Vi började planera vår framtid på allvar när vi förlovade oss. Då hade vi varit tillsammans i nästan sex år. Den innefattade allt från husköp, bröllop och tillslut en önskan om barn. Vi köpte hus, efter ett par år gifte vi oss. Några månader senare blev min fru gravid och allt var underbart.

I vecka tretton fick min hustru missfall, detta hände vid jultid. Den julen var början på en fruktansvärt jobbig tid.

Vi försökte bli med barn på nytt. Vi kontaktade kvinnokliniken för att få en förklaring till vårt problem ,varpå en utredning inleddes. Vi tyckte att allting tog väldigt lång tid och fick vi tips om en privatklinik. På den privata kliniken gick det fortare och dom kollade allt. Om det var regelbunden ägglossning, fungerande äggledare, cystor på äggstockarna, spermaprov o.s.v.

Så småningom fick min fru hormoner ,sprutor och nässpray ,för nu skulle det bära av till fertilitetskliniken i Linköping för vår första provrörsbefruktning. De har kanske kunskapen ,men det kändes som löpandebandprincipen, lite östblockskänsla över alltihop.

Två veckors lång väntan ,för att invänta resultatet. Besvikelsen var ett faktum.

Ett nytt försök inleddes på samma ställe, med samma slutresultat.

Tredje försöket valde vi att göra på fertilitetscentrum i Göteborg. Här var det professionellt och ombonat, alla var jättegulliga. Men det blev ett negativt besked även denna gång. Då de egentligen inte kunde hitta någon orsak till varför vi var barnlösa, så kämpade vi på med ytterligare några försök.

Efter det sjätte försöket började vi fundera på när vi skulle lyckas. Efter tionde gången eller kanske efter tolfte gången? Och hur mycket skulle vi behöva skuldsätta oss? Vi försökte intala oss om att ett liv utan barn kanske skulle vara möjligt. Vi lade ner "projekt IVF", tillsvidare i alla fall.

Det hade nu gått fem år sedan vi började försöka bli med barn och de efterföljande månaderna försökte vi rå om varann efter bästa förmåga. Eftersom vi hade både tid och kärlek att ge ,så började vi att planera "projekt hund". Vi ringde, mailade och åkte runt bland uppfödare för att träffa och prata valpkullar. Vi tingade en valp i en kull som skulle födas i mars 2003.

Efter någon månad började min fru må illa, och när vi skulle åka för att hämta hem våran valp, fick vi stanna så att hon inte skulle kräkas i bilen.

I december 2003 föddes våran dotter, utan några komplikationer vare sig under eller efter graviditeten. Exakt på dagen, nio månader tidigare föddes våran lilla valp.

Det är inte lätt att vara i psykisk balans när man träffar på sådana motgångar som vi har kämpat mot på vår väg mot föräldraskap. Men i vårt fall verkar det som om att då vi fick något annat att bry oss om så kunde en efterlängtad spontangraviditet bli ett faktum.

Det kanske finns en liten ängel åt er också, hos någon uppfödare i detta avlånga land.

Lycka till
Henrik & Anneli