De barnlösa männen, som av en eller annan anledning står mitt i livet utan barn, hör vi sällan talas om. Media belyser inte problemet särskilt ofta, sjukvården vänder sig främst till kvinnan vid olika infertilitetsbehandlingar, då det är hennes kropp som utsätts för prövningar och så vidare. Men visst finns det män som längtar efter barn.

En helt vanlig man
Gennaro de Luca från Italien är ett exempel på en helt vanlig man i sina bästa år som är ofrivilligt barnlös. Kärleken förde honom till Sverige för nio år sedan och ungefär lika länge har han längtat efter att bli pappa. Förhållandet som tog honom hit tog slut och Gennaro har efter det, inte haft någon speciell tur när det gäller kärlek. Den rätta har helt enkelt inte infunnit sig, vilket också är anledningen till att han än så länge inte har några barn. Gennaro är övertygad om att många män längtar efter barn utan att veta vart de ska vända sig för att få information.

– Det känns som en undervärderad fråga som kommer efter frågorna som gäller ensamstående kvinnor, homosexuella äktenskap och deras rätt att få barn. Vi befinner oss i en ny epok och det traditionella sättet att se på familjen kanske måste uppdateras. Jag känner att det är en delikat och känslig fråga som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera än. Jag skulle önska att media tog upp frågan med djup respekt och utan spekulationer, säger Gennaro.

En lycklig barndom
Han tror att mycket av hans barnlängtan grundar sig i den egna barndomen som han beskriver som oerhört lycklig - en ”golden age”. Tillsammans med två bröder och en syster växte han upp under babyboom-åren i Italien på 60 och 70-talet.

– Min familj är en typisk, glad italiensk familj. Pappa var poet och mamma professor. Vi syskon växte upp i en liberal miljö, präglad av så väl Montessoris pedagogik som ifrågasättande av den konservativa katolska miljön, vilken är typisk i mitt land, säger Gennaro.

Konst, arkitektur, litteratur och agnosticism var självklara delar under Gennaros uppväxt, vilket också har präglat hans eget yrkesval. Han jobbar som gymnasielärare och teknisk designer men har ett förflutet som konstnär och det märks att han är en man med stort intellekt.

– Jag är i min bästa ålder, inte bara fysiskt utan även filosofiskt. All visdom jag har fått genom livet är en säker källa till trygghet och kunskap som skulle kunna sätta ett barn på rätt spår i livet. Jag är stabil, varm och generös och är övertygad om att jag skulle bli en mycket god far, säger Gennaro som tycker det är svårt att förklara exakt varför han vill få barn.

Mening med livet
– Det handlar inte bara om det biologiska behovet att bli pappa. För mig är det mer en existentiell fråga. Jag tror att barn uppfyller en ömsesidig mening med livet, vilket är en fråga vi ofta söker svar på. Personligen känner jag djupt att en del av svaret ligger i relationen mellan förälder och barn - genuin kärlek, säger han.

Färre alternativ för män
Men som ensamstående man med barnlängtan finns långt ifrån samma möjligheter som för en ensamstående kvinna i samma situation. En kvinna kan låta sig insemineras eller välja att ha en tillfällig sexuell förbindelse med förhoppning att bli gravid. Hon har idag dessutom ganska goda möjligheter att få adoptera ett barn på egen hand medan en man däremot mer eller mindre måste hitta en kvinna som vill föda honom ett barn – kanske en kompis eller ett lesbiskt par med barnlängtan. Det är mycket ovanligt att en ensamstående man får adoptera ett barn, även om det i alla tider som adoption har funnits som juridiskt begrepp, har varit lagligt för ensamstående män att adoptera.

Adoption
Inga Näslund, informationschef på Adoptionscentrum berättar att, av de över 22 000 adoptioner som Adoptionscentrum har förmedlat genom åren, har endast fyra eller fem varit till ensamstående pappor.

– Jag tror inte att det har skett några sådana adoptioner genom de andra organisationerna. Troligen har det förekommit en del enskilda adoptioner också, som vi inte har statistik över, säger Näslund.

De adoptioner som AC har kunnat förmedla till ensamstående män har i huvudsak skett ifrån Indien. Även om en majoritet av alla länder tillåter ensamstående män att adoptera enligt sina nationella lagar är det bara ett fåtal som tar emot den typen av ansökningar från andra länder.

– De blir alltmer restriktiva vad gäller ansökningar från ensamstående. Man är inte särskilt intresserad av dessa ansökningar. Med den nuvarande situationen, med långa köer och många par som vill adoptera, så väljer man dem i första hand, säger Inga Näslund.

Mamma, pappa, barn
För Gennaro är det dock drömmen om en ”hel familj” som hägrar.

– Naturligtvis önskar jag ett vanligt förhållande med mamma, pappa och barn men livet blir inte alltid som man vill och därför är jag öppen för alla goda, respektfulla och etiskt riktiga möjligheter, säger han men tillägger att en del sätt känns avlägsna – bland annat att ta hjälp av en surrogatmamma.

– Det är lite för långt ifrån mig då jag tycker att ett barn ska ha tillgång till både en mamma och en pappa - även om man så är två vänner som har bestämt sig för att försöka uppfylla en gemensam dröm. Jag skulle inte tycka om att få barn med en person som direkt försvinner ut ur barnets liv då jag vet att jag själv alltid kommer att vara närvarande för mitt barn och ge min stabilitet och kärlek – oavsett hur det kommer till, säger Gennaro.

Han är stolt morbror och farbror till flera syskonbarn – både biologiska och adopterade

– Jag är säker på att alla i min familj kommer att vara otroligt lyckliga för min skull den dagen jag får barn. De vet att jag kommer att bli en god pappa. Nu väntar vi bara på mitt tillfälle, avslutar Gennaro.