doktorn var sedan orolig för att jag skulle uppleva det som smärtsamt när han drog ut nålen men det kände jag knappt. Allt gick bra. Vi åkte till apoteket och hämtade ut två bärkassar med medicin. Lite skrämmande att jag ska ha allt detta (nästan i alla fall, någon ask var till Håkan). Väl hemma var det dags för första sprutan. Lite läskigt men det gick bra. Det som är otäckt är att injektionsvätskan svider efteråt, men inte alltid, bara ibland. Eller så kanske jag inbillar mig, vem vet. Efter att ha injicerat i en vecka började jag må bättre. Jag sover numera om nätterna och skiftningarna mellan varmt och kallt har lugnat sig något. Ny koll och uttag är preliminärt planerat till den 2 april. Spännande. Vi skall bo hos mina föräldrar under tiden för att minska stressen med resorna. (de bor 10 minuters väg från kliniken). Vi kom som vanligt tidigt till kliniken och stämningen var som vanligt spänd. Doktorn tog emot och förstod att vi var spända och tittade direkt efter hur det låg till med hjälp av ultraljud. Det såg bra ut men plock kunde det inte bli förrän på fredagen. Dosen Progeron skulle ökas till ganska otroliga 300 E. Förklaringen var att äggen måste växa till sig. Vi fick därefter träffa sköterskan som lärde oss hur Pregnylsprutan skulle hanteras. Jag tyckte att nålen verkade stor och tjock, hu!!. Jag fick anvisningar om att sprutan skulle tas exakt klockan 22:00 nästkommande kväll, alltså onsdag kväll. Senare samma dag ringde de från kliniken och meddelade att jag skulle ta sprutan klockan 21:00 i stället. De hade nu analyserat mina blodvärden och behövde ändra tiden. Jag blev jättenervös för att jag skulle missa tiden och satte väckarklockan och mobilens alarm på 20:30 så att jag säkert skulle hinna att blanda m.m. Onsdagkvällen sniglade sig fram och jag stirrade hela tiden på klockan. Så blev det dags. Jag hämtade ut medicinen ur kylen och började blanda. Sen blev det dags för stick, usch!!! Själva sticket var ganska OK men fy vad det sved efteråt. Jag blev även öm på magen. Faktiskt satt denna ömhet i i flera dagar. Ett helt dygn flöt på och jag skulle inte göra något alls. Det kändes konstigt. Håkan skulle ta medicin morgon och kväll, men jag "slapp". Plocket skulle ske fredag morgon och jag skulle vara fastande. Torsdag kväll började nerverna att spöka. Vi packade, kollade medicinlistan sju gånger för att vara säkra på att vi inte missat något m m. Vi duschade båda på torsdagkvällen trots att vi visste att vi måste duscha på nytt på fredag morgon. Jag smååt hela kvällen för att om möjligt inte vara vrålhungring nästa morgon. Det blev verkligen si och så med sömnen den här natten. Det tog lång tid att somna. Håkan åt frukost medan jag drog mig i sängen. Vi duschade och Håkan tog hunden på promenad. Han skulle sedan vara ensam hemma tills vi kom tillbaka. Vi mutade honom med ett grisöra i jätteformat. Vi kom i så god tid till kliniken att de inte ens öppnat. Vi väntade på personalen och började undra om de glömt att ställa om till sommartid eller vad som hänt. Strax före klockan åtta dök personalen upp och släppte in oss. Vi fick eget rum och jag blev ombedd att byta om till sjukhusskjortan. Syster såg att jag inte gillade det hela och sa att jag gärna fick behålla min egen T-shirt på under. Det kändes bättre. Doktorn kom in och hälsade och berättade kort om vad som skulle ske. Vi hade redan fått skriftlig information men det känns bra att de är så noga med att berätta personligen. Man känner sig lite viktigare då. Syster kom med ett äckligt stolpiller (Stesolid) som hon ville att jag skulle ta. Det ska lindra oro och stress före ingreppet. Jag tycker det är äckligt med stolpiller men tog det efter viss vånda. Syster kom snart igen och skulle sätta en nål i armen på mig. Jag har mycket tunna och små blodkärl vilket alltsom oftast ställer till det, så även nu. Hon letade och letade men var inte nöjd. Hon frågade om hon fick banka på ådern för att få fram den. Det känns bra att de faktiskt frågar även om frågan i sig bara är en formalitet. Hon bankade men det blev inte bättre. Hon ville då sätta nålen i handen. Hon förklarade att det gör lite mer ont men att det även gör ont om hon måste sticka flera gånger. Jag accepterade handen och det gjorde ont. Nu var det Håkans tur. Han skulle lämna sitt prov. Labb kom in med en burk och ville att provet skulle lämnas. De frågade om han ville göra det nu eller senare. Han ville göra det nu. De frågade också om han ville göra det här eller på ett annat rum. Skönt att ha valmöjligheter. Provet lämnades och vi väntade. Syster kom och hämtade oss och sa att nu är det dags. Håkan fick klä om till vit skjorta och andra skor. Jag fick skoskydd trots att jag var barfota. Jag påminde sköterskan om att jag skulle ha MYCKET bedövning p g a tidigare äggledarröntgen. Hon förklarade att hon redan visste det och att detta innebar att jag inte skulle komma ihåg så mycket av plocket. Jag svarade att det var helt OK bara det inte gjorde ont. Läkaren kom in och syster började spruta bedövning. Först en sort som bara bedövade (snurrade lite i huvudet) och därefter en sort att "slumra på" som hon sa. Jag frågade vetgirig som jag är vilka medel som användes men syster bad mig bara att tänka på min andning och inte prata. Jag kommer sedan inte ihåg något förrän det var över. Håkan påstår dock att jag jämrade mig lite i slutet och att jag viftade med handen som om jag ville slå någon. Tack och lov att jag faktiskt inte kommer ihåg att det kändes. Doktorn och Håkan följde mig till rummet och hälpte mig i säng. Jag sov några timmar. Håkan vilade bredvid mig och jag kommer ihåg att jag kramade om honom. Det var skönt att han var där. Syster kom och frågade hur det var och erbjöd frukost. Håkan hämtade frukost och det smakade bra. Syster kom och gav mig en spruta i baken och undervisade samtidigt Håkan eftersom han skulle göra samma sak nästa morgon. Jag som trodde att sprutandet äntligen var slut..... Jag fick dessutom order om att ta ytterligare 2 500 E Pregnyl när vi kom hem och nya äckliga stolpiller. Hu... Väl hemma mådde jag ganska bra och klarade av både spruta och piller. Vi åkte sedan en tur med bilen men rätt vad det var fick jag väldigt ont i magen. Vi vände då och åkte hem. Dagarna sniglade sig fram. Jag gjorde i princip inget mer än tog äckliga piller och tyckte synd om mig. Insättningen är planerad till söndag den 7 april klockan 17.00. Söndag 7 april Doktorn sätter in ägget och kollar med ultraljud. Han ber sedan labb att kolla alla instrument och tro det eller ej men ägget har smitit och sitter kvar i instrumenten. Labb får preparera ägget på nytt och läkaren gör ett nytt insättningsförsök. Denna gång går allt bra. Jag blir ordinerad ytterligare en spruta med 2 500 E Pregnyl, tyvärr inte slut på sprutorna än... Vi åker hem. Hem till min soffa och min TV. Vi kokar kaffe hemma hos oss...Det är märkligt- borta bra men hemma bäst. Nu är det bara att vänta och se. Gravtest blir tidigast den 23 april. Håll tummarna! Jag återkommer med besked om hur väntan ter sig. Helén och Håkan 8 april Vi var och handlade och jag kände mig som en tyrann. Hela tiden kommenderade jag Håkan att hämta än det ena och än det andra. Jag ska INTE lyfta och bära. Väl hemma fick han bära in alla kassar och även hjälpa till att packa upp. Jag och vovven vilade därefter och jag tog fler vaggisar. Vi åt en snabblunch och jag vilade vidare. Det var soligt och skönt ute så jag och hunden tog en lite promenad i trädgården medan Håkan högg ved. Svärföräldrarna skulle komma på besök under kvällen och få veta lite om vad som hänt. Håkan fick göra alla förberedelser, jag vilade. Vi fikade tillsammans när jag plötsligt kände att det gjorde ont i magen. Jag gick och lade mig men smärtan blev värre och värre. Håkan fick komma med Alvedon och ett sugrör eftersom jag inte ens kunde lyfta huvudet från kudden. Smärtan var MYCKET värre än den efter uttagsoperationen. Många tankar i huvudet, vad har hänt? Det släppte efter cirka en timme och jag stupade i säng. Jag hade tänkt att gå och jobba några timmar dagen efter men jag tänkte om. En dag av dessa jobbiga väntardagar har nu gått till ända. 9 april Blev tvungen att vara hemma från jobbet eftersom det gjorde mycket ont i magen så fort jag ansträngde mig det minsta. Jag vågade till slut inte göra något. Jag satt/låg och såg på TV hela dagen. Programmen på förmiddagarna är urusla, fy vad tiden går sakta. Jag vill göra ett test nu!!! och det bara måste vara positivt. Tanken på att börja om igen känns helt främmande och mycket fel. Hoppas att det lyckas. Jag hoppas att det blir bättre i morgon för jag blir fnoskig av att vara hemma. Jag försökte att plantera om en krukväxt men fick ont i magen bara av att gå de få metrarna ut till hobbyrummet för att hämta krukan. Stackars Håkan fick göra klart och städa undan efter mig. Tur att han är så snäll och förstående annars hade det nog inte gått. Jag känner mig som en tyrann som hela tiden säger åt honom att göra allt. Håll tummarna för mig. Helén 10 april Hoppas att det går vägen, väntan är nästan olidlig. 11 april 12 april Helén 16 april Under måndagen och tisdagen har jag lyckats att begrava mig i arbete och inte tänka så mycket, men idag (tisdag kväll) kommer tankarna. Jag har ont i magen, ska man verkligen ha det eller är det ett tecken på att något håller på att gå snett? Jag är dessutom superöm i brösten, att ha en behå är rena tortyren, är det ett bra tecken eller en biverkning av medicinen? Kan man verkligen inte testa i "förtid" det är ju evigheter till den 23 april. Ska för säkerhets skull köpa hem champagne. Om det går bra måste det firas och ett glas äkta champagne kan bebisen nog tåla, går det illa måste vi trösta oss, men då räcker nog inte ett glas och därmed inte en liten flaska... hm.. får se hur vi löser detta, det bästa vore om det gick bra. Jag har redan börjat att titta efter en lämplig doptavla att brodera fast jag vet att jag borde vänta och se om det blir något först men jag har längtat så efter ett barn att det är otroligt svårt att vänta. Jag vill gå i ide fram tills det är dags att testa. Från en vars tid går väldigt sakta just nu. 21 april 21 april 22 april Just nu är det mesta svart men jag hoppas att det vänder. Hälsningar Helén och Håkan. |
|||||
 Tillbaka |
|||||
