Mitt namn är Maria. Jag är i dag tjugoåtta år och har ett bra liv med sambo
och vänner. Men min tonårstid började med en stor nästintill ohanterlig
livskris som jag skulle vilja dela med mig om till er.

Jag är född utan äggstockar. Detta upptäcktes efter många år av utredningar
som tog sin början då jag ännu var ett barn, cirka fjorton år.
Allt började med att min pubertet inte kom i gång. Då var jag ännu ovetande
om vad som låg framför mig. Jag skämdes, skylde min kropp och väntade på att
brösten skulle utvecklas och att allt det andra skulle komma i gång.

Skolsköterskan såg till att jag remitterades till kvinnokliniken. Jag vill
tillägga att denna start på min tonårstid och många år därefter periodvis
varit som i en dimma. Med ett psykologiskt perspektiv är det faktiskt ett
under att jag överlevt, det förstår jag i dag, när jag landat.

Min räddning blev en utmattningsdepression för några år sedan. Jag hade kört
slut på mig själv, min sorg kom upp till ytan. Det hade inte varit möjligt
att sörja och bryta samman tidigare. En existentiell kris på detta plan kan
man inte hantera när man är mellan fjorton och tjugo år.

Jag har levt mitt liv som om jag bara hade några år kvar att leva. Jag har
läst på universitet, ett antal poäng, bott utomlands, jobbat, varit aktiv
inom föreningar och haft massor av fritidsintressen.
En flykt, en överlevnadsstrategi? Eller en kombination av dessa och den
personen som är jag?

Jag var fjorton år gammal. Var det ett kromosomfel? nej. Någon mystisk
sjukdom? nej. Man kom fram till att det nog inte stod rätt till med mina
äggstockar. Man hade aldrig hört talas om "någon som mig". Nog har hon
äggstockar, men de är inte tillräckligt utvecklade.

Vem var jag? Det som i alla fall var säkert var att jag inte var som andra
tjejer i min ålder. Jag var varken eller.

Hormonbehandling. Jag gick upp i vikt, fick konstgjorda blödningar och
pyttesmå bröst. Idag har det visat sig att den hormonbehandling jag fick var
helt felaktig. Könshormoner är ett komplicerat kapitel.

Så fick jag kontakt med en gynekolog för två år sedan som tog utförliga
prover. Provresultatet visade helt felaktiga värden. Hans frågade
-Hur har du överlevt människa? Och då syftade han enbart på mina
hormonvärden.

Tiden gick och under mina år i en universitetsstad fick jag det slutgiltiga
svaret. Du saknar äggstockar.
Jag var en intressant patient. Några läkarstudenter fick studera mig på
ultraljudsskärmen. Jag låg på britsen, eller snarare min kropp låg där.
Tysta tårar värkte inom mig.
Men det var ändå skönt, att äntligen få veta. Visst hade jag anat detta, men
någonstans hade det ändå funnits ett hopp att det inte skulle vara så. Nu
hade jag svaret, men inget hopp.

"Vi är klara nu" meddelade specialistläkaren. Och ur mig kom ett skrik,
kanske ett vrål. Jag vet inte, men staben gick ut ur rummet.
Varför lämnar dom mig?

Varför lämnar man en människa då hon är i största behovet av hjälp? Jag
kunde inte tänka klart då men idag tänker jag mycket på det. Alla dessa
rädda läkare som inte ville eller vågade se mig.
Jag lämnade sjukhuset, förvirrad och själsligt avstängd.

Åren går, man tar sig i genom svåra saker.
Jag är en glad människa, känner tacksamhet över livet. Kan njuta av det
lilla. Längtar efter barn. Vill prova äggdonation, kanske kan det fungera.
Jag är väldigt barnkär och folk som inte känner till min barnlöshet undrar
varför jag inte skaffar barn. "Du som lyser varje gång du träffar barn". I
dag kan jag faktiskt svara dom med ett leende. Jag får också drömma, även om
jag vet att min väg till att få barn kanske blir lång eller slutar med att
jag får nöja mig med andras barn. Klokt va?

Jag har blivit en klok kvinna, på gott och ont. Ibland känner jag mig äldre
än mina medsystrar. Allt detta har gjort mig stark, men också svag. Min
ungdom rycktes bort ifrån mig, jag vet inte riktigt vad det innebär att vara
naiv. Jag har förlorat många år, har inte haft drömmar om en prins eller
barn under mina ungdomsår. Min kropp har inte alltid fungerat sexuellt.
Tidigare hade jag varken medicinska eller psykologiska möjligheter att känna
något sexuellt. Idag är det bra.

Nej, jag hoppade aldrig från någon bro. Har börjat jobba igen, lever ett
vanligt liv. Tro, hopp och kärlek är vad jag känner. Äter mina hormoner
varje dag och hoppas att det så småningom kommer att finnas en vänlig själ i
vårt land som bidrar med ägg till en ägglös höna.

Maria