Helenas brev

För drygt fyra år sedan dök ett brev ner i mailboxen på villhabarn.com. Ett trevligt brev från ett par som just låg i startgroparna för att sätta igång sin barnlöshetsbehandling.
Drygt fyra år senare får vi ännu ett brev från  Helena med fortsättningen på deras barnlöshetshistoria. 

Första brevet till villhabarn.com skrivet den16 december 2002:

16 december 2002
Hej
Efter två års väntan har vi nu bara ett par månader kvar tills vi får påbörja vår IVF behandling. Min sambo och jag längtar oss fördärvade efter ett litet kärleksbarn. Omgivningen är redan i full gång med att skaffa barn, (på naturlig väg). Jag är glad för deras skull men också avundsjuk och jag känner mig ofta oerhört ledsen när jag ser putande magar och barnvagnar där det ligger små fantastiska knyten som jag vet luktar så vidunderligt gott.

Vi har valt att inte berätta för dem omkring oss om vår barnlöshet. Det är lite kluvet, jag både vill berätta men slipper gärna. Det är jobbigt att prata, jag orkar inte med alla följdfrågor som kommer efter att ha berättat, samtidigt som det är jobbigt att bära allt själv. Min sambo har valt att inte berätta för någon och det respekterar jag samtidigt som jag helst skulle vilja berätta för
varje nybliven mamma om hur ömt hon skall älska sitt barn, då jag själv inte kan få några.

Nej, nu tänker jag fel igen. Vi ska på IVF behandling, och förhoppningsvis kommer det kanske, kanske, om vi har tur, om det är meningen, att bli ett litet barn i min mage. Kanske...

När jag en kväll inte stod ut med att bara vänta, och jag kände att min läkare inte längre lyssnade på mig, och inte hade tid med den rent "psykiska vården" så förstod jag att jag måste läsa mer om detta. Om detta att inte kunna få barn, att vara ofrivilligt barnlös. Jag ville veta om det fanns andra som kände som vi. Andra som var ledsna, längtade och som var ofrivilligt barnlösa precis som vi. Och då hittade jag villhabarn.com.

Nu har jag läst alla artiklar, alla samtalssidor, klickat på alla länkar, och känner mig äntligen lite lugnare. Jag har hittat ett forum som verkligen förstår oss. Som vet vad det här handlar om. Och som förstår hur ont det gör i själen varje gång det bara blir ett streck i rutan. Jag gråter stilla och ler, för nu har jag hittat min egen hemsida. Jag går in i smyg dagtid från jobbet, kikar efter
nya inlägg, och på kvällarna hemma. Jag vet att ni finns, det gör mig lugnare. Det gör att det vi går igenom känns lite mindre dramatiskt. Min sambo vet också om att ni finns.

Jag ville bara tacka för en fantastisk sajt! Tack för att ni inte glömt bort oss som också längtar. Förhoppningsvis längtar vi inte förgäves. I juni är allt i rullning, då kan jag skicka ett nytt mail och berätta. Tack!

Med vänliga hälsningar
Helena

------------
Hej Helena
Stort och varmt tack för ditt positiva och härliga mail.
Vi vill gärna höra hur det går för er, roligt om du återkommer och berättar.

Varma hälsningar och lycka till!
Ingela
villhabarn.com

-----------

Drygt fyra år senare, februari 2007 fick vi ett nytt brev :

27 februari 2007
Hej Ingela
Så har då miraklet hänt. Vi har kämpat i så många år med både vikt och hälsa. Vi hade kommit fram i kön för IVF men det blev inte som vi tänkt. Vi försökte att bli med barn på egen hand. Till slut efter många år var vi redo för ett IVF försök på Huddinge. Vi fick äntligen tid för behandling i mars-april 2007.

Men så i början av december insåg jag att jag inte riktigt kände igen mig själv. Kroppen betedde sig minst sagt konstigt, mina bröst ömmade och hade gjort så under en längre tid. Att min mens inte kommit berodde givetvis, trodde jag på att jag var stressad över mitt arbete. Och eftersom jag är van vid oregelbunden ägglossning är det ju i sig inte konstigt att jag är "sen".

Nå, till slut bestämde jag mig för att köpa ett graviditetstest. Jag berättade detta för min man, han log lite lurigt.

Så oändligt många negativa test som vi gjort. Alla dessa år då vi kämpat och försökt att bli med barn. Förhoppningar som gått över i besvikelse. Så står jag där i badrummet. OCH DET VISAR POSITIVT! Starkt klart plus, och kontrollrutan fylls också med ett tydligt streck.

Givetvis var tårarna inte långt borta, glädjen så stor att det inte går att beskriva. Jag rusar ut till min man, sticker plastpinnen under näsan på honom, han får en skrattande och gråtande hustru i sin famn. Glädjen är total, verkligen total skär glädje. Det visade sig att min man förstått och anat långt tidigare. Han hade sett tydliga signaler, att något var annorlunda. Men han hade behärskat sig, och "inväntade mig", och ett graviditetstest.

Vi lyckades på egen väg. Det var bara tre månader kvar tills vi skulle påbörja vår första IVF behandling.

Hur gick det här till?
Då, år 2002 när vi trodde att vi var aktuella för IVF, vi var på ett möte på fertilitetsmottagningen och fick all information om hur det skulle gå till, vi fick alla sprutor, recept på hormoner osv. Efter detta fick vi träffa en läkare som då gjorde en fysisk undersökning och sa tvärt NEJ! Jag vägde för mycket och mina äggstockar låg för långt in, det fanns risk att jag skulle kunna drabbas av invärtes blödningar, komplikationer och så vidare... Snacka om att ge oss en julklapp, och sedan ta den ifrån oss! Klantigt, men kanske förståeligt.

Vi kämpade således vidare. Jag med min vikt. Men jag tappade fokus, tiden gick och jag pendlade i vikt både upp och ner. Sen gifte vi oss, åren gick, ett radhus införskaffades. Så en dag gick jag totalt in i  väggen på jobbet.Jag hade bara jobbat, aldrig tänka efter. Vad var  det jag egentligen ville? Jag försökte fly från tanken på att jag kanske  till sist skulle stå där som barnlös i slutet av tunneln ändå.

Men så fick jag kontakt med en helt fantastisk samtals- och arbetslivscoach som satte fingret där det ömmade och fick mig att börja tänka på mig själv istället för alla andra.

Det var våren 2006 och jag kontaktade återigen Huddinge. Vi var ju redan inskrivna, i väntan på att jag skulle minska i BMI. Vi var  välkommna efter sommaren, kallelse skulle komma med posten. Då  fick jag ytterligare några månader på mig att tappa i vikt.

Sagt och gjort, jag kämpade på, gick ner lite till i vikt, sommaren kom och gick, kallelsen kom och i september åkte vi dit och  får träffa en fantastisk läkare. Vi gjorde upp en plan, att jag skulle få träffa  barnmorskan en gång i månaden tills jag nått målet, och vi sen tillsammans  skulle boka tid för behandling när det närmade sig. 

Vilket mottagande. En barnmorskan som lotsar oss igenom alla våra känslor, ångest och oro, vår längtan efter barn. Allt gick åt rätt håll, vi mötte fantastiska människor, de såg oss som individer, som människor.

I slutet av november säger så barnmorskan att målet snart är nått. Vi ska få göra IVF behandling. De utför inga behandlingar under januari-februari, utan tidigast i mars-april är vi välkomna. Jag är äntligen aktuell för behandling på grund av min sakta men stadigt sjunkande vikt.

Och då, då blir jag med barn helt på egen väg! Bara någon vecka senare  gör jag graviditetstest, och har varit gravid redan då när jag fick besked  att vi var aktuella för behandling. Vilken glädjechock! I dag är jag i vecka 19, har ett sprattlande, levande foster i magen. Vårat så hett efterlängtade barn kommer att födas i sommar. Ett Sommarbarn som alltid kommer att få jordgubbar på sin tårta!

Jag ville bara berätta hur det gick för oss, som uppföljning på mitt förra brev för flera år sedan. Tänk att livet inte blir som man tänkt sig, eller i alla fall inte i den ordning som man tänkt sig. Vi fick vänta i så många, långa år och så till sist en spontan graviditet.

Jag är så oändligt lycklig, tacksam och njuter varje dag. Jag får bära ett eget barn. Det kanske tar slut i morgon, vad vet jag? Men jag tänker inte oroa mig för något jag inte kan styra över. Jag tar hand om mig själv, och försöker att bara vara tacksam över vad jag har. Jag har alltid sagt att alla barn är mirakel, men det här barnet  - det är ett dubbelt litet mirakel.

Jag har egentligen aldrig tvivlat på att vi skulle bli familj. Jag har bara inte vetat i vilken form, men jag har aldrig tvivlat på att jag också ska få vara mamma, och min man bli pappa. Vi har aldrig gett upp. Vi har peppat varandra, funnit en gemensam väg, blivit starkare tillsammans av att kämpa och längta. Tillsammans!

Ännu en gång, tack för en fantastisk hemsida, alla nyhetsbrev som kommer och peppar, påminner om alternativen. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Med vänliga hälsningar,
Helena med en buktande mage