Karins dagbok från
andra IVF-försöket

Följ Karin och hennes man under 14 nervösa och förväntansfulla dagar.
Ska de äntligen lyckas?

Torsdag 5 november
Sovmorgon med lång, skön frukost tillsammans. Johan är rastlös och uppspelt, vill iväg till Malmö. Jag är lugn. Maria från kliniken ringer. Vi ska komma 14.15. Plötsligt är allt igång…

På väg till Malmö köper vi narcisslökar och jag tänker att det kanske är sista turen till Malmö bara vi två. Klockan 15.00 torsdagen den 5 november får jag två fina ägg tillbaka. Från och med nu och 14 dagar framåt kretsar livet kring dessa två ägg och en graviditet inom nära räckhåll. Så nära en graviditet man kan komma utan att vara gravid. Ett sant privilegium men på samma gång en ängslig vandring på glas. Besöket i Ingenmansland varar i exakt 14 dagar.

Fredag 6 november
Regn och rusk utanför fönstret. Johan åker tidigt, ska till Småland bara över dagen men där är snökaos. Drar täcket över huvudet och sover större delen av förmiddagen. Sjukskriven drygt två veckor. Tänk, 17 hela långa dagar! Känns befriande. Härligt att få sova.

Efter lunchen ligger jag i min däckstol med filten över mig och tittar på vår makalösa silverpil i trädgården. Känner mig som en förstaklassresenär på översta soldäck på en jordenruntkryssning. Tankarna virvlar runt och jag njuter av Lars Gullins vemodiga saxofonslingor i Fäbodjazz.

Telefonen ringer. Det blir många samtal och lyckönskningar. Många som vet. Bra eller dåligt? Vet inte ­ går det bra så är det roligt, blir det inget så är det trist. Trist att behöva förklara att vi inte lyckats den här gången heller. Nej, vi vet inte vad det är som gör att det inte lyckas Tänker att detta är mitt sätt att bearbeta det vi går igenom just nu.

På kvällen känner jag det välbekanta illamåendet komma krypande. Har jag inte lite ont i brösten också?

Lördag 7 november
Uppehållsväder och några plusgrader. Johan är hemma. Mycket ska hinnas med både inne och ute. Känner mig overksam och lat i min däckstol. Peppar mig med Per "Texas" Johanssons ettriga saxofon och tankarna drar genast iväg. Tänk om det lyckas den här gången! Det känns som om det skulle kunna vara rätt förutsättningar, med Vänliga veckan och fullmånen som lyste i torsdags.

Mår stundtals väldigt illa av Progesteronet, brösten är ömma och magen svullen. Det hör till. Jag kan hantera det. På kvällen äter vi gås hos goda vänner. Känner mig som fru Tråkmåns ­ tjock, präktig och mycket nykter. Jag kör.

Söndag 8 november
Tar igen nattens sömnbrist på morgonen. Idag är det Fars Dag. En svindlande tanke. Senare kommer mina föräldrar och vi äter en god middag. En skön kväll med tankarna på annat håll. Går det?

Måndag 9 november
Första riktiga vardagen. Sover länge. Känns som bly i hela kroppen och magen är svullen. Talar med arbetskollegor i telefon. Sover igen. Läser. Katterna kommer i tur och ordning och avlägger visit i mitt knä.

Lyssnar på Beyond the Missouri Sky med Charlie Haden & Pat Metheney. Förmodligen den bästa CD:n i hela världen just nu. Musiken och titeln passar väl ihop med min sinnesstämning. Otroligt vackert. Jag vilar i detta vackra. På väg ner. Ner i tempo, ner i botten på mig själv. Andas lugnt. Andas med magen.

Tisdag 10 november
Fortfarande på väg ner. Mår illa på morgonen. Ont i brösten. Svullen mage. Fina tecken på en graviditet, men inte efter fem dagar. Måste vara Progesteronet som spökar. Märkligt, hela livet har hittills gått ut på att inte få barn och nu när man så förtvivlat gärna vill så får man inga.

Onsdag 11 november
Känner mig mer utvilad än på länge. Spenderar dagen i sängen och i däckstolen. Adoptionscentrums broschyrer anländer med posten och håller mig sysselsatt en god stund in på eftermiddagen. Vi har fått en tid på socialkontoret den 1 december. Det känns fint. Mår bra. Skulle kunna adoptera hela världen just nu.

Torsdag 12 november
Natten är orolig. Det dröjer länge innan jag somnar. Hör en massa konstiga ljud och tänker på inbrott och annat läskigt.

Får besök av Eva och lilla Carla idag. Ska laga lunch till oss. Vad ska vi äta? Vi åker till affären och handlar. Vi har en trevlig stund och Eva hastar tillbaka till sitt och jag längtar till däckstolen.

Hinner knappt sätta mig förrän tankarna är i farten igen. Tänk om det lyckas. Nej det gör det säkert inte. Vad gör jag om det inte lyckas? Vad gör jag om det lyckas? Det är ju inte så svårt att räkna ut. Tänker på hur jag mådde i våras då det inte lyckades. Det är inte för mig, detta att få biologiska barn, borde hålla mig borta från det. Det gör bara ont att upptäcka att man inte kan få några. Det var jobbigt i midsomras när alla de andra tjejerna i gänget var gravida. Kändes som en riktig skärseld. Hur mycket ska man behöva stå ut med egentligen? Någon har sagt att man får de motgångar man behöver för att kunna leva resten av sitt liv. Vad är det för katastrofer som lurar runt hörnet?

Fredag 13 november
Fredagen den trettonde. Känns som vanligt med illamående, ömma bröst och svullen mage. Har ganska bra fart idag, gäller nog att ta det lite lugnt i alla fall. Landar med boken i stolen innan mor och far dyker upp fram emot tretiden. Det blir en skön eftermiddag och när Johan kommer hem på kvällen väntar god middag med vin och tända ljus. Härligt att skämma bort sig själv och andra en fredagkväll i november. Den trettonde faktiskt.

Lördag 14 november
Vi sover länge, alla utom pappa ­ han sopar gården! De andra försvinner ut efter frukosten och jag tar hand om köket. Mår vansinnigt illa. Mineralvatten finns inom en armslängds avstånd hela dagen.

Kerstin ringer, det är snart dags för henne. Hon tror att jag är positiv. Något stort, varmt och leende sprider sig inombords ­ tänk om!

På kvällen är det bara vi; Johan, jag och katterna. Lite ost och vin och en stor härlig brasa i den öppna spisen. Skönt.

Söndag 15 november
Återigen en orolig natt. Att tankarna tar sådan fart på natten. Hör konstiga ljud, kudden är knölig och varm, Johan snarkar och brösten gör förfärligt ont när jag vänder mig i sängen. Ligger och väntar på illamåendet ­ jodå, idag måste jag hämta en bit torr baguette för att komma över det.

Hela dagen är regnig, blåsig och mörk. Vi måste ha ljuset tänt inomhus. Vi talar länge om barn och adoption. Bestämmer oss återigen för att få barn på det ena eller andra sättet. Det känns skönt att resonera om det. Vi tänker lika, men Johan är mer positiv till adoption än vad jag är. Det är förmodligen en process jag ska igenom. Vill ha egna biologiska barn. Han är bra, Johan.

Måndag 16 november
Ännu inga spår. Uppåt värre tills jag talar med mamma, som varsamt plockar ner mig på jorden igen. Hon är ett stort stöd för mig. Vet hur det var sist.

Har ett långt samtal med Anna. Hon blev av med sitt vänstra bröst samma dag som vi fick våra ägg. Cancern har gett sig tillkänna efter fem års frånvaro. Hon fixar det. Det är bestämt så. Vet få personer med samma livsglädje som Anna har.

Känner mig som mittemellan fågel och fisk. Födelse ­ liv ­ död. Tankarna pendlar. Ska det lyckas eller ej? Vad spelar det för roll? Vi kan ju alltid försöka igen och igen och igen. Barn får vi alltid på något sätt. Men när?

Inte glädja sig i förväg, inte måla fan på väggen. Fast egentligen är det nog bäst att måla fan på väggen. Då kan man jubla jättemycket om det skulle fixa sig. Jag vill inte höra någon säga "Vad var det jag sa?" när det skiter sig.

Ser spår av något när jag är på toa framåt kvällen. Deppar direkt. Johan kommer hem. Förstår och säger något roligt, som bara han kan. Blir glad igen.

Tisdag 17 november
Har energi idag. Bakar italienska biscotti och gör paprikasoppa. Mår bra trots de vanliga symtomen med illamående, värkande bröst och svullen mage. Hur ska jag komma i mina vanliga byxor igen?

Kerstin kommer i snöstorm framemot eftermiddagen. Vi har en mysig stund med tända ljus och te. Johan ringer 57 gånger.

Kvällen tillbringar vi i soffan med TV och prat. Jag läser länge i Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Han har ett härligt språk.

Onsdag 18 november
I duschen märker jag att det händer som inte får hända just nu. Min mens gör sin tveksamma, dystra entré och jag blir förstörd. Trasig. Ett stort svart hål inombords. Hysterisk. Ledsen och arg. Varför, varför, varför? Är alldeles rödgråten och pluffsig. Johan i telefonen. Han blir förstås ledsen och vi hjälper varandra över det värsta. Han insisterar på att jag ska ta emot Eva och Marie som kommer idag. Behöver annat att tänka på säger han. Klokt, men går det?

Dagen flyter på, känner mig som gäst i min egen kropp. Eva och Marie känner till hela storyn och de märker direkt att jag är ledsen. De förstår. Skönt med så nära vänner.

Talar med mamma på kvällen, hon är också ledsen men försöker att muntra upp mig. Vill gärna göra testet men väntar till i morgonbitti. Pratar länge med mormor. Vi pratar trädgård och blommor ­ cyklamen och julros och amaryllis. Skönt att prata om annat.

Torsdag 19 november
Gör graviditetstestet klockan sju på morgonen innan Johan ska sticka iväg. Negativt. Ledsen och trasig. Vill inget hellre än att bli kvitt alla hormoner som har tagit min kropp i besittning. Om en knapp månad börjar vi med ett nytt IVF-försök. Nytt försök att få ett eget barn.