Missfallen var som att förlora ett barn
av Kerstin Fredholm

Jennie har gått igenom fyra missfall. Varje gång har hon känt sigstyvmoderligt behandlad inom sjukvården.

­ Missfall sköts som rutinfall. Patienterna åker ut och in på löpande band. För mig och min man har missfallen varit detsamma som att förlora ett barn men vi har inte mötts med empati, säger Jennie.

Jennie, 26 år, och hennes man Peter, 31, berättar om starka känslor av sorg, ilska och maktlöshet.

­ Det jobbigaste är när man avfärdas med att ni är så unga och har tiden framför er, säger Jennie medan tårarna rinner. Varje missfall har inneburit en stor sorg. Tredje gången hade graviditeten nått längst. Då fick Jennie göra ett ultraljud redan i vecka nio eftersom hon var väldigt orolig. Tillsammans med Peter kunde hon se fostret på skärmen.

­ Vi kunde se ett hjärta som slog, kroppen med små armar och ben. Det var ett litet barn, säger Jennie.

Några veckor senare fick Jennie en sparsam blödning. Då ringde hon till kvinno-kliniken men fick beskedet att hon kunde avvakta ett tag. Jennie åkte ändå dit eftersom hon haft missfall tidigare och kände sig orolig. En undersökning visade att fostret var dött och hoppet släcktes ännu en gång.

Jennie fick två alternativ att välja mellan; antingen att skrapas eller att vänta och låta livmodern själv stöta ut fostret, moderkakan och livmoderslemhinnan. Hon valde skrapning eftersom hon absolut inte ville gå omkring och bära ett dött foster. Det hade hon varit med om tidigare.

Läkaren avrådde emellertid. Hon ansåg att Jennie skulle må bättre psykiskt om hon lät naturen ha sin gång. Det blev skrapning i alla fall till slut.

­ Jag var skärrad och frågade om Peter kunde få vara hos mig när jag vaknade upp efter narkosen. Svaret blev nej eftersom det fanns andra patienter på uppvaket.

Omtöcknade av narkos började Jennie och den kvinna hon hamnade bredvid att prata med varandra. När Jennie fick veta att det låg en tvåbarnsmor i sängen intill som precis gjort abort blev hon helt utom sig. Dessutom undrar Jennie och Peter vart fostret tog vägen. Det fick de aldrig veta.

­ En läkare hade sagt till oss att fostret skulle tas omhand, säger Jennie. De kände sig överkörda och kränkta i flera avseenden och gjorde en anmälan till HSAN, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Anmälan ledde ingen vart eftersom nämnden bara prövar om bemötandet haft direkt betydelse för säkerheten i vården.

Just nu är Jennie deltidssjukskriven för depression och går regelbundet till en kurator och får bland annat tala om alla skuldkänslor som kan dyka upp i samband med ett missfall.

­ Vi skulle nog inte haft sex, inte spelat brännboll och maginfluensan kanske var orsaken, är tankar som ständigt återkommer.