|
Oktober 2005 Hej Vid tidpunkten för mitt dagboksskrivande genomgick vi vår första IVF-behandling, vi ville ha ett syskon till Therese. Jag tyckte det var väldigt skönt att få dela med mig av mina tankar och om känslor runt hela IVF-karusellen. Försöket lyckades och jag blev gravid men tyvärr slutade det hela med missfall. 2003 fick jag av en händelse veta att Stockholms läns landsting börjat finansiera syskonförsök (IVF) och jag bokade snabbt en tid hos Carl von Linnékliniken i Uppsala. Tur det eftersom landstinget tog tillbaka de här betalda försöken redan efter en månad. Men vi som hade hunnit boka tid fick genomföra våra utlovade behandlingar. Så inleddes IVF-behandling nummer två tidig höst 2003. Det var med blandade känslor man genomgick allt igen med sprayer, sprutor och äggplock. Efter att jag fått ett litet embryo insatt och ett i frysen så gick jag där med fjärilar i magen innan det visade sig att också detta försök lyckats och jag var ännu en gång gravid! Lycklig och livrädd på samma gång. Jag hade hade väldigt svårt att slappna av och att njuta av graviditeten eftersom jag bara Nu blev det inte så utan den 5 juli 2004 födde jag en son, Mattias. Han är hela familjens lilla kelgris och Therese är så stolt över sin lillebror. Det var en hård och mödosam väg vi fick vandra innan han kom till oss men nu när han finns så tackar jag alla högre makter för att vi fått honom. Jag är så glad och tacksam att få uppleva detta efter allt det jobbiga som hände 2001. Det tog ett par år extra men sagan fick ett lyckligt slut. Många kramar
18 oktober Vi har ju redan en dotter tillsammans. Therese heter hon och är vårat lilla mirakelbarn. Hon blev till på naturlig väg trots urusla odds och jag kan än idag ha svårt att förstå att hon faktiskt är våran. Vi kämpade i tio år med utredningar, diverse mirakelkurer, olika behandlingar som inte ledde till något annat än förtvivlan och misströstan och till slut gav vi upp. Vi köpte ett parhus som inte var särskilt bra planerat för barn, men vadå - vi skulle ju vara barnlösa. Visst fanns tankar på både IVF och adoption men just då orkade vi inte mer, vi behövde ett break. När mensen inte kom så trodde jag att det var någon sorts blödningsrubbning och efter en och en halv vecka ringde jag min läkare som tyckte att jag i första hand skulle göra ett gravtest. Löjligt var min enda kommentar till det! Gjorde i alla fall ett test samma kväll och höll på att svimma när det var positivt! Visst sker det under...! När tanken på syskon började dyka upp så kände vi på en gång att vi ville ha hjälp. Vi vill på något vis lägga ansvaret på någon annan än oss själva. Låter det knäppt? Vi vet som sagt att detta med IVF är ett lotteri men samtidigt är det ändå bättre odds att lyckas med hjälp av det än att nöta sönder samlivet här hemma. Så nu sitter man här med sprayer och sprutor och gud vet allt man ska proppa i sig utan att veta om det ska lyckas eller ej. Ska spraya t o m 26 oktober då jag ska in på första ultraljudet och blodprovskollen. Spännande men ack så nervöst. 29 oktober Jag som tidigare inte känt av några biverkningar har nu fått ordentligt ont i högra äggstocken och hur nervös jag än är för äggplocket så ska det ändå bli skönt att få det överstökat. Vet att man ska leva som vanligt efter återförandet men jag har ändå tagit ledigt från jobbet till och med den 23/11. Jag tänker bara måna om mig och familjen och på något vis "landa" efter det här för hur det än är så är en IVF ingenting man går igenom utan att påverkas. Jag hör av mig så fort jag kan efter äggplocket! Efter en dryg halvtimma var det så dags att bege sig in i rummet där äggplocket skulle ske. Jag fick ännu mer lugnande/smärtstillande intravenöst och jag lovar att jag blev påverkad. Jag låg där och garvade åt precis allting så utav själva plocket minns jag inte särskilt mycket förutom att det gjorde ont när vänster äggstock plockades. Allt som allt tog själva plocket 10-15 min. När äggen var ute så fick jag gå tillbaka till "mitt" rum där Peter satt och väntade med ostfrallor och kaffe och aldrig har det varit så gott att fika. Efter en stund kände jag mig så pass pigg att vi kunde ge oss iväg. Faktum är att vi stannade till på IKEA innan vi åkte hem men det är inget jag rekommenderar andra att göra för jag kände efteråt att det blivit lite för mycket rännande. Jag borde ha åkt direkt hem och lagt mig... På lördag är det dags för återförande av 2 st ägg och jag antar att det blir början på den jobbigaste delen av IVF-behandlingen, att vänta... 3 November Man känner sig lite larvig för trots att man vet att de inte kan ramla ut så törs man knappt hosta, nysa eller ens lyfta en tekopp. Kanske blir man modigare om några dagar? Nu är det alltså bara att passivt vänta och se hur det går. Peter tror att det ska gå vägen men jag törs inte spekulera alls. Man vet ju att det inte är så många som lyckas första gången så jag är nog inställd på att åtminstone göra ett par försök till men å andra sidan finns det ju de som lyckas så man ska ju inte måla f-n på väggen redan nu. Testdag blir onsdag 21 november. Om man kan hålla sig så länge ja... Jag vet att jag hade mensont när jag väntade Therese men den värken var ändå annorlunda jämfört med den här "riktiga". Jag är nu inställd på att få göra ett nytt försök och vill nu att mensen ska komma igång, fast det kanske den inte gör när man tar Progesteron? I eftermiddag tänker jag ta med mig 11 november Mensvärken är som sagt borta och än så länge ingen blödning. Men jag vet att den kommer. På något konstigt sätt så vet jag att det är kört fast de få som Peter och jag pratar inte om det här alls. Det är som om vi behöver få smälta det först på varsitt håll. Den senaste tiden har alla våra samtal handlat om hormonspray, sprutor, ägglossning, äggplock och ja, ni vet ju själva hur man går upp i det här. Vi har nästan glömt att livet faktiskt handlar om mer än IVF. 4 december Vi som var barnlösa i tio år ska nu inom tre år bli tvåbarnsföräldrar. Visst sker det under... Jag har läst de andra dagböckerna och jag känner igen mig så väl. Längtan, hopplösheten, oron och lyckan när det faktiskt går vägen. Jag tänker inte skriva att man aldrig ska ge upp för alla har vi ju olika förutsättningar. Känner man att man inte orkar kämpa mer då ska man heller inte göra det. Vi gav ju upp, kanske var det inte vår tur då? Kanske finns det en högre makt som bestämmer när rätt tidpunkt har kommit och då först kommer barnet? Att vara ofrivilligt barnlös är så fruktansvärt jobbigt och längtan efter barn kan göra ont långt in i själen. Trots att vi har Therese och en liten på väg så kommer aldrig ärren från våra tio år som barnlösa att försvinna helt. Tänk den människan som vid ett tillfälle helt kallt talade om för mig att det inte är meningen att alla ska få barn eftersom jorden då skulle bli överbefolkad, den människan skulle jag vilja möta nu. I och med detta så slår jag nu igen min dagbok. Jag kommer med spänning följa er andra i er kamp och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni alla ska få det ni så hett längtar efter. Kram Mia Tyvärr slutade det inte lyckligt Mia |
|||||
 Tillbaka |
|||||
