En aprildag blev en sådan dag i mitt liv. Då lämnade Fredrik, min make, mig. Samtidigt som han bestämde sig för att inte fullfölja den adoption vi just var i slutfasen av. Han ville också sälja det hus vi bara hade bott i lite mer än ett år.

Min första tanke var: det här är inte verkligt. Det händer inte mig. Sedan efter ett tag när hans ord börjat sjunka in i mitt medvetande blev min andra tanke; hur ska jag någonsin kunna överleva detta?

Nu drygt två år senare vet jag – som så många andra som har råkat ut för omvälvande och ibland ofattbara händelser – att man överlever men att det tar lång tid för såren att läka. Och att det får lov att ta lång tid.

För mig var det inte bara såren efter att bli lämnad av min livskamrat sedan åtta år tillbaka. Det händer tyvärr att folk slutar älska varandra och det kan man inte klandra någon för, tycker jag. Men det svåraste att komma över var såren efter en långt framskriden adoptionsprocess efter flera års ofrivillig barnlöshet och två misslyckade IVF-försök.

Låt mig börja från början med min barnlöshetshistoria.

Bekräftade misstankar
Jag har egentligen ända sedan slutet av 80-talet misstänkt att något varit fel hos mig eftersom jag och min dåvarande sambo inte använde skydd och jag ändå inte blev med barn. Även om vi inte medvetet försökte få barn kunde jag inte låta bli att undra. Jag hade mina funderingar emellanåt på vad som kunde vara fel.

Det jag kan komma ihåg sedan ännu längre tillbaka är att jag under sista året på gymnasiet råkade ut för en elak äggledarinflammation till följd av en ännu elakare men "tystlåten", klamydiainfektion.

Visst gjorde det ont i äggstockarna. Och visst blev jag orolig när jag fick hålla mig hemma, liggandes i sängen i 14 dagar för att kureras av en dunderkur antibiotika. Men jag förstod inte allvaret i de ord som läkaren på vårdcentralen sa: "Du kommer förmodligen få svårt att få barn. Båda dina äggledare är skadade men speciellt den ena."

Jaha det var ju trist, tänkte jag. Men inte fördjupade jag mig särskilt mycket i det där jag låg på britsen 17 år gammal. Nu vet jag vad det har inneburit. Jag är nästan helt säker på att det var denna klamydiainfektion och sedan äggledarinflammationen som blev orsaken till min ofrivilliga barnlöshet.

När jag till slut träffade Fredrik, den jag trodde var mannen i mitt liv, och för första gången kände att nu vill jag gifta mig och bilda familj, fungerade det inte att få barn på naturlig väg. Misstankarna poppade återigen upp i mitt huvud.

Sedan blev jag oväntat gravid på naturlig väg i nov ­94 men fick ett tidigt missfall. Det var så tidigt att jag aldrig hann gå till läkare och få graviditeten konstaterad. Jag bara vet att jag var gravid, så som jag mådde och kände i hela kroppen. Fungerade det på naturlig väg en gång kan det väl fungera igen tänkte jag. Men det gjorde det inte.

Under 1995 sökte vi hjälp via gynmottagningen i vår hemstad. Vi gjorde de traditionella testerna för att undersöka regelbunden ägglossning och mens hos mig, spermiekvaliteten hos Fredrik. Inga fel så långt. Inte ens den smärtsamma kontraströntgen av äggstockar och äggledare visade något fel.

Det gjorde däremot en laparoskopi. Jag fick det bekräftat som jag i flera år misstänkt: jag hade sammanväxta äggledare och "ihopklibbade" mynningar på äggledarna, den ena värre än den andra. Min chans att bli gravid på naturlig väg var mycket liten, nästan obefintlig. Overkligt sorgligt. Men jag blev samtidigt lättad att få ett besked. Vad skulle nu hända?

IVF-försöken och känslorna
Efter att ha fått remiss till IVF-klinik och stått i kö en tid genomgick vi de två landstingsfinansierade IVF-försöken. Första gången var jag otroligt nervös innan men efteråt var jag ganska lugn. Jag såg det som ett test på hur kroppen skulle reagera - fungerade det inte gjorde det inte så mycket.

Vi hade ju en gång till på oss. Klart att jag blev ledsen när jag fick en blödning men det kändes ändå ganska lätt att ta nya tag och blicka framåt. När vi däremot misslyckades en andra gång rasade jag ihop. Jag kände en oändligt stor sorg och tyckte att världen var orättvis och grym. Hur kunde narkomaner som var sjuka och inte kunde ta hand om barn få lov att sätta barn till världen när jag som hade genomgått tester på längden och tvären och inget hellre ville än att få ett barn inte kunde få något? Jag kände mig minst i universum och fann ingen eller liten tröst i allt det andra i livet som var gott och bra. Det var en livskris jag inte hade upplevt tidigare.

Fredrik försökte trösta mig och tog på sig rollen av att vara stark och stöttande. Han visade väldigt lite vad han själv kände och verkade inte förstå vidden av sorgen, varken min eller sin egen. Istället för att stanna hemma från jobbet den mest kritiska dagen så att vi kunde vara tillsammans och prata, gick han och jobbade och nästan drog sig undan mig och mina reaktioner.

Jag funderade på om det var typiskt manligt eller om det bara var hans sätt att reagera. Istället sökte jag och fick stöd av mina närmaste vänner och mina föräldrar. Jag grät och förbannade om vartannat och kastade ur mig anklagelser till höger och vänster. Hur kunde detta hända mig? Jag hade varit säker på att försök nummer två skulle lyckas.

Efter några dagar lättade det en aning och jag kände mig som en urkramad disktrasa. Min kropp kändes som ett verktyg som inte fungerade. Det var hemskt att känna sig så ofruktsam; torr som en öken.

Fredrik verkade stoppa undan det mesta av sin egen sorg i ett skrin längst inne i kroppen och kastade iväg nyckeln. Förödande skulle det visa sig. Jag tror att det var här som vi började glida ifrån varandra. Fast det märkte jag inte förrän långt senare.

Adoption nästa steg
Jag hade redan före försök två varit inställd på att om det mot förmodan inte lyckades så var adoption ett klart alternativ. Jag hade också pratat med Fredrik om detta men han var inte lika entusiastisk som jag. Han tyckte att vi skulle vänta med att diskutera adoption tills vi visste om IVF skulle lyckas eller ej.

Själv kände jag tvärtom, för mig blev adoptionen en slags livlina. Det var viktigt för mig att känna att det alltid kommer finnas något sätt att få barn, oavsett om det är biologiska eller adopterade.

Eftersom vi verkade befinna oss i olika faser bestämde vi att både gå enskilt och tillsammans till en kurator inom mödravården och prata med henne. Det var väldigt bra och jag kan rekommendera alla med adoptionstankar att göra det. Där fick man möjlighet att ställa alla dumma och känsliga frågor och visa sin osäkerhet. Hon hade tystnadsplikt och vi kände oss trygga vid våra träffar som i och för sig inte blev så många med ändå en god hjälp.

Jag ville men inte han
Mitt i sommaren skickade vi in vår anmälan till socialförvaltningen i vår hemstad. Ett litet men nog så viktigt steg på vägen att bli adoptivföräldrar. Jag var glad som en lärka på våren men när jag tänker tillbaka kan jag inte minnas att Fredrik var speciellt glad eller förväntansfull.

För honom var nog adoptionen ett sätt att få behålla mig som livskamrat. Vi var vid den tidpunkten inte beredda att gå igenom fler IVF-försök för vi upplevde dem fysiskt och psykiskt mycket påfrestande. Jag blev ganska dålig av medicinen som används för nedreglering av hormoner. Så vad återstod?

Jo att adoptera. Jag hade tydligt sagt att jag inte kunde tänka mig att leva ett liv utan barn. Fredrik gav mig intrycket att han tyckte likadant. Problemet var bara att han inte alls tyckte som jag. Han ville inte adoptera, åtminstone inte då. Men han skrev ändå under alla handlingar. Jag hade ingen anledning att misstänka att han tyckte annorlunda än jag.

När vi så småningom fick vårt adoptionsmedgivande av socialnämnden och hade valt Vietnam som land kändes det som att det var nära en underbar lösning på vår barnlöshet. Jag blev sprudlande glad när vi hade kommit först i kön hos adoptionsorganisationen. All väntan och pappersexercis och inte minst all osäkerhet och ångest kändes långt borta. Nu skulle vi äntligen bli föräldrar.

Kraschen
Men vid årsskiftet blev Fredrik alltmer deprimerad, ja faktiskt i precis samma takt som vi närmade oss att få ett barnbesked. Jag hade förmodligen skygglappar och varken vågade eller ville förstå att han inte verkade lika lycklig som jag.

Jag var helt fokuserad på vår kommande familj och att förbereda allt till det bästa för barnet. Att något skulle kunna förmörka tillvaron i det läget fanns inte ens i min vildaste fantasi. Om jag säger så här; mitt största problem var vilket skötbord vi skulle köpa.

Sedan vändes mitt liv upp och ner. Maken lämnade mig och vårt gemensamma liv, men under tveksamhet vilket var ännu mer plågsamt. Han drev dock igenom alla förändringar. Jag levde i ett slags vakuum och började tvivla på min uppfattning av verkligheten.

Var det okej att jag var skitförbannad och ledsen när jag hade en sjuk make? Skulle jag tycka synd om honom samtidigt som jag själv höll på att gå under av sorg? Jag kände några dagar efter "kraschen" att jag behövde hjälp. Det var viktigt för mig att få tala med någon professionell person och få bekräftelse på att mina reaktioner var naturliga och inte alls konstiga.

Vägen vidare
Jag försökte se krasst på situationen; jag hade min hälsa och mitt jobb. Jag talade öppet om min situation. Från jobbet fick jag stort stöd, likaså av vännerna.

Efter en tids sjukskrivning på hel- och sedan halvtid, ett hektiskt och lite desperat partajande under sommaren, en mycket påfrestande skilsmässa som jag själv fick driva igenom den hösten trots att det var Fredrik som hade gjort uppbrottet, träffade jag av en slump (finns slumpar?) en ny man som gav mig självförtroendet åter.

Jag har de senaste åren haft svårt att känna mig som "en riktig kvinna" eftersom jag inte kan få barn på naturlig väg. Men min nye sambo, Peter har verkligen fått mig att känna mig kvinnlig och det har betytt mycket för mig.

Peter var liksom jag lämnad och hade ett långt förhållande bakom sig. Han har två underbara barn, en son på tio år och en dotter på åtta.

Jag var nervös i början när vi träffades eftersom det här med barn i flera år hade varit så laddat för mig. Men det har gått över förväntan och vi har en fin kontakt och närhet. Jag tycker att vi har en sund relation där jag och sambon redan från början förklarat att jag inte är någon extraförälder utan en vuxen person som finns tillhands som stöd om barnen vill och behöver.

Min ambition har hela tiden varit att om jag kan vara en slags ledsagare på deras väg genom livet och de kan känna förtroende för mig så är det gott nog. Och jag som aldrig ens hade tänkt tanken att jag kunde träffa en man som redan hade barn!

Livsbonus
Peter och jag började ganska snart prata om att försöka få barn tillsammans. Han känner till allt jag gått igenom de senaste åren och har frågat en hel del om adoption och kan absolut tänkta sig att adoptera. På vinst och förlust tyckte han till att börja med att jag skulle kontakta överläkaren på gynmottagningen och berätta om min situation.

Det gjorde jag och läkaren tog ett djupt andetag i telefonen när jag berättade att f d maken lämnade mig precis när vi var på väg att hämta vårt adoptivbarn. Läkaren undrade hur jag mådde nu och hur livet hade gått vidare.

Döm om min förvåning när han personligen engagerade sig i detta och lovade att återkomma inom några veckor och gjorde det också. Lagom till påsk fick vi papper på att mitt fall var så speciellt att vi beviljades två nya landstingsfinansierade IVF-försök. Helt enkelt en livsbonus. Ofattbart fantastiskt!

Jag funderade inte speciellt länge förrän jag fattade mitt beslut; jag ville inte sitta som 85-åring och ångra att jag inte tog den här chansen. Peter ville naturligtvis också men sa att jag fick avgöra med tanke på om jag orkade gå igenom den medicinska behandlingen. Vi bestämde oss. I februari i år blev det tredje gången gillt för mig och första gången för Peter.

Några uppförsbackar
Några uppförsbackar har det varit. Jag reagerade kraftigt negativt på nedregleringssprayen. Redan andra dagen tappade jag synen på vänster öga, fick hjärtklappning, svettningar och kramper i benen. Mycket obehagligt och märkligt eftersom jag de tidigare gångerna kunnat använda en liknande medicin utan större besvär.

Vår klinik hade inte hört talas om någon som fick så allvarliga biverkningar. Jag fick sluta med preparatet med en gång. Typiskt tänkte jag men någon ska väl vara undantaget. Jag åkte in akut på sjukhus för att kolla EKG, blodtryck med mera. Allt var okej som tur var.

Jag började istället med alternativa preparat och mådde bra - förutom den psykiska pressen som jag tycker är stor när man är mitt uppe i en behandling.

Ovissheten värst
I februari plockades åtta ägg ut. Jag var sövd och hade inte speciellt ont efteråt. Var bara lite svullen i magen. Skönt för jag var verkligen nervös före utplockningen. Rädd både för smärtan som jag mindes från försök nummer två och för hela situationen; att vara så hjälplös och utan kontroll.

Äggåterföringen blev försenad någon dag på grund av snöstorm som gjorde att vi inte kunde ta oss till kliniken men enligt dem var det ingen fara för äggen. Själv blev jag jättenervös av förseningen, det spelade ingen roll vad kliniken sa. Jag skulle ha fått tillbaka äggen på datumet som var mitt lyckotal, den 22/2.

Precis så löjlig blir man när man håller på med IVF-försök. Man ser tecken i allt som händer och funderar mycket på eventuella högre makter.

Återföringen blev inte förrän den 23 och betydde det otur i så fall? Jag vet, det är knäppt att tänka så men jag kan inte låta bli.

Personalen var underbar och tog sig tid att prata med oss efteråt. Sedan följde en nästan outhärdlig väntan dag för dag efter återförandet. Är inte väntan på något vis det värsta med att göra IVF? Denna gång var jag superrealist, nästan pessimist. Visst, man ska tänka positiva tankar och bara fylla sinnet med sådant som är bra. Men hur lätt är det? Peter tyckte det var trist med min inställning men för mig var det en överlevnadsstrategi. Jag stålsatte mig.

Svårt förklara känslorna
Jag tolkade alla eventuella tecken minut för minut under nästan två veckor. Kunde det vara så att? Eller hade vi misslyckats? Berg- och dalbana är en bra beskrivning för hur känslorna åker upp bland rosa moln ena dagen för att nästa rasa ner i det mörkaste hål man kan tänka sig.

Hur ska man någonsin kunna förklara detta för andra? Jag hade till och med svårt att förklara för min älskade sambo som stöttade mig på alla sätt man kan tänka sig. Han var lugn och stabil och kände naturligtvis inte samma desperation som jag eftersom han redan har två barn.

Detta är både på gott och ont. Samtidigt som han är ett stort stöd och lugn som en filbunke kan han aldrig förstå hur jag känner och upplever längtan efter barn, behandlingen och ett misslyckande.

Hur tacklar man ett misslyckande?
Tre dagar innan dagen för g-test fick jag en liten blödning som ökade efterhand, det tog ca ett dygn. Jag hade inte menssmärtor som vanligt och var därför tveksam till om det var en vanlig blödning eller bara en mellanblödning. Det var bara att vänta. Men andra dagen blödde jag mycket och förstod att det var kört.

Vad gör man? Hur orkar man fortsätta leva sin vardag, gå upp till jobbet dagen efter, finnas till hands för nära och kära, gå på fest med kompisar, gå på dop och stora kalas med många barn närvarande? För mig har det hjälpt att ta ett litet steg i taget. En dag i taget.

Man behöver inte bli klar med sin sorg med en gång. Man behöver inte vara Hulken i sina känslor. Det är okej att vara urförbannad och ledsen, att skrika och gråta och att tycka att det är mest synd om mig i hela världen. Ut med skiten bara. Inte låsa in och kasta bort nyckeln.

Mitt livsöde
Det mesta annat i mitt liv kan jag kontrollera men inte detta. Jag är ofrivilligt barnlös och det är på något sätt mitt livsöde. Jag har tagit mitt öde i hand och lärt mig hantera den känslan någorlunda. "Här är jag, du får ta mig som jag är" är mitt motto. Men visst har även jag mina svarta dagar då jag är gränslöst avundsjuk på alla kvinnor som får barn lika lätt som frögurkor gror.

Eller då jag inte vill svara på omgivningens frågor om hur jag mår. För hur ska man orka klistra på ett leende och säga "Jodå, det är bra med mig" när man egentligen bara vill skrika ut sin förtvivlan. Eller då ångesten tar ett järngrepp om min bröstkorg för att jag i mataffären krockar med en mamma med barnvagn och ett alldeles nyfött knyte.

Vid varje IVF-försök bubblar det gamla upp i mig. Jag känner mig övergiven och orättvist drabbad. Samtidigt känner jag hoppet födas på nytt och jag vägrar ge upp. Om lösningen blir att prova med ytterligare försök eller att adoptera - det får vi se de närmaste åren. För mig har det varit viktigt att få visa mig svag och ledsen. Att inte alltid vara den duktiga och glada som klarar vilka stormar som helst. Jag är bara människa.

Fokus på det goda
Jag har också försökt fokusera på hur mitt liv vänt från svart till vitt. Jag har en underbar sambo som jag kommer att gifta mig med i sommar, två härliga barn i min närhet, ett jobb jag trivs med och en chef som känner till min barnlöshet och stöttar mig. Fina nära vänner som peppar och förstår.

Mina grundförutsättningar för ett gott liv finns och jag försöker verkligen ta vara på det. Jag är mycket tacksam för det goda jag har i mitt liv och jag hoppas att den känslan är en bra grund att bygga vidare på när det gäller att till slut någon gång få ett barn.

Var och en måste känna efter vad man är beredd att gå igenom och hur mycket man vill kämpa för att få barn. Jag har stor respekt för att alla kvinnor och män som går igenom dessa till synes ändlösa utredningar och försök, sorger och besvikelser - och lycka med för den delen - har olika uppfattning om när gränsen är nådd för vad de orkar med.

Men oavsett vad du som ofrivilligt barnlös bestämmer dig för - glöm för allt i världen inte bort kärleken till dig själv och dina närmaste och att se det stora i det lilla av livets goda.

P.S. När jag skrivit dessa rader är det bara två dagar kvar till IVF-försök nummer två för oss. Och jag vågar hoppas lite grann.